Denna uppsats har som syfte att studera hur identitet skildras i de självbiografiska romanerna Garçon manqué (2000), skriven av Nina Bouraoui och Je ne parle pas la langue de mon père (2003), skriven av Leïla Sebbar. Utifrån postkoloniala och feministiska perspektiv visar jag hur romanerna, skrivna av fransk-algeriska, kvinnliga författare, gestaltar erfarenheter av splittrad identitet och utanförskap. Dessa erfarenheter lyfts fram som resultatet av bland annat nationalistiska och misogyna diskurser. Minnena av våldet i de koloniala relationerna mellan Frankrike och Algeriet lever starkt kvar i protagonisternas medvetanden. På så sätt länkas deras personliga upplevelser av våld till en kollektiv historia. Samtidigt artikulerar romanerna motstånd mot de diskurser som genom sina ansatser att bemäktiga sig subjektet påminner om en kolonial logik.