Vid tvister som rör skadestånd måste käranden kunna bevisa att ett orsakssamband föreligger
mellan den svarandes agerande och en uppkommen skada. Vid skadesituationer som präglas
av multipel kausalitet finns det inte sällan flera potentiella skadevållare samtidigt som det är
mycket svårt att utreda vem som har gjort vad i skadeförloppet. Följaktligen är det ibland
endast möjligt att konstatera att en viss händelse medfört risk för skada, vilket resulterar i att
åläggandet av skadeståndsansvar blir problematiskt eftersom det finns risk att en tänkt
skadevållare inte alls har orsakat skada. Skadeståndsansvaret ska endast träffa den eller de
personer som faktiskt har vållat skada, samtidigt kan det tyckas skäligt att den skadelidande
på något sätt erhåller kompensation. Vidare är det svårt att acceptera en rättsordning där en
skadevållare kan undgå ansvar endast för att skadesituationen är svårutredd, således måste en
avvägning göras mellan den kärandens intresse av ersättning och den svarandens intresse av
att inte få svara för skador som denne inte ha varit vållande till.
I den här uppsatsen behandlar vi multipel kausalitet, ett kausalitetsproblem som inte återfinns
i svensk rättspraxis. Vi undersöker huvudsakligen hur problematiken i förhållande till svensk
rätt men som stöd för analysen drar vi även till viss del slutsatser från ett internationellt
perspektiv.