Genom en litteraturstudie syftar den här uppsatsen till att ta reda på vad icke-konfessionell religionsdidaktik innebär i dagens mångkulturella klassrum. Några möjliga svar har hittats men flera nya frågeställningar har dykt upp. I studien undersöks vad begreppen religionsdidaktik, icke-konfessionalitet och mångkulturellt klassrum innebär. Därefter väljs några metoder ut på grundval av de resultat som framkommer i undersökningen.

Religionsdidaktik är konsten att lära ut (om och av) religion utan att fastna i ett monokulturellt perspektiv. De offentliga och privata sfärerna är åtskilda och det är därför möjligt att i skolan ha en icke-konfessionell undervisning samtidigt som elever i det privata kan leva nära sin religion. Olika ståndpunkter för hur icke-konfessionalitet ska tolkas utifrån vår kristna bakgrund ställs mot varandra. Att elever kan ha olika kulturell och religiös bakgrundpresenteras som positivt och en möjlighet till ökad inlärning.

I uppsatsen presenteras hur deliberativa samtal och interaktion kring världsbilder kan vara religionsdidaktiska metoder för att tillgodogöra såväl konfessionella som sekulära elevers behov. Genom att kombinera dessa metoder uppfylls de religionsdidaktiska modellerna förmedlings-, progressions- och hermeneutikdidaktik, vilket möjliggör en god inlärning för eleverna.

Som del i de presenterade metoderna måste läraren vinnlägga sig om att lära känna eleverna och föra en diskussion med dem om tidigare erfarenheter och vari deras intressen och nyfikenhet ligger. Därefter måste läraren ta till vara på upplysningarna för att genom sina religionsdidaktiska val få till stånd en icke-konfessionell undervisning i det mångkulturella klassrummet.