Det välfärdssamhälle som skapades i Sverige under 1900-talet har under tre decennier omvandlats i snabb takt, med urholkade socialförsäkringssystem, långtgående marknadslösningar inom välfärdens kärnområden och individualisering av sociala problem. I den här populärvetenskapliga antologin diskuterar Sveriges ledande välfärdsforskare hur utvecklingen kan vändas och hur vägarna framåt kan se ut.

This article scrutinises the ways in which pupils who have experienced transnational migration construct ‘home’ and the unmaking of ‘home’. Researchers have argued that migrants’ perspectives on belonging are seldom granted scholarly attention. Here, we seek to redress this oversight by inquiring about the ways in which newly arrived migrants define their (un)homeliness in Sweden in the context of astate-sponsored introductory language programme. The focus is on how these pupils themselves define the notion of home, their sense of belonging, and what they envision as necessary to achieve in order to become part of the national community. What emerges in these stories is aconstant negotiation to fill the idea of ‘home’ with content. These negotiations take place in apresent, but always in relation to both apast and an imagined future– in which homeliness appears in different ways, with different meanings.

Detta kapitel handlar om ungdomar som lever och verkar i två förortsområden i två av landets större städer, och närmare bestämt ungdomarnas sätt att förhålla sig till och navigera bland omgivningens förväntningar om dem och områdena de bor i. Områdena är två av de urbana miljöer som under senare år varit föremål för omfattande – och mestadels negativ – uppmärksamhet i offentlig debatt, inte minst till följd av sociala spänningar och oroligheter som bland annat har involverat ungdomar boende i områdena. Syftet är att analysera ungdomars tolkningar av sin tillvaro och sitt identitetsskapande i förortsområdets kontext, i relation till det omgivande samhällets förväntningar och tolkningar – om dem och om området. Hur förhåller sig ungdomarna till och navigerar bland omgivningens förväntningar och tolkningar om dem och om området? På vilket sätt formar dessa förväntningar och tolkningar ungdomarnas förståelse av sin tillvaro och sin tillhörighet till området – idag och i relation till en kommande framtid?

‘I dag är svensk hiphop större än någonsin’, konstaterar Expressen (00/12/02) i en artikel under rubriken När hiphopen kom till Sverige. Artikeln fortsätter: ‘Petter, Feven och Latin Kingsär frontfigurer inom en genre som musikexperterna tror kommer att växa explosionsartat i framtiden’. Den musikgenre eller kulturform som länge har varit etablerad och som har diskuterats i USA tycks ha kommit till Sverige för att stanna. Även om svensk hiphop har en relativt lång historik, vilket inte minst musikjournalisten Fredrik Strage pekat på i reportageboken Mikrofonk åt (Strage, 2001), var det inte förrän under nittiotalet och då särskilt under de senaste två-tre åren som svensk hiphop på allvar började att diskuteras i offentliga sammanhang. Strages bok rönte i sig mycket stor uppmärksamhet i svensk media. Boken recenserades i rikstäckande såväl som i lokal media. I princip överallt tycktes det plötsligt vara aktuellt att diskutera hiphop som kulturellt fenomen.

Hiphopen aktualiserar flera av vår tids mest centrala konfliktdimensioner.Den rör exempelvis frågor om sexualitet, rasism, etniska relationer och förortsproblematik. Hiphop kan förstås på flera olika sätt. Som musikgenre kan dess musikaliska rötter och andra influenser spåras och undersökas. Ett annat (bredare) alternativ är att fokusera på hiphopen som populärkulturellt fenomen.

I denna artikel diskuterar vi ur en rad infallsvinklar hiphopen som just populärkulturell företeelse.Vårt teoretiska perspektiv bygger i huvudsak på den materialistiska och feministiskakritik som formerats inom det teoretiska fält som vanligtvis brukar betecknas Cultural Studies, CS. Vårt teoretiska perspektiv bygger även på den kritik som etnicitets- och rasismforskare i sin tur har riktat mot feministisk teori. Inledningsvis redogör vi kort för utvecklingen inom CS och positionerar oss själva i en materialistiskt grundad kritik. Efter det att vi kritisk granskat flera av de konfliktfyllda teman som hiphopen på ett eller annat sätt berör, främst i form av segregation och stigmatisering, lyfter vi med hjälp av feministisk kritik fram frågan om kön. Detta gör vi framför allt genom att diskutera konstruktioner av maskulinitet artikulerade så väli hiphopkulturen som i dess mottagande av mainstreammedia.

Kommunerna är ansvariga för att erbjuda språkutbildning till migranter i behov av kunskaper i svenska. Komvux i svenska för invandrare (sfi) är en insats som över tid har tagit form både som formell språkutbildning och som en insats för att öka migranters möjligheter att försörja sig och delta i samhället och för kommuner att förse arbetsgivare med arbetskraft (Carlson, 2004; Lindberg & Sandwall, 2007; Rosén 2014). Ett grundläggande syfte i utbildningen är att eleverna ska utveckla språkkunskaper för deltagande i studie-, arbets-, vardags- och samhällsliv (Skolverket, 2018a). I denna rapport undersöker vi hur sfi organiseras på lokal nivå med fokus på om och i så fall på vilket sätt sfi kan bidra till migranters sociala inkludering. Följande forskningsfrågor ställs:

1. Hur organiseras sfi för att bidra till migranters sociala inkludering?
2. Hur beskriver migranter sitt deltagande i sfi och dess betydelse för social inkludering?
3. Vilka deltagarbanor kan identifieras bland de migranter som deltar i sfi?
4. På vilka sätt möjliggör eller begränsar sfi migranters sociala inkludering?

I följande punkter sammanfattas rapportens centrala resultat.

• Båda kommuner som ingår i studien erbjuder plats på sfi för migranter som är i behov av språkutbildning inom den tid som regleras enlig lag. Vidare har de ett kursutbud som anpassas efter olika elevgruppers utbildningsbakgrund och de följer upp studieavbrott för att utveckla kunskap om hur dessa kan förebyggas. Kommunerna har även en, i nationell jämförelse, hög andel behöriga lärare.
• En utmaning i organiseringen av sfi handlar om hur kommunerna ska lyckas erbjuda en likvärdig utbildning till en heterogen elevgrupp. Detta då elevunderlaget varierar över tid både vad gäller storlek och elevernas förutsättningar och behov.
• Kommunernas mål och uppdrag med sfi är att öka migranters anställningsbarhet och därigenom tillgodose den lokala arbetsmarknadens behov av arbetskraft. I den meningen handlar social inkludering först och främst om försörjning och sysselsättning.
• Sfi-undervisningen fokuserar på ett funktionellt språkbruk och att utveckla elevernas kunskaper om och för deltagande i arbete och samhälle. På så sätt kan sfi potentiellt bidra till social inkludering. Undervisningen präglas även av en normativ ansats där lärarna föreskriver vad eleverna bör göra för att bli inkluderade i samhället. På så sätt osynliggörs elevernas erfarenheter och tankar.
• De nationella sfi-provens form och innehåll styr vilka kunskaper som värdesätts och ges utrymme i undervisningen. Godkända prov och betyg från sfi tillskrivs betydelse som en slags entrébiljett till fortsatt deltagande i studier och arbetsliv. Samtidigt fungerar sfi som ett hinder. Långdraget deltagande för att nå upp till kraven i sfi, och misslyckanden på prov hindrar elever från vidare deltagande i en rad samhälleliga sammanhang.
• Sfi beskrivs av migranterna som betydelsefullt för att utveckla språkkunskaper och kunskap om utbildning och arbetsliv i Sverige. För vissa elever fungerar läraren som vägvisare in i det svenska samhället. Inte sällan är läraren en av få personer med svenska som modersmål som migranterna möter i sin vardag. Vidare beskrivs sfi som ett socialt rum där det är möjligt att öva svenska i en trygg miljö, och få hjälp med att orientera sig i samhället och vardagslivet. I detta rum erbjuds dessutom möjligheter att skaffa vänner som delar erfarenhet av att migrera och att skapa ett liv i Sverige.
• Att lära sig språket och försörja sig själv är centrala inslag i migranternas deltagarbanor och i deras strävan att känna sig och erkännas som inkluderade i Sverige. Vidare är en god boendesituation och möjlighet att delta i meningsfulla sammanhang viktiga förutsättningar för att kunna vara del i samhället. Gemensamt för deltagarbanorna är att migranterna beskriver sig som aktiva när det gäller att ta sig vidare genom att lära sig svenska och visa att de vill bli del av samhället. Ett hinder i deras banor är avsaknaden av sociala sammanhang utanför sfi där det är möjligt att öva på svenska språket och skapa sociala kontakter med svensktalande.
• Sfi organiseras framför allt som en formell språkutbildning präglad av läroplan och nationella prov. Inom ramen för utbildningen framställs social inkludering ske främst genom kunskap i svenska språket och framgång i att erhålla anställning. Språket förs med andra ord fram som nyckeln till inkludering. En sådan framställning delas i stort av migranterna i vår studie. Samtidigt kan vi se hur migranterna i vår studie även lyfter fram boende, trygghet och social gemenskap som centrala förutsättningar för social inkludering. Språkutbildning är således inte den enda nyckeln in i det svenska samhället.

Vilka egenskaper kännetecknar en aktiv medborgare? Hur har idealet om aktiva medborgare växt fram och hur kommer det till uttryck inom olika politikområden? Aktiveringens politik beskriver och analyserar den omvandling av det svenska politiska landskapet som äger rum under decennierna kring millennieskiftet. Den svenska välfärdsmodellen har genomgått en rad djupgående förändringar. Valfrihet och eget ansvar är ledorden i den nya tidens politik.Om författarnaMagnus Dahlstedt är statsvetare och verksam vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet.

I Den bästa av världar? belyser nio svenska forskare med olika akademisk bakgrund framväxten av en ?postpolitisk? logik som innebär att allt fler dimensioner av det mänskliga livet underordnas kraven på marknadsanpassning, produktivitet och effektivisering. Denna utveckling får långtgående konsekvenser för grundläggande frågor om makt och suveränitet, fri- och rättigheter, inkludering och exkludering, liv och död.Dagens postpolitiska tillstånd ställer såväl samhällskritiken som det politiska motståndet inför svåra utmaningar. Med Sverige som utblickspunkt mot världen kartlägger författarna till denna antologi de teoretiska och praktiska implikationerna av det paradigmskifte som postpolitikens uppkomst innebär.

Föräldracoachning är något av ett tidens tecken. Föräldracoachning återspeglar rådande idéer om hur föräldrar bör tänka och leva för att bli ”ansvarstagande”. I följande artikel analyseras SOS familj, en svensk tv-serie som sändes på TV3 hösten 2008. Med utgångspunkt i den teoretisering kring makt och styrning som har utvecklats i Michel Foucaults fotspår analyseras de föräldraideal som tv-serien förmedlar, som en form av governmentality – styrning genom mentalitet. Ett viktigt inslag i den föräldracoachning som äger rum i SOS familj är dess intermedialitet. Programmet är inte endimensionellt i den meningen att det enbart riktar sig till de tittare som sitter i tv-soffan. Programmet kan snarare ses som en mångfacetterad ansamling av medierade teknologier, med ett stort mått av interaktivitet, där var och en på egen hand har möjlighet att på egen hand söka tips och råd. På så sätt mångfaldigas inte bara de tekniker varigenom föräldrar bearbetas. Samtidigt mångfaldigas de arenor där sådan bearbetning utspelas.

Until recently, questions of migration and ethnic relations were hardly discussed within political research on democracy. Categories such as 'nation', 'culture' and 'ethnicity' have been taken for granted, looked upon as self-evident and independent factors. Research on democracy has generally been permeated by what might be called 'national imagination', a nation-state-centred and ethnocentric paradigm, where homogenous national belongings and national borders have been assumed, advocated and legitimated as fundamental elements of political life. Within this kind of paradigm, ethnic minorities have been represented as fundamentally 'different' from the 'normality', that is ethnic majority populations. In general, phenomenon such as mix of cultures, border-crossing and migration have been portrayed as in itself abnormal, disrupting and problematic features of political life. The conclusion in the article is that it is necessary to question and to challenge hegemonic conceptions of identity and belonging in research on democracy.

The concept of civil society has lately become fashionable in political as well as scientificcontexts. This article critically discusses the ‘politics of truth’ in A Persistent Democracy!, thefinal report of the Swedish Commission on Democracy. The argument in the article is that thereport over-stresses the importance of civil society and the role of individual responsibilitiesand initiatives against public arrangements and interventions, referred to in the report as statepaternalism. The report is making specific ‘technologies of government’ visible, as it is creatingcitizens as primarily ‘moral human beings’. The problem with strategies to ‘roll back theState’ for the benefit of a civil society of this kind, is that they necessarily open up for inequalitiesand conflicts in-built in civil society. To deepen democracy presupposes a continuouslong-term struggle for changing predominant power structures and unequal distributionsof vital resources, material and non-material. In this perspective, the report of the Swedish Commission on Democracy does not offer an adequate answer to challenging questions forthe future of a vitalized Swedish democracy.

Länge saknade frågor om migration och etniska relationer en etablerad plats inom politologisk demokratiforskning. Där har man i själva verket förhållit sig tämligen okritiskt till kategoriersom ‘nation’, ‘kultur’ och ‘etnicitet’. Dessa entiteter har tenderat att tas för givna, att ses som oföränderliga och oproblematiska i sig. Denna hållning till frågor om migration och etniska relationer är djupt rotad i ett bestämt tankemönster om identitet och tillhörighet, som i stora drag har präglat demokratiforskningen. Det är detta tankemönster som står i fokus för dennaartikel. Demokratiforskningen har under lång tid dominerats av statsvetenskapliga bidrag, vilka här, av naturliga skäl, blir centrala föremål för diskussion. Detta betyder inte att diskussionen saknar relevans också för andra discipliner. Tvärtom. De tankemönster som genomsyrat statsvetenskapen har även genomsyrat andra delar av samhällsvetenskapen, inte minst sociologin.

Inte förrän på senare år har det inom demokratiforskning förts en mer djuplodande diskussion om relationer mellan demokrati och nationalstat, mellan medborgarskap och principenom kulturell homogenitet. Det har i dennadiskussion noterats att de spelregler som utmärkt västerländska liberala demokratier underlång tid har baserats på en nationalstatlig modell och dess praktiker för in- och uteslutning. Tomas Hammar (1990) har, bland andra, påtalat ett ‘dilemma’mellan demokrati och nationalstat, ett ‘dilemma’ som består i följande komplikation: Demokratin garanterar, å ena sidan, samtliga medborgare en uppsättning grundläggande friheter, rättigheter och skyldigheter. Å andra sidan är det en rad mekanismer som reglerar vilkasom tillåts vara medborgare och vilka som tillerkänns dessa demokratiska friheter, rättigheter och skyldigheter, respektive vilka som utesluts, detta eftersom demokratin de facto är institutionaliseradi ett nationalstatligt sammanhang.

Det var historiskt nationen, denna ‘föreställda gemenskap’, som kom att ‘befolka’ demokratin. Liberala demokratier etablerades nämligen som ett led i moderniseringen,där flera processer löpte parallellt med varandra, däribland uppkomsten av ett kapitalistiskt produktionssätt, en centraliserad statsapparat och nationsbyggandet. Under nationsbyggandet definierades ‘nationell gemenskap’ i termer av kulturell homogenitet och, följaktligen,utestängning av de delar av befolkningen som inte ansågs ‘passa in’ i gemenskapen. ‘Folkstyre’,en av demokratins mest fundamentala principer, kom successivt att bli synonymt med styreinte bara underifrån utan också för ‘Vi’ eller ‘Oss’, det vill säga ‘folk som är som oss’. ‘Invandring uppenbarar’, understryker Adrian Favell (1999), ‘flera av de fundamentala bristeri den liberala demokratin, och dess underförstådda beroende av en viss grad av kulturelloch nationell homogenitet för att i praktiken kunna leverera dess ideala principer om jämlikhetoch tolerans’.

Democracy and national imagination: assumptions of  identity and belonging in studies on democracy

Until recently, questions of migration and ethnic relations were hardly discussed within political research on democracy. Categories such as ‘nation’, ‘culture’ and ‘ethnicity’ have been taken for granted, looked upon as self-evident and independent factors. Research on democracy has generally been permeated by what might be called ‘national imagination’, a nation-state-centred and ethnocentric paradigm, where homogenous national belongings and national borders have been assumed, advocated and legitimated as fundamental elements of political life. Within this kind of paradigm, ethnic minorities have been represented as fundamentally ‘different’ from the ‘norm ality’, that is ethnic majority populations. In general, phenomenon such as mix of cultures, border-crossing and migration have been portrayed as in itself abnormal, disrupting and problematic features of political life. The conclusion in the article is that it is necessary to question and to challenge hegemonic conceptions of identity and belonging in research on democracy.

En våg av enkla politiska lösningar sprids i Europa. Efter den elfte september skärps bilden av "främlingen" som hot mot en föreställd europeisk kulturell gemenskap.Agoras årsbok Det slutna folkhemmet - om etniska klyftor och blågul självbild sätter ljuset på strukturell och vardaglig rasism i det svenska samhället. Bakom denna rasism urskiljs en självgod syn på "svenskheten" som tolerant och solidarisk.Debatten om "hedersmord" är ett exempel på hur den svenska självbilden skapas. "Invandrarmän" pekas ut som potentiella våldsverkare medan jämställdhet görs till en etniskt "svensk" markör. På område efter område - arbetsmarknad, skola, boende - visar forskarna hur en rangordning efter hudfärg och religiös tillhörighet har stakats ut i det svenska folkhemmet.

The focus of this article is the formation of “good parenthood” in SOS family, a Swedish television series that was broadcast on the Swedish TV3 channel in the autumn of 2008. How is “good parenting” represented in the series? Proceeding from the theorising of governmentality that has been developed in the wake of the work of Michel Foucault, the author analyses on the one hand the parenting and parent ideals conveyed in the series,and on the other the ways in which these ideals are conveyed, as an example of the way parents are constituted as subjects. The ideal parent appearing in the series is a subject who, guided by the coach, is constantly endeavouring to achieve a makeover. The objective of this endeavour towards makeover, however, is self-control, whereby the parents will in the end become their own coaches.

The political and social activism of immigrants to Europe since 1945 takes the spotlight in this volume. Each of the twelve chapters draws on fresh research from international scholars who cover such conflict-ridden themes as autonomous migrant organizing and transnational activism. From Afro-Asian student protests and the sans-papiers movement to the labor unions, political parties, and feminist groups, the chapters offer a riveting look at a variety of migrant experiences in Europe. They also provide compelling material for a welcome comparison of the impact of migration on European countries as diverse as Germany, France, Belgium, Sweden, Spain, and Italy.

Massmedias 'rasifiering' av frågor om etnicitet går hand i hand med ett osynliggörande av maktmekanismer i samhället. Magnus Dahlstedt funderar kring villkorenför en 'revolutionär mångkulturalism' på alla samhälleliga nivåer och knyter ihop Marx', Gramscis och Meads teorier.

Artikeln belyser kampen om språket utifrån fyra unga svenska författare, Alejandro Leiva Wenger, Johannes Anyuru, Jonas Hassen Khemiri och Marjaneh Bakhtiari. Samtliga har rönt stor uppmärksamhet i rollen som ”invandrar- och förortspoeter”. Men hur förhåller sig författarna själva till detta bemötande? Vem är det som tillåts tala – och om vad?