Människan har i alla tider varit utsatt för joniserande strålning. Kosmiskstrålning och naturligt radioaktiva nuklider i vår omgivning och i vår kropp ger ett årligtbidrag till den absorberade dosen i hela kroppen, som i genomsnitt för människorna påjorden uppgår till 1 mGy/år (1Gy = 1 J/kg). Det finns områden på jorden där stråldosenfrån naturlig strålning är 10-100 ggr större, jfr avsnittet "Vår strålningsmiljö".

I slutet av 1800-talet upptäckte Röntgen röntgenstrålningen och Becquerel den naturligaradioaktiviteten. Människan fick därmed för första gången tillgång till starka källor avjoniserande strålning. Dessa togs snabbt i bruk framförallt inom medicinsk röntgendiagnostikoch radioterapi. Man gjorde snart bittra erfarenheter av den joniserandestrålningens skadliga biologiska verkningar efter höga stråldoser. Fram till år 1922 hadec:a 100 radiologer dött av strålskador. Man insåg att något måste göras för att förbättraläget för personalen och år 1928 bildades ICRP (International Commission on RadiationProtection). ICRP ger ut rekommendationer för strålskydd, som ligger till grund förnationella lagar och förordningar över hela världen.

Den förhållandevis långa erfarenhet människan har av joniserande strålning och denlätthet med vilken även små stråldoser kan mätas har gett oss stränga normer vad gällerhanteringen av producerade strålkällor. Många har därför uppfattningen att joniserandestrålning är en exklusiv miljökomponent. Så är knappast fallet. Förutom att vi alltid varitnaturligt bestrålade finns det idag anledning att förmoda att den kemiska nedsmutsningenav miljön är ett långt allvarligare hot mot vårt välbefinnande än den nuvarandeanvändningen av producerade strålkällor. En rättvis bedömning av olika miljökomponenterkan endast göras den gång alla mäts med samma mått. Arbete med dennainriktning pågår med strålskydds-verksamheten som förebild.