I denna uppsats behandlas kommersiella säljares skadeståndsansvar när levererade produkter är behäftade med funktionsfel. Funktionsfel i produkter kännetecknas av att felaktiga detaljer från tillverkningen av en beståndsdel orsakar en minskad funktion i slutprodukten. I uppsatsen klarläggs även vilken betydelse ansvarsförsäkringen har för köparens möjligheter att erhålla ersättning när denna drabbats av funktionsskador härledda av köpt felaktig egendom.

I uppsatsen undersöks ingrediens- och komponentskador ur främst ett skadestånds- och försäkringsrättsligt perspektiv, med avsikten att klargöra säljarens skadeståndsskyldighet i inomobligatoriska förhållanden samt vilka ansvarsgrunder som är aktuella i utomobligatoriska relationer. Även det försäkringsrättsliga skyddet för ingrediens- och komponentskador utreds, samt betydelsen för försäkringsskyddet huruvida den inträffade skadan är en skadeståndsrättslig sakskada eller en skada som ryms inom säljarens köprättsliga felansvar undersöks.

Uppsatsen innehåller därutöver ett empiriskt avsnitt, vars avsikt är att klarlägga hur de svenska ledande försäkringsbolagens relevanta försäkringsvillkor är utformade samt vilken syn försäkringsbolagen har på begreppet sakskada och funktionsskadeprincipen.

Syftet med uppsatsen är att utreda innebörden av ett företags rätt till domstolsprövning och en rättssäker process enligt Europakonventionens artikel 6 och i rättighetsstadgans artiklar 41, 47 och 48. Målsättningen är att visa hur dessa rättigheter bedöms i EU-domstolen och Europadomstolen samt vilken betydelse de mänskliga rättigheterna har inom EU:s rättsordning. De mänskliga rättigheterna är ett rättsområde i ständig utveckling som startade med Europakonventionens skapelse efter andra världskriget. Även inom EU har skyddet för grundläggande rättigheter kommit att utvecklas genom EU-domstolens rättspraxis, vilket har gett upphov till rättighetsstadgan. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande utgör mänskliga rättigheter en primärrätt inom EU och EU är även skyldig att ansluta sig till Europakonventionen, vilket ännu inte har skett. En anslutning skulle leda till en större rättssäkerhet för medlemsstaterna, men även en mer enhetlig bedömning av mål i EU-domstolen och Europadomstolen. Vad som emellertid måste hållas i åtanke, är de olika värdegrunder som EU respektive Europakonventionen bygger på.

Upprätthållandet av konkurrensrätten är ett av de viktigaste målen inom EU och kommissionen har därför getts vittgående befogenheter för att verkställa konkurrensreglerna. För företag som underkastas en av kommissionens konkurrensutredningar innebär befogenheterna dock en risk för att deras rätt till domstolsprövning och en rättssäker process inte respekteras. Företag har rätt att få sitt mål prövat av en domstol med full jurisdiktion som kan pröva sakfrågor såväl som rättsfrågor. De har även rätt till en oavhängig och opartisk domstol. Kommissionen uppfyller inte nyss nämnda krav varför det är viktigt att EU-domstolen grundligt överprövar kommissionsbeslut, någonting som idag inte alltid sker. Företagens rätt till en rättvis rättegång inkluderar bland annat rätten till ett kontradiktoriskt förfarande. Detta innebär att företagen har rätt att ta del av alla handlingar som kommissionen använder i målet, någonting som EU-domstolen har skapat ett skydd för genom rättspraxis. Företagen skall även åtnjuta en rätt mot självangivelse, en rätt som är väletablerad i Europadomstolens praxis. Tyvärr erbjuds inte ett motsvarande skydd för rätten mot självangivelse som för rätten att ta del av handlingar genom EU-rättspraxis. Det kan dock argumenteras att företag i konkurrensmål inte alltid bör erbjudas ett lika långtgående skydd för sina mänskliga rättigheter som individer, på grund av förstnämndas makt och vikten av att upprätthålla en fungerande, fri och rättvis konkurrens.

År 1968 infördes reglerna som idag återfinns i 59 kap. SFL i syfte att förhindra juridiska personer från att förfara oriktigt vad gäller betalning av skatt. Detta personliga betalningsansvar som kan aktualiseras mot företrädare för juridiska personer har diskuterats sedan dess tillkomst. Regleringen är i allra högsta grad rättspolitiskt laddad och således ställs olika intressen mot varandra. Vågskålen innehåller således på ena sidan det all­männas intresse och på den andra näringsidkares rätt att skilja sina tillgångar från den juridiska person­ens.

Att ingen ska få behålla vinningen av sitt brott torde alla vara rörande överens om, vilket kommer till uttryck i såväl offentliga utredningar som propositioner på området. En brist i den nuvarande regleringen är att medverkande tredje män inte kan göras ersättningsskyldiga för den ekonomiska skada som staten åsamkas genom skattebrott. Förslag till en utökad reglering som träffar även medverkande tredje män har diskuterats under senare år, även om det ännu ej har resulterat i någon lagändring.

Genom införandet av 36 kap. 1 b § BrB, utvidgat förverkande, har rättskiparen givits ytterligare ett verktyg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Denna regel tillkom år 2008 och kan aktualiseras vid grova skattebrott. Dock har utvidgat förverkande till följd av skattebrott varken åberopats eller prövats sedan paragrafens tillkomst. Detta synes bero på okunskap hos aktuella myndigheter och förhoppningsvis kan verktyget komma att användas i kampen mot den grova skattebrottsligheten inom den närmsta framtiden.

Det behövs en utvid­g­ning av betalningsansvaret alternativt ett införande av en skadestånds­paragraf i 59 kap. SFL för att kunna komma åt de allmänna medlen som går förlorade genom skattebrott. Det första förslaget, att utöka kretsen betalningsansvariga, är enligt min mening det mest önskvärda, eftersom alternativet rörande en skadeståndsrättslig reglering behäftats med en rad processuella problem till skillnad mot utvidgningsförslaget. Jag anser att genom en sådan utökning av regleringen i komb­i­na­tion med ökad kunskap rörande det rättsliga verktyget utvid­gat förverk­ande, kan kampen mot skattebrottsligheten komma att effektiviseras. Med tanke på de enorma belopp detta handlar om torde det vara av yttersta intresse för sam­hället att en sådan reglering kommer till stånd snarast möjligen, även om den givetvis behöver vara väl genom­arbetad. Dess förenlighet med Europakonventionen måste även beaktas och prövas.

Forensic statistics is a well-established scientific field whose purpose is to statistically analyze evidence in order to support legal decisions. It traditionally relies on methods that assume small numbers of independent variables and multiple samples. Unfortunately, such methods are less applicable when dealing with highly correlated multivariate data sets such as those generated by emerging high throughput analytical technologies. Chemometrics is a field that has a wealth of methods for the analysis of such complex data sets, so it would be desirable to combine the two fields in order to identify best practices for forensic statistics in the future. This paper provides a brief introduction to forensic statistics and describes how chemometrics could be integrated with its established methods to improve the evaluation of evidence in court.

The paper describes how statistics and chemometrics can be integrated, by analyzing a previous know forensic data set composed of bacterial communities from fingerprints. The presented strategy can be applied in cases where chemical and biological threat agents have been illegally disposed.

En typ av beskattningsregler som finns i de flesta av EU:s medlemsstater är Controlled Foreign Corporation(CFC)-lagstiftning. CFC-lagstiftningen reglerar beskattning av delägare i utländska juridiska personer med lågbeskattade inkomster. Den svenska CFC-lagstiftning är bl.a. till för att motverka och hindra internationell skatteflykt. Det kan t.ex. handla om svenska företag som äger företag med säte i s.k. skatteparadis eller lågskatteländer.

CFC-lagstiftning har länge kritiserats för att strida mot dels etableringsfriheten, dels fri rörlighet för kapital. Redan under arbetet med den nya svenska CFC-lagstiftningen som trädde i kraft 1 januari 2004 ifrågasattes reglernas kompatibilitet med EG-rätten. I september 2006 avgjorde EG-domstolen ett mål, det s.k. Cadbury Schweppes-målet, rörande den brittiska CFC-lagstiftningens kompatibilitet med gemenskaprätten. Detta avgörande kan antas komma att ha stor betydelse i framtiden, inte bara för Storbritannien, utan även för övriga EU-medlemsländer.

I uppsatsen analyseras hur den svenska CFC-lagstiftningen kan anpassas efter EG-rätten. Vidare utreds och identifieras de problemområden som finns i dagens uppbyggnad av CFC-lagstiftningen samt analyseras betydelsen och konsekvenserna av Cadbury Schweppes-fallet gällande CFC-lagstiftning som EG-domstolen har avgjort.

Syftet med denna kvalitativa studie var att få en ökad förståelse för hur socialarbetare, skolpersonal och polis samverkar i brottsförebyggande syfte för barn och ungdomar, i ett särskilt utsatt område i Sverige. Vi ville även undersöka vilka förutsättningar och hinder som fanns i den samverkan. Studien är baserad i ett särskilt utsatt område i Sverige där dessa professioner har en etablerad samverkan för att kunna arbeta brottsförebyggande för barn och ungdomar. Intervjuer har valts som insamlingsmetod samt en tematisk analys för att analysera materialet. En central teori i denna studie är samverkansteori och Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater och begreppet handlingsutrymme för att analysera hur samverkan utformades mellan aktörerna. Studien har också socialkonstruktionismen som vetenskapsteoretisk utgångspunkt. 

Resultatet visade att det krävs en gemensam syn kring samverkansarbetet för att den ska bli gynnsam och effektiv. Flera av intervjupersonerna betonade att samverkan underlättats då det redan finns ett samverkansavtal i staden. De olika professionerna hade likaså en bra kontakt med varandra som gjorde att samverkansarbetet blivit smidigt. Vidare har samverkansarbetet underlättats då socialarbetare och polis delar kontor. Dock kunde omständigheter som organisationskultur göra det svårare för de olika aktörerna att samverka. I dessa fall har en mall som definierar roller och ansvar arbetats fram. Ibland upplevdes det som att det fanns en brist på förståelse och kunskap mellan de yrkesverksamma. Sekretessen var i vissa fall påfrestande, dock fanns det sekretessbrytande bestämmelser i de fall det behövdes som exempelvis en samtyckesblankett. 

Gräsrotsfinansiering har under 2010-talet vuxit till att bli ett betydelsefullt finansierings-alternativ för små och medelstora företag, vilket även möjliggjort för privatpersoner (icke-professionella investerare) att investera i denna typ av bolag genom att teckna aktier i dem. Investeringar i bolag av mindre storlek kan potentiellt ge mycket god avkastning, men är även förenade med stor risk. Dessa investeringar kan fungera som ett komplement till sedvanliga investeringar på vad som i dagligt tal kallas för ”börsen”, men investeringar i småbolag skiljer mot aktiemarknadsbolag. Värdepappersmarknaden är föremål för rigorös reglering, i syfte att värna om ett starkt investerarskydd och upprätthålla förtroendet för marknaden. Mot bakgrund härav, föreligger högt ställda krav på aktiemarknadsbolagens löpande informationsgivning. Alla inträffade händelser och uppkomna förhållanden, vilka kan tänkas ha en påverkande effekt på aktiens pris ska, i regel, så snart som möjligt delges marknaden. På så vis ges alla befintliga och potentiella aktieägare en rättvis tillgång till information om bolaget, för att ha möjlighet att fatta välavvägda investeringsbeslut.

Något motsvarande investerarskydd finns inte implementerat för investeringar i onoterade aktiebolag, utan investerare har få rättsliga medel för att tillskansa sig ytterligare information som kompletterar vad som utges under och i samband med bolagsstämman. Möjligheter till detta finns, men är praktiskt komplicerade att genomdriva.

Detta ger upphov till frågan om balans råder mellan ett intresse att värna om investerare, å ena sidan, och ett intresse att underlätta företagande, å andra sidan. Gällande rätt är knappast ändamålsenlig, utan ändringar krävs för att råda bot på obalansen. Investerare bör ges utvidgad rätt till informationsgivning från onoterade aktiebolag när gräsrotsfinansiering tillämpats, eller om investerarkretsen annars är spridd. Krav på löpande informationsgivning av samma brådskande karaktär som råder på aktiemarknaden är emellertid inte önskvärt, utan vore alltför betungande för företagen. Därför föreslås istället kvartalsvis regelbunden informationsgivning från onoterade aktiebolag till investerarna, med komplettering av omedelbar informationsgivning av väsentliga händelser och förhållanden. Sådan reglering skulle tillförsäkra investerare en bättre ställning och hålla dem informerade om bolagets förehavanden, samtidigt som efterlevnaden inte vore oproportionerligt betungande för bolaget och dess befattningshavare.

Crowdfunding is a phenomenon that is subject to a great growth during the recent years, and the growth rate doesn't seem to stagnate. When new legislation named the JOBS Act in the U.S. becomes effective in late 2015, crowd equity will surely become a popular tool for financing businesses. Because crowdfunding great popularity is caused by the possibility to reach out to crowds through the internet, it is a global phenomenon, why it's relevant to examine current legislations in jurisdictions. This thesis covers an examination of Swedish laws of how they govern crowdfunding, and also suggestions on how the laws should be changed to more efficiently  correspond with the purposes of crowdfunding.

Det har under en lång tid varit omdiskuterat vilka företeelser som ska omfattas av grovvårdslöshet och det finns idag ingen enhetlig definition eller tillämpning av begreppet i detsvenska rättssystemet. Grov vårdslöshet har diskuterats och analyserats i flera tidigarerättsfall där bedömningen av omfattningen skiljer sig. I augusti 2023 gavs domslutet förrättsfallet Mösseberg II, NJA 2023 s. 680, som är ett mycket uppmärksammat fall just pågrund av bedömningen av grov vårdslöshet. Bedömningen skiljde sig mellan instanserna ifallet och kan anses ha sänkt nivån för när en näringsidkare anses handlat grovt vårdslöst.Syftet med uppsatsen är att utreda vilka företeelser och situationer som omfattas av grovvårdslöshet i olika rättsområden, hur det har ändrats genom historien såväl som hur den nyabedömningen i Mösseberg II kan komma att påverka tillämpningen av begreppet i framtiden.Som en del i att uppnå syftet diskuteras och förtydligas exempelvis begrepp såsomvårdslöshet och uppsåt som har nära anslutning till begreppet grov vårdslöshet. För attytterligare uppnå syftet med uppsatsen diskuteras och analyseras olika typer av källor såsomlagar, förarbeten, doktrin och rättspraxis. Rättsfallen som granskas och analyseras i uppsatsengrundar sig på olika rättsregler och lagrum från både entreprenadrättsliga situationer ochtransporträttsliga, samtliga med stark anknytning till skadeståndsrättsliga principer och medförsäkringsrättsliga inslag.I uppsatsen belyses både skillnader och likheter mellan olika rättsregler som tillämpats irättsfallen som granskats. Analysen av rättsfallen, såväl som doktrin och förarbeten, visar attdet finns återkommande kriterier som nämns i samband med bedömning att grov vårdslöshetföreligger. Kriterierna som belyses i uppsatsen är normavvikelser, uppenbar risk föromfattande person-/sakskada, medvetet risktagande och yrkesmässig verksamhet. Dessakriterier utreds och diskuteras i uppsatsens analys. Ytterligare reflektioner av eventuellakonsekvenser och problem som kan komma att följa efter bedömningen av HD i rättsfalletMösseberg II redogörs även för i uppsatsens analys och avslutande slutsats. En slutsats somfastställs är att grov vårdslöshet fortsatt bör vara ett odefinierat begrepp där Hellnersindividualiserade metod används i det enskilda fallet. Konsekvenserna av utfallet i MössebergII kan bli att fler näringsidkare riskerar att förlora sitt försäkringsskydd och att grovvårdslöshet kan komma att yrkas i fler situationer i framtiden på grund av att tröskeln, sombehöver uppnås för att en näringsidkare kan anses handlat vårdslöst, har sänkts.

Sammanfattning

I Europa samt i vår övriga omvärld har hotet från terrorister under de senaste åren ökat. Därför är det av betydelse att försäkringsskydd finns att tillgå när eller om vi drabbas av terroristers våldshandlingar, för att åtminstone mildra vårt ekonomiska lidande. I denna masteruppsats får läsaren bland annat bekanta sig med vilka försäkringsmöjligheter som de större försäkringsgivarna har att erbjuda privatpersoner samt företag, avseende skada som har orsakats av terrorism. I uppsatsen behandlas försäkringar där skydd mot terrorism undantas helt eller till vissa delar. Detta gör det betydelsefullt att analysera i vilken utsträckning försäkringsbolag har rätt att undanta terrorrisker samt vilket rörelseutrymme försäkringsbolag har beträffande att inte uppställa undantag för nämnda risker. Vidare framförs resonemang om hur samhället påverkas av att försäkringsskydd, i vissa fall, saknas på området samt hur rimligt det är att försäkringsbranschen saknar en gemensam definition av terrorism.

Terrorism kan ibland klassificeras som krigsliknande händelse. I uppsatsen behandlas därför också frågor om hur klassificeringen teoretiskt sett kan komma att påverka försäkringsersättningen vid ett eventuellt terrorscenario.

Uppsatsen sammanställer och analyserar de praktiska följderna av bevisbördans placering avseende skakrav inom ramen för offentlig upphandling. I ett större perspektiv syftar uppsatsen till att kunna användas som ett inlägg i debatten avseende skakravens användning vid offentlig upphandling i Sverige.

Användingen av skakrav är vanligt förekommande vid offentlig upphandling i Sverige. Begreppet "skakrav" avser ett absolut krav avseende en viss egenskap hos anbudsgivaren och/eller föremålet för upphandlingen. Den egenskap som skakravet avser är avgörande för att säkerställa leveransen av föremålet för upphandlingen.

Frågan om bevisbördans placering får extra stor vikt i en situation där det, till följd av oklara faktiska förhållanden, finns en osäkerhet avseende hur gällande rätt ska tillämpas. Om en part i ett mål har bevisbördan innebär detta att om parten inte kan visa på omständigheter som uppfyller de beviskrav som uppställs, anses inte heller det tvistiga faktumet föreligga. Risken för att en omständighet inte har bevisats tillskrivs med andra ord av den part som har bevisbördan.

En leverantör som lämnar anbud vid en offentlig upphandling anger att samtliga skakrav är uppfyllda. I normalfallet är också detta meddelande tillräcklig bevisning för att bevisbördan avseende anbudsgivarens skakravsuppfyllelse ska övergå till beställaren. Detta faktum får ett flertal praktiska konsekvenser. Uppsatsens frågeställning syftar till att identifiera och analysera följderna av angivet faktum.

När skakravsuppfyllelse bevisas genom ett enkelt meddelande i avlämnat anbud föreligger det en risk för att anbud från anbudsgivare som inte uppfyller alla skakrav ändå tilldelas upphandlingskontrakt. Detta är möjligt eftersom en beställare i normalfallet varken har skyldighet eller möjlighet att kontrollera en anbudsgivares faktiska skakravsuppfyllnad. En undersökning av den faktiska skakravsuppfyllnaden eller omfattande krav på att särskilda bevis avseende skakravsuppfyllnaden ska bifogas anbudet kan strida mot de grundläggande principerna för offentlig upphandling.

En ytterligare följd av rådande rättsläge är att beställaren är till viss del utelämnad till anbudsgivarnas "goda omdöme". Med gott omdöme menas att en leverantör antas avstå från att lämna anbud när denne vet med sig att han inte uppfyller samtliga uppställda skakrav. En annan möjlig följd av att ett vinnande anbud inte i praktiken uppfyller samtliga skakrav är att tilldelningsbeslutet kan bli föremål för överprövning och/eller att syftet med upphandlingen inte uppnås till sin helhet.

Uppsatsförfattarens anger vissa förslag på lösningar för att minska de friktioner som användingen av skakrav kan ge. Beställaren skulle bland annat kunna ges större möjligheter att begära bevis avseende anbudsgivarnas skakravsuppfyllnad. Ett annat förslag är helt enkelt att minska användningen av skakrav vid offentlig upphandling.

Den 21 juli 2001 trädde Europaparlamentets och rådets direktiv, om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, i kraft. Syftet med direktivet var att säkerhetsställa en hög nivå på miljöskydd, genom att utföra miljöbedömningar på vissa planer och program som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. När ny lagstiftning ska implementeras brukar det vanligtvis uppkomma implementeringsproblem och det var något som jag misstänkte skulle uppkomma även i detta fall. Syftet med uppsatsen är därför att ta reda på hur arbetet har fortlöpt med att implementera de nya bestämmelserna som har haft sin upprinnelse från EU:s direktiv. Informationsflödet kring de nya bestämmelserna har också studerats. För att uppfylla syftet utfördes en intervjuundersökning med tre tjänstemän på olika administrativa nivåer för att ta reda på deras uppfattning om problem respektive styrkor med de nya bestämmelserna som härrört från EU:s direktiv, samt hur de tyckte att informationsflödet kring de nya bestämmelserna hade fungerat. Två analyser utfördes sedan i uppsatsen: en jämförande analys där svar från min intervjustudie sattes i förhållande till fem ståndpunkter som jag valt ut från regeringens proposition Miljöbedömningar av planer och program 2003/04:116, samt en analys där tre nyckelbegrepp inom implementeringsteorin har satts i förhållande till intervjuresultaten. Vissa av ståndpunkterna i regeringens proposition visade sig vara väl optimistiska, i alla fall i förhållande till intervjusvaren. En del implementeringsproblem verkar också vara ofrånkomliga, framförallt var respondenterna missnöjda med hur informationsflödet kring de nya bestämmelserna hade fungerat. De nya bestämmelserna kan säkerligen bidra till en mer hållbar utveckling men jag tror att det kommer att ta tid innan bra rutiner för att arbeta med dem har hittats.

Under 2000-talet har fler och fler svenska byggnader drabbats av fuktskador som en följd av att byggnaderna har uppförts med den så kallade enstegsmetoden. Vid undersökningar som har gjorts av fasaden efter det att skadorna uppmärksammades, har det funnits att fasadkonstruktionen i sitt utförande blir mycket känslig för fukt. Denna känslighet för fukt hos fasaden har fram till dess att en rapport från SP släpptes år 2007, varit helt okänd för konsult- och  entreprenadbranschen. Frågan blir då vem som egentligen ansvarar för dessa skador.

Enligt det standardavtal, AB 04, som används i dagsläget på byggmarknaden föreligger endast ett fel om en del av entreprenaden inte överensstämmer med kontraktshandlingarna. Detta medför att ett fel, för vilket entreprenören svarar, endast föreligger om entreprenören vid konstruktionen av entreprenaden har frångått från kontraktshandlingarna. Intressant blir då att studera konsultens ansvarssituation. Det standardavtal för konsultbranschen som används inom byggbranschen reglerar endast de yttre ramarna av konsultens professionsansvar. Detta medför således att det är av avgörande vikt att fastställa hur konsulten ska ha agerat för att denne ska kunna anses ha agerat i enlighet med de plikter som åligger konsulten inom ramen för professionsansvaret. Har konsulten brutit mot professionsansvaret torde bedömningen kunna bli att denne har handlat vårdslöst.

Uppsatsen belyser de skyldigheter som åligger konsulten enligt dennes professionsansvar och om denne har agerat i enlighet med detta när projekteringen av de enstegstätade fasaderna gjordes. Uppsatsen utreder även om konsulten kan bli ansvarig gentemot annan än sin direkte medkontrahent och om det förfarande som konsulten har använt sig av kan bedömas som grovt vårdslöst.

Hinder för marknadstillträde är viktigt i många avseenden. För ett företag som slår sig in på en ny marknad är det viktigt att veta vilka hinder det möter. För konkurrensrättsliga myndigheter är det nödvändigt att veta vilka hinder som existerar för att exempelvis kunna avgöra om ett företag har en dominerande ställning. Det är också nödvändigt att känna till hindren för att säkerställa en fri tillgång till marknaden.

Det saknas dock en generellt accepterad definition av hinder för marknadstillträde. Detta gör det svårare för de olika parterna på marknaden att veta om de handlat på ett otillåtet vis. Saknaden av en generellt accepterad definition och en klar åsikt om vad anses vara otillåtet enligt konkurrensrättsliga regler leder också till komplicerade och tidskrävande rättsliga processer.

Jag presenterar en rad olika definitioner samt en översikt av olika hinder för att klargöra ämnet. Jag diskuterar vilka hinder som är av intresse från ett konkurrensrättsligt perspektiv samt varför de är av intresse.

Jag kommer till slutsatsen att från ett konkurrensrättsligt perspektiv så är det inte definitionen i sig som är viktigast, utan man måste avgöra om ett hinder är otillåtet på individuell basis. Vid avgörande måste hänsyn tas till en rad olika faktorer, expempelvis den relevanta marknaden, vilken sorts hinder det gäller, hindrets effekt på marknaden, om hindret genererar några positiva effekter mm.

I artikeln presenteras en rättsfallskartläggning över bolagsrättsliga domar vid Högsta domstolen eller hovrätterna i under 2013-2017. Studien visar bland annat att oaktat var du bor i Sverige är det lika stor sannolikhet för en aktiebolagsrättslig tvist, att talan i drygt hälften av målen riktas mot styrelseledamöter och att så mycket som en tredjedel av rättsfallen handlar om bolagsledningens personliga betalningsansvar. Studien ger också anledning att diskutera förekomsten och nyttan av empiriskt material inom rättsvetenskapen.

This dissertation discusses the regulation of organisation in limited companies from a closely held company perspective. The overall aim of the study is to evaluate whether the goals of the Swedish Companies Act are fulfilled by the current regulation on company organisation and decision taking organs when applied to closely held owner managed companies. The study is carried out in the field of Company Law, but the analysis also includes contributions from Regulation Theory and Law and Economics.

To fulfil the overall aim, the study sets up two main research tasks. The first research task is to identify the goals of the Swedish Companies Act and what regulative tools that are available to achieve these goals. The second research task is to investigate the current regulation of organization and decision taking organs of a company. Focus is placed on how owner managed companies can be flexible in their decision taking activity, both within the company organs and in other arenas outside the firm such an owners meeting or family council. When these two main research tasks have been performed, the overall aim of this study can be fulfilled. The evaluation of the Companies Act reveals that the legislator’s prioritisation of legislative goal can be challenged. It may be argued that the goal to lower the transaction costs of the parties can be enhanced without diminishing any other goals. In accordance with this conclusion, the final research task of this study is to give recommendations de lege ferenda on how the regulation can be developed in order to achieve a higher degree of reaching the goals of the Companies Act.

The conclusions argued for in this study are related to future regulation of the organisation of companies limited by shares. Therefore, the conclusions are aimed towards policy makers. However, the analysis within the second research task is of relevance for owner managers and their advisors on the subject of how they can be flexible in their decision taking activity, both within the company organs and in other arenas such as an owner’s meeting or a family council.

The purpose of this chapter is to evaluate if company law regulation is in need ofnew instruments to enhance good governance when tacking shareholder conflicts inSMEs. For this purpose, I first need to explore statutory and contractual regulation andits function in situations where there is a disagreement or a conflict between controllingand minority shareholders in owner-managed SMEs. This discussion is divided intothree phases: before an individual becomes a minority shareholder, during theco-ownership, and when a conflict has arisen leading to a collapse of the collaboration. In each of these phases, statutory or contractual regulation can empower the minorityshareholder. The analysis will, however, show that traditional shareholder protectionrules can increase the conflict rather than solve it and hereby hinder the company torun properly. Consequently, I discuss three instruments on how to empower minorityshareholders in SME-conflicts while also promoting good governance.

I denna artikel presenterar hon en del av det regleringsteoretiska angreppssätt som används i studien och argumenterar för hur ökad kunskap om regleringstekniska verktyg kan leda till en djupare förståelse av aktiebolagsrättens utformning.

Genom dispositiv lagstiftning erbjuds en flexibilitet för parter som finner att lagens utgångspunkt inte passar deras kontrakt. Forskning visar dock att dispositiviteten många gånger inte utnyttjas. I denna artikel diskuteras ekonomiska och psykologiska skäl till varför aktieägare avstår från att avtala bort bolagsrättsliga regler, trots att andra lösningar hade passat deras företag bättre. Det sagda får till följd att dispositiva aktiebolagsrättsliga lagregler likväl blir tvingande och sättet för lagstiftaren att bemöta detta är genom att överväga en annan regleringsteknik.

Bolagsstämma per capsulam är bara början: med samtliga aktieägares samtycke är utrymmet för företagsspecifika lösningar större än vad lagtexten ger uttryck för. I denna artikel skriver Hanna Almlöf, jur.dr, universitetsadjunkt vid Linköpings universitet och forskare vid Ratio och CeFEO, om aktiebolagsrättens osynliga dispositivitet och möjligheter till flexibelt beslutsfattande i aktiebolag.

The success of closely held companies largely depends on a well-functioning collaboration between the shareholders. Split ambitions, differenced targets and conflicts among owners can create a need to end the collaboration. The owners need a plan for a structural business partner divorce, i.e., regulation of shareholder exits. This study analyze full and partial shareholder exits with the aid of an interview study with eighteen legal advisors. Through a grounded approach to analysis, and with aid of the Nvivo software, different exit situations are identified and categorized. Exit strategies can be regulated in shareholders agreements, in the articles of association, or by legislation. The later alternative, correctly constructed, could reduce transactions costs for the shareholders, as the legislation can serve as a standard contract. This study assesses to what extent the Swedish Companies Act functions as a standard contract for closely held firms on the topic of exit regulation. The study reveals that the Swedish Companies Act is of little help. Instead, the cost of contracting to regulate exits in shareholders agreements is placed on the parties. This calls for legislative change.

Ett aktiebolag får inte låna ut pengar till en person som är närstående till företaget, eller till en person som ska förvärva aktier i bolaget eller överordnat bolag i samma koncern. Det finns dock möjlighet att söka dispens från de aktiebolagsrättsliga låneförbuden. I denna artikel analyseras dispensförfarandet i detalj med stöd av en kartläggning av samtliga dispensärenden under fem år. Genomgången av myndighetspraxis visar av vem dispensmöjligheten utnyttjas och under vilka förutsättningar dispens medges, men också hur låneförbudens undantag tillämpas i praktiken, särskilt undantaget för kommersiella lån. Sammantaget visar studien att dispensmöjligheten troligtvis underutnyttjas.

When reading modern corporate finance literature, the question: ‘Why concentrated ownership?’, appears to puzzle the authors. The question is upside down; it should instead be: ‘Why dispersed ownership?’. Most private companies are closely held, and within these firms, each shareholder has a high degree of control. It is, therefore, interesting to ask what makes shareholders give away, share, or lose control. In this chapter, we broaden our view on control in private companies discussing legal and practical dimensions of control in private limited companies from a Nordic perspective. Using real life cases, we discuss practical dimensions of control, spanning from formal legal control to informal control, including aspects of psychological ownership.

For the corporate business model to be successful, it is important to align the interests of thosewho control and finance the firm. Corporate law has here an important task to fulfill. It offers alegal framework that can facilitate for parties to conclude mutually preferable agreements atlow transaction costs. The purpose of the paper is to show how to design corporate law to fulfillthis task. A two-dimension model that simultaneously considers both regulation intensity andthe level of default of the corporate law is presented. Earlier literature treats these dimensionsseparately. By adding a transaction cost perspective to our model, we assess different regulatorytechniques and examine how legislation can help corporations by offering a standard contractthat lowers transaction costs of contracting. This can be achieved through a legislation thatcovers most contingencies and take the heterogeneity of firms into consideration. Furthermore,default rules or standards of opt-out character should be combined with other regulatorytechniques with lower transaction costs such as opt-in alternatives and menus.

I denna artikelserie om två delar undersöks om det i svensk rätt finns en princip om rättsmissbruk, vad den närmare innebär, särskilt utifrån ett aktie­bolagsrättsligt perspektiv, och vilka rättsföljder den kan aktualisera. Vidare analyseras förhållandet till lojalitetsplikten. Syftet är ytterst att utreda om det i svensk aktiebolagsrätt finns en allmän rättsprincip inne­bärande ett förbud mot majoritets- respektive minoritetsmissbruk. I denna Del II av artikelserien fokuserar vi på minoritetsmissbruk.

Den svenska regleringen av regelbunden finansiell information återfinns i form av lag och självreglering och syftar till att säkerställa lika information till alla, ökat förtroende, ökad handelsaktivitet, ökad likviditet och långsiktig tillväxt på värdepappersmarknaden. Därtill syftar reglerna till en harmonisering på värdepappersområdet inom EU. På grund av de kostnader och den administrativa börda som kvartalsrapporter anses medföra för framförallt mindre företag, och på grund av de kortsiktiga investeringsstrategier rapporterna anses ge incitament till, har kraven på kvartalsrapporter i den svenska regleringen på senare år minskat. I förevarande uppsats besvaras frågan om ett avskaffat krav på kvartalsrapporter är ändamålsenligt utifrån ett samhällsekonomiskt nyttoperspektiv. Frågan besvaras genom analys av den svenska regleringen av offentliggörande av regelbunden finansiell information och av vilka konsekvenser ett avskaffat krav på kvartalsrapporter kan medföra. Vidare förs ett resonemang de lege ferenda om en ändamålsenlig reglerings utformning och innehåll. För att kunna dra slutsatser om hur företags rapportering påverkas av minskade krav på kvartalsrapporter genomförs dessutom en kvantitativ undersökning av kvartalrapporteringstrender och en kvalitativ undersökning av inställningen till kvartalsrapporter hos företag på Nasdaq Stockholm.

Utifrån olika ekonomiska teorier om i vilken grad informationsgivning utjämnar informationsasymmetrier på värdepappersmarknaden, kan slutsatser dras om med vilken frekvens regelbunden finansiell information bör offentliggöras och hur omfattande informationen bör vara. Trots investerares oförmåga att processa information och handla rationellt, finns mycket som talar för att informationsgivning i form av kvartalsrapporter utjämnar informationsasymmetrier i viss mån. Kvartalsrapporter är vidare av betydelse på grund av den trygghet offentliggörandet ger investerare. En känsla av trygghet ökar förtroendet för marknaden, vilket är positivt för marknadens kvalité och likviditet. Därtill finns en risk för att ett avskaffat krav på kvartalsrapporter minskar informationsgivningen från svenska aktiemarknadsbolag, vilket kan påverka effektiviteten på värdepappersmarknaden övervägande negativt. Denna risk tillsammans med kvartalsrapporters betydelse för en fungerande värdepappersmarknad, medför att ett avskaffat krav på kvartalsrapporter inte är ändamålsenligt.

Resultaten av, de för uppsatsen genomförda undersökningarna, visar dock att företagen anser att dagens krav på kvartalsrapporters innehåll är för detaljerade för framförallt mindre företag och med hänsyn till investerares oförmåga att processa information. Krav på innehållet i kvartalsrapporter bör sålunda ställas relativt lågt för alla företag för att informationsgivningen ska kunna anpassas till företagens unika förutsättningar. Resultaten av undersökningarna visar även att det finns en vilja att fortsätta offentliggöra kvartalsrapporter, även i avsaknad av reglerade krav, vilket talar för att det inte är nödvändigt att ställa höga krav på innehållet i kvartalsrapporter. Regleringen bör fokusera på kvalité snarare än kvantitet.

För att säkerställa tillräcklig information, förutsebarhet och objektivitet bör en reglering av offentliggörande av regelbunden finansiell information ha utgångspunkt i en allmänt utformad lag, där generella krav på regelbunden finansiell information stadgas. Krav på kvartalsrapporter och dess innehåll bör regleras av självreglering för att på bästa sätt kunna ändras i takt med den snabba utvecklingen på värdepappersområdet.

De så kallade 3:12-reglerna tillkom i samband med 1990/91 års skattereform i syfte att reglera beskattningen för ägare av fåmansföretag. Det huvudsakliga syftet med reglerna är att förhindra fåmansföretagare från att ta ut utdelning istället för lön för att få skatteförmåner. Från början infördes stränga stoppregler för att i högsta möjliga grad förhindra inkomstomvandling. De stränga reglerna fick oönskade konsekvenser i form av minskad tillväxt i fåmansföretagen. För att öka företagandet och investeringsviljan blev reglerna med åren mer generösa och denna trend har fortsatt ända fram till införandet av de senaste ändringarna som trädde i kraft den 1 januari 2014.

I första delen av uppsatsen visar vi bakgrunden till 3:12-reglerna, reglernas utveckling fram till idag samt redogör för skälen till införandet av reglerna och till de ändringar som gjorts.

I analysen utreder vi huruvida lagstiftarens syfte med 3:12-reglerna kommer att uppnås i teorin med hjälp av de senaste ändringarna. Vi kommer fram till att en utformning av reglerna är en mycket komplex uppgift, där svårigheten ligger i en avvägning mellan att både gynna tillväxt i fåmansföretag, samtidigt som reglerna skall motverka inkomstomvandling. Vi kommer fram till att inkomstomvandling inte får förhindras på stor bekostnad av tillväxten. De ändringar som infördes den 1 januari 2014 tror vi skulle kunna resultera i nya sätt att inkomstomvandla samtidigt som tillväxten inte kommer att gynnas. Exempel på alternativa sätt att utforma reglerna finns även med i den analytiska delen av uppsatsen. För att lösa problematiken kring 3:12-reglerna föreslår vi ett enklare system där reglerna endast bör omfatta de mindre fåmansföretagen för att gynna tillväxt i högre mån.

Konkursförfarandet är ett komplext förfarande som regleras av omfattande och relativt avancerad lagstiftning. Syftet med förfarandet är att under ordnade former avveckla en insolvent konkursgäldenärs verksamhet samtidigt som konkursborgenärers fordringar tillgodoses och regleras.

Även andra parter kan beröras av konkursen. En sådan part är den som intar ställningen som tredje man, dvs. den som inte är i ett direkt avtalsreglerat förhållande med konkursboet. Det kan finnas egendom i boet som tillhör tredje man och inte ska ingå i konkursen. Boet och förvaltaren är skyldiga att omhänderta och vårda den egendom som ska ingå i konkursen, men finns det en motsvarande skyldighet för sådan egendom som ägs av tredje man? I konkurslagen finns regler till skydd för tredje mans redovisningsmedel, men det finns inga uttryckliga bestämmelser till skydd för tredje mans lösöre, s.k. ”separationsgods”.

För att försöka besvara frågan om vilket vårdansvar bo respektive förvaltare har för separationsgods har jag studerat och analyserat olika svenska rättskällor. Det framkom vid en genomgång av förarbeten till konkurslagen, underrättspraxis, doktrin och allmänna rättsprinciper att det föreligger en plikt att vårda separationsgods. Frågan om denna vårdplikt ska belasta boet, förvaltaren eller båda har dock varit svårare att besvara. Svårigheten bakom den senare frågeställningen tycks grunda sig i att en ansvarsmässig likhet mellan bo och förvaltare har presumerats i de flesta av rättskällorna när separationsgods har behandlats. Denna presumtion har bidragit till att rättssubjektens vårdplikt för separationsgods inte har behandlats separat.

I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse som förpliktigar förvaltaren att vårda separationsgods faller vårdansvaret på boet, i egenskap av besittare. Förvaltaren har dock en indirekt vårdplikt i och med att denne är den primära fysiska aktören i förfarandet och agerar för boets räkning. Lagstiftaren borde dock enligt min mening införa en vårdplikt avseende separationsgods för förvaltaren, förslagsvis med hjälp av inspiration från den tillfälliga vårdplikt för dödsbodelägare som föreskrivs i ärvdabalken.

The worldwide revenues from the sale and licensing of patents have soared into the hundreds of billions of dollars in recent years. Consequently, the market for patents has become an important strategic option for firms to stay competitive, both by allowing them to leverage their own intellectual property rights (IPR), but also as a way of accessing important external technology.

This article analyzes markets for patents in Sweden past and present by presenting and examining data on the market for patents in the 19th century as well more recently available data. We show that the origins of technology trade can be traced back to the 18th century and that an active national market for patents emerged by the end of the 19th century where intermediaries such as patent agencies and specialized marketplaces helped to broker deals between buyers and sellers of inventions.

By contrast, today the domestic Swedish markets for patents is relatively insignificant, but Swedish firms instead act on international markets for patents. More firms are active on the demand side than on the supply side of the market, which indicates that the impact of a few large firms on the aggregate number is potentially large.

Towards the end of the 1960s, the credit financed purchase was well established in Sweden. The Swedish households were able to purchase goods, which had been considered unnecessary, or even luxurious, in the past. On the other hand, effective means to handle the increasing amount of debt and potential debtors were introduced; credit rating was registered, trade with insecure claims increased and if debtors could not fulfil their obligations, the creditors often used harsh or undue methods.

By introducing Inkassolagen (1974:182), the legislator hoped to regulate the debt recovery process and ensure the fair treatment of debtors. The legislator also introduced liability for damages caused by a creditor in the collection process. Thus the debtor may claim damages when he or she has been exposed to an undue collection method, which has violated the debtor’s integrity or personal life. Compensation comprises economic and/or non-pecuniary loss that the debtor has suffered. From the beginning, it was noted that the liability rule was vague and imprecise, but the legislator was convinced that the rule would be clarified by the courts and regulations decided by datainspektionen, the supervising authority.

Collection methods are methods used to force the debtor to fulfil his or her obligation. Normally, the creditor puts pressure on, or threats, the debtor. This procedure can be regarded as an exception to the state’s monopoly on use of force, and therefore it is not hard to see the necessity of the regulation. It should be noted that certain collection methods can be made subject to criminal prosecution, e.g. fraud, slander or libel.

From an economical point of view, a well-functioning collection process is vital to an effective capital market. The obligation to repay a loan must not be forgotten; if debtors where not obliged to fulfil theirobligations, no one would be interested in making capital available for finance. But does this mean that creditors should be able to use any means available in the collection process?

Based upon the prerequisites mentioned above, this thesis comprises a traditional legal and an economical analysis of the liability rule in inkassolagen. It has been the author’s intention to separate the two different views as far as possible.

Inom offentlig upphandling strävar myndigheter efter att anskaffa varor, byggentreprenader eller tjänster till ett så lågt pris som möjligt utan att kvaliteten eftersätts. Antagande av anbud som är så låga att inte anbudsgivaren klarar av att leverera till det offererade priset eller till den utlovade kvaliteten riskerar dock att i förlängningen medföra ökade kostnader för den upphandlande myndigheten, vilket inte innebär en effektiv användning av offentliga medel.

Huvudregeln är att samtliga anbud som lämnas i en offentlig upphandling ska utvärderas av den upphandlande myndigheten. I 12 kap. 3 § Lagen (2007:1091) om offentlig upphandling finns dock ett undantag från huvudregeln, vilket ger upphandlande myndigheter en möjlighet att förkasta onormalt låga anbud. Det saknas emellertid en definition av vad som utgör ett onormalt lågt anbud. Det råder även viss tveksamhet vad gäller placeringen av bevisbördan för att ett onormalt lågt anbud som kan förkastas föreligger. Osäkerheten avseende innebörden av begreppet onormalt lågt anbud samt bevisbördans placering kan medföra att upphandlande myndigheter sällan utnyttjar möjligheten att förkasta onormalt låga anbud.

Den slutsats som kan dras vad gäller vad som ska förstås med begreppet onormalt lågt anbud är att det inte är lämpligt att ta fram en generell definition av begreppet. Istället bör en sammantagen bedömning göras för att fastställa huruvida ett onormalt lågt anbud föreligger, eftersom det torde underlätta för upphandlande myndigheter dels att identifiera misstänkt låga anbud, dels att bedöma huruvida de också är onormalt låga. I bedömningen bör hänsyn tas till anbudsgivarens leveransförmåga, marknadspris, nivån på övriga anbud i upphandlingen och anbudets seriositet.

Vad gäller bevisbördans placering tyder praxis på att EU-domstolen har ansett att bevisbördan bör vara delad mellan parterna medan svenska domstolar har placerat hela bevisbördan hos den upphandlande myndigheten. På grund härav har kan det hävdas att svenska domstolar beslutat i strid med vad EU-domstolen har uttalat, vilket strider mot såväl principen om EU-rättens företräde som lojalitetsplikten. Svenska domstolar har således förbisett både sekundär- och primärrätten. Det är dock sannolikt att placeringen av bevisbördan kommer att justeras av svenska domstolar i och med ett nyligen avgjort mål, där Kammarrätten i Göteborg ålade anbudsgivaren bevisbördan för anbudets seriositet.

Vidare har ett nytt upphandlingsdirektiv nyligen antagits, i vilket strängare regler om onormalt låga anbud har införts. Genom de strängare reglerna säkerställs bland annat att det råder lika villkor mellan anbudsgivarna, vad gäller efterlevnad av miljö-, social- och arbetsrättslig reglering, vilket torde bidra till främjandet av effektiv konkurrens. Det kan däremot ifrågasättas huruvida artikel 69 om onormalt låga anbud i det nya upphandlingsdirektivet kommer att leda till ökad förutsebarhet, då det inte framgår vad som ska förstås med begreppet onormalt lågt anbud. Utformningen av artikeln i kommissionens ursprungliga förslag gav däremot ledning angående vilka faktorer som kan indikera att ett onormalt lågt anbud föreligger. Det kan därför antas att förslaget skulle ha lett till ökad förutsebarhet avseende vilka faktorer som bör tillmätas betydelse i bedömningen.

Avslutningsvis, vad gäller frågan om varför det i det nya upphandlingsdirektivet inte föreskrivs ännu strängare regler angående onormalt låga anbud, kan slutsatsen dras att det inte torde vara lämpligt att föreskriva en regel som automatiskt förkastar sådana anbud. En sådan regel riskerar att strida mot likabehandlingsprincipen eftersom den skulle innebära att det kontradiktoriska förfarandet inte skulle tillämpas.

I situationer när egendom har överlåtits utan den ursprunglige ägarens tillåtelse eller vetskap kan lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre bli tillämplig. Lagen reglerar vem, av den ursprunglige ägaren och förvärvaren, som ska tillmätas äganderätten till egendom som har överlåtits av någon som inte hade rätt att överlåta egendomen. Exempel på situationer då lagen kan tillämpas är att en person som har lånat egendom överlåter denna till tredje man eller att någon överlåter egendom som är belagd med äganderätts- eller återtagandeförbehåll. I lagen uppställs krav på förvärvarens aktsamhet och undersökning för att denne ska anses ha gjort ett godtrosförvärv och därmed tillmätas äganderätten till egendomen. Anses förvärvaren ha varit i ond tro vid förvärvet ska egendomen återföras till den ursprunglige ägaren.

Godtrosförvärvslagen började gälla år 1987 och det har därefter gjorts ändringar vid två tillfällen. Den första ändringen var tänkt att försvåra möjligheten att godtrosförvärva egendom och gäller sedan år 1999. Efter den andra ändringen, år 2003, är det omöjligt att godtrosförvärva stulen egendom. Däremot finns fortfarande möjligheten att godtrosförvärva egendom i de fall överlåtaren lovligen har egendomen i sin besittning, men inte ägde rätt att överlåta den. I dessa fall är dock frågan hur omfattande förvärvarens undersökningsplikt är i praktiken, för att denne ska anses ha varit i god tro vid förvärvet, och om ändringen år 1999 har gjort det svårare att förvärva egendom i god tro.

Genom vår analys, av främst praxis från både före och efter 1999 års lagändring, visar det sig att det har blivit svårare för privatpersoner att göra godtrosförvärv. På näringsidkare ställs dock samma höga krav som före ändringen, vilka alltid har varit högre än på privatpersoner. Viss typ av egendom anses vara känslig, på grund av dess värde och det faktum att den vanligen är behäftad med äganderätts- eller återtagandeförbehåll. Det krävs därför att förvärvare av sådan egendom vidtar långtgående undersökningar.

Förvärvaren ska före förvärvet, oavsett vilken typ av egendom det är, kontrollera överlåtarens identitet, fråga överlåtaren om tidigare ägare samt begära att få se kvitto och köpekontrakt från egendomens senaste överlåtelse. I de fall egendomen finns registrerad ska förvärvaren inhämta information från det aktuella registret. Om förvärvaren erhåller kontaktuppgifter till tidigare ägare ska dessa kontaktas. Påstår sig överlåtaren handla för annans räkning måste förvärvaren kontrollera detta med den eventuelle fullmaktsgivaren.

En upphovsman har enligt 3 § 2 st. upphovsrättslagen (URL) rätt till att dennes verk inte återges till allmänheten med en ändring eller i ett sammanhang som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Denna rättighet kallas respekträtten och utgör en del av vad som brukar kallas för en upphovsmans ideella rättigheter. De ideella rättigheterna i Sverige kan härledas tillbaka till Bernkonventionen (BK) som föreskrev att de stater som signerat konventionen var förpliktade att införa nationella bestämmelser om upphovsmäns ideella rättigheter, och däribland rätten till respekt för verket. De bestämmelser som finns i BK utgör ett minimikrav på vad de signerande staterna måste införa och således kan olika länder erbjuda ett olika starkt ideellrättsligt skydd för upphovsmän. Exempelvis är huvudregeln inom fransk rätt att en upphovsman inte behöver tåla några som helst ändringar i dennes verk. Under sommaren år 2018 samlades runt 600 svenska musiker i ett gemensamt upprop mot att politiska partier använde deras verk i sammanhang som musikerna inte kände att de kunde stå bakom. Ett sådant användande kan i teorin utgöra ett intrång i en upphovsmans respekträtt genom att verket används i ett, för upphovsmannens anseende eller egenart, kränkande sammanhang. Vad som kan utgöra ett kränkande sammanhang ska bedömas i varje enskilt fall enligt en objektiv måttstock. Vid en domstolsprocess ska domstolen genom den objektiva måttstocken komma fram till vad en upphovsman vid varje tillfälle får anses tåla. Det kan således sägas att avsaknaden av en generell schablon kring vad som kan utgöra ett kränkande sammanhang medför en rättsosäkerhet för upphovsmän som känner att deras respekträtt har blivit kränkt. Detta eftersom det på förhand inte går att säga vilka typer av sammanhang som en upphovsman objektiv kan sägas ha blivit kränkt av att förekomma i. Den objektiva intrångsbedömningen såsom den är utformad idag kan även anses bidra till en ojämlik bedömning mellan olika verk inom samma konstform, eftersom ett av kriterierna som ska tas hänsyn till är vilken betydelse verket har i ett konstnärligt och litterärt hänseende. En lösning på den ojämlika bedömningen och den fortsatta rättsosäkerheten kan vara att, likt fransk rätt, införa ett generellt ändringsförbud som även kan tillämpas när ett verk sätts i en främmande kontext. En annan lösning hade varit att i rättspraxis fastställa att förekomsten av ett verk i politiska sammanhang alltid ska anses som kränkande för en upphovsmans anseende eller egenart.

Snus förbjöds inom EU år 1992, men Sverige erhöll ett undantag från förbudet vid anslutning till EU år 1995. Anledningen till snusförbudet var att vissa medlemsstater redan infört förbud mot snus i nationell lagstiftning, vilket skapade en obalans på den inre marknaden. År 2016 lanserades vitt snus, en produkt som liknar snus men saknar tobak. Tobakssnus och vitt snus har sitt ursprung i Sverige. Vitt snus har nyligen förbjudits i flera medlemsstater, som Belgien, Nederländerna och delar av Tyskland. EU har ännu inte tagit ställning till frågan om vitt snus, vilket gör framtiden för vitt snus oviss. Syftet med EU:s tobakspolitik och regleringar är att tobaksvaror inte ska vara tilltalande och attraktiva för unga. EU har som mål att vara en tobaksfri generation år 2040 enligt Europas plan mot cancer. Denna uppsats undersöker om ett nationellt förbud mot vitt snus strider mot den fria rörligheten för varor och hur en framtida reglering kan se ut. 

Genom analys av tobaksvaror, tobaksdirektiv, svensk lagstiftning, ställningstagande från medlemsstater, EU:s inre marknad, fri rörlighet av varor och handelshinder har följande slutsatser framkommit. Eftersom Tobaksdirektivet är från 2014 är det möjligt att ett nytt tobaksdirektiv kommer införas inom en snar framtid. I ett nytt tobaksdirektiv borde vitt snus regleras, såvida inte ett separat direktiv skapas för tobaksfria nikotinprodukter. Tobakspolitiken tar alltmer sikte på nikotin, eftersom nikotin är den beroendeframkallande komponenten. Det är möjligt att vitt snus kategoriseras som snus och därmed omfattas av Sveriges undantag från snusförbudet. En sådan kategorisering kan utlösa diskussioner i andra medlemsstater och äventyra det svenska undantaget. Det är viktigt att identifiera varan vitt snus för att avgöra huruvida det kan regleras enligt befintliga regleringar för tobaksvaror eller om vitt snus är en egen vara som saknar regleringar. Vitt snus saknar harmoniseringsåtgärder, vilket ger medlemsstaterna utrymme att fastställa sina egna skyddsnivåer för vitt snus förutsatt att det inte strider mot den fria rörligheten av varor. Ett nationellt förbud mot vitt snus är ett handelshinder, då det begränsar vitt snus och skapar obalans på den inre marknaden. Dock kan ett sådant handelshinder motiveras av folkhälsoskäl enligt artikel 36 FEUF. Slutsatsen är att ett förbud mot vitt snus i nationell lagstiftning inte strider mot den fria rörligheten av varor, förutsatt att det är ett motiverat handelshinder som godkänns av EU. Framöver kan en reglering av vitt snus förväntas. 

Abstract

Copyright is seen everywhere in the society. It is structured to accommodate several perspectives, namely, a balance between protecting the individual copyright owners’ rights and encouraging the creativity on both an individual and societal level. The copyright owner cannot be granted a redundant protection at the expense of the other interests. For this reason, a copy of someone else’s copyright protected work can be done as long as the copying is for private use. Copying is for this reason something that the copyright owner must endure, but in some cases the right to copy for private use has to be constrained. A potential future problem will be at the point when a private person can 3D print in their own home.  

The rapid development regarding 3D printing makes the technology more developed and, in addition, an increased influence over the society. As for the fashion industry, the technology comes with advantages, but also some disadvantages. In some years, the 3D printer has been able to print jewelry, watches and shoes. Lately, the technology also can print fashion products with material such as leather and textiles. If the technology continues to develop like today there is a chance, or a risk, with private persons having access to 3D printers at a “printing house” or in their own home, similar to a traditional paper printer today. The possibilities with printing what ever a person want to print will be a threat against manufacturing companies and their retailers. The person can thus avoid purchasing the product on the market by producing his own by making a copy of someone else’s copyright protected work with a disclaimer that the copy is for private use. The technological development will materialize challenges that the legislator has to consider and respond to, especially on the copyright area. The day when a copy can be made as cheap and as fast as purchasing the product on the market, the principal rule regarding private copying must be limited. Otherwise, the manufacturing companies and their retailers will be threatened and there is a risk that they will be outcompeted. The conclusion can be drawn, that an extended private copying levy in combination with a protection through technical action and a requisite of a reasonable use in art. 5 Infosoc-directive and 12 § URL, can solve the problem with 3D-printers and copying for private use. Whether the problems with 3D printing and copyright will become a reality, or not, depends on the future development of the technology.

Research and Development-costs constitutes an important part in contemporary companies. R&D are treated differently depending on their definition and how the historic value is decided. The main goal for this essay is to bring clarity to how the definiton of the term R&D is decided in accounting as well as in tax law. Another goal is to decide how the historic value is calculated. It is also interesting to examine under which circumstances the costs can be activated in the balance sheet, and under which circumstances deduction for the R&D-costs may be allowed. Besides R&D-projects when searching for new products, there are other areas in which R&D-projects can be found. For example there can be R&D-projects with the purpose to evolve the companies administrative routines and in the area of personal health-care. The historic value contains all the costs that are related to the project. Activation of a cost may be allowed from the day the company decides that the asset is going to generate economic value in the future. The rights to deduct R&D-costs is admitted when the R&D-project is done within the field where the company is operating.

Förbudsregeln, som sedan 1 januari 2019 finns implementerad i 5 kap. 4 § miljöbalken (1998:808) (MB), ställer krav på verksamheter att inte på ett otillåtet sätt försämra vattenmiljön eller äventyra att vattnet uppnår rätt kvalitet enligt miljökvalitetsnorm. Regelns stränga utformning har gett upphov till många diskussioner och kritiserats av verksamhetsutövare som menar att försämrings- och äventyrandeförbudet riskerar att hindra samhällsnyttiga verksamheter från att bedrivas. 

Förbudsregeln grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (ramdirektivet för vatten) som antogs år 2000, och syftar till att medlemsstaterna ska ha gemensamma mål för en förbättrad vattenmiljö. Sverige implementerade ramdirektivet för vatten i nationell rätt, men fick kritik från kommissionen att reglerna implementerats felaktigt. År 2015 klargjorde EU-domstolen i sitt förhandsavgörande i mål C-461/13 (Weserdomen) hur reglerna i ramdirektivet för vatten ska tolkas, vilket gav Sverige vägledning i rättstillämpningen. 

Det kan konstateras att det idag finns en intressekonflikt mellan en hållbar vattenmiljö och verksamhetsutövare. Den nya förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB ställer krav på verksamhetsutövare att inte på ett otillåtet sätt försämra eller äventyra vattenmiljön. Försämringsförbudet bedöms på kvalitetsfaktornivå, vilket innebär att endast en miljökvalitetsnorm behöver försämras, med en statusklass, för att en otillåten försämring ska ha skett. Förbudsregeln har även resulterat i en utökad utredningsskyldighet av påverkan på vattenmiljön, vilket leder till en mer utdragen och kostsam tillståndsprocess för verksamhetsutövare. Reglerna om undantag i 4 kap. 11 och 12 §§ vattenförvaltningsförordningen (2004:660) (VFF) kan vara ett sätt för verksamheter att beviljas tillstånd, trots att verksamheten bryter mot förbudsregeln. Det är upp till varje vattenmyndighet och prövningsmyndighet i det enskilda fallet att avgöra om verksamheten kan beviljas tillstånd med stöd av undantagsreglerna i VFF. I dagsläget finns det inget som tyder på att förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB hindrar verksamheter från att bedrivas, förbudsregeln förväntas dock försvåra tillståndsprocessen för verksamheter.

Internationally most Internet trade related payments are performed with the use of a credit card based payment system on the Internet. Payment against invoice is still most common when trading over the Internet in Sweden. The security development, comfort and timesaving indicate that credit card based payment systems on the Internet soon will have a breakthrough in Sweden as well. The Swedish legislation concerning payment is neither especially extensive nor suited to electronic payments but to payments performed with notes and coins. When the legal effects, of a payment performed with a credit card based payment system on the Internet, set in is not fixed. My objective with this essay is to analyse when the legal act payment should be considered to have been realized, when the payment is performed with the use of a credit card based payment system on the Internet

Artificiella neurala nätverk (ANN) är en teknik som under de senaste tio åren har mognat och som numera återfinns i allt fler tillämpningar så som avläsning av skriven text, linjär programmering, reglerteknik, expertsystem, taligenkänning och många olika sorters klassificeringsproblem [Zurada, 1992]. Vi ville i vårt examensarbete försöka använda ANN i en industriell process där standardmetoder ej fungerat tillfredsställande eller varit svåra att tillämpa. En sådan process fann vi i tillverkningen av pappersmassa.

För att tillverka pappersmassa från ved krävs en lång och komplicerad process uppdelad i flera olika steg. Ett av dessa steg är den så kallade kokningen där man med hjälp av högt tryck och varm lut bryter ned träflis till fibrer. Kokningsprocessen är komplex, pågår under lång tid (ca. 8 timmar) samt påverkas av en stor mängd parametrar och därför krävs det stor erfarenhet och kunskap för att kunna styra den. På Kværner Pulping Technologies i Karlstad, som konstruerar bl.a. kokare, har man tagit fram en simulator för kokningsprocessen för att man skall få en bättre insikt i hur processen fungerar och följaktligen kunna styra kokningen på ett bättre sätt. Simulatorns beteende är beroende av ett antal s.k. dolda parametrar som är en delmängd av de parametrar som antas påverka kokningsprocessen. Dessa dolda parametrar är svåra/omöjliga att mäta och därför sätts dessa i simuleringen till estimerade värden. De, i den riktiga processen, motsvarande dolda parametrarna varierar dock på ett okänt sätt. De påverkas dels av interna processer i kokaren, dels av externa orsaker, t.ex. kan träflis av en annan kvalitet matas in i kokaren. Detta leder till simulatorn ger bra simuleringar under ganska kort tid då de dolda parametrarna är approximativt konstanta.

Om man på något sätt skulle kunna detektera förändringarna i de dolda parametrarna i processen och föra över dessa till simulatorn, skulle den kunna gå "parallellt" med kokprocessen. Simulatorn skulle i detta fall utgöra ett utmärkt kompletterande verktyg för den person som styr kokprocessen, eftersom han/hon skulle få en bättre uppfattning om vad som händer/hände i processen och därmed få ett större beslutsunderlag för styrning. Detta förutsätter att simulatorn är så pass bra att den under stationära förhållanden i parametrarna lyckas fånga den globala utvecklingen i kokaren med tillräcklig precision.

Som ett första steg för att nå detta mål avser vi i denna rapport att undersöka om detektering av förändringar i de dolda parametrarna i simulatorn är möjlig med hjälp av framåtkopplade ANN och inlärningsalgoritmen resilient propagation.

Rapporten är uppdelad i 7 kapitel där vi i kapitel 2 kommer behandla problemet mer i detalj. Kapitel 3 och 4 är av allmänt slag där vi beskriver tillverkningsprocessen för papper och vad artificiella neurala nätverk egentligen är. I kapitel 5 beskriver vi de olika lösningsförslag som behandlats och de resultat vi har uppnått. Slutsatser och resultat sammanfattas i kapitel 6 . Det finns mycket mer vi skulle vilja pröva på och undersöka, dessa fortsatta arbeten beskriver vi kapitel 7. Sist i rapporten kommer bilagorna 1 och 2 med detaljer som vi finner relevanta, men som är för skrymmande att ta med i huvuddelen av rapporten. I bilaga 3 har vi bifogat den programkod vi producerat under arbetets gång.

Den 1 januari 2019 trädde nya skatteregler för företagssektorn i kraft i Sverige för att förhindra skattebaserosion till följd av skatteplanering med ränteavdrag samt en ökad neutralitet mellan eget och lånat kapital. Den nya regleringen innehåller en generell ränteavdragsbegränsningsregel som återfinns i 24 kap. 24 § IL. Regeln stadgar att ett bolags negativa räntenetto får dras av upp till maximalt 30 procent av avdragsunderlaget. Den nya regleringen baseras på ett EU-direktiv om skatteundandragande och till stor del stämmer de nya ränteavdragsbegränsningsreglerna överens med vad som stadgas i EU-direktivets artikel fyra. OECD har även lämnat rekommendationer mot skattebaserodering och vinstförflyttning, vari ränteavdragsbegränsningar föreslås i deras åtgärdsplan fyra. I 24 kap. 24 – 29 §§ IL beskrivs det hur avdragsutrymmet beräknas, hur kvarstående negativa räntenetton ska hanteras samt ges en möjlighet för koncerner att kvitta positiva räntenetton mot negativa räntenetton. Problemen som uppdagas med de nya reglerna är att de särskilt kommer påverka koncerner negativt. Detta beror dels på att det är stora multinationella koncerner som primärt är avsedda att träffas av reglerna och dels på grund av att koncernbidragssystemet inte längre kommer kunna fungera helt i enlighet med sitt syfte, det vill säga att skapa skattemässig neutralitet mellan verksamhet som bedrivs i koncernform och verksamhet som bedrivs i ett bolag. Denna effekt grundar sig i att avdragsunderlag riskerar att ”fastna” i det koncernbidragsgivande bolaget, till följd av turordningen för tillämpning av koncernbidragsreglerna i 35 kap. IL och de nya ränteavdragsbegränsningsreglerna. En annan effekt som förväntas drabba koncerner i högre utsträckning är att de riskerar att permanent gå miste om sina negativa räntenetton. Det uppdagas även att underskottsbolag riskerar att koncernbidragsspärra sitt egenupparbetade underskott om de inte kan få avdrag för sitt negativa räntenetto.  

Det faktum att reglerna påverkar koncerner särskilt negativt kan ifrågasättas ur ett neutralitetsperspektiv med utgångspunkten att skatteregler inte ska påverka den skattskyldiges val av handlingsalternativ. Vidare kan de nya reglerna diskuteras ur ett neutralitetsperspektiv som baseras på den nationalekonomiska tanken om att bäst resursallokering uppnås om skattereglerna är så neutrala som möjligt. Detta med hänsyn till förarbetenas fokus på ökad samhällseffektivitet, till följd av att reglerna har kombinerats med en generell sänkning av bolagsskattesatsen från 22 till 20,6 procent. Däremot har det inte fokuserats särskilt mycket på effekterna på samhällseffektiviteten vad avser det faktum att lånat kapital genom reglerna blir dyrare. De nya reglerna kan inte motiveras ur ett neutralitetsperspektiv vad avser valet mellan att bedriva sin verksamhet i ett eller flera bolag. Däremot är ökad neutralitet mellan eget och lånat kapital ett önskvärt syfte som åstadkoms genom lagstiftningen, liksom minskad möjlighet till skatteplanering med ränteavdrag. Särskilda undantagsregler för att mildra effekterna för koncerner har dock tillåtits i direktivet, samt föreslagits i OECD:s rekommendationer. Det är därav överraskande att Sverige har valt att inte anta sådana regler, med tanke på hur mycket hårdare den nya regleringen slår på de koncerner som träffas av den. Neutralitet mellan eget och lånat kapital samt undvikande av skattebaserosion och breddade skattebaser är samtliga önskvärda och legitima målsättningar, som skulle kunna rättfärdiga ett eventuellt avsteg från neutralitet mellan enskilda bolag och koncerner. Däremot är det svårt att rättfärdiga avsteget i förevarande fall, eftersom det inte har införts tillåtna undantagsregler för koncerner i lagstiftningen. Med andra ord, målen hade kunnat åstadkommas fast på en mindre bekostnad av neutraliteten mellan verksamhet som bedrivs i koncernform och verksamhet som bedrivs i ett enda bolag. Det ifrågasätts även om lagstiftaren, genom nya regler, verkligen borde få urholka effektiviteten i tidigare regler. Med detta avses hur ränteavdragsbegränsningarna påverkar koncernbidragssystemets möjlighet att vara effektiv i förhållande till sitt syfte. 

Den teknologiska utvecklingen har medfört att människor gått från att betala med kontanter till att i stället använda kontokort och elektronisk underskrift. Faktum är att lagstiftarens intention är att främja nya sätt att betala för att minska användningen av kontanter i samhället. Kontantstölderna har visserligen minskat, men i och med ökningen av moderna betalningsmetoder har i stället antalet bedrägerier och kortstölder ökat. Under de senaste åren har det kontinuerligt varnats för obehöriga transaktioner med såväl kontokort som BankID. Om du råkar ut för att en tjuv eller en bedragare tar dina pengar – vem betalar då?

Frågan besvaras genom att tillämpliga reglerna i 5 a kap. betaltjänstlagen. Svaret är att kontohavarens bank betalar som huvudregel. Banken har dock inte samma skyldighet att betala om kontohavaren hanterat sitt kontokort eller sin elektroniska underskrift grovt oaktsamt eller särskilt klandervärt. Det är sålunda avgörande att känna till vad begreppen innebär för att fastställa när banken alternativt kontohavaren ska stå för den ekonomiska skadan. I uppsatsen fastställs att vara grovt oaktsam innebär en hög grad av kvalificerad oaktsamhet. Att vara särskilt klandervärd innebär att vara likgiltig inför risken för obehöriga transaktioner. Det krävs alltså en omfattande grad av oaktsamhet för att bedömas som särskilt klandervärd.

I uppsatsen framkommer det dock att tröskeln för att bedömas särskilt klandervärd placerats låg i avgöranden från Allmänna reklamationsnämnden och domar från tingsrätterna. Effekten av en låg tröskel blir att kontohavare oftare får stå för den ekonomiska förlusten. Det kan leda till att kontohavare inte upplever att moderna sätt att betala är tillräckligt säkra och lagstiftarens intention att främja nya sätt att betala motverkas.

I uppsatsen fastställs även att betalningsansvaret är strängare för innehavaren av elektronisk underskrift jämfört med innehavaren av kontokort. Anledningen är att bedrägerier med elektronisk underskrift ofta bedöms som behöriga transaktioner. Effekten av att en transaktion bedöms behörig är att 5 a kap. betaltjänstlagen inte blir tillämplig eftersom bestämmelserna enbart tilllämpas på obehöriga transaktioner. En annan anledning är att tröskeln för att bedömas särskilt klandervärt med elektronisk underskrift i praxis placerats lågt i jämförelse med kontokort. Därutöver har innehavaren av elektronisk underskrift sällan någon möjlighet att styra om vederbörande ska bedömas särskilt klandervärd eller grovt oaktsam, eftersom omständigheterna som beaktas i praxis ligger utanför kontohavarens kontroll. Det leder till att risken för att ersättning uteblir är högre för innehavaren av elektronisk underskrift.

Sammanfattning

Koncernchefens rättsliga ställning är oklar vad avser hans rätt att företräda bolaget och hans skadeståndsansvar. Eftersom begreppet koncernchef inte förekommer i aktiebolagslagen så kan problem uppstå när man skall placera in koncernchefen i ett bolags organisation. En koncernchefs ställning riskerar att inkräkta på bolagets lag reglerade organ såsom VD och styrelse. Koncernchefen kan i vissa fall utföra uppgifter som enligt lag skall skötas av VD eller styrelse. Frågan är hur frågan om koncernchefens skadeståndsansvar skall hanteras i de fall koncernchefen får en ställning som inte är förenlig med aktiebolagslagen. Eftersom en koncernchef som inte är, VD eller styrelseledamot, inte ingår i personkategorin i skadeståndsregeln i 15:1 ABL så träffas han formellt sett inte av denna regel. Även om en direkt tillämpning av 15:1 inte är möjlig på en koncernchef finns det, enligt min mening, starka ändamålsskäl att överväga en analog tillämpning av 15:1 ABL. I uppsatsen redovisas och diskuteras ett antal olika lösningar på koncernchefens ansvar. Slutligen utvärderas nuvarande reglering och förslag till förändringar ges.

När en sakskada har uppstått i form av totalskada och det föreligger grund för skadeståndsansvar, aktualiseras frågan om skadeståndets storlek i form av egendomens värde enligt 5 kap. 7 § 1 st. skadeståndslagen. Värdeberäkningen grundas i tre olika värderingsmetoder; dagsvärdeprincipen, försäljningsvärdeprincipen och bruksvärdeprincipen. Vid tillämpningen av dessa metoder är det av betydelse att beakta de bakomliggande syftena med skadestånd. För att fastställa ändamålsenligheten hos de olika metoderna redovisas och diskuteras skadeståndets ändamål. Även de olika värderingsmetoderna redovisas och diskuteras i förhållande till den fastslagna ändamålsenligheten. Slutligen behandlas även Principles on European Tort Law, PETL, för att fungera som ett jämförelseobjekt och ge ytterligare en synvinkel.

Resultatet av uppsatsen visar att ändamålsenligheten och lämpligheten av de olika värderingsmetoderna skiljer sig åt beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Generellt kan dock sägas att den skadelidandes intresse till återställande i form av återanskaffning av egendom är av stor betydelse för den skadelidande och bör därför beaktas vid skadeståndsberäkningen. Särskilt viktigt bör möjligheten till återanskaffning bli när den skadevållande gjort sig skyldig till brott, trots att det kan innebära att den skadevållandes intressen åsidosätts.

Dagsvärdeprincipen tillgodoser den skadelidandes intressen, under förutsättning att avdrag för ålder och bruk samt nedsatt användbarhet och annan omständighet inte görs i alltför hög grad. Vid beräkningen får inte heller subjektiva omständigheter rörande den skadelidande medföra att egendom medges lägre värde än likartad egendom. Det borde inte heller ställas för höga krav på den skadelidande att förutse en prisökning. För försäljningsvärdeprincipen gäller att den skadelidandes intressen tillgodoses genom ersättning för beloppet som den skadelidande hade kunnat sälja egendomen för. Vid fastställandet av försäljningsvärdet ska eventuell handelsvinst inkluderas. Slutligen gäller att bruksvärdeprincipen är lämplig när egendomens skick medför ett lågt värde och den skadelidande kan återställas genom ersättning motsvarande hyra för motsvarande egendom.

Av jämförelsen med PETL framkommer att det finns stora likheter mellan PETL och svensk rätt, men att det även föreligger skillnader. Den största skillnaden mellan regelverken är att värdeberäkningen enligt PETL görs enligt en konkret bedömning, medan bedömningen är abstrakt i svensk rätt. Konsekvensen av förhållandet mellan regelverken medför att det troligtvis är enklare för en skadelidande att erhålla ersättning för ett värde som motsvarar en verklig återanskaffning när skadeståndsbeloppet fastställs enligt PETL. Det finns emellertid ingenting som talar emot möjligheten att i svensk rätt göra en värdeberäkning utirån konkreta omständigheter. En sådan konkret bedömning borde således vara lämplig även inom svensk rätt.

One of the main objectives of the European Community (EC) is to avoid the distortion of competition in the internal market. This aim is to be achieved through the application of the more detailed competition provisions in the EC Treaty, namely the Articles 81 and 82. Article 82 states that any abusive conduct of a dominant undertaking which may affect trade between Member States is prohibited. The European Court of Justice (ECJ) has, through a wide stream of judgements, set the frame for which conducts that may be considered as abusive. These judgements have also led to the development of the so called “essential facilities doctrine” in EC law, which concerns the grant of access to a facility or resource controlled by a dominant firm. The central concept of the essential facilities doctrine is that a dominant firm's refusal to provide access to something it owns or controls, to which the access for other firms is essential in order for them to provide products or services to customers, may be held as abusive and therefore also prohibited. This means that a dominant undertaking may have a duty to share its facilities – which it many times has developed during many years – with competitors. A broad application of the essential facilities doctrine could therefore risk removing incentives for research and innovation, as it would become less fruitful for undertakings to invest in such facilities. On the other hand, if the essential facility is a monopoly asset of a dominant undertaking, a non-application of the essential facilities doctrine could allow the undertaking to set abusively high access prices or to permanently exclude competition on the related market by refusing to share the facility.

The essential facilities doctrine was first developed in cases where a dominant firm refused to supply a physical facility to other firms. In more recent cases, however, the European courts have also held a dominant firm's refusal to license intellectual property (IP) rights as infringing Article 82.6 The reason for such an approach has mainly been that exclusive rights, such as IP rights, give the right-holder a temporary monopolistic position and that a refusal to license therefore may lead to the elimination of all competition on the market as it will be impossible for competitors to enter that market without a license. Thus, in exceptional cases, the exercise of exclusive rights, in means of a refusal to license, has been prohibited by Article 82.

One particular area of refusal to license concerns “interface information” within the information technology sector. Interface information is such information that providers of software need in order to create products which can operate with other programs and systems. This information is many times either protected by IP rights, such as patent or copyright, or kept as a non-patented know-how and thus only protected by its secret nature. In a recent judgement of the European Court of First Instance (CFI) Microsoft was held to infringe Article 82 by refusing to license secret interface information. This case is highly interesting not only because it may clarify the relation between EC competition law and IP rights in essential facilities cases, but also because of the way the CFI equalled secret information – know-how – with other IP rights in its judgement by stating that

“… there is no reason why secret technology should enjoy a higher level of protection than, for example, technology which has necessarily been disclosed to the public by its inventor in a patent-application procedure.”

As mentioned above, one of the main reasons for competition rules to interfere with exclusive rights is that such rights may give the owner a legally protected monopolistic position for a longer period and that it is feared that the exercise of exclusive rights may eliminate all competition in that area from the market. This is however not the case with trade secrets which, once they are revealed, cannot be protected from other's exploitation. One may therefore question if trade secrets in reality endanger competition to the same extent than IP rights.

Evaluation of forensic evidence is a process lined with decisions and balancing, not infrequently with a substantial deal of subjectivity. Already at the crime scene a lot of decisions have to be made about search strategies, the amount of evidence and traces recovered, later prioritised and sent further to the forensic laboratory etc. Within the laboratory there must be several criteria (often in terms of numbers) on how much and what parts of the material should be analysed. In addition there is often a restricted timeframe for delivery of a statement to the commissioner, which in reality might influence on the work done. The path of DNA evidence from the recovery of a trace at the crime scene to the interpretation and evaluation made in court involves several decisions based on cut-offs of different kinds. These include quality assurance thresholds like limits of detection and quantitation, but also less strictly defined thresholds like upper limits on prevalence of alleles not observed in DNA databases. In a verbal scale of conclusions there are lower limits on likelihood ratios for DNA evidence above which the evidence can be said to strongly support, very strongly support, etc. a proposition about the source of the evidence. Such thresholds may be arbitrarily chosen or based on logical reasoning with probabilities. However, likelihood ratios for DNA evidence depend strongly on the population of potential donors, and this may not be understood among the end-users of such a verbal scale. Even apparently strong DNA evidence against a suspect may be reported on each side of a threshold in the scale depending on whether a close relative is part of the donor population or not. In this presentation we review the use of thresholds and cut-offs in DNA analysis and interpretation and investigate the sensitivity of the final evaluation to how such rules are defined. In particular we show what are the effects of cut-offs when multiple propositions about alternative sources of a trace cannot be avoided, e.g. when there are close relatives to the suspect with high propensities to have left the trace. Moreover, we discuss the possibility of including costs (in terms of time or money) for a decision-theoretic approach in which expected values of information could be analysed.