Frågan om ett demokratiskt kulturarv brukar knytas till 1974 års statligakulturpolitik med sin ambition att sprida kultur till allt bredare grupper. Ivår egen tid lever detta vidare samtidigt som vägarna öppnats för både enmer krävande och aktivistiska demokratisyn och en mindre entydigt negativsyn på kommersiella kulturyttringar. Element som har med representationav allt fler grupper och deras aktiva deltagande i kulturarvsprocesser förs insom både ett rättvisekrav, som en förhoppning om ett mer dynamiskt samhällslivoch som ett försök att fördjupa och förnya den demokratiska politiskakulturen.

Begreppet kulturarv var på 1970-talet inget gångbart begrepp. Det är förstkring 1990, med de stora omvälvningarna både inom och utom landet somdetta begrepp hamnar i kulturpolitikens mitt i ett försök att orientera ochmobilisera i en svårmanövrerad samtid.

Ska traditionen styra framtiden? Ska medborgarna bestämma över det förflutna?Ska medborgarnas erfarenhet forma kulturarvet? Vems kulturarvoch vilken gemenskap ska odlas med offentliga medel och vad kan lämnasåt privata intressen eller föreningar, rent av med fördel? Vad blir experternasroll?

Med stöd av Vetenskapsrådets satsning på Demokratiforskning möjliggjordesen konferens hösten 2004 och denna antologi som försöker ta ett stortgrepp kring frågorna om i vilka meningar man mer precist kan tala om ettdemokratiskt kulturarv.