De ovan nämnda bristerna är ett selektivt urval av en stor mängd brister i utredningsmetodik och resonemang. Granskningen presenterar sexton brister som är så allvarliga att de var och en skulle ogiltigförklara hela utredningen. Utöver detta identifieras ytterligare sju allvarliga brister som tillsammans skulle underkänna utredningen. Än värre, granskningen visar att det har uppstått två brister på nivå noll. Det är helt oacceptabelt att hitta på egna former av vanvård (nakenhet och "inte vara med mamma") och basera rekommendationen på dessa. Dessutom, en av dem är direkt sexistisk. Detta är utredningsmetodologiskt vansinne. Andra brister som berör riskbedömningen (definitioner saknas, förvirring mellan riskfaktorer och former av vanvård, förvirring om skydds- och riskfaktorer) är extremt allvarliga och mycket fundamentala eftersom de berör rättsäkerheten i hela utredningen. Utan definitioner vet inte läsaren vad sjutton utredningen har riskbedömt egentligen. Det går inte att reducera en myndighetsutövande riskbedömning om fysisk barnmisshandel till ett ett barns emotion om hen är rädd för föräldern eller inte. Det är också mycket allvarligt att fullständigt ignorera att en förälder säger sig ha blivit utsatt för fysiskt våld av den andra, vilket antagligen inte skett om föräldrarna bytt kön med varandra. Sammantaget kan granskningen konstatera att vårdnadsutredning tillhörande T933-22 inte kan anses ha tillräcklig kvalitet för att fungera som ett beslutsunderlag för något beslut alls, och att det skulle utgöra ett underlag för beslut som berör mänskliga rättigheter och barns framtid vore ett tydligt lågvattenmärke för svenskt rättsväsende.