liu.seSearch for publications in DiVA
Change search
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • oxford
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Usefulness of coronary angiography for assessing left ventricular function
Departments of Clinical Physiology and Radiology, Central Hospital, Karlstad, Sweden.
Departments of Clinical Physiology and Radiology, Central Hospital, Karlstad, Sweden.
Departments of Clinical Physiology and Radiology, Central Hospital, Karlstad, Sweden.
Departments of Clinical Physiology and Radiology, Central Hospital, Karlstad, Sweden.
Show others and affiliations
1998 (English)In: Journal of the American College of Cardiology, ISSN 0735-1097, E-ISSN 1558-3597, Vol. 82, no 3, 384-386 p.Article in journal (Refereed) Published
Abstract [en]

No abstract available.

Place, publisher, year, edition, pages
1998. Vol. 82, no 3, 384-386 p.
National Category
Medical and Health Sciences
Identifiers
URN: urn:nbn:se:liu:diva-84319DOI: 10.1016/S0002-9149(98)00326-9OAI: oai:DiVA.org:liu-84319DiVA: diva2:558700
Available from: 2012-10-04 Created: 2012-10-04 Last updated: 2017-12-07Bibliographically approved
In thesis
1. Usefulness of coronary angiography for assessing left ventricular function
Open this publication in new window or tab >>Usefulness of coronary angiography for assessing left ventricular function
2003 (English)Doctoral thesis, comprehensive summary (Other academic)
Abstract [en]

This thesis focus on the physiological information, on left ventricular (LV) motion in the long axis, evaluated in routine coronaty angiography sequences and based on previous knowledge from echocardiographic studies. As coronary angiography has become a very frequent examination, a method for assessment of LV function from routine coronary angiograms would probably have a significant impact on clinical work. Therefore, the motion of the left coronary artery is analysed in the studies described below.

In a pilot study of 84 patients, refetTed for coronaty and LV angiography, the systolic descent of the left coronary ostium (LCO) towards apex was measured. This simple manual measure from routine coronary angiograms showed a mean amplitude of 9.6 mm (range 3.0-15.0) and significant linear correlation to ejection fraction (EF) (r = 0.72, SEE = 10.1, p < 0.001).

In the second study, including 28 patients, coronary angiography and echoeardiography was used for measurement of circumflex artery motion (CAM) and mitral annulus motion (MAM) respectively. CAM amplitude tended to be higher than MAM in the higher range of amplitudes while the opposite was found in the lower range of amplitudes.

In a eehocardiographic study of another 26 patients; it was found in 13 patients with normal EF that the motion amplitude of a site epicardially at the most basal lateral patt of the LV wall was significantly (p < 0.001) higher than endoeardially, but in 13 patients with decreased EF (< 50%) there was no significant difference between the two sites. The motion amplitude epicardially corresponds to the motion amplitude of the circumflex artery.

In the 13 patients with normal EF the motion amplitude of the closed mitral valves was significantly lower than the motion amplitude epi- and endocardially during systole, with a rather conic shape of the atrioventricular plane (AVP) at the onset of systole. In end-systole the different parts of the left AVP, the epicardial part (circumflex artery), the endocardial part (mitral annulus) and the valves were almost on the same level.

In the third study, including 73 patients referred for coronary and LV angiography, the systolic descent of LCO and of the circumflex artery towards apex was measured manually. The mean motion amplitude of LCO (9.1 mm, range 1.7-19.7) was significantly (p < 0.001) lower than the mean motion amplitude of CAM measured from the proximal part of the artery (14.3mm, range 3.0-25.0) or from the distal part of the artery (14.4 mm, range 1.2-26.6). There was no significant difference between the amplitudes at these two sites of the circumflex artery.

It was found that the ratio between CAM and the end-diastolic length of the ventricle, which can be denominated fractional shortening in the long axis (FSL), was a better index of LV systolic function than CAM amplitude per se. There was a significant linear correlation between EF obtained by LV angiography and FSL (r = 0.81, SEE = 8.2, p < 0.001).

A power regression model had the best correlation between EF and FSL. In this model the correlation between EF and FSL can be described by the equation EF(%) = 19.2 x FSL(%)0.45 (R = 0.86, SEE = 0.14, p < 0.001). When values of FSL ≥ 10% were selected to define a normal EF (≥ 50%) there was a sensitivity of 95% and a specificity of 93%.

Visual estimation of EF from assessment of CAM was not as good as the use of calculated FSL but may be useful as fast screening method when classifying normal or impaired LV function.

In the fourth study, including 72 patients from the previous third study, who were referred for coronary and LV angiography, the systolic and diastolic parameters of CAM were measured by M-mode from coronary angiography. There were no significant difference between M-mode measures of CAM amplitude and calculated FSL compared to the manually measured CAM amplitude and calculated FSL.

The mean maximal systolic velocity of CAM was 70.1 mm/s (SD 21.8, range 17.6-139.0). When values ≥ 54 mm/s, a limit previously reported from an echocardiographic study (tissue Doppler of MAM), were selected to define a normal EF (≥ 50%) the sensitivity was 84.6% and specificity 94.6%.

A subgroup of 23 patients (17 had EF ≥ 50%) were examined by echocardiographic M-mode of MAM, within 24 h before the angiographic examination, for comparison of amplitudes and velocities measured by angiographic M-mode of CAM.

The total amplitude of CAM was significantly higher (p < 0.001) higher than the amplitude of MAM and so was the amplitude due to atrial contraction (p < 0.001).

The maximal systolic velocity of CAM was significantly (p < 0.001) higher than the corresponding velocity of MAM. The early maximal diastolic velocity of CAM was also significantly higher (p < 0.05) than the corresponding velocity of MAM. There was no significant difference between the late maximal diastolic velocity of CAM and the late diastolic velocity of MAM.

In summary, the systolic and diastolic phases of CAM, and thereby also the systolic and diastolic LV function, are well monitored by the angiographic M-mode method. The systolic indices arc CAM amplitude, FSL and maximal systolic velocity of CAM. The diastolic indices are maximal early diastolic velocity of CAM and the amplitude due to atrial contraction.

The amplitudes and velocities of CAM are higher than the corresponding values for MAM in patients with normal EF. Therefore it is obvious that reference values of MAM and CAM amplitudes and velocities cannot be used interchangeably.

Abstract [sv]

Denna avhandling är inriktad på att beskriva och värdera den fysiologiska informationen, som finns i kranskärlsröntgenbilder, om vänster hjärtkammares väggrörelser i längsaxeln. Tidigare kunskaper är baserade på hjärtultraljudsstudier. Eftersom kranskärlsröntgen har blivit en mycket frekvent undersökning så skulle en metod, som via kranskärls bilderna, fastställer vänstra kammarens fuaktion, förmodligen vara värdefull i det kliniska arbetet. Det vänstra kranskärlets rörelse är därför analyserat i nedanstående beskrivna studier.

I en pilotstudie om 84 patienter, remitterade till kranskärlsröntgen samt kontraströntgen av vänster hjärtkammare, uppmättes vänstra coronarostiets systoliska rörelse mot apex. Denna enkla manuella mätning från kranskärlsbilderna visade att medelvärdet för amplituden var 9.6 mm (range 3.0-15.0) och linjära korrelationen till ejektionsfraktionen (EF) (r = 0.72, SEE = 10.1, p< 0.001).

I den andra studien, omfattande 28 patienter, användes kranskärlsröntgen och hjärtultraljud för att mäta circurnflexarörclsen (CAM) respektive rnitralringsrörelsen (MAM). CAM amplituden tenderade att vara större än MAM i det högre amplitudregistret medan det motsatta uppmättes i det lägre amplitudregistret

I en bjärtultraljudstudie på ytterligare 26 patienter visade det sig att 13 patienter med normal EF hade signifikant (p< 0.001) högre rörelseamplitud epikardiellt än cndokardiellt vid vänsterkammarens mest basala-laterala del. 13 patienter med nedsatt EF (<50%) uppvisade ingen skillnad mellan de två mätställena. Rörelseamplituden epikardiellt motsvararar amplituden för CAM.

Hos de 13 patienterna med normal EF var rörelseamplituden för de stängda mitralklaffarna i systole signifikant lägre än rörelseamplituden epi- respektive endokardiellt med en ganska konisk form för atrioventrikularplanet (AVP) i början av systole. I slutsystole var de olika delarna av AVP, epikariella delen (circumflexaattären), endocardiella delen (mitralringen) och rnitralklaffen på samma nivå.

I den tredje studien, omfattande 73 patienter, remitterade till kranskärlsröntgen samt kontraströntgen av hjärtats vänstra kammare, gjordes manuella mätningar på kranskärlsbilderna av vänstra coronarostiets rörelseamplitud samt CAM amplituden. Medelvärdet för vänstra coronarostiets amplitud (9.1 mm, range 1.7-19.7) var signifikant (p < 0.001) lägre än medelamplituden för CAM mätt från proximal del av artären (14.3 mm, range 3.0-25.0) eller från distal del av artären (14.4mm, range 1.2-26.6). Det fanns ingen signifikant skillnad mellan amplituderna för de två mätställena på circumflexaartären.

Det visade sig att kvoten mellan CAM amplituden och slutdiastoliska längden för vänster hjärtkammare, benämnd fraktionellaförkortningen i längdaxeln (FSL), var ett bättre index för vänster hjärtkammares systoliska funktion än CAM.

Linjära korrelationen mellan EF, beräknad med kontraströntgen av vänstra hjärtkammaren, och FSL var hög (r =0.81, SEE = 8.2, p< 0.001), men en power regressionsmodell hade den bästa korrelationen. I denna modell kan korrelationen mellan EF och FSL beskrivas med ekvationen EF(%) = 19.2 x FSL(%)0.45 (R= 0.86, SEE 0.14, p < 0.001). När man valde värden FSL ≥ 10% för att definiera normal EF (≥ 50%) var sensitiviteten 95% och specificiteten 93%.

Skattning av EF från visuell bedömning av CAM var inte lika bra som det beräknade FSL, men kan vara användbar som en snabb screening metod att klassificera normal eller nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion.

I den fjärde studien, omfattande 72 patienter, remitterade till kranskärlsröntgen och kontraströntgen av vänster kammare mättes de systoliska och diastoliska variablerna för CAM med M-mode på kranskärlsbildsekvenserna. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan de via M-mode erhållna värdena rör CAM och FSL jämfört med de via manuella proceduren uppmätta CAM och berälmade FSL.

Medelvärdet rör maximala systoliska hastigheten för CAM var 70.1 mm/s (SD 21.8, range 17.6-139.0). När värden ≥ 54 mm/s valdes, ett gränsvärde som tidigare rapporterats i en hjärtultraljudstudie (vävnads Doppler av MAM), för att definiera normal EF (≥ 50%) var sensitiviteten 84.6% och specificiteten 94.6%.

En subgrupp om 23 patienter (17 hade EF ≥50%) undersöktes med ekokardiografisk M-mode av MAM, inom 24 timmar innan kranskärlsröntgen, för att järnföra med de amplituder och hastigheter som uppmätts med angiografisic M-mode av CAM.

Både totala CAM amplituden och förmakskontraktionens andel av amplituden var högre än motsvarande mått från MAM (p < 0.001). Maximala systoliska och tidigdiastoliska hastigheterna var också signifikant (p < 0.001 respektive p < 0.05) högre för CAM. Den maximala sendiastoliska hastigheten skiljde sig dock inte signifikant mellan CAM och MAM.

Slutsatsen av studien är att den systoliska och diastoliska fasen av CAM, och därigenom också systoliska och diastoliska vänsterkammarfunktionen, kan undersökas med angiografisic M-mode. De systoliska måtten är CAM amplituden, FSL och maximala systoliska hastigheten rör CAM. De diastoliska måtten är maximala tidigdiastoliska CAM hastigheten och andel av totala amplituden som åstadkornmes av förmakskontraktionen.

Amplituder och hastigheter för CAM är högre ån motsvarande värden för MAM hos patienter med normal EF. Därför bör olika referensvärden användas för de olika undersökningsmetoderna.

Place, publisher, year, edition, pages
Linköping: Linköpings universitet, 2003. 42 p.
Series
Linköping University Medical Dissertations, ISSN 0345-0082 ; 813
National Category
Medical and Health Sciences
Identifiers
urn:nbn:se:liu:diva-27509 (URN)12165 (Local ID)91-7373-504-3 (ISBN)12165 (Archive number)12165 (OAI)
Public defence
2003-10-24, B-husets aula, Universitetssjukhuset, Örebro, 09:00 (English)
Opponent
Available from: 2009-10-08 Created: 2009-10-08 Last updated: 2012-10-04Bibliographically approved

Open Access in DiVA

No full text

Other links

Publisher's full text
In the same journal
Journal of the American College of Cardiology
Medical and Health Sciences

Search outside of DiVA

GoogleGoogle Scholar

doi
urn-nbn

Altmetric score

doi
urn-nbn
Total: 39 hits
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • oxford
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf