Syftet med undersökningen var att utvärdera effekterna av det behandlingsarbete i form av samtalsterapi som bedrivs vid de tre prostitutionsenheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö riktat till Säljare Av Sexuella Tjänster (FAST).

Metod. Undersökningen genomfördes 2009-2011 genom att nya klienter vid de tre FAST-enheterna inbjöds att medverka i studien. Av 47 personer som var aktuella för samtalskontakt under perioden tillfrågades 36 personer med erfarenheter av prostitution av behandlare om deltagande och 34 accepterade medverkan. Respondenterna intervjuades och besvarade självsvarsformulär (rörande psykisk hälsa, självkänsla, alkohol- och drogmissbruk, traumatiska upplevelser i barndomen) i början av samtalsbehandlingen (baslinjeintervjun) och vid behandlingens slut eller efter ett års behandling (m=12,2 månad).

Resultat. Respondenterna (31 kvinnor och 3 män) var i genomsnitt 29,1 år (sd=7,5) vid baslinjeintervjun och samtliga hade sålt sex. Majoriteten hade fått information om verksamheten genom andra myndigheter eller internet. Majoriteten uppgav att de sökt kontakt med enheten för att bearbeta negativa erfarenheter från prostitutionen. Majoriteten (65 %) hade inte vid baslinjeintervjun någon relation med partner, men majoriteten hade någon gång tidigare haft ett längre förhållande. Majoriteten (88 %) hade upplevt våld i en partnerrelation. Mindre än hälften (41 %) av intervjupersonerna hade barn. Barnet/barnen var oftast boende hos respondenten. Hälften arbetade eller studerade vid baslinjeintervjun. Respondenterna var vid första prostitutionstillfället i genomsnitt 21,3 år (sd=7,2) och en tredjedel var yngre än 18 år. Personerna hade i genomsnitt sålt sex i närmare sju år och majoriteten (73 %) varje vecka när prostitutionen varit som intensivast. Intervjupersonerna hade oftast fått kontakt med sexköparen via internet eller på gatan. Personerna hade oftast börjat sälja sex för att finansiera ett missbruk.

Hälften av intervjupersonerna rapporterade vid baslinjeundersökningen riskbruk eller missbruk av alkohol och majoriteten drogmissbruk. Majoriteten rapporterade låg självkänsla och i genomsnitt 12 potentiellt traumatiska upplevelser under uppväxten. Intervjupersonerna självrapporterade hög psykisk ohälsa, en ohälsa som dessutom var sämre än i flera tidigare svenska kliniska studier.

Vid uppföljningen medverkade 26 av 34 respondenter (24 kvinnor och två män). Bortfallsgruppen skilde sig signifikant från den uppföljda gruppen vad gäller drogmissbruk, med signifikant högre drogvändning i bortfallsgruppen än hos de uppföljda.

Majoriteten hade vid uppföljningen avslutat sin behandlingskontakt med enheten. Respondenterna hade i genomsnitt gått i 29 samtal på enheten. Fler levde ensamma, utan partner, vid uppföljningsintervjun. Majoriteten av intervjupersoner uppgav att de fått hjälp i samtalen att avsluta destruktiva relationer och förbättra relationer till det övriga nätverket. Intervjupersonerna skattade att de var signifikant mer nöjda med sina nära relationer vid uppföljningen. Fler arbetade eller studerade vid uppföljningen och majoriteten uppgav att samtalen på enheten påverkat detta område. Respondenterna var signifikant mer nöjda vad gäller området sysselsättning vid uppföljningsintervjun.

Sammanlagt 17 (68 %) av de deltagande hade antingen slutat sälja sex inför starten av behandlingen eller under densamma. Tre personer (12 %) hade ett år innan behandlingsstart slutat sälja sex. Majoriteten (80 %) sålde inte sex vid uppföljningen. De som fortsatte sälja sex gjorde det mer sällan. Mer än 90 procent hade i behandlingen talat om erfarenheter av att sälja sex och upplevt att samtalen varit till stöd för att hålla fast vid sitt beslut i att sluta sälja sex. Majoriteten ansåg att de fått bättre självkänsla och förbättrad livskvalitet.

De som vid uppföljningen uppgav att de fortsatt sälja sex var signifikant äldre än övriga respondenter och hade sålt sex signifikant längre. De flesta intervjupersoner som tillhörde denna grupp uttryckte att de vid uppföljningen sålde sex mer sällan och uttryckte en önskan om vidare förändring. Hur lång tid man befunnit sig i prostitution kan ha betydelse för hur tidskrävande en sådan förändring är.

Vid jämförelse mellan resultaten på de upprepade självsvarsformulären från baslinje och uppföljning identifierades en rad förändringar. En icke-signifikant minskning av antalet personer med alkoholmissbruk och tungt drogberoende vid uppföljningen. Respondenterna rapporterade signifikant bättre självkänsla vid uppföljningen. Signifikanta skillnader vad gäller psykisk hälsa rapporterades på samtliga delskalor och totalskala.

Förändringar vad gäller respondenternas livssituation och hälsa kan iakttas med viss variation på alla enheter. Behandling vid de tre enheterna skilde sig åt vad gäller teoretiska utgångspunkter. Ingen av enheterna följde en strikt behandlingsmodell. Det går inte utifrån den begränsade undersökningsgruppen att dra slutsatser om en enhet bedriver en mer framgångsrik behandling än en annan. Det som är gemensamt för enheterna är att man tydligt riktar sig till målgruppen personer som sålt sex och att man erbjuder hjälp som inkluderar konsekvenser av prostitution. Respondenterna var lika nöjda med den behandling och det bemötande de fått från de tre enheterna.

Konklusion. Då behandlingsstudier på området i stort sett saknas, nationellt och internationellt, kan föreliggande studie ses som ett av de första försöken att med en s.k. före- och eftermätning utvärdera behandling riktad till säljare av sexuella tjänster. Resultaten är lovande men man måste dock vara försiktig med tolkningen av dessa då undersökningsgruppen är liten och studien inte en randomiserad kontrollerad studie som anses vara mest optimalt för behandlingsstudier. Man kan dock i detta avseende tala om en evidensbaserad praktik (EBP) som bygger på för närvarande bästa tillgängliga kunskap dvs. bästa vetenskapliga kunskapen om insatsers effekter, brukarens erfarenheter och förväntningar, den lokala situationen och omständigheter samt de professionellas expertis.

Metodvalet påverkades av klientgruppens sårbarhet och att de praktiska förutsättningarna inte förelegat för en randomiserad studie där någon sådan för det första inte var tillgänglig och för det andra ansågs en design med ett lottningsförfarande medföra en risk för att svårmotiverade klienter skulle kunna avskräckas från att delta om man riskerade att bli lottad till annan behandling än den specialiserade.

Rekommendationer. Med utgångspunkt i resultaten från denna delstudie vill vi lyfta följande frågor av betydelse för det framtida arbetet med att förebygga och reducera säljande av sexuella tjänster.

• Det finns behov av ett förstärkt arbete regionalt och nationellt riktat till personer som har sålt sex. De tre enheterna är nationella kunskapsbärare utan ett formellt nationellt uppdrag. För den fortsatta kunskapsutvecklingen och metodutvecklingen inom området krävs strukturell förändring.
• Det finns inte någon intern eller gemensam utbildning av terapeuter som ska arbeta med kvinnor och män som säljer sex vilket innebär både en sårbarhet vid personalförändringar och kompetenstapp. Detta är något som behöver utvecklas.
• De behandlingsmodeller som enheterna arbetar efter behöver utvecklas och tydliggöras för att det ska vara möjligt att både replikera och göra meningsfulla jämförande studier.
• För att ytterligare undersöka styrkan i det arbete som utförs bör man i det framtida utvecklingsarbetet på området verka för att tillförsäkra förutsättningar för en randomiserad design. Ett annat sätt vore att samla behandlingsdata under en längre tid för att kunna göra en studie med matchade klienter vid de olika enheterna antingen genom ett renodlat forskningsprojekt eller genom utvecklingen av ett kvalitetsregister.
• Effekter av andra insatser utöver samtalsbehandling som ges vid enheterna som psykosocialt stöd och medicinsk behandling behöver också undersökas. De som erhåller alternativa interventioner kan i framtida forskning utgöra kontrollgrupp till de som erhåller mer strukturerad samtalsbehandling.
• Det pionjärarbete som bedrivs vid enheterna behöver förstärkas och utvecklas. Verksamheterna har byggts upp och drivs av ett antal eldsjälar. Ett fåtal professionella arbetar inom detta specialiserade område vilket också innebär en stor sårbarhet vad gäller kunskapsbärande och metodik i arbetet. De tre kommunala enheterna står för den nationella kunskapen men har inte ett nationellt ansvar för området. Det saknas ett sådant uppdrag.
• De tre enheterna vänder sig till personer i storstadsregionerna som sålt sex. Personer bosatta i andra kommuner i landet har inte tillgång till ett specialiserat samhälleligt stöd när man har erfarenheter av prostitution. I studien framgår det samstämmigt att respondenter upplevt betydande svårigheter att prata om prostitution inom icke-specialiserade verksamheter.  Det finns exempel i studien på personer från andra kommuner som fått möjlighet att gå i behandling på någon av enheterna men inte utan att själv argumentera och kämpa för det, en process som ställer stora krav på individen. En översyn av hur man ska lösa behovet av specialiserad hjälp utanför storstadsregionerna bör göras. En förstärkning av de tre kommunala enheterna (med nationell finansiering) skulle kunna möjliggöra mottagande av remitterade klienter i större skala.
• En framtida nationell samordnande enhet bör ges ansvaret för ovanstående utvecklingsarbete.