liu.seSearch for publications in DiVA
Change search
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • oxford
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Comparison between circumflex artery motion and mitral annulus motion
Department of Clinical Physiology, Örebro Medical Centre Hospital, Örebro, Sweden.
Department of Radiology, Örebro Medical Centre Hospital, Örebro, Sweden.
Department of Clinical Physiology, Örebro Medical Centre Hospital, Örebro, Sweden.
2001 (English)In: Scandinavian Cardiovascular Journal, ISSN 1401-7431, E-ISSN 1651-2006, Vol. 35, no 5, 318-325 p.Article in journal (Refereed) Published
Abstract [en]

OBJECTIVE:

To compare mitral annulus motion (MAM) with circumflex artery motion (CXM) and the motion amplitude at an endocardial site (representing MAM) with an epicardial site (representing CXM) at the most basal lateral part of the atrioventricular plane (AVP).

DESIGN:

MAM and CXM were obtained in 28 patients examined by echocardiography and coronary angiography. The motion amplitude epicardially and endocardially was recorded by echocardiography in 13 patients with normal ejection fraction (EF) (> or = 0.50) and in 13 patients with decreased EF (<0.50).

RESULTS:

CXM was higher than MAM in most patients with normal EF but lower than MAM in most patients with decreased EF. The motion amplitude epicardially was significantly higher (p < 0.001) than endocardially in patients with normal EF. while there was no significant difference in patients with decreased EF.

CONCLUSION:

CXM represents the motion of the epicardial part of the AVP and differs from MAM, which represents the endocardial part of the wall. This must be considered when CXM is used for assessment of left ventricular systolic function.

Place, publisher, year, edition, pages
2001. Vol. 35, no 5, 318-325 p.
National Category
Medical and Health Sciences
Identifiers
URN: urn:nbn:se:liu:diva-26983DOI: 10.1080/140174301317116299Local ID: 11618OAI: oai:DiVA.org:liu-26983DiVA: diva2:247534
Available from: 2009-10-08 Created: 2009-10-08 Last updated: 2017-12-13Bibliographically approved
In thesis
1. Mitral annulus motion in left ventricular pumping
Open this publication in new window or tab >>Mitral annulus motion in left ventricular pumping
2001 (English)Doctoral thesis, comprehensive summary (Other academic)
Alternative title[sv]
Mitralisringens rörelse under vänsterkammarens pumparbete
Abstract [en]

This thesis focus on the role of the mitral annulus motion (MAM) versus outer contour changes in the short axis, in left ventricular (LV) pumping. The influence of atrial contraction on LV dimensions and volumes and the relation between MAM and ejection fraction (EF) in sinus rhythm and in atrial fibrillation was also studied.

Echocardiography was used in all studies and in the study about circumflex artery motion angiography was also used.

In a study including 20 healthy adults the role of MAM, i.e. the systolic shortening of the left ventricle in the long axis, as the main mechanism of LV pumping was confirmed. There was also, however, a significant contribution to the stroke volume from an outer contour decrease in the short axis during systole. At the chordae tendineae level a cross sectional area decrease of 24% was measured. From calculations based on measures of the long axis shortening of the LV, the outer short axis diameter of the LV and calculated stroke volume, a mean systolic cross sectional area decrease of about 6% was found along the whole length of the ventricle. The higher cross-sectional area decrease at the chordae level is thougth to be caused by regional differences.

In previous studies the relation between EF and MAM has been assumed to be linear, but in a meta-analysis of 434 patients it was shown that the relation is non-linear and that a linear regression model overestimates EF in the low range of MAM. It was shown that the relation between EF and MAM in adults is influenced by age but only in the normal range of EF or MAM and not in patients with decreased EF (EF <0.5 or MAM < 10mm). The relation was also shown to be influenced by the LV wall thickness.

In 20 patients with atrial fibrillation the ratio EF/MAM was shown to be higher than in 20 age- and gender matched patients with sinus rhythm, due to a decrease in MAM, caused by the loss of atrial contraction.

The relation between EF and MAM is thus complex and it therefore seems logical not to "translate" MAM to EF. MAM should be used as such related to reference values in the assessment of LV systolic function.

In 13 patients who had atrial fibrillation the stroke volume was shown to increase after successful direct-current cardioversion due to an increase in long axis diastolic elongation of the LV and thereby increased diastolic volume, when atrial contraction was regained.

In 28 patients the angiographic measure of circumflex artery motion amplitude tended to be higher than MAM in the higher range of amplitudes while the opposite was found in the lower range of amplitudes.

In 13 patients with normal EF it was shown that the motion amplitude of a site epicardially at the most basal lateral part of the LV wall was significantly (P < 0.001) higher than endocardially, but in 13 patients with decreased EF (< 0.5) there was no significant difference between the two sites. The motion amplitude epicardially corresponds to the motion amplitude of the circumflex artery.

In the 13 patients with normal EF the motion amplitude of the closed mitral valves was significantly lower than the motion amplitude epi- and endocardially during systole, with a rather conic shape of the atrioventricular plane at the onset of systole. In end-systole the different parts of the left atrioventricular plane, the epicardial part, the endocardial part (mitral annulus) and the valves were almost on the same level.

Abstract [sv]

Den här avhandlingen fokuserar på den roll som mitralringsrörelsen (MRR), d v s vänster kammares (VK) förkortning i längsaxelriktning, och yttre konturforändringen i kortaxelriktning spelar under kammarens kontraktion. Förmakskontraktionernas inverkan på VK dimensioner och volymer samt relationen mellan MRR och ejektionsfraktion (EF) hos patienter med sinusrytm och förmaksflimmer studeras också.

Ekokardiografi (ultraljud av hjärtat) användes i alla studier och i studien om arteria cirkumflexas rörelse användes också angiografi (kranskärlsröntgen).

I ett delarbete med 20 friska vuxna bekräftas rollen av MRR, d v s den systoliska forkortningen av VK i längsaxeliktning, som den huvudsakliga mekanismen for VK:s pumparbete. I tillägg till detta finns dock ett signifikant bidrag till slagvolymen genom en forändring av den yttre konturen i kortaxelriktning under systole. På chordae tendineae nivå minskar tvärsnittsytan med ungefar 24% under systole. Genom beräkningar, som bygger på forkortningen av VK i längaxelriktning under systole, VK:s yttre kortaxel diameter och berälmad slagvolym, erhålls en systolisk minskning av tvärsnittsytan i medeltal på cirka 6% längs hela VK:s längd. Den större minskningen av tvärsnittsytan i höjd med chordae tendineae antas bero på regionala skillnader i ytterkonturen av VK under systole.

I tidigare studier harrelationen mellan EF och MRR antagits vara linjär, men i en metastudie med 434 patienter visas att relationen är icke-linjär och att en linjär regressionsmodell överskattar EF i det lägre intervallet av MRR. Det visas att relationen mellan EF och MRR hos vuxna påverkas av åldern i det normala intervallet av EF eller IviRR, men inte hos patienter med nedsatt EF (EF < 0.5 eller MRR < 10 mm). Det visas också att relationen mellan EF och MRR påverkas av VK:s väggtjocklek.

Hos 20 patientermed formaksflimmer visas att kvoten EF/MRR är högre än hos 20 ålders- och könsmatchade patienter med sinusrytm, beroende på en minskning av MRR genom förlusten av förmakskontraktionerna hos patienterna med förmaksflimmer.

Relationen mellan EF och MRR är sålunda komplex och det förefaller därför logiskt att inte "översätta" MRR till EF utan istället använda MRR som sådan i relation till referensvärden vid bedömning av V K: s systoliska funktion.

Hos 13 patientermed förmaksflimmervisas att slagvolymen ökar efter framgångsrik elkonvertering beroende på en ökad diastolisk förlängning av VIC och därigenom ökad diastolisk volym när förmakskontraktionerna återkommer.

Hos 28 patienter visas att de angiografiska måtten på cirkumflexans rörelseamplitud tenderar att vara högre än MRR i det högre intervallet av amplituder medan motsatsen gäller i det lägre intervallet av amplituder.

Hos 13 patienter med normal EF visas att rörelseamplituden for en punkt epikardiellt vid den mest basala laterala delen av VK-väggen är signifikant högre än endokardiet, men hos 13 patienter med nedsatt EF (< 0.5) är det ingen signifikant skillnad mellan de två mätställena. Den epikardiella rörelseamplituden motsvarar cirkumflexans rörelseamplitud.

Hos 13 patienter mednormal EF visas att rörelseamplituden för de stängda mitralldaffama under systele är signifikant lägre än rörelseamplituderna epi- och endokardiellt. Atrioventrikulärplanet intar en ganska konisk fmm i början av systole. Mot slutet av systele befinner sig de olika delarna av atrioventrikulärplanet, den epikardiella delen, den endokardiella delen (milralringen) och mitraiklaffama på nästan samma nivå.

Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköpings universitet, 2001. 53 p.
Series
Linköping University Medical Dissertations, ISSN 0345-0082 ; 661
National Category
Medical and Health Sciences
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-27475 (URN)12129 (Local ID)91-7219-762-5 (ISBN)12129 (Archive number)12129 (OAI)
Public defence
2001-03-15, B-husets aula, Regionsjukhuset, Örebro, 10:00 (Swedish)
Opponent
Available from: 2009-10-08 Created: 2009-10-08 Last updated: 2012-09-04Bibliographically approved
2. Usefulness of coronary angiography for assessing left ventricular function
Open this publication in new window or tab >>Usefulness of coronary angiography for assessing left ventricular function
2003 (English)Doctoral thesis, comprehensive summary (Other academic)
Abstract [en]

This thesis focus on the physiological information, on left ventricular (LV) motion in the long axis, evaluated in routine coronaty angiography sequences and based on previous knowledge from echocardiographic studies. As coronary angiography has become a very frequent examination, a method for assessment of LV function from routine coronary angiograms would probably have a significant impact on clinical work. Therefore, the motion of the left coronary artery is analysed in the studies described below.

In a pilot study of 84 patients, refetTed for coronaty and LV angiography, the systolic descent of the left coronary ostium (LCO) towards apex was measured. This simple manual measure from routine coronary angiograms showed a mean amplitude of 9.6 mm (range 3.0-15.0) and significant linear correlation to ejection fraction (EF) (r = 0.72, SEE = 10.1, p < 0.001).

In the second study, including 28 patients, coronary angiography and echoeardiography was used for measurement of circumflex artery motion (CAM) and mitral annulus motion (MAM) respectively. CAM amplitude tended to be higher than MAM in the higher range of amplitudes while the opposite was found in the lower range of amplitudes.

In a eehocardiographic study of another 26 patients; it was found in 13 patients with normal EF that the motion amplitude of a site epicardially at the most basal lateral patt of the LV wall was significantly (p < 0.001) higher than endoeardially, but in 13 patients with decreased EF (< 50%) there was no significant difference between the two sites. The motion amplitude epicardially corresponds to the motion amplitude of the circumflex artery.

In the 13 patients with normal EF the motion amplitude of the closed mitral valves was significantly lower than the motion amplitude epi- and endocardially during systole, with a rather conic shape of the atrioventricular plane (AVP) at the onset of systole. In end-systole the different parts of the left AVP, the epicardial part (circumflex artery), the endocardial part (mitral annulus) and the valves were almost on the same level.

In the third study, including 73 patients referred for coronary and LV angiography, the systolic descent of LCO and of the circumflex artery towards apex was measured manually. The mean motion amplitude of LCO (9.1 mm, range 1.7-19.7) was significantly (p < 0.001) lower than the mean motion amplitude of CAM measured from the proximal part of the artery (14.3mm, range 3.0-25.0) or from the distal part of the artery (14.4 mm, range 1.2-26.6). There was no significant difference between the amplitudes at these two sites of the circumflex artery.

It was found that the ratio between CAM and the end-diastolic length of the ventricle, which can be denominated fractional shortening in the long axis (FSL), was a better index of LV systolic function than CAM amplitude per se. There was a significant linear correlation between EF obtained by LV angiography and FSL (r = 0.81, SEE = 8.2, p < 0.001).

A power regression model had the best correlation between EF and FSL. In this model the correlation between EF and FSL can be described by the equation EF(%) = 19.2 x FSL(%)0.45 (R = 0.86, SEE = 0.14, p < 0.001). When values of FSL ≥ 10% were selected to define a normal EF (≥ 50%) there was a sensitivity of 95% and a specificity of 93%.

Visual estimation of EF from assessment of CAM was not as good as the use of calculated FSL but may be useful as fast screening method when classifying normal or impaired LV function.

In the fourth study, including 72 patients from the previous third study, who were referred for coronary and LV angiography, the systolic and diastolic parameters of CAM were measured by M-mode from coronary angiography. There were no significant difference between M-mode measures of CAM amplitude and calculated FSL compared to the manually measured CAM amplitude and calculated FSL.

The mean maximal systolic velocity of CAM was 70.1 mm/s (SD 21.8, range 17.6-139.0). When values ≥ 54 mm/s, a limit previously reported from an echocardiographic study (tissue Doppler of MAM), were selected to define a normal EF (≥ 50%) the sensitivity was 84.6% and specificity 94.6%.

A subgroup of 23 patients (17 had EF ≥ 50%) were examined by echocardiographic M-mode of MAM, within 24 h before the angiographic examination, for comparison of amplitudes and velocities measured by angiographic M-mode of CAM.

The total amplitude of CAM was significantly higher (p < 0.001) higher than the amplitude of MAM and so was the amplitude due to atrial contraction (p < 0.001).

The maximal systolic velocity of CAM was significantly (p < 0.001) higher than the corresponding velocity of MAM. The early maximal diastolic velocity of CAM was also significantly higher (p < 0.05) than the corresponding velocity of MAM. There was no significant difference between the late maximal diastolic velocity of CAM and the late diastolic velocity of MAM.

In summary, the systolic and diastolic phases of CAM, and thereby also the systolic and diastolic LV function, are well monitored by the angiographic M-mode method. The systolic indices arc CAM amplitude, FSL and maximal systolic velocity of CAM. The diastolic indices are maximal early diastolic velocity of CAM and the amplitude due to atrial contraction.

The amplitudes and velocities of CAM are higher than the corresponding values for MAM in patients with normal EF. Therefore it is obvious that reference values of MAM and CAM amplitudes and velocities cannot be used interchangeably.

Abstract [sv]

Denna avhandling är inriktad på att beskriva och värdera den fysiologiska informationen, som finns i kranskärlsröntgenbilder, om vänster hjärtkammares väggrörelser i längsaxeln. Tidigare kunskaper är baserade på hjärtultraljudsstudier. Eftersom kranskärlsröntgen har blivit en mycket frekvent undersökning så skulle en metod, som via kranskärls bilderna, fastställer vänstra kammarens fuaktion, förmodligen vara värdefull i det kliniska arbetet. Det vänstra kranskärlets rörelse är därför analyserat i nedanstående beskrivna studier.

I en pilotstudie om 84 patienter, remitterade till kranskärlsröntgen samt kontraströntgen av vänster hjärtkammare, uppmättes vänstra coronarostiets systoliska rörelse mot apex. Denna enkla manuella mätning från kranskärlsbilderna visade att medelvärdet för amplituden var 9.6 mm (range 3.0-15.0) och linjära korrelationen till ejektionsfraktionen (EF) (r = 0.72, SEE = 10.1, p< 0.001).

I den andra studien, omfattande 28 patienter, användes kranskärlsröntgen och hjärtultraljud för att mäta circurnflexarörclsen (CAM) respektive rnitralringsrörelsen (MAM). CAM amplituden tenderade att vara större än MAM i det högre amplitudregistret medan det motsatta uppmättes i det lägre amplitudregistret

I en bjärtultraljudstudie på ytterligare 26 patienter visade det sig att 13 patienter med normal EF hade signifikant (p< 0.001) högre rörelseamplitud epikardiellt än cndokardiellt vid vänsterkammarens mest basala-laterala del. 13 patienter med nedsatt EF (<50%) uppvisade ingen skillnad mellan de två mätställena. Rörelseamplituden epikardiellt motsvararar amplituden för CAM.

Hos de 13 patienterna med normal EF var rörelseamplituden för de stängda mitralklaffarna i systole signifikant lägre än rörelseamplituden epi- respektive endokardiellt med en ganska konisk form för atrioventrikularplanet (AVP) i början av systole. I slutsystole var de olika delarna av AVP, epikariella delen (circumflexaattären), endocardiella delen (mitralringen) och rnitralklaffen på samma nivå.

I den tredje studien, omfattande 73 patienter, remitterade till kranskärlsröntgen samt kontraströntgen av hjärtats vänstra kammare, gjordes manuella mätningar på kranskärlsbilderna av vänstra coronarostiets rörelseamplitud samt CAM amplituden. Medelvärdet för vänstra coronarostiets amplitud (9.1 mm, range 1.7-19.7) var signifikant (p < 0.001) lägre än medelamplituden för CAM mätt från proximal del av artären (14.3 mm, range 3.0-25.0) eller från distal del av artären (14.4mm, range 1.2-26.6). Det fanns ingen signifikant skillnad mellan amplituderna för de två mätställena på circumflexaartären.

Det visade sig att kvoten mellan CAM amplituden och slutdiastoliska längden för vänster hjärtkammare, benämnd fraktionellaförkortningen i längdaxeln (FSL), var ett bättre index för vänster hjärtkammares systoliska funktion än CAM.

Linjära korrelationen mellan EF, beräknad med kontraströntgen av vänstra hjärtkammaren, och FSL var hög (r =0.81, SEE = 8.2, p< 0.001), men en power regressionsmodell hade den bästa korrelationen. I denna modell kan korrelationen mellan EF och FSL beskrivas med ekvationen EF(%) = 19.2 x FSL(%)0.45 (R= 0.86, SEE 0.14, p < 0.001). När man valde värden FSL ≥ 10% för att definiera normal EF (≥ 50%) var sensitiviteten 95% och specificiteten 93%.

Skattning av EF från visuell bedömning av CAM var inte lika bra som det beräknade FSL, men kan vara användbar som en snabb screening metod att klassificera normal eller nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion.

I den fjärde studien, omfattande 72 patienter, remitterade till kranskärlsröntgen och kontraströntgen av vänster kammare mättes de systoliska och diastoliska variablerna för CAM med M-mode på kranskärlsbildsekvenserna. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan de via M-mode erhållna värdena rör CAM och FSL jämfört med de via manuella proceduren uppmätta CAM och berälmade FSL.

Medelvärdet rör maximala systoliska hastigheten för CAM var 70.1 mm/s (SD 21.8, range 17.6-139.0). När värden ≥ 54 mm/s valdes, ett gränsvärde som tidigare rapporterats i en hjärtultraljudstudie (vävnads Doppler av MAM), för att definiera normal EF (≥ 50%) var sensitiviteten 84.6% och specificiteten 94.6%.

En subgrupp om 23 patienter (17 hade EF ≥50%) undersöktes med ekokardiografisk M-mode av MAM, inom 24 timmar innan kranskärlsröntgen, för att järnföra med de amplituder och hastigheter som uppmätts med angiografisic M-mode av CAM.

Både totala CAM amplituden och förmakskontraktionens andel av amplituden var högre än motsvarande mått från MAM (p < 0.001). Maximala systoliska och tidigdiastoliska hastigheterna var också signifikant (p < 0.001 respektive p < 0.05) högre för CAM. Den maximala sendiastoliska hastigheten skiljde sig dock inte signifikant mellan CAM och MAM.

Slutsatsen av studien är att den systoliska och diastoliska fasen av CAM, och därigenom också systoliska och diastoliska vänsterkammarfunktionen, kan undersökas med angiografisic M-mode. De systoliska måtten är CAM amplituden, FSL och maximala systoliska hastigheten rör CAM. De diastoliska måtten är maximala tidigdiastoliska CAM hastigheten och andel av totala amplituden som åstadkornmes av förmakskontraktionen.

Amplituder och hastigheter för CAM är högre ån motsvarande värden för MAM hos patienter med normal EF. Därför bör olika referensvärden användas för de olika undersökningsmetoderna.

Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköpings universitet, 2003. 42 p.
Series
Linköping University Medical Dissertations, ISSN 0345-0082 ; 813
National Category
Medical and Health Sciences
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-27509 (URN)12165 (Local ID)91-7373-504-3 (ISBN)12165 (Archive number)12165 (OAI)
Public defence
2003-10-24, B-husets aula, Universitetssjukhuset, Örebro, 09:00 (English)
Opponent
Available from: 2009-10-08 Created: 2009-10-08 Last updated: 2012-10-04Bibliographically approved

Open Access in DiVA

No full text

Other links

Publisher's full text
In the same journal
Scandinavian Cardiovascular Journal
Medical and Health Sciences

Search outside of DiVA

GoogleGoogle Scholar

doi
urn-nbn

Altmetric score

doi
urn-nbn
Total: 38 hits
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • oxford
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf