This thesis investigates how participants in 20 hours of video-recorded scenic opera rehearsals make use of depictions (Clark, 2016), a communicative strategy based on iconicity, to create performance bodies, i.e. what the performers should do on stage to music. The method is grounded in ethnomethodologically informed conversation analysis and interactional linguistics (EMCAIL). The thesis aims to reveal how participants in opera rehearsals construct and respond to depictions, what interactional and semiotic functions depictions carry, and the nature of the relationship between depictions and descriptions, and in extension between language and the body in social interaction.

The thesis comprises three individual articles. Article I focuses on how performers and the director deploy depictions in proposals of performance bodies. It is argued that depictions reference both themselves as the current state of the artwork, and prototypes of mundane behaviour (distal scenes). The article compares the self-referentiality, or introversive semiosis, of depictions with how interactional practices in general develop over time. Article II focuses specifically on how performers make proposals with depictions. The article concludes that depictions are multimodal gestalts whose interpersonal coordination reflects the distribution of deontic rights during the rehearsals in a visuospatial way, beyond the adjacency pair. Article III focuses on changes in turn design, and the relative deployment of depictions and descriptions, over joint decision-making micro-histories. It is shown how proposals move from descriptive to increasingly depictive states as the participants assure that there is displayed epistemic access to, and alignment and agreement with, the proposed performance bodies. The use of language early in the process secures conditionally relevant responses to the proposed ideas and thereby successful outcomes of proposals. The article reveals the essentially joint nature of the decision-making process on performance bodies.

The thesis uncovers the temporally heterogenous nature of depictions. They are achieved in stepwise manners: both in terms of their moment-by-moment realization in turns, and in terms of their development over interactional histories. They are dialogically achieved both in the local and historical sense: their successful realization is dependent on cooperation from co-present participants who are also intrinsically involved in their development over time. Further, it is argued that depictions are both an interactional practice for creating opera performances and the very same performances at their current states. The thesis contributes to a holistic and integrated view of social interaction where no resources, whether traditionally conceived of as linguistic or not, are considered more important than others for the local constitution of social action.

Föreliggande avhandling undersöker hur en operaensemble använder sig av gestaltningar, en ikonisk kommunikativ strategi, för att skapa performativa kroppar, det vill säga vad sångarna ska göra på scen till musik. Syftet är att utreda hur deltagarna konstruerar och svarar på gestaltningar, vilka semiotiska och sociala funktioner gestaltningar har, samt hur relationen mellan gestaltningar och språkliga kommunikativa resurser ser ut. Avhandlingens metod är multimodal interaktionsanalys.

Avhandlingens tre artiklar visar tillsammans att gestaltningar är multimodala praktiker som används av deltagarna i förslag om performativa kroppar. Deltagarnas interpersonella koordination i gestaltningar vittnar om distributionen av deontiska rättigheter under repetitionerna. Vidare visar avhandlingen hur förslag blir mer gestaltande ju längre diskussioner om specifika scener fortgår. Deltagarna ser till att skapa grundläggande förståelse för performativa kroppar med språkliga resurser innan dessa gestaltas, för att möjliggöra gemensamt fattade beslut.

Avhandlingen bidrar med kunskap om hur gestaltningar ter sig över tid i dialogiska processer. Gestaltningar åstadkoms stegvis, både lokalt i en interaktionell sekvens, och över längre tidsintervall där de upprepas. Lyckade förslag på performativa kroppar kännetecknas av ett samarbete där alla närvarande deltagare bidrar till gestaltningens lokala multimodala konstruktion och utveckling genom språklig och visuell-kroppslig återkoppling. Det argumenteras för att gestaltningar är både en interaktionell praktik för att åstadkomma förslag och målet med interaktionen, det vill säga operainterpretationer.

Avhandlingen bidrar till kunskap om relationen mellan språk och kropp i social interaktion. Den förespråkar ett holistiskt synsätt på sociala handlingar, där varken språk eller visuellt-kroppsliga beteenden på förhand antas vara det primära medlet för intersubjektivt meningsskapande.