Hannah Arendt (1906−1975) framstår som en av det förra seklets mest egensinniga och inspirerande tänkare. Till hennes mer betydande bidrag till den politiska teorin hör hennes analys av totalitarismens ursprung och hennes kritik av en intellektuell tradition som varit ointresserad av att på allvar reflektera över politiska händelser och deras ofta oförutsedda filosofiska och mänskliga betydelse.

Om det finns en övergripande problematik som utmärker hennes tänkande handlar den om att återvinna och ge utrymme åt en erfarenhet av politik som hotar att uppslukas av den moderna statens ekonomiska och sociala organisering av samhället. Ett annat återkommande tema är den spänningsfyllda relationen mellan politik och filosofi, mellan handlande och tänkande.