Syftet med undersökningen var att utvärdera effekterna av det behandlingsarbete i form av samtalsterapi som bedrivs vid de tre prostitutionsenheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö riktat till Köpare Av Sexuella Tjänster (KAST).

Metod. Undersökningen genomfördes 2009-2011 genom att nya klienter vid de tre KAST-enheterna inbjöds att medverka i studien. Av 72 personer som var aktuella för samtalskontakt under perioden tillfrågades 51 av behandlare om deltagande och 29 accepterade medverkan. Respondenterna intervjuades och besvarade självsvarsformulär (rörande psykisk hälsa, självkänsla, alkohol- och drogmissbruk, traumatiska upplevelser i barndomen, stereotypa attityder till sexuellt våld och sexuellt missbruk) i början av samtalsbehandlingen (baslinjeintervjun) och vid behandlingens slut eller efter ett års behandling (m=10,1 månad).

Resultat. Respondenterna (28 män och en kvinna) var i genomsnitt 40,1 år (sd=11,3) vid baslinjeintervjun. Majoriteten hade tagit ett eget initiativ till samtalskontakten medan en tredjedel tog kontakt efter rekommendation av annan vårdgivare eller myndighet. Majoriteten hade vid baslinjeintervjun en partner och drygt hälften hade barn. Samtliga arbetade eller studerade.

Respondenterna uppgav olika former av sexuellt missbruk som sexköp, porrsurfande, sexchat, sexmissbruk i relationer eller besök på sexklubbar. Hälften beskrev mer än en form av sexuellt missbruk. Totalt hade femton personer (52 %) köpt sex i samband med att behandlingskontakten inleddes eller tidigare. Respondenterna motiverade behandlingskontakten med ett behov att få hjälp med att förändra sin situation, ta kontroll över sexmissbruket och för att rädda sin relation till partner/barn. Majoriteten rapporterade inget alkohol- eller drogmissbruk, men hade sämre självkänsla och fler potentiellt traumatiska erfarenheter under uppväxten än män som köpt sex eller aldrig köpt sex i en epidemiologisk studie (delrapport 1). Respondenterna rapporterade psykisk ohälsa på fyra delskalor i nivå med klinisk grupp. Alla utom en av respondenterna rapporterade ett sexuellt missbruk men å andra sidan mindre stereotypa attityder om sexuellt våld än universitetsstudenter. De som någon gång köpt sex rapporterade signifikant högre nivå på sexuellt missbruk vid baslinjemätning än de som hade annan form av sexuellt missbruk, en skillnad som inte kvarstod vid uppföljningen.

Vid uppföljningen medverkade 28 respondenter i genomsnitt 10,1 månader efter baslinjeintervjun. Respondenterna hade gått i 25,6 samtal (sd=13,6), en tredjedel hade avslutat sin behandlingskontakt vid uppföljningsintervjun medan de övriga gick i fortsatta behandlingssamtal. Respondenterna uppgav att samtalen på enheten lett till signifikanta förbättringar vad gäller relationer till familj och partner. Majoriteten uppgav att det sexuella missbruket reducerats (blivit mindre frekvent eller förändrats i typ av handlingar) och en tredjedel att det helt upphört. Respondenterna rapporterade en mindre minskning av alkoholbruk men framför allt en signifikant förbättrad självkänsla och förbättrad psykisk hälsa. Respondenterna var mycket nöjda med bemötande, upplevde behandlarna i hög grad som lyhörda och hade stort förtroende för behandlarna. Resultaten talar för att klienterna vid KAST mottagningarna i Sverige dragit nytta av behandlingen på flera sätt men framförallt genom ett minskat sexmissbruk och en förbättrad psykisk hälsa.

Förändringar vad gäller respondenters livssituation, psykiska hälsa och sexuella missbruk kan iakttas med viss variation på alla enheter. Behandling vid de tre enheterna skilde sig åt vad gäller teoretiska utgångspunkter. Ingen av enheterna följer heller en strikt behandlingsmodell.Det går inte utifrån den begränsade undersökningsgruppen att dra slutsatser att en enhet har en mer framgångsrik modell än en annan. Det som är gemensamt för enheterna är att man på olika sätt kommunicerar att man arbetar med problemområdet och detta har påverkat respondenter att ta kontakt med verksamheterna och påbörja en samtalskontakt. Respondenterna som deltog i studien är välmotiverade klienter som oftast sökt hjälp på eget initiativ. Den drivkraften har betydelse för en framgångsrik förändring. Om man behöver hjälp från professionella är det å andra sidan begränsat med mottagningar som är specialiserade på problematiken.

En pilotundersökning genomfördes för att undersöka effekter av anhörigkurs vid en av enheterna. Sex kvinnor, alla med en sexmissbrukande partner, deltog i undersökningen. Fem av kvinnorna hade barn. Intervjupersonerna rapporterade att de upplevde att partnerns sexmissbruk påverkat dem negativt med känslor av att vara utnyttjad och försämrad självkänsla. Intervjupersonerna beskrev också hur barnen drabbats av pappans sexmissbruk. Vid uppföljning rapporterade intervjupersonerna att de genom kursen fått kunskap om sexmissbruk, fått hjälp till ett förändrat förhållningssätt och fått förbättrad psykisk hälsa. Intervjupersonerna uppgav också att kursen bidragit till förbättringar i relationen till partnern.

Konklusion. Då behandlingsstudier på området i stort sett saknas, nationellt och internationellt så kan man se föreliggande studie som ett av de första försöken att utvärdera behandling riktade till sexköpare/sexmissbrukare. Hur ska man då värdera resultaten? Studien bygger inte på en randomiserad kontrollerad design och kan således inte räknas i familjen evidensbaserade psykoterapimetoder. Man kan dock i detta avseende tala om en evidensbaserad praktik (EBP) som bygger på för närvarande bästa tillgängliga kunskap dvs. bästa vetenskapliga kunskapen om insatsers effekter, brukarens erfarenheter och förväntningar, den lokala situationen och omständigheter samt de professionellas expertis.

Rekommendationer. Med utgångspunkt i resultaten från denna delstudie vill vi lyfta följande frågor av betydelse för det framtida arbetet med att förebygga och förhindra sexköp.

• Det finns behov av ett förstärkt arbete riktat till personer som har köpt sex eller är i risk att köpa sex. Den klientgruppen som söker hjälp vid KAST-enheterna har ett beteende som väl motsvarar diagnosen hypersexuell störning, där kanske hälften inte har köpt sex men kan vara i risk att eskalera sitt sexuella missbruk. Det bör därför vara av samhällsintresse att stödja personer med ett destruktivt sexuellt beteende även när det inte förekommit köp av sexuella tjänster.
• Då studier på området i stort sett saknas så rekommenderas en mer långsiktig forskning om effekterna av behandling för personer med sexmissbruk/hypersexuell störning, med möjligheter till randomisering mellan olika terapimodeller för att ytterligare kvalitetssäkra behandlingen.
• Verksamheterna har huvudsakligen storstäderna som upptagningsområde. Personer som är bosatta utanför storstadsregionerna har inte tillgång till samma samhälleliga stöd. Det är angeläget att undersöka förutsättningar för att etablera mottagningar på andra håll i Sverige (en jämlik tillgång till vård) alternativt en utökning av enheternas upptagningsområden.
• Enheterna arbetar redan med rådgivning via telefon och internet. En utveckling av en sådan nationell verksamhet skulle ge tillgång till stöd och rådgivning för personer med sexmissbruk i hela landet.
• Den som är partner eller familjemedlem till en sexmissbrukare blir på olika sätt drabbad av partnerns sexmissbruk. Erfarenheterna från verksamheten i Malmö och pilotstudien med anhöriga i grupp behöver tas tillvara och utvecklas som komplement till de specialiserade behandlingsresurser som riktas till den primära målgruppen (sexköpare/sexmissbrukare). I detta avseende behöver även barnens situation beaktas.