I denna uppsats behandlas kommersiella säljares skadeståndsansvar när levererade produkter är behäftade med funktionsfel. Funktionsfel i produkter kännetecknas av att felaktiga detaljer från tillverkningen av en beståndsdel orsakar en minskad funktion i slutprodukten. I uppsatsen klarläggs även vilken betydelse ansvarsförsäkringen har för köparens möjligheter att erhålla ersättning när denna drabbats av funktionsskador härledda av köpt felaktig egendom.

I uppsatsen undersöks ingrediens- och komponentskador ur främst ett skadestånds- och försäkringsrättsligt perspektiv, med avsikten att klargöra säljarens skadeståndsskyldighet i inomobligatoriska förhållanden samt vilka ansvarsgrunder som är aktuella i utomobligatoriska relationer. Även det försäkringsrättsliga skyddet för ingrediens- och komponentskador utreds, samt betydelsen för försäkringsskyddet huruvida den inträffade skadan är en skadeståndsrättslig sakskada eller en skada som ryms inom säljarens köprättsliga felansvar undersöks.

Uppsatsen innehåller därutöver ett empiriskt avsnitt, vars avsikt är att klarlägga hur de svenska ledande försäkringsbolagens relevanta försäkringsvillkor är utformade samt vilken syn försäkringsbolagen har på begreppet sakskada och funktionsskadeprincipen.

År 1968 infördes reglerna som idag återfinns i 59 kap. SFL i syfte att förhindra juridiska personer från att förfara oriktigt vad gäller betalning av skatt. Detta personliga betalningsansvar som kan aktualiseras mot företrädare för juridiska personer har diskuterats sedan dess tillkomst. Regleringen är i allra högsta grad rättspolitiskt laddad och således ställs olika intressen mot varandra. Vågskålen innehåller således på ena sidan det all­männas intresse och på den andra näringsidkares rätt att skilja sina tillgångar från den juridiska person­ens.

Att ingen ska få behålla vinningen av sitt brott torde alla vara rörande överens om, vilket kommer till uttryck i såväl offentliga utredningar som propositioner på området. En brist i den nuvarande regleringen är att medverkande tredje män inte kan göras ersättningsskyldiga för den ekonomiska skada som staten åsamkas genom skattebrott. Förslag till en utökad reglering som träffar även medverkande tredje män har diskuterats under senare år, även om det ännu ej har resulterat i någon lagändring.

Genom införandet av 36 kap. 1 b § BrB, utvidgat förverkande, har rättskiparen givits ytterligare ett verktyg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Denna regel tillkom år 2008 och kan aktualiseras vid grova skattebrott. Dock har utvidgat förverkande till följd av skattebrott varken åberopats eller prövats sedan paragrafens tillkomst. Detta synes bero på okunskap hos aktuella myndigheter och förhoppningsvis kan verktyget komma att användas i kampen mot den grova skattebrottsligheten inom den närmsta framtiden.

Det behövs en utvid­g­ning av betalningsansvaret alternativt ett införande av en skadestånds­paragraf i 59 kap. SFL för att kunna komma åt de allmänna medlen som går förlorade genom skattebrott. Det första förslaget, att utöka kretsen betalningsansvariga, är enligt min mening det mest önskvärda, eftersom alternativet rörande en skadeståndsrättslig reglering behäftats med en rad processuella problem till skillnad mot utvidgningsförslaget. Jag anser att genom en sådan utökning av regleringen i komb­i­na­tion med ökad kunskap rörande det rättsliga verktyget utvid­gat förverk­ande, kan kampen mot skattebrottsligheten komma att effektiviseras. Med tanke på de enorma belopp detta handlar om torde det vara av yttersta intresse för sam­hället att en sådan reglering kommer till stånd snarast möjligen, även om den givetvis behöver vara väl genom­arbetad. Dess förenlighet med Europakonventionen måste även beaktas och prövas.

Crowdfunding has, during the 2010s, grown rapidly to become a meaningful alternative financing solution for small and medium-sized businesses, which has also made it possible for individuals (non-professional investors) to invest in these types of companies, by subscribing for shares. Investments in smaller sized businesses are, however, associated with greater risk. Such investments could work as a complement to more traditional investments on the stock market, but investments in small companies differ from publicly traded companies. The securities markets are subject to rigorous regulation, in order to ensure strong investor protection, as well as maintaining a high level of trust in the market. Therefore, extensive demands on the companies are in place regarding their distribution of ad hoc information. All occurring events and circumstances that might have an impact on the shares’ value, shall, subject to some exceptions, immediately be made public to the market. This will ensure that both existing and potential shareholders are given a fair access to information regarding the company, to have the possibility to make sound investment decisions.

Any corresponding investor protection scheme is not implemented for investments in non-publicly traded companies. Investors have access to very few legal tools for obtaining other information than what is given during, and in connection to, the shareholders’ meeting. There are however, a handful of such possibilities, but they are practically complicated to use.

This raises the question whether there is a balance at all between an interest of protecting investors on the one hand, and an interest of facilitating for entrepreneurs on the other hand. Today’s regulation is hardly appropriate, and changes are needed, in order to solve the imbalance. Investors should be given a wider right to enforce issuing of information from non-publicly traded companies that have raised capital through crowdfunding, or for other reasons have a diverse group of investors. However, similar urgency for such information, as is demanded on the stock market, is hardly necessary, as it would be far too burdensome for the companies. Therefore, quarterly information distribution is suggested, complemented with immediate information for essential occurring events and circumstances. Such regulation, would ensure investors a better position and keep them informed regarding the business’ operation, while the actions required for ensuring compliance would not be disproportionately burdensome for the company or its executives. 

Crowdfunding is a phenomenon that is subject to a great growth during the recent years, and the growth rate doesn't seem to stagnate. When new legislation named the JOBS Act in the U.S. becomes effective in late 2015, crowd equity will surely become a popular tool for financing businesses. Because crowdfunding great popularity is caused by the possibility to reach out to crowds through the internet, it is a global phenomenon, why it's relevant to examine current legislations in jurisdictions. This thesis covers an examination of Swedish laws of how they govern crowdfunding, and also suggestions on how the laws should be changed to more efficiently  correspond with the purposes of crowdfunding.

Det har under en lång tid varit omdiskuterat vilka företeelser som ska omfattas av grovvårdslöshet och det finns idag ingen enhetlig definition eller tillämpning av begreppet i detsvenska rättssystemet. Grov vårdslöshet har diskuterats och analyserats i flera tidigarerättsfall där bedömningen av omfattningen skiljer sig. I augusti 2023 gavs domslutet förrättsfallet Mösseberg II, NJA 2023 s. 680, som är ett mycket uppmärksammat fall just pågrund av bedömningen av grov vårdslöshet. Bedömningen skiljde sig mellan instanserna ifallet och kan anses ha sänkt nivån för när en näringsidkare anses handlat grovt vårdslöst.Syftet med uppsatsen är att utreda vilka företeelser och situationer som omfattas av grovvårdslöshet i olika rättsområden, hur det har ändrats genom historien såväl som hur den nyabedömningen i Mösseberg II kan komma att påverka tillämpningen av begreppet i framtiden.Som en del i att uppnå syftet diskuteras och förtydligas exempelvis begrepp såsomvårdslöshet och uppsåt som har nära anslutning till begreppet grov vårdslöshet. För attytterligare uppnå syftet med uppsatsen diskuteras och analyseras olika typer av källor såsomlagar, förarbeten, doktrin och rättspraxis. Rättsfallen som granskas och analyseras i uppsatsengrundar sig på olika rättsregler och lagrum från både entreprenadrättsliga situationer ochtransporträttsliga, samtliga med stark anknytning till skadeståndsrättsliga principer och medförsäkringsrättsliga inslag.I uppsatsen belyses både skillnader och likheter mellan olika rättsregler som tillämpats irättsfallen som granskats. Analysen av rättsfallen, såväl som doktrin och förarbeten, visar attdet finns återkommande kriterier som nämns i samband med bedömning att grov vårdslöshetföreligger. Kriterierna som belyses i uppsatsen är normavvikelser, uppenbar risk föromfattande person-/sakskada, medvetet risktagande och yrkesmässig verksamhet. Dessakriterier utreds och diskuteras i uppsatsens analys. Ytterligare reflektioner av eventuellakonsekvenser och problem som kan komma att följa efter bedömningen av HD i rättsfalletMösseberg II redogörs även för i uppsatsens analys och avslutande slutsats. En slutsats somfastställs är att grov vårdslöshet fortsatt bör vara ett odefinierat begrepp där Hellnersindividualiserade metod används i det enskilda fallet. Konsekvenserna av utfallet i MössebergII kan bli att fler näringsidkare riskerar att förlora sitt försäkringsskydd och att grovvårdslöshet kan komma att yrkas i fler situationer i framtiden på grund av att tröskeln, sombehöver uppnås för att en näringsidkare kan anses handlat vårdslöst, har sänkts.

Sammanfattning

I Europa samt i vår övriga omvärld har hotet från terrorister under de senaste åren ökat. Därför är det av betydelse att försäkringsskydd finns att tillgå när eller om vi drabbas av terroristers våldshandlingar, för att åtminstone mildra vårt ekonomiska lidande. I denna masteruppsats får läsaren bland annat bekanta sig med vilka försäkringsmöjligheter som de större försäkringsgivarna har att erbjuda privatpersoner samt företag, avseende skada som har orsakats av terrorism. I uppsatsen behandlas försäkringar där skydd mot terrorism undantas helt eller till vissa delar. Detta gör det betydelsefullt att analysera i vilken utsträckning försäkringsbolag har rätt att undanta terrorrisker samt vilket rörelseutrymme försäkringsbolag har beträffande att inte uppställa undantag för nämnda risker. Vidare framförs resonemang om hur samhället påverkas av att försäkringsskydd, i vissa fall, saknas på området samt hur rimligt det är att försäkringsbranschen saknar en gemensam definition av terrorism.

Terrorism kan ibland klassificeras som krigsliknande händelse. I uppsatsen behandlas därför också frågor om hur klassificeringen teoretiskt sett kan komma att påverka försäkringsersättningen vid ett eventuellt terrorscenario.

Uppsatsen sammanställer och analyserar de praktiska följderna av bevisbördans placering avseende skakrav inom ramen för offentlig upphandling. I ett större perspektiv syftar uppsatsen till att kunna användas som ett inlägg i debatten avseende skakravens användning vid offentlig upphandling i Sverige.

Användingen av skakrav är vanligt förekommande vid offentlig upphandling i Sverige. Begreppet "skakrav" avser ett absolut krav avseende en viss egenskap hos anbudsgivaren och/eller föremålet för upphandlingen. Den egenskap som skakravet avser är avgörande för att säkerställa leveransen av föremålet för upphandlingen.

Frågan om bevisbördans placering får extra stor vikt i en situation där det, till följd av oklara faktiska förhållanden, finns en osäkerhet avseende hur gällande rätt ska tillämpas. Om en part i ett mål har bevisbördan innebär detta att om parten inte kan visa på omständigheter som uppfyller de beviskrav som uppställs, anses inte heller det tvistiga faktumet föreligga. Risken för att en omständighet inte har bevisats tillskrivs med andra ord av den part som har bevisbördan.

En leverantör som lämnar anbud vid en offentlig upphandling anger att samtliga skakrav är uppfyllda. I normalfallet är också detta meddelande tillräcklig bevisning för att bevisbördan avseende anbudsgivarens skakravsuppfyllelse ska övergå till beställaren. Detta faktum får ett flertal praktiska konsekvenser. Uppsatsens frågeställning syftar till att identifiera och analysera följderna av angivet faktum.

När skakravsuppfyllelse bevisas genom ett enkelt meddelande i avlämnat anbud föreligger det en risk för att anbud från anbudsgivare som inte uppfyller alla skakrav ändå tilldelas upphandlingskontrakt. Detta är möjligt eftersom en beställare i normalfallet varken har skyldighet eller möjlighet att kontrollera en anbudsgivares faktiska skakravsuppfyllnad. En undersökning av den faktiska skakravsuppfyllnaden eller omfattande krav på att särskilda bevis avseende skakravsuppfyllnaden ska bifogas anbudet kan strida mot de grundläggande principerna för offentlig upphandling.

En ytterligare följd av rådande rättsläge är att beställaren är till viss del utelämnad till anbudsgivarnas "goda omdöme". Med gott omdöme menas att en leverantör antas avstå från att lämna anbud när denne vet med sig att han inte uppfyller samtliga uppställda skakrav. En annan möjlig följd av att ett vinnande anbud inte i praktiken uppfyller samtliga skakrav är att tilldelningsbeslutet kan bli föremål för överprövning och/eller att syftet med upphandlingen inte uppnås till sin helhet.

Uppsatsförfattarens anger vissa förslag på lösningar för att minska de friktioner som användingen av skakrav kan ge. Beställaren skulle bland annat kunna ges större möjligheter att begära bevis avseende anbudsgivarnas skakravsuppfyllnad. Ett annat förslag är helt enkelt att minska användningen av skakrav vid offentlig upphandling.

I artikeln presenteras en rättsfallskartläggning över bolagsrättsliga domar vid Högsta domstolen eller hovrätterna i under 2013-2017. Studien visar bland annat att oaktat var du bor i Sverige är det lika stor sannolikhet för en aktiebolagsrättslig tvist, att talan i drygt hälften av målen riktas mot styrelseledamöter och att så mycket som en tredjedel av rättsfallen handlar om bolagsledningens personliga betalningsansvar. Studien ger också anledning att diskutera förekomsten och nyttan av empiriskt material inom rättsvetenskapen.

The purpose of this chapter is to evaluate if company law regulation is in need ofnew instruments to enhance good governance when tacking shareholder conflicts inSMEs. For this purpose, I first need to explore statutory and contractual regulation andits function in situations where there is a disagreement or a conflict between controllingand minority shareholders in owner-managed SMEs. This discussion is divided intothree phases: before an individual becomes a minority shareholder, during theco-ownership, and when a conflict has arisen leading to a collapse of the collaboration. In each of these phases, statutory or contractual regulation can empower the minorityshareholder. The analysis will, however, show that traditional shareholder protectionrules can increase the conflict rather than solve it and hereby hinder the company torun properly. Consequently, I discuss three instruments on how to empower minorityshareholders in SME-conflicts while also promoting good governance.

I denna artikel presenterar hon en del av det regleringsteoretiska angreppssätt som används i studien och argumenterar för hur ökad kunskap om regleringstekniska verktyg kan leda till en djupare förståelse av aktiebolagsrättens utformning.

Genom dispositiv lagstiftning erbjuds en flexibilitet för parter som finner att lagens utgångspunkt inte passar deras kontrakt. Forskning visar dock att dispositiviteten många gånger inte utnyttjas. I denna artikel diskuteras ekonomiska och psykologiska skäl till varför aktieägare avstår från att avtala bort bolagsrättsliga regler, trots att andra lösningar hade passat deras företag bättre. Det sagda får till följd att dispositiva aktiebolagsrättsliga lagregler likväl blir tvingande och sättet för lagstiftaren att bemöta detta är genom att överväga en annan regleringsteknik.

Bolagsstämma per capsulam är bara början: med samtliga aktieägares samtycke är utrymmet för företagsspecifika lösningar större än vad lagtexten ger uttryck för. I denna artikel skriver Hanna Almlöf, jur.dr, universitetsadjunkt vid Linköpings universitet och forskare vid Ratio och CeFEO, om aktiebolagsrättens osynliga dispositivitet och möjligheter till flexibelt beslutsfattande i aktiebolag.

The success of closely held companies largely depends on a well-functioning collaboration between the shareholders. Split ambitions, differenced targets and conflicts among owners can create a need to end the collaboration. The owners need a plan for a structural business partner divorce, i.e., regulation of shareholder exits. This study analyze full and partial shareholder exits with the aid of an interview study with eighteen legal advisors. Through a grounded approach to analysis, and with aid of the Nvivo software, different exit situations are identified and categorized. Exit strategies can be regulated in shareholders agreements, in the articles of association, or by legislation. The later alternative, correctly constructed, could reduce transactions costs for the shareholders, as the legislation can serve as a standard contract. This study assesses to what extent the Swedish Companies Act functions as a standard contract for closely held firms on the topic of exit regulation. The study reveals that the Swedish Companies Act is of little help. Instead, the cost of contracting to regulate exits in shareholders agreements is placed on the parties. This calls for legislative change.

For the corporate business model to be successful, it is important to align the interests of those who control and finance the firm. Corporate law has here an important task to fulfill. It offers a legal framework that can facilitate parties to conclude mutually preferable agreements at low transaction costs. The purpose of this paper is to show how to design corporate law to fulfill this task and apply this knowledge to a Swedish case. A two-dimension model that simultaneously considers both the regulation intensity and the level of default of corporate law is presented. The earlier literature treats these dimensions separately. By adding a transaction cost perspective to our model, we assess different regulatory techniques and examine how the Swedish legislation can be amended to help corporations by offering a standard contract that lowers the transaction costs of contracting. This can be achieved if default rules or standards of opt-out character are combined with other regulatory techniques with lower transaction costs such as opt-in alternatives and menus. We also show how our model can be used in other studies as a tool to analyze the design of legal rules.

Ett aktiebolag får inte låna ut pengar till en person som är närstående till företaget, eller till en person som ska förvärva aktier i bolaget eller överordnat bolag i samma koncern. Det finns dock möjlighet att söka dispens från de aktiebolagsrättsliga låneförbuden. I denna artikel analyseras dispensförfarandet i detalj med stöd av en kartläggning av samtliga dispensärenden under fem år. Genomgången av myndighetspraxis visar av vem dispensmöjligheten utnyttjas och under vilka förutsättningar dispens medges, men också hur låneförbudens undantag tillämpas i praktiken, särskilt undantaget för kommersiella lån. Sammantaget visar studien att dispensmöjligheten troligtvis underutnyttjas.

When reading modern corporate finance literature, the question: ‘Why concentrated ownership?’, appears to puzzle the authors. The question is upside down; it should instead be: ‘Why dispersed ownership?’. Most private companies are closely held, and within these firms, each shareholder has a high degree of control. It is, therefore, interesting to ask what makes shareholders give away, share, or lose control. In this chapter, we broaden our view on control in private companies discussing legal and practical dimensions of control in private limited companies from a Nordic perspective. Using real life cases, we discuss practical dimensions of control, spanning from formal legal control to informal control, including aspects of psychological ownership.

I den här artikeln diskuteras destinatärernas rättsliga ställning i en stiftelse. Vi utreder begreppet destinatär, gör en kategorisering av destinatärernas rätt utifrån en jämförelse med gåva och avtal samt diskuterar frågan om äganderätt till stiftelseegendomen. Vi kommer fram till att destinatärernas rätt är en rätt sui generis och mot bakgrund av detta diskuteras destinatärernas rättsliga krav mot stiftelsen samt stiftelsens möjlighet till återkrav från destinatären.

For the corporate business model to be successful, it is important to align the interests of thosewho control and finance the firm. Corporate law has here an important task to fulfill. It offers alegal framework that can facilitate for parties to conclude mutually preferable agreements atlow transaction costs. The purpose of the paper is to show how to design corporate law to fulfillthis task. A two-dimension model that simultaneously considers both regulation intensity andthe level of default of the corporate law is presented. Earlier literature treats these dimensionsseparately. By adding a transaction cost perspective to our model, we assess different regulatorytechniques and examine how legislation can help corporations by offering a standard contractthat lowers transaction costs of contracting. This can be achieved through a legislation thatcovers most contingencies and take the heterogeneity of firms into consideration. Furthermore,default rules or standards of opt-out character should be combined with other regulatorytechniques with lower transaction costs such as opt-in alternatives and menus.

Abstract

Purpose – This study sheds light on a hitherto understudied group in family business literature: widows. Weexplore the roles a widow may take following the unexpected death of her owner-manager spouse when she hadno salient role in the business prior to the death.

Design/methodology/approach – We used a qualitative approach to research, to study inductively the rolesconsidered and taken by three widows who unexpectedly succeeded as owners of Swedish privately heldfamily firms. We conducted semi-structured interviews with widows and children in top management.

Findings – We construct a typology of four main roles a widow can take and analyse the underlyingdimensions that they represent. We also analyse to which extent the choice of role widow can be explained bypsychological ownership and double-loss theory. The typology can be used as a tool for family business ownersand their advisors as the basis of an open and non-prejudiced discussion of the choices available to a widow.

Originality/value – We have investigated the factors that influence a widow’s decision whether to take overthe business or not, as suggested in previous research by, for example, Martinez et al. (2009). We explore theroles a widow can consider and adopt. The study advances our understanding of how businesses can remain asfamily firms also in the event of the unexpected death of an owner-manager (De Massis et al., 2008). We hereby contribute to the literature on sudden successions and on women in family businesses.

Keywords - Family dynamics, Widow, Sudden succession, Sudden death, Psychological ownership, Doubleloss theory

I denna artikelserie om två delar undersöks om det i svensk rätt finns en princip om rättsmissbruk, vad den närmare innebär, särskilt utifrån ett aktie­bolagsrättsligt perspektiv, och vilka rättsföljder den kan aktualisera. Vidare analyseras förhållandet till lojalitetsplikten. Syftet är ytterst att utreda om det i svensk aktiebolagsrätt finns en allmän rättsprincip inne­bärande ett förbud mot majoritets- respektive minoritetsmissbruk. I denna Del II av artikelserien fokuserar vi på minoritetsmissbruk.

Den svenska regleringen av regelbunden finansiell information återfinns i form av lag och självreglering och syftar till att säkerställa lika information till alla, ökat förtroende, ökad handelsaktivitet, ökad likviditet och långsiktig tillväxt på värdepappersmarknaden. Därtill syftar reglerna till en harmonisering på värdepappersområdet inom EU. På grund av de kostnader och den administrativa börda som kvartalsrapporter anses medföra för framförallt mindre företag, och på grund av de kortsiktiga investeringsstrategier rapporterna anses ge incitament till, har kraven på kvartalsrapporter i den svenska regleringen på senare år minskat. I förevarande uppsats besvaras frågan om ett avskaffat krav på kvartalsrapporter är ändamålsenligt utifrån ett samhällsekonomiskt nyttoperspektiv. Frågan besvaras genom analys av den svenska regleringen av offentliggörande av regelbunden finansiell information och av vilka konsekvenser ett avskaffat krav på kvartalsrapporter kan medföra. Vidare förs ett resonemang de lege ferenda om en ändamålsenlig reglerings utformning och innehåll. För att kunna dra slutsatser om hur företags rapportering påverkas av minskade krav på kvartalsrapporter genomförs dessutom en kvantitativ undersökning av kvartalrapporteringstrender och en kvalitativ undersökning av inställningen till kvartalsrapporter hos företag på Nasdaq Stockholm.

Utifrån olika ekonomiska teorier om i vilken grad informationsgivning utjämnar informationsasymmetrier på värdepappersmarknaden, kan slutsatser dras om med vilken frekvens regelbunden finansiell information bör offentliggöras och hur omfattande informationen bör vara. Trots investerares oförmåga att processa information och handla rationellt, finns mycket som talar för att informationsgivning i form av kvartalsrapporter utjämnar informationsasymmetrier i viss mån. Kvartalsrapporter är vidare av betydelse på grund av den trygghet offentliggörandet ger investerare. En känsla av trygghet ökar förtroendet för marknaden, vilket är positivt för marknadens kvalité och likviditet. Därtill finns en risk för att ett avskaffat krav på kvartalsrapporter minskar informationsgivningen från svenska aktiemarknadsbolag, vilket kan påverka effektiviteten på värdepappersmarknaden övervägande negativt. Denna risk tillsammans med kvartalsrapporters betydelse för en fungerande värdepappersmarknad, medför att ett avskaffat krav på kvartalsrapporter inte är ändamålsenligt.

Resultaten av, de för uppsatsen genomförda undersökningarna, visar dock att företagen anser att dagens krav på kvartalsrapporters innehåll är för detaljerade för framförallt mindre företag och med hänsyn till investerares oförmåga att processa information. Krav på innehållet i kvartalsrapporter bör sålunda ställas relativt lågt för alla företag för att informationsgivningen ska kunna anpassas till företagens unika förutsättningar. Resultaten av undersökningarna visar även att det finns en vilja att fortsätta offentliggöra kvartalsrapporter, även i avsaknad av reglerade krav, vilket talar för att det inte är nödvändigt att ställa höga krav på innehållet i kvartalsrapporter. Regleringen bör fokusera på kvalité snarare än kvantitet.

För att säkerställa tillräcklig information, förutsebarhet och objektivitet bör en reglering av offentliggörande av regelbunden finansiell information ha utgångspunkt i en allmänt utformad lag, där generella krav på regelbunden finansiell information stadgas. Krav på kvartalsrapporter och dess innehåll bör regleras av självreglering för att på bästa sätt kunna ändras i takt med den snabba utvecklingen på värdepappersområdet.

The so-called 3:12-rules were introduced in connection with the tax reform in 1990/91 with the purpose to regulate the taxation for owners of closely held corporations (fåmansföretag). The main purpose of the rules is to prevent owners of closely held corporations from taking out dividend instead of wage to get tax benefits. From the beginning strict rules were introduced to minimize income-shifting. The strict rules resulted in undesirable consequences such as decreased growth in closely held corporations. Over the years, the rules got more generous in order to increase entrepreneurship and this trend has continued until the latest changes were introduced in 1st of January 2014.

In the first part of this paper we elaborate on the background of the 3:12-rules and the development of the rules until today. We describe the motives for introducing the rules and the underling motives to the changes.

In the analysis we investigate if the motives of 3:12-rules according to the lawmaker will be fulfilled with the help of the recently introduced changes. We conclude that the design of the rules is a complex task, whereas the difficulty lies in the consideration between both to benefit entrepreneurship and at the same time prevent income-shifting. We conclude that income-shifting cannot be prevented at the great expense of growth. We believe that the new changes that, introduced in the 1st of January 2014, could result in new ways to achieve income-shifting and will probably not drive growth. Examples of alternative ways to design the rules are included in our analysis. To solve the problematic situation regarding the 3:12-rules, we recommend a simpler system where the rules only include the smaller closely held corporations and promote growth to a greater extent.

Konkursförfarandet är ett komplext förfarande som regleras av omfattande och relativt avancerad lagstiftning. Syftet med förfarandet är att under ordnade former avveckla en insolvent konkursgäldenärs verksamhet samtidigt som konkursborgenärers fordringar tillgodoses och regleras.

Även andra parter kan beröras av konkursen. En sådan part är den som intar ställningen som tredje man, dvs. den som inte är i ett direkt avtalsreglerat förhållande med konkursboet. Det kan finnas egendom i boet som tillhör tredje man och inte ska ingå i konkursen. Boet och förvaltaren är skyldiga att omhänderta och vårda den egendom som ska ingå i konkursen, men finns det en motsvarande skyldighet för sådan egendom som ägs av tredje man? I konkurslagen finns regler till skydd för tredje mans redovisningsmedel, men det finns inga uttryckliga bestämmelser till skydd för tredje mans lösöre, s.k. ”separationsgods”.

För att försöka besvara frågan om vilket vårdansvar bo respektive förvaltare har för separationsgods har jag studerat och analyserat olika svenska rättskällor. Det framkom vid en genomgång av förarbeten till konkurslagen, underrättspraxis, doktrin och allmänna rättsprinciper att det föreligger en plikt att vårda separationsgods. Frågan om denna vårdplikt ska belasta boet, förvaltaren eller båda har dock varit svårare att besvara. Svårigheten bakom den senare frågeställningen tycks grunda sig i att en ansvarsmässig likhet mellan bo och förvaltare har presumerats i de flesta av rättskällorna när separationsgods har behandlats. Denna presumtion har bidragit till att rättssubjektens vårdplikt för separationsgods inte har behandlats separat.

I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse som förpliktigar förvaltaren att vårda separationsgods faller vårdansvaret på boet, i egenskap av besittare. Förvaltaren har dock en indirekt vårdplikt i och med att denne är den primära fysiska aktören i förfarandet och agerar för boets räkning. Lagstiftaren borde dock enligt min mening införa en vårdplikt avseende separationsgods för förvaltaren, förslagsvis med hjälp av inspiration från den tillfälliga vårdplikt för dödsbodelägare som föreskrivs i ärvdabalken.

Inom offentlig upphandling strävar myndigheter efter att anskaffa varor, byggentreprenader eller tjänster till ett så lågt pris som möjligt utan att kvaliteten eftersätts. Antagande av anbud som är så låga att inte anbudsgivaren klarar av att leverera till det offererade priset eller till den utlovade kvaliteten riskerar dock att i förlängningen medföra ökade kostnader för den upphandlande myndigheten, vilket inte innebär en effektiv användning av offentliga medel.

Huvudregeln är att samtliga anbud som lämnas i en offentlig upphandling ska utvärderas av den upphandlande myndigheten. I 12 kap. 3 § Lagen (2007:1091) om offentlig upphandling finns dock ett undantag från huvudregeln, vilket ger upphandlande myndigheter en möjlighet att förkasta onormalt låga anbud. Det saknas emellertid en definition av vad som utgör ett onormalt lågt anbud. Det råder även viss tveksamhet vad gäller placeringen av bevisbördan för att ett onormalt lågt anbud som kan förkastas föreligger. Osäkerheten avseende innebörden av begreppet onormalt lågt anbud samt bevisbördans placering kan medföra att upphandlande myndigheter sällan utnyttjar möjligheten att förkasta onormalt låga anbud.

Den slutsats som kan dras vad gäller vad som ska förstås med begreppet onormalt lågt anbud är att det inte är lämpligt att ta fram en generell definition av begreppet. Istället bör en sammantagen bedömning göras för att fastställa huruvida ett onormalt lågt anbud föreligger, eftersom det torde underlätta för upphandlande myndigheter dels att identifiera misstänkt låga anbud, dels att bedöma huruvida de också är onormalt låga. I bedömningen bör hänsyn tas till anbudsgivarens leveransförmåga, marknadspris, nivån på övriga anbud i upphandlingen och anbudets seriositet.

Vad gäller bevisbördans placering tyder praxis på att EU-domstolen har ansett att bevisbördan bör vara delad mellan parterna medan svenska domstolar har placerat hela bevisbördan hos den upphandlande myndigheten. På grund härav har kan det hävdas att svenska domstolar beslutat i strid med vad EU-domstolen har uttalat, vilket strider mot såväl principen om EU-rättens företräde som lojalitetsplikten. Svenska domstolar har således förbisett både sekundär- och primärrätten. Det är dock sannolikt att placeringen av bevisbördan kommer att justeras av svenska domstolar i och med ett nyligen avgjort mål, där Kammarrätten i Göteborg ålade anbudsgivaren bevisbördan för anbudets seriositet.

Vidare har ett nytt upphandlingsdirektiv nyligen antagits, i vilket strängare regler om onormalt låga anbud har införts. Genom de strängare reglerna säkerställs bland annat att det råder lika villkor mellan anbudsgivarna, vad gäller efterlevnad av miljö-, social- och arbetsrättslig reglering, vilket torde bidra till främjandet av effektiv konkurrens. Det kan däremot ifrågasättas huruvida artikel 69 om onormalt låga anbud i det nya upphandlingsdirektivet kommer att leda till ökad förutsebarhet, då det inte framgår vad som ska förstås med begreppet onormalt lågt anbud. Utformningen av artikeln i kommissionens ursprungliga förslag gav däremot ledning angående vilka faktorer som kan indikera att ett onormalt lågt anbud föreligger. Det kan därför antas att förslaget skulle ha lett till ökad förutsebarhet avseende vilka faktorer som bör tillmätas betydelse i bedömningen.

Avslutningsvis, vad gäller frågan om varför det i det nya upphandlingsdirektivet inte föreskrivs ännu strängare regler angående onormalt låga anbud, kan slutsatsen dras att det inte torde vara lämpligt att föreskriva en regel som automatiskt förkastar sådana anbud. En sådan regel riskerar att strida mot likabehandlingsprincipen eftersom den skulle innebära att det kontradiktoriska förfarandet inte skulle tillämpas.

I situationer när egendom har överlåtits utan den ursprunglige ägarens tillåtelse eller vetskap kan lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre bli tillämplig. Lagen reglerar vem, av den ursprunglige ägaren och förvärvaren, som ska tillmätas äganderätten till egendom som har överlåtits av någon som inte hade rätt att överlåta egendomen. Exempel på situationer då lagen kan tillämpas är att en person som har lånat egendom överlåter denna till tredje man eller att någon överlåter egendom som är belagd med äganderätts- eller återtagandeförbehåll. I lagen uppställs krav på förvärvarens aktsamhet och undersökning för att denne ska anses ha gjort ett godtrosförvärv och därmed tillmätas äganderätten till egendomen. Anses förvärvaren ha varit i ond tro vid förvärvet ska egendomen återföras till den ursprunglige ägaren.

Godtrosförvärvslagen började gälla år 1987 och det har därefter gjorts ändringar vid två tillfällen. Den första ändringen var tänkt att försvåra möjligheten att godtrosförvärva egendom och gäller sedan år 1999. Efter den andra ändringen, år 2003, är det omöjligt att godtrosförvärva stulen egendom. Däremot finns fortfarande möjligheten att godtrosförvärva egendom i de fall överlåtaren lovligen har egendomen i sin besittning, men inte ägde rätt att överlåta den. I dessa fall är dock frågan hur omfattande förvärvarens undersökningsplikt är i praktiken, för att denne ska anses ha varit i god tro vid förvärvet, och om ändringen år 1999 har gjort det svårare att förvärva egendom i god tro.

Genom vår analys, av främst praxis från både före och efter 1999 års lagändring, visar det sig att det har blivit svårare för privatpersoner att göra godtrosförvärv. På näringsidkare ställs dock samma höga krav som före ändringen, vilka alltid har varit högre än på privatpersoner. Viss typ av egendom anses vara känslig, på grund av dess värde och det faktum att den vanligen är behäftad med äganderätts- eller återtagandeförbehåll. Det krävs därför att förvärvare av sådan egendom vidtar långtgående undersökningar.

Förvärvaren ska före förvärvet, oavsett vilken typ av egendom det är, kontrollera överlåtarens identitet, fråga överlåtaren om tidigare ägare samt begära att få se kvitto och köpekontrakt från egendomens senaste överlåtelse. I de fall egendomen finns registrerad ska förvärvaren inhämta information från det aktuella registret. Om förvärvaren erhåller kontaktuppgifter till tidigare ägare ska dessa kontaktas. Påstår sig överlåtaren handla för annans räkning måste förvärvaren kontrollera detta med den eventuelle fullmaktsgivaren.

En upphovsman har enligt 3 § 2 st. upphovsrättslagen (URL) rätt till att dennes verk inte återges till allmänheten med en ändring eller i ett sammanhang som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Denna rättighet kallas respekträtten och utgör en del av vad som brukar kallas för en upphovsmans ideella rättigheter. De ideella rättigheterna i Sverige kan härledas tillbaka till Bernkonventionen (BK) som föreskrev att de stater som signerat konventionen var förpliktade att införa nationella bestämmelser om upphovsmäns ideella rättigheter, och däribland rätten till respekt för verket. De bestämmelser som finns i BK utgör ett minimikrav på vad de signerande staterna måste införa och således kan olika länder erbjuda ett olika starkt ideellrättsligt skydd för upphovsmän. Exempelvis är huvudregeln inom fransk rätt att en upphovsman inte behöver tåla några som helst ändringar i dennes verk. Under sommaren år 2018 samlades runt 600 svenska musiker i ett gemensamt upprop mot att politiska partier använde deras verk i sammanhang som musikerna inte kände att de kunde stå bakom. Ett sådant användande kan i teorin utgöra ett intrång i en upphovsmans respekträtt genom att verket används i ett, för upphovsmannens anseende eller egenart, kränkande sammanhang. Vad som kan utgöra ett kränkande sammanhang ska bedömas i varje enskilt fall enligt en objektiv måttstock. Vid en domstolsprocess ska domstolen genom den objektiva måttstocken komma fram till vad en upphovsman vid varje tillfälle får anses tåla. Det kan således sägas att avsaknaden av en generell schablon kring vad som kan utgöra ett kränkande sammanhang medför en rättsosäkerhet för upphovsmän som känner att deras respekträtt har blivit kränkt. Detta eftersom det på förhand inte går att säga vilka typer av sammanhang som en upphovsman objektiv kan sägas ha blivit kränkt av att förekomma i. Den objektiva intrångsbedömningen såsom den är utformad idag kan även anses bidra till en ojämlik bedömning mellan olika verk inom samma konstform, eftersom ett av kriterierna som ska tas hänsyn till är vilken betydelse verket har i ett konstnärligt och litterärt hänseende. En lösning på den ojämlika bedömningen och den fortsatta rättsosäkerheten kan vara att, likt fransk rätt, införa ett generellt ändringsförbud som även kan tillämpas när ett verk sätts i en främmande kontext. En annan lösning hade varit att i rättspraxis fastställa att förekomsten av ett verk i politiska sammanhang alltid ska anses som kränkande för en upphovsmans anseende eller egenart.

Snus was banned in the EU in 1992, However, Sweden was granted an exception from the ban in 1995 when Sweden joined the EU. The reason for the ban on snus was that some Member States had already banned snus in their national legislation, creating an imbalance in the internal market. Nicotine pouches, which are similar to snus, were introduced in 2016. The distinction between snus and nicotine pouches is that nicotine pouches do not contain tobacco. Both snus and nicotine pouches are Swedish products. However, nicotine pouches have recently been banned in Member States such as Belgium, the Netherlands and parts of Germany. The EU has not yet taken a position on the issue of nicotine pouches, making their future unpredictable. The aim of the EU's tobacco policy is to prevent tobacco products from being appealing and attractive to young people, with a target of achieving a tobacco-free generation by 2040. The thesis examines whether a national ban on nicotine pouches conflicts with the free movement of goods and what a future regulation might entail. 

This thesis analyses the EU regulation of tobacco products and the Swedish legislation, as well as the position taken by Member States on the free movement of goods and trade barriers within the EU's internal market. It is expected that a new tobacco directive will be introduced in the near future, which will likely include regulations for nicotine pouches, unless a separate directive is created for tobacco-free nicotine products. Tobacco policy increasingly focuses on nicotine, as it is the addictive component. Nicotine pouches may be classified as snus due to their similar features, which means that nicotine pouches will be included in Sweden's exemption from the snus ban. It is possible that snus could then trigger discussions in other Member States and thus jeopardise the Swedish exemption. Classifying nicotine pouches as goods may determine whether banning them in national legislation would conflict with the free movement of goods. Nicotine pouches are not subject to harmonization measures. Therefore, Member States have the opportunity to determine their own levels of protection, as long as it does not conflict with the free movement of goods. A ban on nicotine pouches in national law is a barrier to trade under Article 34 TFEU because it restricts the product and creates an imbalance in the internal market. However, a trade barrier can be justified if it is justified on grounds of public health under Article 36 TFEU. Therefore, a national ban on nicotine pouches may be a justified trade barrier. The burden of proof for a justified trade barrier lies with the Member State, after which the EU approves it. The conclusion is that banning nicotine pouches in national legislation does not conflict with the free movement of goods, because a justified trade barrier should be approved by the EU. In the future, we may have to expect a harmonisation measure for the product nicotine pouches. 

Abstract

Copyright is seen everywhere in the society. It is structured to accommodate several perspectives, namely, a balance between protecting the individual copyright owners’ rights and encouraging the creativity on both an individual and societal level. The copyright owner cannot be granted a redundant protection at the expense of the other interests. For this reason, a copy of someone else’s copyright protected work can be done as long as the copying is for private use. Copying is for this reason something that the copyright owner must endure, but in some cases the right to copy for private use has to be constrained. A potential future problem will be at the point when a private person can 3D print in their own home.  

The rapid development regarding 3D printing makes the technology more developed and, in addition, an increased influence over the society. As for the fashion industry, the technology comes with advantages, but also some disadvantages. In some years, the 3D printer has been able to print jewelry, watches and shoes. Lately, the technology also can print fashion products with material such as leather and textiles. If the technology continues to develop like today there is a chance, or a risk, with private persons having access to 3D printers at a “printing house” or in their own home, similar to a traditional paper printer today. The possibilities with printing what ever a person want to print will be a threat against manufacturing companies and their retailers. The person can thus avoid purchasing the product on the market by producing his own by making a copy of someone else’s copyright protected work with a disclaimer that the copy is for private use. The technological development will materialize challenges that the legislator has to consider and respond to, especially on the copyright area. The day when a copy can be made as cheap and as fast as purchasing the product on the market, the principal rule regarding private copying must be limited. Otherwise, the manufacturing companies and their retailers will be threatened and there is a risk that they will be outcompeted. The conclusion can be drawn, that an extended private copying levy in combination with a protection through technical action and a requisite of a reasonable use in art. 5 Infosoc-directive and 12 § URL, can solve the problem with 3D-printers and copying for private use. Whether the problems with 3D printing and copyright will become a reality, or not, depends on the future development of the technology.

Förbudsregeln, som sedan 1 januari 2019 finns implementerad i 5 kap. 4 § miljöbalken (1998:808) (MB), ställer krav på verksamheter att inte på ett otillåtet sätt försämra vattenmiljön eller äventyra att vattnet uppnår rätt kvalitet enligt miljökvalitetsnorm. Regelns stränga utformning har gett upphov till många diskussioner och kritiserats av verksamhetsutövare som menar att försämrings- och äventyrandeförbudet riskerar att hindra samhällsnyttiga verksamheter från att bedrivas. 

Förbudsregeln grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (ramdirektivet för vatten) som antogs år 2000, och syftar till att medlemsstaterna ska ha gemensamma mål för en förbättrad vattenmiljö. Sverige implementerade ramdirektivet för vatten i nationell rätt, men fick kritik från kommissionen att reglerna implementerats felaktigt. År 2015 klargjorde EU-domstolen i sitt förhandsavgörande i mål C-461/13 (Weserdomen) hur reglerna i ramdirektivet för vatten ska tolkas, vilket gav Sverige vägledning i rättstillämpningen. 

Det kan konstateras att det idag finns en intressekonflikt mellan en hållbar vattenmiljö och verksamhetsutövare. Den nya förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB ställer krav på verksamhetsutövare att inte på ett otillåtet sätt försämra eller äventyra vattenmiljön. Försämringsförbudet bedöms på kvalitetsfaktornivå, vilket innebär att endast en miljökvalitetsnorm behöver försämras, med en statusklass, för att en otillåten försämring ska ha skett. Förbudsregeln har även resulterat i en utökad utredningsskyldighet av påverkan på vattenmiljön, vilket leder till en mer utdragen och kostsam tillståndsprocess för verksamhetsutövare. Reglerna om undantag i 4 kap. 11 och 12 §§ vattenförvaltningsförordningen (2004:660) (VFF) kan vara ett sätt för verksamheter att beviljas tillstånd, trots att verksamheten bryter mot förbudsregeln. Det är upp till varje vattenmyndighet och prövningsmyndighet i det enskilda fallet att avgöra om verksamheten kan beviljas tillstånd med stöd av undantagsreglerna i VFF. I dagsläget finns det inget som tyder på att förbudsregeln i 5 kap. 4 § MB hindrar verksamheter från att bedrivas, förbudsregeln förväntas dock försvåra tillståndsprocessen för verksamheter.

Den 1 januari 2019 trädde nya skatteregler för företagssektorn i kraft i Sverige för att förhindra skattebaserosion till följd av skatteplanering med ränteavdrag samt en ökad neutralitet mellan eget och lånat kapital. Den nya regleringen innehåller en generell ränteavdragsbegränsningsregel som återfinns i 24 kap. 24 § IL. Regeln stadgar att ett bolags negativa räntenetto får dras av upp till maximalt 30 procent av avdragsunderlaget. Den nya regleringen baseras på ett EU-direktiv om skatteundandragande och till stor del stämmer de nya ränteavdragsbegränsningsreglerna överens med vad som stadgas i EU-direktivets artikel fyra. OECD har även lämnat rekommendationer mot skattebaserodering och vinstförflyttning, vari ränteavdragsbegränsningar föreslås i deras åtgärdsplan fyra. I 24 kap. 24 – 29 §§ IL beskrivs det hur avdragsutrymmet beräknas, hur kvarstående negativa räntenetton ska hanteras samt ges en möjlighet för koncerner att kvitta positiva räntenetton mot negativa räntenetton. Problemen som uppdagas med de nya reglerna är att de särskilt kommer påverka koncerner negativt. Detta beror dels på att det är stora multinationella koncerner som primärt är avsedda att träffas av reglerna och dels på grund av att koncernbidragssystemet inte längre kommer kunna fungera helt i enlighet med sitt syfte, det vill säga att skapa skattemässig neutralitet mellan verksamhet som bedrivs i koncernform och verksamhet som bedrivs i ett bolag. Denna effekt grundar sig i att avdragsunderlag riskerar att ”fastna” i det koncernbidragsgivande bolaget, till följd av turordningen för tillämpning av koncernbidragsreglerna i 35 kap. IL och de nya ränteavdragsbegränsningsreglerna. En annan effekt som förväntas drabba koncerner i högre utsträckning är att de riskerar att permanent gå miste om sina negativa räntenetton. Det uppdagas även att underskottsbolag riskerar att koncernbidragsspärra sitt egenupparbetade underskott om de inte kan få avdrag för sitt negativa räntenetto.  

Det faktum att reglerna påverkar koncerner särskilt negativt kan ifrågasättas ur ett neutralitetsperspektiv med utgångspunkten att skatteregler inte ska påverka den skattskyldiges val av handlingsalternativ. Vidare kan de nya reglerna diskuteras ur ett neutralitetsperspektiv som baseras på den nationalekonomiska tanken om att bäst resursallokering uppnås om skattereglerna är så neutrala som möjligt. Detta med hänsyn till förarbetenas fokus på ökad samhällseffektivitet, till följd av att reglerna har kombinerats med en generell sänkning av bolagsskattesatsen från 22 till 20,6 procent. Däremot har det inte fokuserats särskilt mycket på effekterna på samhällseffektiviteten vad avser det faktum att lånat kapital genom reglerna blir dyrare. De nya reglerna kan inte motiveras ur ett neutralitetsperspektiv vad avser valet mellan att bedriva sin verksamhet i ett eller flera bolag. Däremot är ökad neutralitet mellan eget och lånat kapital ett önskvärt syfte som åstadkoms genom lagstiftningen, liksom minskad möjlighet till skatteplanering med ränteavdrag. Särskilda undantagsregler för att mildra effekterna för koncerner har dock tillåtits i direktivet, samt föreslagits i OECD:s rekommendationer. Det är därav överraskande att Sverige har valt att inte anta sådana regler, med tanke på hur mycket hårdare den nya regleringen slår på de koncerner som träffas av den. Neutralitet mellan eget och lånat kapital samt undvikande av skattebaserosion och breddade skattebaser är samtliga önskvärda och legitima målsättningar, som skulle kunna rättfärdiga ett eventuellt avsteg från neutralitet mellan enskilda bolag och koncerner. Däremot är det svårt att rättfärdiga avsteget i förevarande fall, eftersom det inte har införts tillåtna undantagsregler för koncerner i lagstiftningen. Med andra ord, målen hade kunnat åstadkommas fast på en mindre bekostnad av neutraliteten mellan verksamhet som bedrivs i koncernform och verksamhet som bedrivs i ett enda bolag. Det ifrågasätts även om lagstiftaren, genom nya regler, verkligen borde få urholka effektiviteten i tidigare regler. Med detta avses hur ränteavdragsbegränsningarna påverkar koncernbidragssystemets möjlighet att vara effektiv i förhållande till sitt syfte. 

Den teknologiska utvecklingen har medfört att människor gått från att betala med kontanter till att i stället använda kontokort och elektronisk underskrift. Faktum är att lagstiftarens intention är att främja nya sätt att betala för att minska användningen av kontanter i samhället. Kontantstölderna har visserligen minskat, men i och med ökningen av moderna betalningsmetoder har i stället antalet bedrägerier och kortstölder ökat. Under de senaste åren har det kontinuerligt varnats för obehöriga transaktioner med såväl kontokort som BankID. Om du råkar ut för att en tjuv eller en bedragare tar dina pengar – vem betalar då?

Frågan besvaras genom att tillämpliga reglerna i 5 a kap. betaltjänstlagen. Svaret är att kontohavarens bank betalar som huvudregel. Banken har dock inte samma skyldighet att betala om kontohavaren hanterat sitt kontokort eller sin elektroniska underskrift grovt oaktsamt eller särskilt klandervärt. Det är sålunda avgörande att känna till vad begreppen innebär för att fastställa när banken alternativt kontohavaren ska stå för den ekonomiska skadan. I uppsatsen fastställs att vara grovt oaktsam innebär en hög grad av kvalificerad oaktsamhet. Att vara särskilt klandervärd innebär att vara likgiltig inför risken för obehöriga transaktioner. Det krävs alltså en omfattande grad av oaktsamhet för att bedömas som särskilt klandervärd.

I uppsatsen framkommer det dock att tröskeln för att bedömas särskilt klandervärd placerats låg i avgöranden från Allmänna reklamationsnämnden och domar från tingsrätterna. Effekten av en låg tröskel blir att kontohavare oftare får stå för den ekonomiska förlusten. Det kan leda till att kontohavare inte upplever att moderna sätt att betala är tillräckligt säkra och lagstiftarens intention att främja nya sätt att betala motverkas.

I uppsatsen fastställs även att betalningsansvaret är strängare för innehavaren av elektronisk underskrift jämfört med innehavaren av kontokort. Anledningen är att bedrägerier med elektronisk underskrift ofta bedöms som behöriga transaktioner. Effekten av att en transaktion bedöms behörig är att 5 a kap. betaltjänstlagen inte blir tillämplig eftersom bestämmelserna enbart tilllämpas på obehöriga transaktioner. En annan anledning är att tröskeln för att bedömas särskilt klandervärt med elektronisk underskrift i praxis placerats lågt i jämförelse med kontokort. Därutöver har innehavaren av elektronisk underskrift sällan någon möjlighet att styra om vederbörande ska bedömas särskilt klandervärd eller grovt oaktsam, eftersom omständigheterna som beaktas i praxis ligger utanför kontohavarens kontroll. Det leder till att risken för att ersättning uteblir är högre för innehavaren av elektronisk underskrift.

När en sakskada har uppstått i form av totalskada och det föreligger grund för skadeståndsansvar, aktualiseras frågan om skadeståndets storlek i form av egendomens värde enligt 5 kap. 7 § 1 st. skadeståndslagen. Värdeberäkningen grundas i tre olika värderingsmetoder; dagsvärdeprincipen, försäljningsvärdeprincipen och bruksvärdeprincipen. Vid tillämpningen av dessa metoder är det av betydelse att beakta de bakomliggande syftena med skadestånd. För att fastställa ändamålsenligheten hos de olika metoderna redovisas och diskuteras skadeståndets ändamål. Även de olika värderingsmetoderna redovisas och diskuteras i förhållande till den fastslagna ändamålsenligheten. Slutligen behandlas även Principles on European Tort Law, PETL, för att fungera som ett jämförelseobjekt och ge ytterligare en synvinkel.

Resultatet av uppsatsen visar att ändamålsenligheten och lämpligheten av de olika värderingsmetoderna skiljer sig åt beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Generellt kan dock sägas att den skadelidandes intresse till återställande i form av återanskaffning av egendom är av stor betydelse för den skadelidande och bör därför beaktas vid skadeståndsberäkningen. Särskilt viktigt bör möjligheten till återanskaffning bli när den skadevållande gjort sig skyldig till brott, trots att det kan innebära att den skadevållandes intressen åsidosätts.

Dagsvärdeprincipen tillgodoser den skadelidandes intressen, under förutsättning att avdrag för ålder och bruk samt nedsatt användbarhet och annan omständighet inte görs i alltför hög grad. Vid beräkningen får inte heller subjektiva omständigheter rörande den skadelidande medföra att egendom medges lägre värde än likartad egendom. Det borde inte heller ställas för höga krav på den skadelidande att förutse en prisökning. För försäljningsvärdeprincipen gäller att den skadelidandes intressen tillgodoses genom ersättning för beloppet som den skadelidande hade kunnat sälja egendomen för. Vid fastställandet av försäljningsvärdet ska eventuell handelsvinst inkluderas. Slutligen gäller att bruksvärdeprincipen är lämplig när egendomens skick medför ett lågt värde och den skadelidande kan återställas genom ersättning motsvarande hyra för motsvarande egendom.

Av jämförelsen med PETL framkommer att det finns stora likheter mellan PETL och svensk rätt, men att det även föreligger skillnader. Den största skillnaden mellan regelverken är att värdeberäkningen enligt PETL görs enligt en konkret bedömning, medan bedömningen är abstrakt i svensk rätt. Konsekvensen av förhållandet mellan regelverken medför att det troligtvis är enklare för en skadelidande att erhålla ersättning för ett värde som motsvarar en verklig återanskaffning när skadeståndsbeloppet fastställs enligt PETL. Det finns emellertid ingenting som talar emot möjligheten att i svensk rätt göra en värdeberäkning utirån konkreta omständigheter. En sådan konkret bedömning borde således vara lämplig även inom svensk rätt.

I takt med att nya samhällsföreteelser utvecklas uppkommer samtidigt frågor om hur dessa relaterar till gällande rätt. Fokus i denna uppsats är att utreda i vilka fall så kallade affärer inom den nya tekniska samhällsföreteelsen balanserade termiska nät (BTN) är skattepliktiga för mervärdesskatt,vilka undantag som finns samt övriga mervärdesskatterättsliga svårigheter som BTN kan tänkas aktualisera.

Tekniken i BTN bygger på att termisk energi balanseras mellan byggnader, genom vatten, utefter deras momentana behov. Dessa affärer, som energiutbytena utgör, kan ske mellan såväl företag som privatpersoner. Vilken part som agerar köpare respektive säljare kan således skifta över tidbaserat på byggnadernas värmeprofiler. Denna uppsats har emellertid avgränsats till att behandla frågan om etablerade BTN med ett begränsat antal parter vilka själva äger näten.

Utifrån analyskapitlet dras slutsatsen att svaret om mervärdesskatteplikt råder eller ej inte är givet för alla affärer inom ett etablerat BTN. Emellertid kan det sägas att det generellt sett råder skatteplikt för mervärdesskatt för affärerna, förutsatt att ersättning utges, antingen i form av pengar eller genom byten av energi. Likväl återfinns undantag för bland annat de fall där omsättning understiger 30 000 kronor under beskattningsåret och två år innan enligt 9d kap. 1 § ML. Undantag råder även för situationer där ersättning inte utges på grund av att energin ges bort. Emellertid leder detta faktum till att avdragsrätt även råder i alla scenarion i vilka skatteplikt för mervärdesskatt råder, utom i fall där det är privatpersoner som köpt energi för att nyttja i en stadigvarande bostad enligt 8 kap. 9 § 1 st. 1 p. ML. Syftet med mervärdesskatten är att träffa all konsumtion och att affärer i ett BTN då, generellt sett, inte skulle vara skattepliktiga strider mot det syftet, vilket ger att slutsatsen är rimlig. Det hade även stridit mot neutralitetsprincipen samt syftet att motverka påverkan på konkurrensen, ifall mervärdesskatt inte hade utgått på affärer inom ett BTN, eftersom det gör det på andra former av energiförsörjning.

Flertalet andra mervärdesskatterättsliga frågor uppstår även relaterat till etablerade BTN. En stor del av dessa och dess problematik, vilket lyfts i uppsatsen, ligger emellertid i det faktum att samtliga parter kan agera både köpare och säljare och därmed intar positioner de inte tidigare haft. Lagstiftningen idag är nämligen inte optimalt utformad för att slutkonsumenter själva även ska sälja det som konsumeras på ett sådant sätt som sker inom ett BTN. Således är det önskvärt meden viss översyn av mervärdesskattelagstiftningen så att förutsebarheten för situationer likt BTN ökar.

Ett köp av en nyproducerad bostadsrätt är en tidskrävande process som består av flera olika steg. Det är också en transaktion som står för ett stort värde. Därför är det extra viktigt att köparen känner till vilka risker som finns och de många problem som kan uppstå under processen, innan avtal ingås om att köpa den nya lägenheten. Dessa risker och problem kan vara både av privatekonomisk och associationsrättslig natur. Det är således viktigt att köparen är informerad om hur processen genomförs, dess delar och ur vilka situationer som nämnda risker och problem kan uppkomma.

I denna uppsats utreder vi de situationer en köpare kan utsättas för under köpprocessen, fråntidigt intresse till inflyttning. Vi för också fram de för köp av nyproduktion relevanta regleringarsom föreslagits i SOU 2017:31 samt prop. 2021/22:171. Vilka konsumentskyddande egenskaper de har och hur de förhåller sig till gällande lagstiftning på området. Vi djupdyker även i dessa regleringar för att förstå bakgrunden till dem samt de konsumenträttsliga situationer som de är tänkta att lösa. Vikt läggs även vid de remissyttranden som myndigheter och intresseorganisationer har lämnat på både SOU och propositionens promemoria. En analys görs av de väsentliga förbättringar som innehållet i förarbetena kan komma att innebära för konsumentskyddet vid köp av nyproducerade bostadsrätter. Förbättringarna analyseras i flera av de steg som köpprocessen består av. Slutligen identifieras kvarstående särskilda brister i konsumentskyddet och en diskussion kring hur dessa kan lösas förs fram. 

Artikeln utgör en beskrivning av innebörden av termen affärsrätt, såsom undervisnings- examens och forskningsämne vid Linköpings universitet, fr.o.m höstterminen 1994.

I denna artikel analyseras och jämförs tre utsagor om vilken innebörd den juridiska termen betalning har. Det är tre frågeställningar som behandlas. Den första frågan är: Är oenigheten en oenighet om faktiska förhållanden (en empirisk fråga) eller är det en oenighet om vad som är en ändamålsenlig terminologi (en normativ fråga)? Andra frågan gäller hur stora skillnaderna är mellan de tre uppfattningarna med avseende på vilka faktiska åtgärder som innebär att rättshandlingen betalning företas. Den tredje, och sista, frågan är om någotdera betalningsbegreppet är att föredra framför de två andra. Svaret på denna fråga är att det beror på vilka rättsliga relationer, förknippade med betalning, som är i fokus. Är det de rättsliga relationerna mellan de i betalningstransaktionens genomförande deltagande parterna? Är det de rättsliga relationerna mellan penninggäldenären och dennes borgenär?   

Först definieras vad som i artikeln menas med affärsmodellen funktionsförsäljning av ljus. Därefter konstateras att funktionsförsäljning nödvändiggör att funktionssäljaren (FS) hos funktionsköparen (FK)installerar utrustning som krävs för att FS skall kunna uppfylla sitt leveransåtagande. Detta medför regelmässigt att av FS ägd utrustning sammanfogas med egendom som inte ägs av FS. Det är detta förhållande, i kombination med svensk rätts ställningstagande till vad som utgör ett egendomsobjekt och under vilka förutsättningar ett egendomsobjekt som sammanfogas med ett annat egendomsobjket behåller respektive förlorar egenskapen att vara ett eget egendomsobjekt, som ger upphov till de frågor vars möjliga svar diskuteras i artikeln. Dessaa frågor är åtta till antalet.

1. Har FS rätt - i  förhållande till FK - att få utrustningen deinstallerad och återlämnad när avtalstiden gått till ända, vid förtida uppsägning eller vid hävning?
2. Har FS rätt till skadestånd från FK ifall denne skadar eller förstör utrustningen?
3. Har FS rätt till skadestånd från FK ifall denne säljer eller pantsätter den fastighet etc. som utrustningen har blivit tillbehör till?
4. Har FS rätt till skadestånd från FK ifall denne säljer utrustningen?
5. Har FS rätt - i  förhållande till FKs konkursborgenärer - att få utrustningen deinstallerad och återlämnad till sig?
6. Har FS rätt - i  förhållande till FKs utmätningsborgenärer - att få utrustningen deinstallerad och återlämnad till sig?
7. Har FS rätt - i  förhållande till den som av FK köpt den fastighet etc. som utrustningen har blivit tillbehör till - att få utrustningen deinstallerad och återlämnad till sig?
8. Har FS rätt - i  förhållande till den som av FK köpt utrustningen - att få utrustningen utan kostnad utlämnad till sig?

Svaren söks med hjälp av regleringen av tillbehör till fastigheter, tomträtter och  byggnader på annans mark samt reglerna om accession.

Jurister och ekonomer som arbetar med finansiering, handel med finansiella instrument, företag i ekonomisk kris, företagsanalys eller skattefrågor förväntas kunna integrera juridiska och ekonomiska synsätt och kunskaper. En förståelse av företeelsen företagets eget kapital är en oumbärlig del av denna färdighet. I denna bok till­handahålls redskap för att uppnå sådan förståelse. Boken tar bland annat upp: 

• juristers respektive ekonomers sätt att beskriva och förstå det som avbildas i en balansräkning,
• hur den rättsliga regleringen av företagets eget kapital samspelar med redovisningsrätten,
• de ekonomiska effekter som uppnås med hjälp av/blir följden av associationsrättsliga förfaranden, som berör det egna kapitalet,
• de förändringar av maktbalansen inom företagsägarkretsen som uppnås med hjälp av/blir följden av dessa förfaranden,
• den juridiska och ekonomiska innebörden av andelar i bolag och kooperativa ekonomiska föreningar,
• vilka slags rättshandlingar den företar som förvärvar sådana andelar.

Företagets eget kapital vänder sig till studenter på jurist- och ekonom­utbildningar och lämpar sig för kurser i associationsrätt, obeståndsrätt, skatterätt, börsrätt, värdepappersrätt, finansiering och extern­redovisning.

Boken passar väl, även för praktiker med behov av att kombinera juridik och ekonomi.

Rättsregler avsedda att skydda associationers eget kapital är centrala för såväl jurister som ekonomer som vill arbeta inom näringslivet. Samtidigt gäller att det krävs en blandning av juridiska och ekonomiska kunskaper för att bli en god användare av kapitalskyddsnormerna. I dessa blandas ekonomiska och juridiska termer och begrepp och speglar än juristers, än ekonomers synsätt på företag och företagande. Boken utgör en bro mellan dessa synsätt och underlättar för läsarna att så att säga bli tvåspråkiga; kunna tala och förstå såväl ”ekonomiska” som ”juridiska”.  Boken är skriven ur perspektivet att läsaren skall att bruka sina inhämtade kunskaper på ett proaktivt sätt. Detta kräver att de sätter rättsliga normers följder, juridiska och ekonomiska, i fokus för sitt lärande. Därför är det grundläggande begrepp respektive konsekvenser som spelar huvudrollerna. Det mellanliggande ledet, rekvisiten i de aktuella rättsliga normerna, nämns – oftast med en hänvisning till lagrum – men diskuteras inte. Skälet till detta är att det redan finns läroböcker som är inriktade på att förmedla den sortens kunskap.

I förhållande till fföregående upplaga är bokens dispostion avsevärt förändrad i syfte att underlätta läsningen. Av samma skäl har ytterligare figurer samt ett antal textrutor tillkommit. Kapitalskyddets funktion och uppbyggnad har fått större utrymme och lagändringar t.o.m. 1 januari 2021 har beaktats. 

På kreditmarknaden kan konsumenter uppträda som kredittagare, borgensmän, upplåtare av pant för egen skuld eller upplåtare av pant för tredje mans skuld. Konsumentens behov av skydd när den uppträder i dessa roller uppmärksammades av normgivarna först i fråga om konsumenten som kredittagare. Näst i tur stod konsumenten som borgensman och först därefter som ställare av T-pant. Finansinspektionens allmänna råd avseende vad som utgör god kreditgivningssed har successivt blivit alltmer detaljerade i fråga om kreditgivares agerande mot kredittagare. Det har inte utarbetats motsvarande råd avseende T-pant. De är i det närmaste oförändrade alltsedan 1997. Därmed aktualiseras frågan om de detaljerade råden, om vad som är god kreditgivningssed i förhållande till kredittagare, kan fungera som riktningsgivare vid tolkningen av de mer generellt formulerade råden avseende god kreditgivningssed i förhållande till T-pantsättare. Detta är vad som undersöks i avsnitt 5. Dessförinnan skall i tre korta avsnitt – 2 Omständigheterna i fallet, 3 God kreditgivningssed och 4 Finansinspektioners allmänna råds rättsliga ställning – läggas en grund för undersökningen. 

Finansinspektionens allmänna råd gäller agerandet mot en kredittagare, mot en borgensman respektive mot en T-pantsättare. Men vad gäller när en konsument i förhållande till en viss kreditgivare förenar rollerna kredittagare, E-pantsättare och, utan att vara tredjemannens medgäldenär, T-pantsättare? Skall prövningen av konsumentens förmåga att spela T-pantsättarens roll ske utan beaktande av att personen skall spela också de två andra rollerna eller är det en samlad bedömning som skall göras? Påverkas bedömningen av T-pantsättarens behov av information inför och efter pantsättningen och i så fall i fråga om vad? Påverkas detta informationsbehov i sin tur av om de kombinerade panträttigheterna är andrahandspanträtter? Med omständigheterna i ett tingsrättsfall som utgångspunkt, kommer jag att diskutera dessa frågor i avsnitt 6. Ambitionen är att undersöka behovet av utförligare råd från Finansinspektionen (i fortsättningen kallad FI) vad gäller kreditgivares agerande inför en konsuments upplåtelse av andrahandspanträtt som utgör generell säkerhet för såväl pantsättarens egna skulder som en tredje mans skulder utan att tredje mannen och T-pantsättaren är medgäldenärer.

Slutsatsen är att den speciella utformning av panträtten som, på bankens initiativ, kom till stånd medför att en konsument näppeligen skulle kunna förstå hela innebörden av sitt åtagande, med mindre än att kreditgivaren omsorgsfullt redogör för de inbyggda riskerna i ett sådant pantarrangemang.  Därför är det angeläget att FI undersöker i vilken omfattning det förekommer att kreditgivare använder sig av generell T-pant i konsumentförhållanden, särskilt i kombination med E-pant och att det rör sig om andrahandspanträtt. En sådan undersökning skulle visa om det är dags att införa nya allmänna råd om T-pant i konsumentförhållanden, till exempel råd som ger skydd mot vad jag kallat ”överpantsättning” och mer preciserade råd om utformningen av informationen om vad just den i det enskilda fallet valda varianten av T-pant innebär för risker för pantsättaren. 

I arikeln analyseras risken för att en av funktionssäljaren på funktionsköparens fastighet installerad flyttbar byggnad får juridisk status av allmänt byggnadstillbehör eller, om sådan status ej inträder, likväl på grund av accession ej får separeras från fastigheten. Innebörden av termerna anbragd inom fastigheten för stadigvarande bruk och uppförd på fastigheten diskuteras ingående. Det samma gäller frågan vem som är tillförare av byggnaden; funktionssäljaren, funktionsköparen eller båda tillsammans. Artikeln avslutas med några synpunkter de lege ferrenda.