I Sverige har lärarsatta betyg varit av så kallad high-stakes-karaktör i över ett halvt århundrade. Med det menas att betyg har fyllt centrala funktioner för examination, urval och intag i utbildningssystemet. Kort sagt, det spelar roll vad man som elev får för betyg. Det var under efterkrigstiden som betygens roll som high-stakes utvecklades. Tidigare hade betygen i högre grad varit en ensak för lärare och elev, medan externa granskningssystem i hög grad styrde intag och examination, såsom den av centralt utsedda censorer övervakade studentexamen. Den ökade betydelsen för betyg förde in Sverige på en delvis annan väg jämfört med andra länder där externa testsystem i stället fick allt ökad betydelse för att reglera examen och intag till utbildning, såsom i England och USA. En drivkraft för utvecklingen mot externa test var den misstro som fanns kring likvärdighet i lärares betyg. Den svenska lösningen på betygens jämförbarhet var att anordna centrala prov i ett urval ämnen som sedan används för att normera lärares betyg. Det så kallade relativa betygssystemet började utvecklas under 1930-talet och innebar att byråkrater och provkonstruktörer fick allt större makt över lärares betygssättning. Kritiken mot det relativa systemet växte, och under 1980-talet var det i stort sett urholkat, varken lärare, elever eller politiker ville ha kvar systemet. Under tidigt 1990-tal utvecklades en ny typ av betygssystem, med avsikt att mäta kunskap och i första hand fylla pedagogiska funktioner snarare än att fungera som grund för urval till gymnasium och högre utbildning. Det fanns vid denna tid en stark tro på att externa text, såsom högskoleprovet, skulle få ökad betydelse för urvalet, och att detta skulle göra att betyg skulle ges nya och mer pedagogiska funktioner. Alltså en utveckling mot betyg som low-stakes. Så blev det inte. I detta kapitel berättas hur Sverige gick från ett relativt betygssystem, där makten framför allt låg hos byråkrater, till ett målrelaterat, där av allt att döma den politiska makten över betygen ökat, snarare än som det var tänkt, den professionella. Kapitlet avslutas med en kritisk analys av denna typ av kunskapsstyrning, som är politiskt mycket attraktiv, men det finns få tecken på att de spelar en konstruktiv roll i att utveckla skolans arbete och att stödja elever i behov av stöd, och att det är de elever som inte når godkända betyg som är förlorarna i systemet.