Granskningen presenterar sjutton brister som är så allvarliga att de var och en skulle ogiltigförklara hela utredningen. Utöver detta identifieras ytterligare tre allvarliga brister som tillsammans skulle underkänna utredningen. Flera av de allvarligaste brister berör utredningens rättssäkerhet såsom där det saknas av definitioner av vad som ska riskbedömas. Utredningen vill alltså inte förklara vad det viktigaste i hela utredningen berör. Det saknas också risk- och skyddsfaktorer. Trots att utredningen tycks påpeka att det förekommer riskfaktorer misslyckas utredningen att dokumentera vilka dessa skulle vara. Givet ovanstående blir slutsatsen att rättssäkerheten är helt satt ur spel i denna utredning. Utredningen blandar också in medarbetares egna värderingar om hur barnfostran ska gå till, vilket är irrelevant. Än värre, det finns en brist på Nivå Noll. Det är fullständigt orimligt att ett barns känslor ska avgöra om något skett eller inte. Ett barns känslor avgör inte verklighetens förskaffande. Detta antyder att utredningen har fullständigt gått vilse i en vetenskapsteoretisk diskussion om realism, anti-realism, epistemologi och ontologi som de själva inte förstår eller inte kan hantera i utredningen. Utredningen utgår, i stora drag, ifrån att barnens känslor definierar verkligheten om olovligt bortförande och att dessa känslor är avgörande. Detta är galenskap eftersom uppdraget berör att genomföra en riskbedömning om någon form av vanvård kommer att ske i framtiden eller inte. I ljuset av detta är det förstås befängt att beakta ett barns känslor. Det är förefaller som att utredningen har missuppfattat sin uppgift och vilken roll känslor och värderingar har i myndighetsutövande. Sammantaget visar granskningen att utredningen tillhörande T391-18 är katastrofalt undermålig och bör inte användas som beslutsunderlag för något beslut alls. Att utredningen skulle användas i en rättslig instans skulle innebära en veritabel travesti på svenskt rättsväsende.