Tanken på en för litteraturen specifik autonomi har under lång tid varit central för den modernistiska estetiken. Att hävda litteraturens autonomi idag är emellertid inte helt okontroversiellt. Det krävs rätt ogenomträngliga skygglappar för att inte se att vårt estetiska omdöme aldrig är rent som Kant tänkte sig eller att konsten och litteraturen utgör en del av samhället och historien. Den estetiska autonomin kan likväl inte reduceras till en esteticism som inte vill veta av världen. Den är tvärtom fortfarande aktuell för förståelsen av litteraturens plats och funktion i samhället.I sin nya bok diskuterar Carin Franzén den estetiska autonomins betydelse för litteraturens etik. Med Adorno, Derrida, Lacan och Kristeva som inspirationskällor framhåller hon att det är som motbild och motspråk till den vedertagna moralen och normsystemet som litteraturen får sitt sanna etiska värde. I en serie närläsningar av Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons texter visar hon också hur deras etiska angelägenhet framträder i och genom deras modernistiska grundhållning.