Partierna spelar en avgörande roll i demokratin. De garanterar att en politisk styrning etableras, och partiernas interna verksamhet skapar förutsättningar för en demokratisk politisk styrning. Partierna utgör därför en nödvändig förutsättning för upprätthållandet av demokratisk legitimitet för politik på lokal, regional och nationell nivå.
Det är mycket ont om forskning som berör demokrati på landstingsnivå, och ytterst lite behandlar partiernas verksamhet i landstingen. Eftersom partierna spelar en viktig roll för demokratisk legitimitet, är detta en kunskapslucka som behöver fyllas.
Syftet med rapporten är att inventera forskning och debatt om demokrati i landstingen. Detta görs genom en forskningsöversikt som kompletteras med en fallstudie om hur den interna koordineringen, förankringen och beslutsfattandet fungerar i två partier ute i ett svenskt landsting.
Huvudresultaten från forskningsöversikten är:
- Det policyområde som landstingspolitiker ansvarar för är svårstyrt: området beskrivs som komplext och svårt för lekmän att begripa, staten har ett starkt intresse av att styra hälso- och sjukvården och begränsa utrymmet för landstingens självstyrelse, och de professioner som befolkar verkställighetsledet är starka, självständiga aktörer med egna agendor. Utrymmet för folkvalda att kontrollera landstingspolitiken förefaller därför vara kringskuret.
- Landstingspolitiker är anonyma för medborgarna. Föga överraskande blir landstingspolitiker sällan kontaktade av väljarna – åtminstone om man jämför med politiker på den primärkommunala nivån.
- De förtroendevalda som sitter i landstingen är inte själva nöjda med hur demokratin på landstingsnivå fungerar.
- Vissa landsting har själva försökt diagnostisera de egna landstingens demokratiska hälsotillstånd genom enkätundersökningar. Resultaten pekar på att många fritidspolitiker har svårt att kombinera uppdraget med jobb och familjeliv, besluten upplevs inte alltid som välförankrade i partigrupperna, fullmäktige beskrivs som transportkompani och mycketbeslutsmakt är koncentrerad till heltidspolitiker, och många upplever att tjänstemän och professioner har ett alldeles för stort inflytande.
Huvudresultaten från fallstudien är:
- Landstingsfrågor diskuteras i liten utsträckning på partiernas medlemsmöten. Det är ovanligt att förslag till förändringar kommer underifrån. Undantagen rör reaktioner på till exempel nedskärningar.
- Partiernas interna ansvarsutkrävande är mer omständligt på landstingsnivån jämfört med den kommunala. Det krävs ett steg extra led i landstingspolitiken jämfört med kommunpolitiken. Ansvarsutkrävande sker via ombud på förbunds- eller distriktsnivå. Detta torde inverka negativt på förmågan att förankra landstingspolitik i bredare medlemslager.
- Två sorters klyftor rörande inflytande kan skönjas i partierna. Dels mellan fullmäktigegrupper och partiorganisation, där fullmäktigegrupperna lever sitt eget liv i större utsträckning jämfört med i kommunerna. Dels mellan de heltidsengagerade och fritidspolitikerna, där partiernas ”innersta kretsar” har stort inflytande på partiernas ställningstaganden.
Mot denna bakgrund är det lätt att identifiera problem med landstingspolitikens legitimitet. Samtidigt ska påminnas om att vi lever i ett representativt politiskt system. Det är ändamålsenligt att delegera makt till representanter som har vilja, intresse och engagemang, kapacitet och kompetens att ta på sig förtroendeuppdrag.
Maktkoncentrationen är villkorad. Det finns mekanismer för ansvarsutkrävande, såväl inom partiorganisationer som inom fullmäktigegrupper. En anhängare av ett representativt demokratiideal behöver inte ligga sömnlös över de resultat som presenterats. En anhängare av folkrörelseidealet, däremot, ska oroa sig. Resultaten pekar mot att det finns utrymme för översyn av de procedurer som finns för rotation av eliterna samt för det interna ansvarsutkrävandet inom partiapparaterna.