Depopulation and shrinkage are a common socio-spatial phenomenon in many Northern localities and are frequently accompanied by a stigmatization of the affected localities and their populations. This editorial introduces the special issue on depopulation and shrinkage in a Northern context that takes its point of departure from the Nordic Geographers Meeting 2022 on multiple geographies and its keynote lecture by Josefina Syssner on the question: What can geographers do for shrinking geographies? The special issue displays a range of contributions from Northern context that discuss and evaluate the heterogenous processes of shrinking localities from multiple perspectives within and beyond geography. Through broad, yet empirically detailed and multiscalar focused assessments it stresses that shrinkage as a phenomenon is a fundamental character of Nordic and other societies, which requires a rethinking and should be acknowledged as a ‘natural’ development trajectory in planning and development.

Denna rapport handlar om Motala kommuns arbete med att ta fram en framtidsvision för staden Motala. Det är alltså ett specifikt fall som står i centrum för rapporten, men de frågor som behandlas är av generellt intresse.

Rapporten pekar på att visioner och visionsarbete kan ges olika betydelse av olika aktörer. Visionen kan ses som ett riktmärke som ska ge övergripande vägledning för beslutsfattande. Den kan också ses som något som succesivt ska konkretiseras via faktiska beslut och åtgärder. En slutsats är därför att visionsarbete bör åtföljas av en tydlig diskussion om visionens plats i den lokala politiken och planeringen.

Rapporten pekar också på att samverkan är en arbetsform som värdesätts av i princip alla de som ingår i vårt intervjumaterial. Graden av samverkan i det aktuella projektet beskrivs emellertid som lägre än önskad. Flera av informanterna ger dock uttryck för att det utvecklats en större tillit och ett förbättrat samtalsklimat under projektperioden. En möjlig slutsats är att de parter som ingått i projektet nu är bättre rustade än tidigare att gemensamt formulera strategier och framtidsbilder för staden. Samverkan är då att betrakta som ett resultat i projektet, snarare än en förutsättning eller ett medel. Detta bör också klargöras då samverkansprojekt inleds. Framförallt för att skapa rimliga förväntningar på sådana projekt.

Rapporten visar att projektet haft en uttalad ambition att involvera medborgarna i arbetet med visionen. Samtidigt ger studiens informanter uttryck för svårigheter att nå en bredare allmänhet, istället för de som i intervjuerna beskrivs som ”proffstyckare”. I arbetet med att skapa förutsättningar för medborgarnas delaktighet behövs en reflektion över varför dessa inte är delaktiga i så stor utsträckning som önskat. I enlighet med tidigare forskning lyfts tid, kompetens och intresse fram som tre viktiga förklaringar till låg grad av deltagande.

Rapportförfattarna argumenterar avslutningsvis för att arbetet med en vision kan vara alltför abstrakt för att väcka engagemang hos medborgarna. Däremot kan de beslut som fattas i framtiden, mot bakgrund av den nya stadsvisionen, komma att både välkomnas och kritiseras av medborgarna i kommunen. Här är det centralt att protester i efterhand, och protester mot oväntade konsekvenser av visionsarbetet, ses som en del i den löpande medborgardialogen. Även om visionsprojektet i formell mening avslutas, bör det offentliga samtalet om framtidsfrågorna fortsätta.

Citizen dialogues and other participatory practices are basically the norm in contemporary spatial planning. Nonetheless, what happens to citizen input after it has been collected – how it is handled and utilized by planners in the continuation of the planning process – has been described as a ‘black box’, where most stakeholders lack insight. The aim of this explorative study is to open this black box and examine how citizen input is handled by local planning professionals. This practice lacks a common language and form among the studied municipalities, but the analysis reveals that it takes the form of a ‘sorting process’ in which input is categorized, evaluated and structured in preparation for its integration into final plans. The paper outlines the basic logics and considerations that guide this sorting process, and distinguishes between two modes, which have been termed ‘inclusive’ and ‘selective’ sorting. These modes determine how input is categorized and assessed. The analysis indicates that multiple micro-decisions are made throughout the sorting process, and that these decisions influence the input that reaches formal decision-making bodies, and in what form. The results reveal the power exercised by municipal planning actors and how they affect the destiny of the received citizen input.

Idag har en av fyra kommuner färre än 10 000 invånare. Fallande befolkningstal i många av Sveriges småkommuner gör det svårare att uppfylla välfärdsåtaganden. I denna skrift ges en historisk bakgrund till dagens situation. Därefter inventeras och värderas de vanligaste förslagen på hur dessa utmaningar ska mötas: 1) sammanslagning av kommuner, 2) införande av asymmetriskt styrelseskick samt 3) satsningar på utökad mellankommunal samverkan. Författarna presenterar även en fjärde möjlig strategi: att uppmuntra små och krympande kommuner att aktivt formulera en medveten anpassningspolitik.

More and more places across the world are confronted with demographic shrinkage. This edited volume discusses how local communities in city and countryside have responded to the challenge of population decline. It is argued that formal strategies based on political and public sector decisions are only one way to deal with shrinkage. Informal adaptation strategies developed by civil society play an important role as well. To illustrate this, the book brings together a variety of theoretical perspectives, case studies and policy lessons from both urban and rural areas

For the past few years, there has been much attention paid to demographic decline in the Netherlands. Initially, the shrinkage of an area’s population was considered as a marginal phenomenon in the peripheral regions, such as Limburg, Groningen and Zeeland. However, now, it is recognized as an omnipresent phenomenon. According to the Netherlands Environmental Assessment Agency, up to 2030 a quarter of the Dutch municipalities will experience a population decline of more than 2.5% (PBL 2014). Furthermore, this decline will not remain limited to areas on the edges of the Netherlands. For example, villages within the Randstad conurbation are already having to deal with that now. There is also a demographic decline in the large cities such as Rotterdam and Almere. Here, we usually see that one district is growing at the expense of another.

Vi har i en rad studier undersökt huruvida effekter och policyimplikationer av långvarig befolkningsminskning beskrivs i kommunala styrdokument. Denna artikel bygger på en delstudie vars övergripande syfte varit att öka förståelsen för hur man i krympande kommuner hanterar och planerar för sina anläggningstillgångar. Vi har här intresserat oss specifikt för huruvida kommunerna i budget och årsredovisningar beskriver sina anläggningstillgångar avseende status och underhåll. Vi har också intresserat oss för i vilken mån kommunerna i dessa dokument drar slutsatser om vilka konsekvenser en förändrad demografi har för hur kommunerna ska planera för sina anläggningstillgångar. Syftet med vår art ikel är därmed att diskutera i vilken mån kommunernas budgetar och årsredovisningar är sammanhang där kommunerna beskriver sina anläggningstillgångar avseende status och underhåll, och huruvida kommunerna här beskriver strategier för hur anläggningstillgångarna ska kunna anpassas till en ny demografisk situation. Strategier kan finnas i andra dokument, men budget och årsredovisningar är för kommunerna tvingande dokument som underställs kommunfullmäktige varje år. I dessa dokument ska kommunerna inför medborgarna redogöra på vilket sätt de svarar upp mot kraven på god ekonomisk hushållning. Anläggningstillgångarnas status, underhåll och demografianpassning har dessutom uppenbara ekonomiska implikationer, vilket gör att budget och årsredovisning torde vara de styrdokument där kommunen i första hand beskriver dessa förhållanden.

Vår ambition har varit att undersöka kommuner som har ett minskande befolkningsunderlag, men som i övrigt har varierande förutsättningar och karaktär. Studien baseras därför på ett systematiskt urval av kommuner, där urvalet baserades på geo-grafiskt läge, närhet till större tätort samt befolkningsstorlek.

 large minority of municipalities, especially in the rural parts of the vast Scandinavian country, face declining population numbers. Studies show that demographic decline has brought about severe challenges to these municipalities. Jonsson and Syssner argue that most of Swedish communities do not account for declining population numbers in the management of their fixed assets, like the maintenance of public buildings, water supply networks and sewage pipes. Jonsson and Syssner also shows that adaptation strategies for real estate are much more common than adaptation strategies for other types of assets. This is a worrying situation for shrinking rural areas, since this lack of adjustment ultimately may result in growing welfare differences in Sweden.

Turism och resande har blivit ett givet inslag i vår samtid. I den rika delen av världen framstår möjligheten att resa för många som en självklarhet. I den fattiga delen av världen har turismindustrin blivit en allt viktigare inkomstkälla.

Det turistiska fältet har dessutom kommit att erkännas som ett ytterst komplext forskningsfält som ger upphov till frågor som är både lokala och globala, och som kan handla om såväl människors drömmar och självförståelse, som mänskliga rättigheter, global ekonomi och internationella politiska relationer.

Denna bok närmar sig det turistiska fältet genom en rad analytiska begrepp. Varje kapitel lyfter fram ett bestämt begrepp – däribland makt, plats, etnicitet och transnationalism – diskuterar vad det kan betyda, hur det kan tolkas, och vad just det begreppet kan bidra med för den som vill analysera samtida turism och resande. Bekantskapen med vissa teoretiska begrepp gör att man förmår se saker på det turistiska fältet som tidigare var höljda i dunkel. Samtidigt kan en ökad teoretisk och begreppsmässig kännedom göra att man plötsligt förstår hur komplicerad världen är. På så vis får kanske våra begreppsdiskussioner det turistiska fältet att framstå som ännu mer utmanande och fascinerande.

The aim of this paper is to critically examine patterns of linking social capital that emerge from the interaction between non-governmental and governmental planning agents. We address this issue by, first, identifying elements of informality in planning practices developed by rural communities facing a long-term demographic decline and, second, how these elements of informality are linked to formal planning practices at the level of local government. Our paper builds on the concept informality to contextualise the shift from formal to informal in planning practices, and on theories on linking social capital to highlight the strategies rural communities develop to get ahead. We follow a comparative case study design, with in-depth qualitative analysis of informal planning practices in the Netherlands and in Sweden. Based on our empirical findings, we distinguish three patterns of linking social capital: minimal linking, functional linking and reactive linking. In communities where social capital is well developed, municipalities may rely on community initiatives. However, informal planning can be problematic in communities with low levels of social capital. To prevent planning vacuums and large inequalities between localities, we conclude with several options for the future of these communities. (C) 2017 Elsevier Ltd. All rights reserved.

Under de senaste decennierna har statens möjligheter att med reformprogram genomdriva omfattande och politiska motiverade samhällsförändringar ifrågasatts allt mer. Det har sagts att staten varken kan eller bör försöka styra samhällsutvecklingen uppifrån. Inte minst gäller detta inom det regionalpolitiska fältet.

Mot bakgrund av detta har Sveriges kommuner kommit att spela en allt viktigare roll i arbetet med att skapa tillväxt och utveckling i hela landet. Demografiska och ekonomiska strukturförändringar i kombination med föreställningar om att platser konkurrerar med varandra om invånare, besökare och investerare har också varit avgörande faktorer för kommunernas ökade intresse för lokala utvecklingsfrågor. Men hur bedrivs egentligen lokalt utvecklingsarbete i svenska kommuner?

Syftet med denna rapport är att bidra med en ökad förståelse för hur svenska kommuner arbetar med lokal utveckling. Rapporten bygger på en studie där vi intervjuat 34 kommunala företrädare om hur de ser på det lokala utvecklingsarbete som bedrivs i deras respektive kommuner. I vår analys har vi intresserat oss för hur frågor om lokal utveckling och attraktionskraft hanteras på kommunal strategisk nivå, i synnerhet i relation till andra lokala aktörer.

Rapporten slår fast att många informanter uppehåller sig kring två specifika teman; dels de målbilder som finns för kommunens arbete med lokal utveckling, dels kommunens övergripande strategier för genomförande av lokalt utvecklingsarbete. Genom att sortera intervjupersonernas utsagor utifrån dessa två teman kan vi se att det finns en stark uppfattning om att kommunerna har för otydliga målbilder för det lokala utvecklingsarbetet. Dessutom menar intervjupersonerna att kommunen arbetar för enskilt i arbetet med att genomföra lokala utvecklingsinsatser. Istället efterfrågar de kommunala företrädare vi intervjuat tydligare och mer enhetliga målbilder för lokalsamhällets utveckling på lång sikt. Förutom det menar de vi intervjuat att kommunen även måste utveckla strategier för att genomföra dessa målbilder i interaktion med medborgarna, föreningslivet och det lokala näringslivet.

Den viljeriktning som studiens intervjupersoner visar på ser vi som ett uttryck för ett ständigt sökande efter effektivare och mer legitima sätt att arbeta med lokal utveckling. Vi ser dock att det kan finnas skäl till att vara kritisk mot idén om att en enhetlig målbild kan diskuteras fram i bred överenskommelse och genomföras i interaktion mellan kommun, medborgare, förenings-liv och näringsliv. Det kan vara ett förenklat sätt att se på demokratiskt beslutsfattande. Vidare har det påpekats att den typen av beslutsprocesser och styrning inte sällan gynnar redan resursstarka parter och försvårar ansvars-utkrävande.

Svenska kommuner gör varje år åtskilliga insatser i syfte att främja den egna kommunens attraktivitet, konkurrenskraft eller tillväxtpotential. I forskningslitteraturen går dessa insatser ofta under benämningen lokal utvecklingspolitik. I denna rapport undersöks hur lokalt utvecklingsarbete egentligen går till. Vad gör kommunerna och med vilka metoder? Hur väcks utvecklingspolitiska initiativ? Och hur organiseras genomförandet av utvecklingspolitiken?

Rapporten bygger på ett interaktivt följeforskningsprojekt där författarna under tre år har följt lokala utvecklingsinitiativ i tio kommuner runt om i Sverige. De studerade kommunerna har under undersökningsperioden ingått i Tillväxtverkets projekt Stärkt lokal attraktionskraft, 2015-2018.

I de fyra resultatkapitlen beskrivs 1) hur kommunala företrädare strategiskt ser på kommunens roll och funktion i det lokala utvecklingsarbetet, 2) vilka metoder kommunerna utvecklar och arbetar med, 3) hur utvecklingsinsatser förankras och blir legitima under okonventionella policyprocesser samt 4) vilka roller utvecklingsprofessionella tjänstepersoner har i utvecklingspolitikens policyprocesser.

Resultaten i denna studie kan förstås i ljuset av en mer övergripande policyförändring som äger rum på det regionalpolitiska området. Tidigare har lokal och regional utvecklingspolitik varit direkt associerat med näringslivsutveckling och skapande av nya arbetstillfällen. Vi menar dock att en annan bredare form av utvecklingspolitik håller på att ta form, inte minst på den lokala nivån. Denna nya utvecklingspolitik fokuserar på samhällsutveckling i vid mening. Ofta betyder det att frågorna är svåra för kommunen att styra och att de inte enkelt kan inordnas under någon traditionell politisk sektor (förvaltning).

Med denna policyförändring för ögonen ser vi att kommunerna hittills har haft svårt att finna arbetssätt, metoder och organisationsformer som matchar den breda, interaktiva och tvärsektoriella utvecklingspolitiken. Resultaten visar att kommunerna uttrycker en tydlig diskrepans mellan hur de vill jobba och hur de tycker att de faktiskt jobbar. Vidare är metodutvecklingen på området fokuserad på intern organisations- och processutveckling. De utvecklingsinitiativ som studerats har ofta initierats och drivits av enskilda medarbetare som inte sällan saknat organisatoriska stödstrukturer för tvärsektoriellt och interaktivt arbete. Därtill har dessa medarbetare ibland mött legitimitetsproblem när deras arbete saknar förankring eller när olika legitimitetsgrunder har krockat med varandra.

Svenska kommuner har under det senaste decenniet blivit allt viktigare forskningspolitiska aktörer. Kommunerna samverkar allt mer med forskare och forskningsmiljöer, och fungerar i ökad utsträckning också som finansiärer av forskning. Nya organ för kommunal forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) och samverkan mellan kommun och universitet har etablerats. På så vis tycks kommunal forskningspolitik ha vuxit fram som ett nytt politikområde i Sverige. Det är emellertid relativt outforskat i vilken mån kommunerna formulerar sammanhållna strategier och mål för den forskningspolitik de bedriver. Det är också i hög utsträckning outforskat vilka överväganden som ligger till grund för att svenska kommuner väljer att stödja forskning.

Mot bakgrund av ovanstående har vi i denna rapport undersökt i vilken mån svenska kommuner formulerat och antagit specifika forskningspolitiska strategier i förhållande till universitet och högskolor. Syftet med vår rapport är att på detta vis öka kunskapen om en framväxande kommunal forskningspolitik. Följande frågeställningar har varit vägledande i vårt arbete.

• Vilka forskningspolitiska motiv kan identifieras i kommunernas strategier för samverkan med universitet och högskolor?
• Vilka former för samverkan med universitet och högskola beskrivs av kommunen?
• Var har frågan om samverkan med universitet och högskola placerats i den kommunala organisationen?

Studien är baserad på ett strategiskt urval av de 31 kommuner i Sverige som hyser en statlig högskola eller ett statligt universitet. Vi har valt ut sex kommuner av olika storlek och geografiskt läge för att på så vis inkludera små, medelstora och stora kommuner med spridning över hela landet. Vi har i studien analyserat dokument där kommunerna beskriver sina strategier för forskning och/eller samverkan med universitet och högskola. Dokumenten har analyserats med hjälp av kvalitativ textanalys.

Vi har i vår studie identifierat två primära forskningspolitiska motiv bakom kommunernas strategier för samverkan med universitet och högskolor. För det första ser man universitet och högskola som en viktig aktör för att främja kompetensutveckling och evidensbaserade verksamheter i den kommunala organisationen, i det lokala näringslivet och för kommuninvånarna. Här förefaller de forskningspolitiska motiven i hög grad vara sammankopplade med utbildningspolitiska mål. För det andra ser man universitet och högskolor som en betydande resurs vad gäller att tillgodose tillväxt- och utvecklingspolitiska behov så som sysselsättning, konkurrenskraft och företagsetablering. Här blir universitetet ett led i det mer övergripande närings- och välfärdspolitiska arbetet. I de minsta kommunerna i vårt urval trycker man mer på  tillväxtorien terade motiv, ofta knutet till teknisk utveckling och  innovationer, medan man i de något större kommunerna i lika hög grad betonar motiv som har med den kommunala organisationens kunskapsutveckling att göra.

Vad gäller samverkansformerna, så ser vi att samverkan beskrivs både som strukturer för mer generell samverkan och som mer specifika och målinriktade verksamheter. Det innebär att vi kan se att det i flera fall finns en ambition att skapa tydliga strukturer – till exempel i form av gemensamma forum– där möten och samverkan ska ske. Samtidigt förekommer mer utfallsorienterade resonemang, som t.ex. att stödja specifika projekt för näringslivsutveckling eller evidensbaserad kunskapsanvändning. Det finns skillnader i hur kommunerna väljer att beskriva olika samverkansformer. Medan de mindre kommunernas samverkan ofta beskrivs i form av avtal med en specifik högskola, är de större kommunernas samverkansaktiviteter bredare (samarbete bedrivs med flera högskolor) och i praktiken uppsplittrade på flera olika aktiviteter. Vad gäller var samverkan placeras organisatoriskt, så har vi noterat att det i de flesta dokument som vi analyserat uttrycks tydligt att kommunstyrelsen har (eller borde ha) ett övergripande ansvar för kommunens olika forskningspolitiska satsningar och samarbeten, även om verksamheten i praktiken är starkt decentraliserad. Ett flertal kommuner tycks dock också förespråka en gemensam styrning – där styrningen utövas i dialog mellan kommunen, dess verksamhetsföreträdare och lärosätet.

Vi har i vår studie också funnit att det som skulle kunna vara forskningspolitiska strategidokument, inte riktigt gör skäl för den benämningen. Fokus i strategierna ligger främst på universitetens roll inom utbildning, kompetenshöjning, tillväxt och som draglok för att öka antalet medborgare i kommunen. Vi ser detta som en indikation på att kommunernas långsiktiga planer kring forskningsfrågor fortfarande är ganska outvecklade. När det gäller universitetens roll för en mer generell kunskaps- och utvecklingspolitik verkar kommunerna vara mindre aktiva. Vi ser också ett stort behov av ytterligare studier på detta relativt outforskade område.

This paper presents an inventory and an analytical model regarding the diversity of current uses found in the post-industrial landscapes of the former textile cities of Lowell, Massachusetts and Norrköping, Sweden. The model relates the diversity of current uses found in these regenerated, post-industrial landscapes to the priorities emphasized in their redevelopment process, which is relevant because opposing ideals such as regeneration and diversity may collide with those of preservation and conservation. Empirical data gathered primarily by observations and theories relating to the importance of diversity/multi-functionality in urban settings form the basis of the paper’s analysis.

Detta kapitel diskuterar hur platser har olika organisatoriska och idémässiga förutsättningar för att arbeta med destinationsutveckling, och att det har betydelse för hur de strateger som arbetar med frågan tar sig an sitt platsskapande, destinationsstrategiska uppdrag. Detta tillsammans skapar variation både i vad som är möjligt och vad som anses som önskvärt i det destinationsutvecklande arbetet. I kapitlet diskuteras fyra idealtypiska förhållningssätt för hur destinationsstrategiskt arbete kan gå till när det länkas till platsens tidigare historia: hur det kan se ut när regionen präglas av värden som pragmatisk problemlösning, hur det kan se ut när regionen präglas av andra frågor än turism, hur det kan se ut när regionen är engagerad men inte har så mycket erfarenhet av turism, och hur det kan se ut när regionen har stor erfarenhet och tradition av att arbeta med turism. 

The author explores how categories such as 'culture' and 'identity' are conceptualized by decision makers in two northern European regions. On the basis of empirical material from the two regions, the author concludes that the understanding of regions as competitors in a global race for economic growth has fostered the stereotypification, commodification and stratification of categories such as 'regional culture' and 'regional identity'. It is suggested that contemporary ways of conceptualizing 'regional culture' and 'regional identity' contribute to an ongoing building of regional spaces. It is also suggested that these conceptualizations contribute to a 'purified' imaginary geography in which there is little room for 'non-regional' expressions of culture and identity.

Med en bred överblick över svensk regionalpolitik ger denna bok en kritisk introduktion till regionalpolitiken i såväl teori som praktik. Här ges inga färdiga recept på hur politiska satsningar kan skapa regional tillväxt. Istället diskuterar boken regionalpolitiken som en social praktik där våra föreställningar om geografi, tillväxt, regional kultur och särart problematiseras. Är det givet vad som ska anses vara en region? Vad ska regional tillväxt innebära, och kommer den nödvändigtvis att göra invånarnas liv bättre? På ett intresseväckande sätt förenas praktiska exempel från svensk regionalpolitik med den aktuella teoribildningen inom kulturgeografi. De teman som behandlas spänner över ett vitt fält från regional identitetspolitik och kultur som regional resurs, till planering av transportkorridorer på europeisk nivå och regionförstoringens konsekvenser ur ett genusperspektiv. Boken ger en introduktion till svensk regionalpolitik och ökar förståelsen för hur olika teoretiska perspektiv kan användas för att analysera dessa frågor. Samtidigt bidrar boken till en vidgad debatt kring vad regionalpolitik innebär och vilka som ska vara med och forma den. Texterna i boken är författade av kulturgeografer som är verksamma vid högskolor och universitet runt om i Sverige. Boken vänder sig till studenter inom kulturgeografi och angränsande samhällsvetenskapliga ämnen som sociologi, ekonomisk historia, statsvetenskap, turismforskning och planering. Den är också av intresse för tjänstemän som arbetar med regionalpolitiska frågor.

ETT NYTT KONTRAKT FÖR SAMHÄLLSBYGGANDESamhället byggs och utvecklas av många aktörer tillsammans. Offentlig sektor, näringslivet och civilsamhällets aktörer deltar alla i samhällsbygget - om än på olika sätt, med olika resurser, förmågor, mandat och uppdrag. I den här boken bidrar en rad forskare – verksamma inom olika discipliner och vid olika lärosäten – till en kvalificerad diskussion om dessa aktörers föränderliga betydelse i samhällsbyggnadsprocesser. I boken diskuteras frågor som handlar om makt och ansvar, samt betydelsen av kulturens, idrottens och medborgarnas engagemang. Här finns också en diskussion om digitaliseringens betydelse för omställning och samhällsutveckling och om hur teknisk infrastruktur och system för transport och energi kan omvandlas i takt med förändrade behov och ökade krav på hållbarhet. I boken diskuteras också urbana experiment för samhällsbyggnad, nya modeller för platsutveckling, och de nya krav som offentlig förvaltning ställs inför. Flera av bidragen diskuterar hur aktörer med olika förutsättningar och resurser kan samverka med varandra.

Det påstås att Europas regioner går mot en renässans. Regioner som tidigare beskrevs som tydligt underordnade nationalstaterna skildras nu som arenor för viktiga politiska beslut och staten framställs inte längre som den självklara politiska enheten. Regioner i allmänhet och europeiska regioner i synnerhet har beskrivits som mer självständiga i förhållande till sin stat och i förhållande till internationella organisationer. Regionernas ökade status sägs inte enbart omfatta politik och ekonomi. Det finns också en utbredd övertygelse om att regionernas betydelse för språklig och kulturell tillhörighet kommer att öka i takt med att nationalstaterna europeiseras. Detta har gjort att man sedan ett par år tillbaka talar om en ny regionalism.

Den här boken handlar om hopp och hoppfullhet i samhällen som präglas av en långvarig befolkningsminskning. I ett krympande samhälle väcks en rad omedelbara, politiska och praktiska frågor. Här är det emellertid de existentiella frågorna som står i förgrunden. Vad hoppas man på i ett samhälle som inte växer i en tid styrd av idéer om att utveckling är liktydigt med tillväxt och expansion?

Boken vänder sig till den som är intresserad av politik och samhällsliv i områden som formas av att allt färre människor bor där. Den vilar på övertygelsen om att hopp kan vara en positiv kraft även när omständigheterna känns motiga, och bottnar i en längtan efter ett politiskt samtal där hoppet får ta lite mera plats.

Turism och resande har blivit ett givet inslag i vår samtid. I den rika delen av världen framstår möjligheten att resa för många som en självklarhet. I den fattiga delen av världen har turismindustrin blivit en allt viktigare inkomstkälla.

Det turistiska fältet har dessutom kommit att erkännas som ett ytterst komplext forskningsfält som ger upphov till frågor som är både lokala och globala, och som kan handla om såväl människors drömmar och självförståelse, som mänskliga rättigheter, global ekonomi och internationella politiska relationer.

Denna bok närmar sig det turistiska fältet genom en rad analytiska begrepp. Varje kapitel lyfter fram ett bestämt begrepp – däribland makt, plats, etnicitet och transnationalism – diskuterar vad det kan betyda, hur det kan tolkas, och vad just det begreppet kan bidra med för den som vill analysera samtida turism och resande. Bekantskapen med vissa teoretiska begrepp gör att man förmår se saker på det turistiska fältet som tidigare var höljda i dunkel. Samtidigt kan en ökad teoretisk och begreppsmässig kännedom göra att man plötsligt förstår hur komplicerad världen är. På så vis får kanske våra begreppsdiskussioner det turistiska fältet att framstå som ännu mer utmanande och fascinerande.

Planning research has increasingly recognised that planning in depopulating areas differs from planning in growth areas. Several studies have sought to identify planning theories and strategies that are capable of meeting the challenges presented by depopulating areas. However, most of these studies and strategies are based on dense urban environments. This paper seeks to add to planning theory and practice by focusing on informal planning practices in rural depopulating areas. Starting from a resource-based view, the paper introduces an analytical framework that allows a systematic examination of the resources that are generated through informal planning practices in such areas.

Världens befolkning växer. Enbart i Sverige har vi blivit närmare två miljoner fler sedan 1970-talet. Men det är storstäderna som ökar medan många små kommuner krymper. Och de krymper ojämnt. Centralorterna kan öka i invånarantal medan omlandet avfolkas. Det är i periferin, och i periferins periferi, som befolkningstalen stadigt minskar. Vad händer med de platser som bebos av allt färre människor? Hur påverkas civilsamhället när de unga blir färre och de gamla utgör en allt större andel av befolkningen? Och vad sker med välfärden? Hur är att det att vara politiker, att utveckla samhällsvisioner och tvingas anpassa verksamheten till nya förutsättningar?

I Mindre många berättar Josefina Syssner om det krympande Sverige, där visioner och planer för att hantera utebliven tillväxt saknas. Hon pekar på likheter och samband mellan krympande kommuner, både i Sverige och utomlands. Med sin egen och andras forskning i ryggen presenterar Josefina Syssner en rad strategier för att hantera många kommuners verklighet med minskande befolkningsunderlag. En ojämn befolkningsutveckling är ett faktum i både Sverige, Europa och hela världen. Många samhällen kommer framöver att präglas av befolkningsminskning. Vi måste skapa ett språk för hur dessa platser ska utvecklas.

De krympande platserna behöver en aktiv anpassningspolitik. Den bör vara transparent, långsiktig och tas fram i dialog med de människor berörs av den. De politiker och andra som leder kommuner med långvarig befolkningsminskning behöver både politiskt mod och innovationsförmåga för att möta en ny typ av samhällelig utveckling.

This article aims to discuss whether there is such a thing as citizenship performed at the level of the sub-state region and, if so, how this can be studied. It is suggested that aspects of citizenship should be studied not only in the context of sub-state administrative units, but also in the context of more loosely interconnected functional economic regions. The main argument for this is that, although there is no contract between the polity and the citizen in these functional regions, they are often highly politicized spaces, governed by coalitions of public and private actors whose actions can be of considerable importance for those inhabiting them. It is also suggested that, in the absence of formal rights and institutionalized relations between citizens and polity, we need to explore how citizens and citizenship are conceptualized by the polity in these regions more broadly. The article focuses (a) on the conditions for citizenship in the functional region and (b) on those discourses of citizenship that emerge under the conditions identified. A tentative conclusion is that, in the absence of formal citizenship rights connected to the functional space, a discourse about citizens and citizenship has emerged, which is focuses solely on citizens capacity to contribute to economic growth.

NYA VISIONER FÖR LANDSBYGDEN Relationen mellan stad och land är under ständig diskussion. I urbaniseringens tidevarv koncentreras människor, företag och service till städerna. Hur kan landsbygden utvecklas under dessa förutsättningar? Hur bygger vi kreativa och inkluderande samhällen på landsbygden? Hur kan en positiv och inkluderande framtidsvision för framtidens landsbygd? I den här boken ger elva forskare från olika discipliner och lärosäten sina perspektiv på just dessa frågor. Med utgångspunkt i tematiker som globalisering, migration, digitalisering, service, bostadsförsörjning, näringslivsutveckling, lantbruk, klimat, hållbarhet och samskapande fördjupar sig forskarna i landsbygdens förutsättningar och framtid.

På senare tid har frågan om kommuners kapacitet och bärkraft kommit att diskuteras allt mer. I vissa avseenden är det diffust vad som avses med dessa båda begrepp. I denna PM diskuterar jag ytterst kortfattat hur man skulle kunna se på begreppen. Jag presenterar en matris som synliggör fyra olika perspektiv på idén om kommuners kapacitet. Syftet är att understödja en mer strukturerad diskussion om frågor som är i grunden komplexa och sammanflätade. Tankarna som presenteras är tentativa och prövande och bör utvecklas vidare.

This book builds on case studies in depopulating and shrinking areas in Northern Europe. While most contemporary literature on shrinkage focuses on these issues from a planning standpoint, this book uniquely applies a policy perspective when approaching the material. The book assesses the potential of demographic adaptation policies to manage depopulation, that is, policy programs aiming at managing depopulation through adaptation, rather than through growth policies intended to foster population growth. In 6 chapters, the book acts as an up-to-date resource on demographic adaptation for master and Ph.D. students, researchers, and practitioners working in local and regional development, governance, and planning. Chapter 1 gives an overview of recent demographic trends in Northern Europe and introduces the theoretical differences between growth policy and adaptation policy. Chapter 2 accounts for the policy concept and introduces a framework for how local adaptation policies could be systematically analysed. Chapter 3 suggests that the Nordic welfare states exhibit two characteristics that prove to be relevant when discussing the consequences and policy implications of demographic decline, i.e. an extremely sparse population structure and an ambitious welfare assignment that in many respects has been devolved to the local level of government. Chapter 4 suggests that whether shrinkage constitutes a problem or not depends upon the interpretations of those in power, but also upon political, economic and geographic conditions Chapter 5 seeks to understand why local level policymakers avoid developing strategies for how to handle long-term population decline. Chapter 6 summarizes the points of the previous chapters, and concludes that local governments in shrinking areas ought to develop local adaptation policies. These policies, however, also need to be subjected to critical analysis, and the chapter introduces a model for how local adaptation policy priorities could be assessed in a more structured manner.

This paper aims to contribute to practice and research by discussing the potential of place-based policies in public goods provision in areas facing long-term population decline. In the paper, it is argued that local governments in shrinking communities ought to develop explicit and transparent local adaptation policies, but that such policies must be embedded in state goals of territorial equality and cohesion. It is also argued that these policy objectives must be integrated with local policy goals of economic sustainability. Four ideal types of place-based interventions are presented - structural interventions, financial interventions, interventions that enable place-based innovation, and interventions that specifically address human capital needs. In the paper, it is concluded that these interventions need to be designed to be mutually reinforcing, even if they are implemented by different actors at different levels of government and pursuing different policy goals. The paper draws on an extensive reading of the international literature on long-term population decline and on field studies conducted in a Swedish, Nordic, and to some extent Northern European context. 

This article proceeds from the basic assumption that place branding is a place-creating process. Its main argument, however, is that these acts of place creation must be understood from a multi-level perspective. To substantiate this argument, the author provides empirical evidence from four spatial levels, namely, a neighbourhood, a municipality, a functional region and a county in Sweden. The empirical data show that at all these four levels place-branding actors use two particular techniques – spatial positioning and spatial anchorage – in order to communicate the space they wish to promote. The techniques of anchorage and positioning create a complex web of branded places, which, the author argues, can be understood only from a multi-level perspective on place branding.

I den här texten argumenterar jag för att kommuner som krymper bör hantera sin befolkningsminskning på ett aktivt, öppet och långsiktigt sätt. De bör, menar jag, utveckla en lokal eller kommunal anpassningspolitik. I stället för att göra generella besparingar, vilket är fallet i många kommuner, så bör man formulera en idé och en strategi för hur man tänkt anpassa kommunens organisation och verksamhet till nya och annorlunda förutsättningar. Det handlar inte om att ge upp tanken på tillväxt eller om passivt acceptera att kommunen inte utvecklas åt det håll man vill. Det handlar i stället om att ta ansvar, om att göra det bästa av situationen, och om att tänka igenom hur man bäst erbjuder service till kommunens medborgare, trots att de blir färre och äldre. Det handlar om att hitta nya sätt att organisera samhällsservicen på! För människor på landsbygden är detta en helt central fråga, eftersom det ofta är just på landsbygden som befolkningsminskningen är allra mest kännbar.

The aim of this article is to understand local government response to demographic decline. The article is based on documentary sources from five municipalities in Östergötland County, Sweden, and illustrates how local governments understand demographic change as an important prerequisite for policy and planning. It also shows that although demographic decline is conceptualized as being driven by external factors, demographic growth does stand out as an important policy goal for these local governments. The article also demonstrates that demographic decline has led to several political decisions in terms of budget cuts and new priorities. Yet these decisions do not belong to an overall strategy. Instead, they stand out as fragmented attempts to solve multidimensional problems. It is clear that local governments are not succeeding in working out explicit strategies for dealing with shrinkage. Two major implications of this shortcoming are identified: lack of transparency and lack of understanding of best practice. As a consequence, the author thus calls for the development of local adaptation policies in shrinking municipalities in Sweden.

Denna rapport bygger på en studie genomförd i fem kommuner som krymper. Syftet har varit att undersöka hur lokala beslutsfattare inom politik och förvaltning uppfattar och beskriver de utmaningar som följer av en långvarig befolkningsminskning. Studien har också syftat till att undersöka hur dessa beslutsfattare hanterar demogrask tillbakagång, och vilka åtgärder som vidtagits med anledning av att befolkningen minskar.

Resultaten visar att beslutsfattarna uppfattar demogran som en viktig planeringsförutsättning. Studien pekar emellertid också på att  kommunala företrädare ogärna pratar om det faktum att befolkningen minskar. I lokal och regional utvecklingspolitik har normen länge varit tillväxt. De som företräder kommuner som inte växer – åtminstone inte i demogrask mening – tycks se utebliven tillväxt som ett lokalt politiskt misslyckande, trots att utebliven tillväxt många gånger kan förklaras med förändringar på nationell och internationell nivå.

Vidare pekar resultaten på att kommuner som krymper likväl vidtar en rad åtgärder för att anpassa kommunens organisation och verksamhet efter de nya förutsättningar som en krympande befolkning innebär. Förändringar av skolans och äldrevårdens organisation, samverkan med grannkommuner och med civilsamhället är exempel på några sådana åtgärder. Samtidigt formulerar kommunerna i liten utsträckning strategier för att möta de utmaningar som en negativ befolkningstillväxt medför. Ur ett demokrati- och medborgarperspektiv är det olyckligt.

En av rapportens slutsatser är att kommuner som krymper bör utveckla en så kallad lokal anpassningspolitik – det vill säga en politik som formulerar och preciserar de insatser som man ämnar göra för att anpassa sig till minskande befolkningstal och nya ekonomiska förutsättningar. Samverkan och innovativ organisering kan nämnas som möjliga inslag i en sådan lokal anpassningspolitik.

Ambitionen att utveckla attraktiva regioner kan studeras på en rad olika sätt. Ett sätt är att se denna ambition som ett exempel på regionskapande eller regionalisering. Arbetet med att främja attraktivitet i regioner kan göra att nya regionala indelningar uppstår, men också att existerande regioner ges ett bitvis nytt innehåll.

Vilka uttryck regionalisering och regionskapande tar sig varierar från region till region. Detta beror inte minst på att regionbegreppet är så vagt och inrymmer så många olika rumsliga enheter. En region kan exempelvis vara en administrativ, kulturell eller funktionell enhet. De processer som leder fram till inrättandet av en ny administrativ region skiljer sig naturligtvis markant från de processer som leder till framväxandet av en integrerad funktionell region som hålls samman av människors arbets- rese- och konsumtionsmönster. Inte desto mindre finns det ett par faktorer som tycks återkomma i ett flertal regionaliseringsprocesser. Det gör att det finns kritiska frågor som bör ställas i relation till de flesta sådana processer.