I juli 2003 infördes ett krav i lagstiftningen att Försäkringskassan vid behov ska använda sig av ett så kallat avstämningsmöte vid bedömningen av individers rätt till ersättning och rehabiliterande insatser från sjukförsäkringen. På policynivå har avstämningsmötet presenterats som ett effektivt verktyg i lösningen på problemen med långa sjukskrivningar och hög sjukfrånvaro. Genom att samla involverade aktörer ”runt ett bord” (Försäkringskassan, den sjukskrivne, sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen) förväntas parterna hitta gemensamma lösningar som ska underlätta den sjukskrivnes väg tillbaka i arbetslivet.

Huvudsyftet med föreliggande studie har varit att analysera på vilka grunder involverade parter bedömer individers arbetsförmåga och möjligheter för återgång i arbete. En central frågeställning var att studera vilka aspekter av arbetsförmåga som under mötet belystes. Fokus riktades mot involverade aktörers resonemang om arbetsförmåga och hur parterna såg på sin egen och övriga aktörers roll i verksamhetsprocessen. Rapporten baseras på nio inspelade avstämningsmöten under år 2007 och 2008 i Östergötland. Det empiriska materialet har kompletterats med metodstöd från Försäkringskassan och offentliga rapporter. En innehållsanalytisk metod har använts i analysen av det empiriska materialet.

Studiens resultat visar hur välfärdspolitikens fokus på arbetslinjen och aktiva insatser ställer krav på de organisationer som har till uppgift att återföra sjukskrivna i arbetslivet. Avstämningsmötet äger rum i skärningspunkten mellan organisationer med skilda regler och rutiner. Mötena utmärktes av en förhandling om arbetsförmåga och vilka aktörer som hade rehabiliteringsansvaret för individerna i fråga. Tre perspektiv på arbetsförmåga blev framträdande: det medicinska, regelverkets och arbetslivets perspektiv. Försäkringskassan argumenterade ofta utifrån sjukförsäkringens regelverk, och sjukvården betonade främst medicinska hinder för individens arbetsoförmåga, medan arbetsgivare framhöll individens fysiska nedsättningar i relation till arbetes krav. Samtidigt som perspektiven kunde knytas till specifik aktör kunde parterna växla mellan olika perspektiv på arbetsförmåga beroende på situation. I förhandlingen om den sjukskrivnes arbetsförmåga utgjorde den medicinska expertisen en ”neutral expertfunktion” som skapade legitimitet för parternas ståndpunkter. I rapporten visas hur Försäkringskassans regelverk med fokus på tidig återgång i arbete och aktiva insatser kom på kollisionskurs med arbetsgivarnas svårigheter att anpassa arbetsplatsen. Sjukskrivnas arbetsförmåga och möjligheter att återgå i arbete berodde därför inte enbart beror på den strikt medicinska bedömningen av funktionsnedsättning. I praktiken grundades bedömningen av arbetsförmåga istället på relationen mellan individens förmåga och arbetets förutsättningar. Studien aktualiserar avslutningsvis frågor om vilka förutsättningar den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har när arbetsmarknaden idag tenderar att lämna begränsat utrymme för människor som inte anses leva upp till arbetslivets krav.