Den här rapporten beskriver hur Öckerö kommun har arbetat med sambruk av kommunens jour- och beredskapsresurser för att kunna erbjuda kommuninvånarna bättre service i händelse av en olycka eller allvarlig händelse. Rapporten belyser det nystartade projektet IVPA samt biträde av kommunens sjuksköterska som innebär att hemsjukvårdens sjuksköterska bistår räddningstjänsten med medicinsk kompetens i väntan på ambulans (IVPA).

Studiens syfte var att utreda åtgärden utifrån två perspektiv; sjuksköterskornas upplevelse av projektet samt projektets samhällsekonomiska nyttor respektive kostnader. I uppdraget ingick att ta del av tidigare studier inom området samt att utföra intervjuer med ett urval av sjuksköterskorna i kommunen samt med berörda chefer.

Sjuksköterskorna upplever att införandet av IVPA och de nya rutinerna vid förändringen gör gränserna för deras arbetsuppgifter otydliga. De beskriver en rollförvirring och ger uttryck för att det inte funnits förutsättningar att utföra uppdraget till fullo. Sjuksköterskorna ser en svårighet i att sammanföra IVPA med deras ordinarie arbetssätt då detta inte upplevs förenligt med premisserna av att vara ”stand by”, släppa det man har för händer och åka på nya uppdrag. Känslor av att tvingas prioritera mellan ”sina” egna och IVPA patienter samt att svika en väntande patient leder till skuldkänslor. Trots att adekvata förberedelser avdramatiserat uppdraget tänker de det värsta och skräms av tanken på att känna patienten. Sjuksköterskorna ger även uttryck för en känsla av att inte räcka till och en rädsla för att bli ifrågasatt vid IVPA uppdrag. Samtidigt känner de sig överflödiga och att inte vara till nytta då det ofta är en fördröjd utlarmning. Väl på plats känner de ett stöd i räddningstjänstens vana av situationen och att deras kunskap ses som ett komplement. De känner dock ingen grupptillhörighet och saknar möjlighet till samtal med inblandade aktörer efter händelsen. Förutom samtal och återkoppling beskriver sjuksköterskorna även ett behov av stöd grundat i ansvaret av att vara ensam om svåra beslut.

Idag går det inte att dra några slutsatser om sambruksprojektet är samhällsekonomiskt lönsamt. Om vi utgår från de tre uppdrag där sköterskorna hittills har deltagit skulle vi komma fram till att projektet inte har varit samhällsekonomiskt lönsamt. Däremot har projektet pågått kort tid och det är många bitar som inte har fallit på plats ännu. Idag finns det exempelvis två flaskhalsar som gör att sköterskan inte anländer i tid. Det ena är att rutinen för när sköterskan ska åka gör att det dröjer för lång tid innan de kommer iväg. Det andra är att sköterskorna (och räddningstjänsten) larmas senare från larmcentralen än ambulansen vid IVPA-uppdrag. Ytterligare en förutsättning för att projektet ska ge maximal nyttoeffekt är att låta sköterskan åka på larm även kvällar och nätter, då skulle en större andel av de totala IVPA-uppdragen på Öckerö fångas upp. En annan lösning är att låta fler sköterskor ha IVPA-uppdrag; ju fler sköterskor som har IVPA-uppdrag desto högre blir nyttan, eftersom insatstiderna då kan förkortas. Detta kräver dock mer avancerade kommunikationsverktyg. Skulle en sjuksköterska exempelvis haft möjlighet att rädda ett liv via IVPA-uppdraget som  annars hade gått förlorat (vilket i samhällsekonomiska kalkyler värderas till cirka 23 miljoner kronor) så skulle nyttan med sambruksprojektet antagligen vida överstiga kostnaderna. De största identifierade kostnadsposterna i projektet är investeringskostnader för kläder och materiel, driftkostnader för bil samt utbildningskostnader. Däremot finns det flera osäkra kostnader som idag är svåra att  bedöma, varav en av de viktigaste är de som kan uppstå om IVPA-verksamheten påverkar vården för patienterna i ordinarie verksamhet negativt. För att på sikt kunna utvärdera denna och liknande förändringar med hjälp av kostnads-nyttoanalys har rekommendationer för dokumentation tagits fram.