Högt ställda kunskapskrav på universitet och kunskapsmässig spridning i klasserna bidrar till att studenter med dyslexi får svårt att hinna med den ordinarie undervisningen varför en undervisning anpassad efter studenters olika behov och förutsättningar tycks vara av stor betydelse. Många högskolestudenter med dyslexi behöver därför mer och bättre pedagogiskt stöd under sina studier. Det finns gedigen forskning som handlar om hur att stimulerar lärande hos barn, och ungdomar med dyslexiproblem. Se till exempel Ekelund (2021), Cederquist (2021), Lithari (2019). Med hänsyn till universitetsstudenter, se t ex Donato m fl. (2022). Denna artikel syftar till att tillämpa dock lärandet utifrån utvecklingspsykologiteorin och den sociokulturella lärandeteorin för att skapa bättre insyn i hur lärandet kan effektiviseras hos högskolestudenter med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, baserad på författarens observationer som lärare i klassen. Varför väljas specifikt dessa två teorier, beror på området av intresse för dessa två teorier behandlar. Båda teorier fokuserar om samspelet mellan individ och miljö och detta tycks vara av stor betydelse för lärandeutveckling hos studenter som lider av dyslexi. Vidare är det praktiskt att tillämpa pedagogiska och didaktiska principer som dikterade av dessa teorier inom ramen för högskoleutbildning.