Europaparlamentet (EP) är scenen där vissa frågor rörande mer än 500 miljoner ‘européer’ officiellt debatteras och där politiskt relevanta grupperingar diskursivt konstrueras [co-constructed]. Medan parlamentsmedlemmarna (MEPs) driver sina egna politiska agendor dras gränser mellan grupperna, och dessa gränser förstärks och/eller överträds. Talare intar oavbrutet vad man skulle kunna kalla för olika ‘hållningar’ (stances) för olika grupperingar i relation till vissa förutsatta andra grupperingar, och argumenterar för vad som skiljer ‘jaget/det egna’ (Self) från ‘de andra’ (Others). Denna studie undersöker språkmönster som används av parlamentsledamöterna när de hänger sig åt kontextuellt och historiskt situerade dialogiska processer rörande positionering mellan grupper (intergroup positioning) och stance-taking. Den fokuserar vidare på de strategiska och konkurrensutsatta aktiviteterna grouping (gruppformering), grounding (ung. legitimering av en talares stance) och alignment (när man placerar sig i linje med eller tar avstånd från en annan talares åsikter) för att urskilja den dynamiska konstruktionen av gränser mellan grupper.
Studien baseras på en korpus av så kallade ‘Blue-card question-answer sequences’ från plenardebatter som hölls i EP under 2011, när statsskuldkrisen hade stabiliserats något men fortfarande utgjorde grunden för många kontroverser.
Teoretiskt sett bygger studien på Stance-teori (Du Bois, 2007), Positionerings-teori (Davies & Harré, 1990) och ett flertal breda socialkonstruktivistiska infallsvinklar till diskursanalys (Fairclough, 1995).
Analysen visar att positioneringen mellan de olika grupperingarna i EP framstår som något jag kallar ‘kollaborativ konkurrens’ mellan motstridiga ideologier och politiska agendor. Parlamentsledamöterna manipulerar strategiskt sina motståndares tidigare eller förutsedda yttranden för att positionera sig själva, en gruppering de står för, och därigenom dess meningsmotståndare. Alla deltagare agerar för att upprätthålla och förhandla gränsdragningen mellan grupperna, trots att gränserna nästan aldrig överensstämmer mellan de olika talarna. Diskursivt styckar de av några imaginära territorier, vilket lämnar deras motståndare i vaga positioner.
När de ställer Blue-card questions använder sig parlamentsledamöterna av en särskild turtagningsorganisation, vilken inbegriper rutinformer av interaktionsenheter (interactional units), tilltal (addressing), hur frågor initieras (question framing), och frågeformer (question forms), av vilka var och en visar sig bidra till stance-taking. En dynamisk modell för stance-taking föreslås, vilket möjliggör en transformation av det kontinuerligt omdefinierade stance-objektet såväl som av de diskursivt konstruerade stance-takers.
Medan Blue-card questions är avsedda att fungera som en strukturerad procedur för att få fram information från en talare demonstrerar analysen att parlamentsledamöterna lyckas med olika avledande manövrer som tjänar positioneringen mellan grupper. Avhandlingen bidrar på så vis till förståelsen av det diskursiva spelet i Europaparlamentet där parlamentsledamöterna strävar efter att konstruera sociala realiteter som tjänar deras politiska mål.