Friluftsliv är en viktig del av det svenska samhället - både för enskilda individer och för samhället i stort. Den här artikeln handlar om rättslig reglering av markanvändning för utövande av friluftsliv.

Om man utgår från att friluftsliv utgörs av "vistelse utomhus i natur- och kulturlandskapet för välbefinnande och naturupplevelser utan krav på tävling", så ser man att friluftsliv kräver mark. 

Ett vanligt svar på frågan om hur den rättsliga relgeringen av markanvändning för friluftsliv ser ut, är att hänvisa till allemansrätten. Allemansrätten kan ju sägas ge var och en rätt att vistas i naturen och att där tillgodogöra sig vissa naturprodukter, vilket står i överensstämmelser med definitionen av friluftsliv. I relation till frågan om hur den rättsliga regleringen av markanvändning för friluftsliv ser ut, är emellertid påpekandet att allemansrätten reglerar markanvändningen för friluftsliv inte helt rättvisande. Varför detta inte är fallet, diskuteras i denna artikel.