Studenter med funktionsnedsättningar möter ofta stora utmaningar inom högre utbildning. Enligt ableistiska ideologiska antaganden är detta en naturlig följd av biologiska defekter hos personer med funktionsnedsättningar. Enligt kritiska sociala teorier om funktionshinder är problemet att samhället förtrycker personer med funktionsnedsättningar. Det individualiserade perspektivet osynliggör förekomsten av samhällstrukturer som förtrycker och marginaliserar personer med funktionsnedsättningar. Det dominerande invidiualiserade synsättet innebär att funktionshindrade studenters möjligheter inte brukar kopplas till ideologi och maktförhållanden inom högskolan. Jag undersöker de attityder och föreställningar som präglar svenska högskolors förhållnignssätt gentemot funktionshindrade studenter. Genom att analysera policydokument och akademisk litteratur visar jag, att det finns en tydlig genomgripande tendens mot att tolka funktionsnedsättningar och funktionshinder utifrån vissa ableistiska antaganden. Orsaken till problem och svårigheter placeras konsekvens hos individens funktionsnedsättning. Högskolans ansvar beskrivs i första hand som att lösa de problem som individens funktionsnedsättning ger upphov till. Dessa attityder framkommer tydligt i såväl policydokument, som akademiska lärares berättelser såsom skildras i akademisk litteratur. Attityder och föreställningar om vad funktionsnedsättning innebär påverkar arbetet med tillgänglighet i utbildningen, och får därmed direkta konsekvenser för studentens studiesituation. Den bild som framkommer är linje med de mer generella tendenser, som enligt teorier om ableism finns genom hela samhället. Den här uppsatsen visar hur kritiska teorier om funktionshinder kan användas för att förstå hur personer med funktionsnedsättningar missgynnas av samhällesstrukturer. För att uppnå lika rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, är det nödvändigt att kritiskt granska ableism i alla delar av samhället.