En arkitekt betraktar inte sällan sitt hem som en experimentverkstad, en möjlighet att i full skala omsätta sina egna idéer kring arkitektur och boende, utan att behöva kompromissa med en beställare. Det finns en rad rikt illustrerade s.k. coffee table-böcker som visar upp ansedda arkitekters hem, men anmärkningsvärt lite forskning kring detta ur ett kritiskt eller teoretiskt perspektiv. I den här artikeln belyser arkitekturhistoriker Anna Ingemark hur en av modernismens mest inflytelserika arkitekter, Le Corbusier, själv valde att iscensätta sitt liv. Genom att se närmare på ett par av hans egenritade bostäder får man en inblick i en mer personlig sfär – långt ifrån de grandiosa projekt eller radikala visioner han lanserade – och vilka drömmar han kom att förverkliga. De bärande exemplen är våningen på Rue Nungusser-et-Coli i Paris från 1934 samt fritidshuset Le Cabanon på Riverian som uppfördes 1952. I Le Corbusiers fall finns det dessutom ett unikt material i form av egna utsagor, vilka bidrar till förståelsen för hans uppfattning om hem och boende. Ingemark tar avstamp i följande frågor: Hur ser relationen ut mellan den arkitektursyn Le Corbusier förespråkade och utformningen av det egna boendet? Hur kom hans idéer till uttryck visuellt och materiellt? Vilka kvaliteter var i fokus? Och vad fyllde hans hem för funktion – var det en kreativ fristad, en fullskalig modell av modernismens idealbostad eller en iscensättning av en radikal arkitekts persona?