Under våren och sommaren 1945 kom uppemot 31 000 överlevande från nazisternas förföljelse till Sverige för medicinsk behandling och rehabilitering. De anlände med Röda Korsets vita bussar och FN:s flyktingorgan United Nations Relief and Rehabilitation Administrations (UNRRA) vita skepp. Runt 40 procent av dem var polacker och minst en tredjedel var judar. Samtliga var i varierande grad fysiskt och psykiskt nedbrutna när de kom till Sverige. Svenska medier fylldes av beskrivningar av flyktingarnas anstötliga yttre. En svensk kommentator beskrev det som att de hade ”nedvärderats till djur”. För vissa var det ännu värre än så. Även om de polacker som kom till flyktinglägret i Öreryd var friska nog att flyttas från karantänhem och sjukhus var de långt ifrån ”återställda”. I själva verket hade de nyss påbörjat sin långa resa – fysiskt, känslomässigt och psykologiskt – bort från de grymheter som de själva, deras familjer och deras hemland hade utsatts för. Öreryd var liksom de andra svenska flyktinglägren bara ett kort uppehåll på överlevarnas resor från ett liv under nazistiskt förtryck till något nytt och ännu okänt.

During the spring and summer of 1945, approximately 31,000 survivors of Nazi persecution came to Sweden for medical treatment and rehabilitation. They arrived in the White Buses of the Red Cross and the White Ships of the United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA). Around 40 percent of them were Poles and at least a third were Jews. All of them were physically and mentally broken down to varying degrees when they came to Sweden. Swedish media were filled with descriptions of the refugees' shocking appearance. A Swedish commentator described them as having been "degraded to animals." For some it was even worse than that. Although the Poles who came to the refugee camp in Öreryd were healthy enough to be moved from quarantine and hospitals, they were far from "recovered." In fact, they had just begun their long journey – physically, emotionally and psychologically – away from the atrocities they, their families and their homeland had been subjected to. Öreryd, like the other Swedish refugee camps, was only a short stop on the survivors' journeys from a life under Nazi oppression to something new and as yet unknown.