Genom att göra en studie med fenomenografisk ansats, har jag försökt att studera hur föräldrar och lärare upplever att det är att få en neuropsykiatrisk diagnos på sitt barn. Jag har i min studie utgått från min egen förförståelse, eftersom jag är förälder till en pojke med DAMP. Efter att ha intervjuat, skrivit ner och analyserat mitt material upptäckte jag två kategorier med tillhörande underkategorier. Jag har också försökt att kortfattat förklara diagnoserna AD/HD, DAMP och Asperger syndrom. I min litteraturgenomgång har jag presenterat de som företräder det positiva med en neuropsykiatrisk diagnos och de som företräder det negativa med att få en neuropsykiatrisk diagnos. I min slutdiskussion har jag försökt att knyta samman min litteraturgenomgång med min kvalitativa studie. Sammanfattningsvis kan sägas att vissa tycker att en diagnos bra när barnet lider av större svårigheter eftersom man av diagnosen kan få en förklaring och förståelse av barnets svårigheter så att man kan sätta in åtgärder i form av exempelvis kortare arbetspass, ändrad fysisk miljö eller byte till mindre grupp medan andra tycker att en diagnos i de lindrigaste fallen kan leda till att föräldrar och lärare stirrar sig blinda på diagnosen utan att se till hela barnets personlighet. Innan man sätter en diagnos på ett barn så ska man alltid väga fördelar mot nackdelar.