Sverige är inte befriat från korruption och svenskarna upplever i högre utsträckning än medborgarna  i andra nordiska  länder att den offentliga  sektorn  är korrumperad. Det  är ett problem som måste tas på allvar. Många kommunala verksamheter är särskilt sårbara för korruption och det finns tydliga brister i granskningen av kommunernas ekonomi.

Rapporten tar upp väsentliga frågor på ett enkelt och lättfattligt sätt. Analysen ger också en god vägledning i var problemen kan uppkomma och vilka åtgärder som kan vara ändamålsenliga. Därför är jag övertygad om att rapporten utgör en god grund för den fortsatta diskussionen om korruption i Sverige. Rapportarbetet har följts av en referensgrupp med god insikt i dessa frågor. Ansvarig för gruppen har varit Yvonne Gustafsson, ledamot i ESO:s styrelse. Författarna svarar själva för de slutsatser som presenteras i rapporten.

In the literature on political economy and public choice, it is typically assumed that government size correlates positively with public corruption. The empirical literature, however, is inconclusive, owing to both measurement problems and endogeneity. This paper creates a corruption index based on original data from a survey covering top politicians and civil servants in all Swedish municipalities. The effect of more politicians on corruption problems is analyzed using discontinuities in the required minimum size of local councils. Despite the fact that Sweden consistently has been ranked among the least corrupt countries in the world, the survey suggest that non-trivial corruption problems are present in Sweden. Municipalities with more local council seats have more reported corruption problems, and the regression discontinuity design suggests that the effect is causal.

Frågan om välfärdsmissnöje driver utvandring från Sverige är en av frågorna i Andreas Berghs, Henrik Jordahls och Richard Öhrvalls kapitel Tål den svenska modellen att jämföras? Utlandssvenskars attityder till välfärdsstaten. Mer specifikt undersöks utlandssvenskarnas åsikter om välfärdssystem, skatter, skola och sjukvård i det land de flyttat till och hur synen på den svenska välfärdsstaten skiljer sig åt beroende på till vilken typ av välfärdsystem man flyttat. Resultaten visar att utlandssvenskar generellt sett är mer nöjda med sjukvården och skolan i det nya landet än i Sverige. Sammanfattningsvis tycks utlandssvenskar samtidigt föredra det svenska välfärdssystemet, men (den oftast lägre) skattenivån i andra typer av välfärdsstater vilket inte är en förenlig ståndpunkt. Författarna finner inte stöd för att välfärdsmissnöje driver utvandring, men det förekommer negativa bedömningar av den svenska sjukvården och svenska skatter bland utlandssvenskar i välfärdssystem som skiljer sig från det svenska. Resultaten tyder på att flera åsikter om Sverige omvärderas i ljuset av nya erfarenheter. Ju rikare land man flyttat till, desto mindre nöjd är man med den svenska sjukvården och med välfärdssystemet som helhet. Den som flyttat till ett land med bra skola enligt Pisa-mätningarna har också en mer negativ bild av den svenska skolan. Utlandssvenskar som flyttat till en annan typ av välfärdsstat är mer nöjda med det nya landets skattenivå, men mindre nöjda med välfärdssystemet som helhet. Viktigt att poängtera är att den negativa uppfattningen om den svenska skattenivån uppvisar stora skillnader mellan män och kvinnor; män är negativa till skattenivån i Sverige, vilket kvinnor inte är, medan kvinnor är mer negativa till skattenivån i boendelandet.

Social trust is linked to many desirable economic and social outcomes. Using new data from a representative sample of 2668 Swedish expatriates, we examine the robustness of high social trust in countries with different levels of institutional quality. The results suggest that individual trust decreases with length of stay in countries with high corruption and low rule of law. The effect is relatively small and driven by expatriates who were aged 30 years or below upon arrival to the new country. While other studies have found that trust among migrants adapts to destination country trust levels, we find that after the (approximate) age of 30, high trust is a sticky personality trait. The results are robust to controlling for a large array of individual characteristics (including age) and support the view that social trust is sensitive to events that occur early in life.

Previous studies have stressed the role of a child's family environment for future political participation. This field of research has, however, overlooked that children within the same family have different experiences depending on their birth order. First-borns spend their first years of life without having to compete over their parents' attention and resources, while their younger siblings are born into potential rivalry. We examine differences in turnout depending on birth order, using unique population-wide individual level register data from Sweden and Norway that enables precise within-family estimates. We consistently find that higher birth order entails lower turnout, and that the turnout differential with respect to birth order is stronger when turnout is lower. The link between birth order and turnout holds when we use data from four other, non-Nordic countries. This birth order effect appears to be partly mediated by socio-economic position and attitudinal predispositions.

I den här antologin har vi behandlat privatiseringar inom den svenska välfärdssektorn. Sedan slutet av 1980-talet har Sverige gått från ett nästan helt offentligt produktionssystem till ett system med en blandning av offentliga och privata utförare som konkurrerar med varandra. Valfrihet för brukarna har införts på flera områden. Vi har beskrivit hur framväxten av privat välfärdsproduktion sett ut och analyserat några centrala drivkrafter bakom denna utveckling.

Inför valet 2006 uppdrog regeringen åt Göteborgs universitet att utvärdera förtidsreformens effekter på väljarnas röstbenägenhet. Bakgrunden är den relativt etablerade uppfattningen att generösa förtida röstningssystem har en positiv effekt på valdeltagande. Kommunernas övertagande av den förtida röstningen efter Posten AB förväntades leda till en nystart för den förtida röstningen i Sverige framför allt genom en ökad tillgänglighet för väljarna till förtida röstmottagningslokaler. Men hur blev det egentligen? Ökade antalet ställen där väljarna kunde rösta i förtid? Går det att finna några vetenskapliga belägg för att den förändrade tillgängligheten påverkade de svenska väljarnas röstbenägenhet i 2006 års allmänna val? Det hade inte varit möjligt att närma sig de här frågeställningarna utan tillgång till högkvalitativa data från två stora urvalsundersökningar, båda genomförda i Statistiska centralbyråns regi: Valdeltagandeundersökningen 2006, Valundersökningen 2006, den senare i sedan länge etablerat samarbete med Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Vi vill rikta ett tack till alla de som varit med och skapat dessa fantastiska undersökningar. Vi vill också tacka Valmyndigheten som bidragit med snabba svar på uppkomna frågor samt nödvändiga sammanställningar av förtidsröstningslokaler och andelen förtidsröstande i landets kommuner.

For quite some time, the governance of municipal corporations has been criticized on the grounds of its lack of transparency and its weak mechanisms of account-ability. However, despite the fact that municipal ownership of corporations has become an increasingly controversial issue, the number of municipal corporations has grown, as has also the extent to which they are perceived as a source of unfair competition with private corporations on open markets. This article poses crit-ical questions concerning municipalities as corporate owners and addresses the prerequisites of accountability. Empirically grounded in an explorative case study, four policy-recommendations are generated for the municipal sector as a whole: 1) municipalities should continuously oversee the sector’s corporate structure; 2) an ongoing process towards greater transparency and accessibility is desirable; 3) municipalities must establish a transparent process for appointing the boards of their corporations, and politicians joining them must be offered appropriate brief-ing and training; and lastly, 4) a critical awareness about the potential democratic dilemmas associated with the public ownership of corporations must be estab-lished among senior politicians. If these recommendations are neglected, there is a risk that the democratic legitimacy of the activities associated with municipal corporations will be eroded.

Det är vanligt, och blir allt vanligare, att kommuner organiserar sin verksamhet i kommunala bolag. I dagsläget finns omkring 1 700 kommunala bolag (i primärkommunerna). Bolagen spelar en viktig samhällsekonomisk roll. Enligt vissa beräkningar omsätter de ungefär 200 miljarder kronor, sysselsätter omkring 48 000 personer och har ett sammanlagt värde på cirka 1 875 miljarder. Parallellt med att de har vuxit i antal har flera kritiska debatter blossat upp om dem under 2000-talet. Beaktat det samhällsekonomiska perspektivet, samt att bolagens existens motiveras av att de ska ha ett kommunalt ändamål, är rapportens utgångspunkt att det är angeläget att studera frågor som rör styrning och granskning av kommunala bolag.

Rapportens övergripande syfte är därför att inventera de verktyg för ägarstyrning som en kommun kan nyttja för att säkra att de kommunala bolagen verkligen gör det de är avsedda att göra. Det är en pilotstudie, oss veterligen den första i sitt slag. Eftersom vi saknar jämförbara data från andra kommuner att ställa våra resultat mot har vi heller ingen möjlighet att säga huruvida det vi finner ska betraktas som ”bra” eller ”mindre bra”. Det är heller inte vår avsikt. Ambitionen är istället att bidra till ökad reflektion kring hur kommuner kan bli bättre som bolagsägare. Med stöd i våra resultat redovisas slutsatserna i form av sex diskussionspunkter. De har en generell prägel och torde ha relevans för alla kommuner som äger bolag.

• Fullmäktigeledamöter efterlyser ett levande samtal om bolagen. Vår undersökning visar att överraskande många fullmäktigeledamöter anser att bolagen inte diskuteras i tillräckligt stor utsträckning i kommunfullmäktige. Hit hör också att ungefär hälften av fullmäktigeledamöterna (som saknar styrelseuppdrag) som besvarade vår enkät uttrycker missnöje med hur lekmannarevisorernas granskning av bolagen återrapporteras till fullmäktige. Från fullmäktigeledamöternas sida finns sålunda en önskan om att bolagen diskuteras i större utsträckning i kommunfullmäktige liksom att lekmannarevisorernas rapporter lyfts fram på ett bättre sätt i fullmäktige.

• Det finns en viss opinion för att reformera dagens bolagsstruktur. Flera av dem som besvarade vår enkät anser det vara olämpligt att driva verksamheter inom ”kultur, fritid, turism och event” samt ”kommunikationer, transport och magasinering”. Kritisk diskussion om existensberättigandet för vissa bolag förekom också i våra intervjuer. Hit hör också att en minoritet av dem som besvarade enkäten anser att dagens bolagsstruktur är tydlig och genomskådlig. Siffran betraktar vi som låg mot bakgrund av att kommunfullmäktige bär det yttersta ansvaret för kommunernas bolagsstyrning. Dessa sakförhållanden aktualiserar frågan om kommunen borde initiera en samlad diskussion om hur optimal dagens bolagsstruktur egentligen är.

• Det finns frågetecken om arkivering, dokumentation och öppenhet. Den upplevda bristen på transparens i bolagsstrukturen tangerar frågor om insyn och ansvarsutkrävande. En förutsättning för kritisk medborgerlig, forskningsmässig eller journalistisk granskning av offentligt utförda verksamheter (och därmed för ansvarsutkrävande) är att det är någorlunda enkelt att granska bolagen. Här finns utvecklingsområden. I vår enkät svarade cirka hälften av fullmäktigeledamöterna (utan styrelseuppdrag) att de helt enkelt inte vet om det är lätt eller svårt att få ut information om de kommunala bolagen. Dessutom angav en majoritet av de svarande att de tror att insyn och granskning blir svårare när verksamhet bedrivs i bolagsform. Också värt att uppmärksamma är att bara drygt hälften av styrelseledamöterna uppgav att de kände till de etiska riktlinjerna för de kommunala bolag i vars styrelse de sitter. Det är en anmärkningsvärd siffra då styrelserna själva ansvarar för att dessa riktlinjer ska vara på plats. Vad avser upprättande av och kännedom om exempelvis etiska riktlinjer förefaller en del arbete återstå i ett par av bolagen.

• Enligt politiker och styrelseledamöter fungerar lekmannarevisionen bra, men man efterlyser en bättre diskussion av revisorernas granskningar i fullmäktige. Vår enkätstudie, liksom våra intervjuer med lekmannarevisorer, ger vid handen att lekmannarevisionen i Norrköpingfungerar tillfredsställande. Åtta av tio ansåg den fungera mycket eller ganska väl, och lekmannarevisorerna säger sig uppleva en stigande respekt för det arbete de utför. Ett utvecklingsområde som vi noterar imaterialet är att såväl fullmäktigeledamöterna som de intervjuade  lekmannarevisorerna tycker att bolagen och revisorernas granskningar diskuteras i för liten utsträckning i fullmäktige. Med tanke på att båda aktörerna delar denna problembeskrivning torde detta vara förhållandevis lätt att åtgärda.

• Arbetet med att utse styrelser kan stärkas och bli mer transparent; utbildning och kompetensutveckling för styrelserna kan vässas. I enkätstudien spårar vi ett visst missnöje med processen genom vilken styrelseledamöter i Norrköpings kommunala bolag tillsätts. Bland fullmäktigeledamöter som saknar styrelseuppdrag menar bara drygt hälften att processen är genomskinlig och en tredjedel anser att befintliga processer inte säkrar att lämpliga styrelseledamöter ta  fram. En anmärkningsvärt låg andel, 15 procent, menar att det rådande sättet på vilket styrelseledamöter tas fram till stor del säkerställer att lämpliga kandidater utses till bolagsstyrelser. I materialet reses också frågetecken kring vilka utbildningsinsatser som erbjuds för styrelseledamöter. Avseende utbildningar för styrelseledamöter förefaller det finnas utrymme för förbättringar genom bättre struktur och systematik avseende frågor som när utbildningarna ska ges, vem som ska ansvara för att de ges och vad utbildningarna ska innehålla.

• ”Personunion”: ett principiellt dilemma. I likhet med de flesta av landets kommuner finns i Norrköping en koncentration av uppdrag till ett mindre antal av kommunens ledande politiker. Vissa ser klara fördelar med ett sådant system. Styrningen blir mer praktisk och effektiv: de som sitter på flera stolar är redan insatta i kommunens organisation och i de aktuella frågorna, vilket gör att det blir lättare att hålla samman den interna styrningen då kommunikationen mellan tunga beslutsfattare underlättas. Samtidigt reser ordningen frågor, främst för att den ger upphov till en ”dubbla stolar”-problematik som kan bidra till försvårad insyn och kontroll, och därmed också besvärligare ansvarsutkrävande. Till ”dubbla stolar”-problematiken hör också följande. I fallet Norrköping sitter en av fyra styrelseledamöter även i kommunfullmäktige; och dessutom sitter flera kommunstyrelseledamöter i moderbolagets (Rådhus AB) styrelse. På papperet är det inte givet att rollerna är förenliga. Kommunfullmäktige har det yttersta ansvaret över kommunens bolagsstyrning och vidare har kommunstyrelsen sedan 2013 förstärkt uppsiktsplikt över bolagen. Det innebär att fullmäktige- och kommunstyrelseledamöter har en ägarrelation till bolagen. Så, för de fullmäktige- och kommunstyrelseledamöter som sitter i kommunala bolagsstyrelser innebär läget en potentiell lojalitetskonflikt: förutom att ha ägaransvar och uppsiktplikt, förväntas de agera utifrån bolagets perspektiv och se till bolagens bästa. Sedan en rapport från kommunrevisionen publicerades år 2012 finns det emellertid en diskussion om dessa frågor som signalerar medvetenhet om personunionens inneboende dilemman. Ett arbete pågår med att formalisera styrningen och uppföljningen av de kommunala bolagen i Norrköpings kommun.

Under en lång tid har en ganska mörk bild av den svenska representativa demokratin målats upp. Det finns dock ett antal skäl till att den bilden bör revideras: Valdeltagandet har ökat i varje val sedan 2002 och förtroendet för politiker och för de politiska partierna har stärkts sedan bottennoteringarna i slutet av 1990-talet. Dessutom har partierna brutit trenden med sjunkande medlemsantal och de upplever inte större problem i dag, jämfört med vid 1990-talets slut, att finna kandidater till förtroendeuppdrag. Till detta ska även läggas att svenska medborgares vilja att ta på sig förtroendeuppdrag har hållit sig på en förhållandevis hög nivå över en längre tid.

En nyligen genomförd undersökning riktad till politiker stärker detta intryck. I två enkätomgångar, en före valet och en bit in i mandatperioden, har vi ställt frågor till dem som kandiderade till kommunfullmäktige i 2014 års val. Undersökningen syftar bland annat till att studera kandidaternas förväntningar inför valet, hur de ser på partiernas nomineringsprocesser och hur förtroendeuppdragen fördelades efter att valen hade avgjorts. Vi kommer att fortsätta följa kandidaterna under mandatperioden för att försöka få en bättre förståelse för varför vissa väljer att lämna sina förtroendeuppdrag i förtid, och därigenom få ledtrådar om vad som skulle kunna förändras för att minska risken för att så sker. Förhoppningen är att vi genom undersökningen ska kunna ge ett kunskapsunderlag som kan bidra till att ta fram förslag till reformer av lokalpolitikens institutioner, och partiernas interna arbete, i syfte att underlätta för underrepresenterade grupper att komma in i politiken och minska avhopp i framtiden.

Svaren från de två enkätomgångarna visar att de allra flesta som kandiderade i 2014 års val upplevde att deras politiska engagemang bemöttes positivt av familj, släkt och vänner och av andra förtroendevalda. Även från arbetskamrater, grannar och andra kommuninvånare var bemötandet övervägande positivt. Inte heller medias bemötande upplevdes generellt sett som något negativt. Vidare är de flesta av kandidaterna nöjda med hur valsedlarna sattes samman och hur fördelningen av uppdrag gick till. Över 80 procent uppgav att förtroendeuppdragen har fördelats på ett öppet och genomskinligt sätt. Dessutom var de allra flesta respondenter nöjda med de uppdrag de själva erhöll. Till detta kan läggas att tidigare studier har funnit att de flesta förtroendevalda är nöjda med sitt engagemang i kommunpolitiken och uppfattar sina förtroendeuppdrag som meningsfulla.

Även om det övergripande intrycket är positivt finns det dock vissa problem och förhållanden som skulle behöva förbättras i den svenska lokala demokratin. En slutsats av vår undersökning, liksom tidigare forskning, är att kandidaterna i lokalpolitiken ger intrycket av att vara något motvilligt engagerade – åtminstone om vi tar deras egna utsagor på fullt allvar. En majoritet av dem uppger att de själva inte varit särskilt drivande i nomineringsprocessen för att hamna på valsedeln, och inte heller verkar de ha varit överdrivet entusiastiska inför utsikten att i slutänden faktiskt bli invald.

Det finns även anledning för partierna att anstränga sig ytterligare med att rekrytera och behålla individer från grupper som i dag är underrepresenterade i kommunpolitiken, framför allt kvinnor, unga och utrikes födda. I detta sammanhang är det värt att understryka vikten av rekrytering. Forskningen visar att det politiska engagemanget i stor utsträckning avgörs av något så grundläggande som att man blir uppmärksammad och tillfrågad. Om rekryteringen till politiken ska breddas blir det därmed betydelsefullt med uppsökande verksamhet och att nå ut utanför de nätverk som täcks in av nuvarande partimedlemmar, och i synnerhet att nå fram till olika underrepresenterade grupper.

Det är även värt att beakta de förtroendevaldas situation. Det är inte är ovanligt för politiker att bli utsatta för hot, våld och trakasserier. Under valkampanjen 2014 blev 7 procent av kandidaterna till kommunfullmäktige utsatta för hot, våld eller trakasserier. Det är ur flera aspekter en bekymmersam situation. Att förtroendevalda utsätts för sådant gör det inte lättare att rekrytera nya personer in i politiken.

Ett annat problem som framträder är att det kan vara svårt att få ihop det politiska förtroendeuppdraget med arbete och familjeliv, vilket leder till att många förtroendevalda väljer att hoppa av sina uppdrag i förtid. Även om dessa avhopp oftast inte beror på sådant som har med själva politiken att göra, utan snarare med svårigheter att kombinera uppdraget med övriga livet, utgör de ett demokratiproblem. Detta eftersom omsättningen minskar kommunfullmäktiges effektivitet och även tenderar att snedvrida kommunpolitikens sociala sammansättning, då de grupper som redan är underrepresenterade hoppar av i högre grad.

Det finns således problem att ta itu med. Men samtidigt är det viktigt att understryka att bilden inte alls är så mörk som den ofta målas upp i offentlig debatt. Det finns all anledning att lyfta fram att det finns tydliga hälsotecken för partierna och den representativa demokratin. Att förmedla en sådan ljusare bild av den kommunala politikens villkor skulle i sig kunna sänka trösklarna för individer att bli partimedlemmar och i nästa steg, vara villiga att ta på sig förtroendeuppdrag.

Sveriges kommuner ansvarar för betydelsefulla och kostnadstunga verksamheter. De har därtill långtgående befogenheter och rätt att beskatta sina invånare. Kommunernas centrala roll i det svenska statsskicket ställer därför höga krav på en välfungerande lokal demokrati.

De fyra forskarna i sns Demokratiråd 2022 undersöker hur den lokala demokratin mår. Vilka är de främsta utmaningarna? Och vilka vägval finns? Utifrån sin analys för de fram förslag till hur demokratin skulle kunna fungera bättre.

In the middle of the first decade of the twenty-first century Iceland was ranked as the least corrupt country in the world by Transparency International and enjoyed top positions in most comparative indices of governance and development. In 2008 the banking system collapsed and the country found itself in a serious financial crisis, a crisis which some observers believe was caused by clientelism and other forms of behaviour related to corruption. This article sets out to analyse how the crisis affected general political support and, in particular, the importance of perceptions of corruption in that process. Using survey data we show that political support plummeted after the crisis and that public evaluations of the extent of corruption became the most important determinant of support. The results have implications for how we ought to approach the issue of corruption, even in so-called ‘least corrupt’ settings. The findings also call into question the validity and reliability of frequently used measures of corruption and governance.

The Nordic countries are known for their well-functioning public administrations. In indices measuring control of corruption and the quality of the rule of law, they frequently occupy toppositions. However, as we demonstrate in this article, a country’s top position in comparative indices does not automatically imply that citizens view the state of affairs in the same way as depicted by experts. The observation is in no way trivial: Drawing on theories of procedural fairness, we go on to show—statistically, using individual level data—that widespread public perceptions about the unfairness of civil servants may have a negative effect on the legitimacy of the political system even in so-called high-trust and “least corrupt” settings such as the Nordic ones.

Does the local organisational presence of anti-immigrant parties affect their chances for electoral success? In order to answer this question, the article explores the potential of a supply-oriented explanation to anti-immigrant party success by examining the electoral advancements the Sweden Democrats (SD) made in the 2006 and 2010 elections. Our results indicate that traditional demand-side explanations to anti-immigrant party success can be successfully complemented by an ‘internal supply-side argument’ to make the electoral fates of these parties more intelligible. Whether the SD had a local organisational presence had a substantial effect on its results in the national election and on the probability of gaining representation in local councils. Thus, the party’s fate in the national as well as local elections was largely determined by whether or not it had a local organisational presence in Swedish municipalities.

Internationell forskning har i stigande grad intresserat sig för polarisering mellan stad och land. I ena ringhörnan: växande storstadsregioner där ekonomisk, politisk och kulturell elit samlas. I den andra: krympande glesbygd där globaliseringens förlorare blivit kvar. Forskare har funnit att i glesbygden ökar missnöjet, vilket i sin tur har skapat goda jaktmarker för antietablissemangsrörelser. Studier har bland annat funnit stöd för att stad-landpolarisering haft betydelse för Le Pens och Donald Trumps valframgångar, liksom utfallet i Brexit-omröstningen. I ljuset av 1) resultaten från Frankrike, Storbritannien och USA, 2) en utveckling där svensk landsbygd tappat invånare och 3) där staten också minskat eller avvecklat sin närvaro, ställer vi frågan om attityds- och värderingsmässig polarisering mellan stad och land är närvarande även i Sverige. Resultaten ger ett visst stöd för tesen att missnöje, misstro och etablissemangskritik är något större på landsbygden än i staden, men det saknas tydliga trender som indikerar att sådan stad-landpolarisering tilltar

Why become a party member and a local councillor?

What are the causes for political party membership? And why do some members take a further step and candidate for political parties in local parliament elections? We evaluate these questions using a Swedish survey of local politicians. The article reports three main findings. First, the results do not support that social status, career ambitions and material rewards are causes behind participation in political parties. Rather, sense of civic duty has a strong impact. Second, many representatives refer to the fact that they were recruited as a main factor influencing their participation. Third, our results show that active local party members describe themselves as ‘reluctantly active altruists’, driven by civic duty and recruited by others. A minority became active by their own initiative, and a majority got involved in party politics after being recruited.

Our purpose is to critically discuss the quality of governability and scrutiny of, as well as insight in, enterprises owned by local government. Our analysis is empirically grounded in an in-depth case study of one of Sweden’s 10 largest municipalities. The ambition is to highlight troublesome areas and danger zones when it comes to public owning of corporations. We have consulted diverse types of material: conducted document studies, as well as semi-structured in-depth interviews. In addition, we have conducted a survey directed to 156 individuals (which is the total population of councillors and members of municipal corporation boards in the municipality we have studied).

From an in-depth study of Sweden, we show that corporatising parts of local governments’ operations have serious implications for accountability. Our study therefore adds to the knowledge about hybrid organisations and the challenges dual logics of the private and public sector imposes on political governance as well as management. The result of this study is based on one single case study in one specific hybrid context. No empirical generalisation is aspired to. Instead the aim has been to – by way of an explorative approach – make an analytical contribution to our knowledge about hybrid organisations. Further studies are thus necessary in order to deepen our understanding of the hybrid context and the situations under which hybrid organisations operate and develop.

This study increases our knowledge regarding the challenges of governing hybrid organisations in general and enterprises owned by local government in particular. Therefore, the findings of this study are considered to be of support to politicians as well as civil servants involved in and responsible for the governance of hybrid organisations. We argue that it is important to carefully supervise this development in local government. As corporations owned and operated by local governments have increased in numbers, they are responsible for large values and services that are crucial for the modern society (water, waste management, energy, IT). Consequently, they are becoming ever more important players in their respective local economies. At the same time, concerns have been raised regarding how to govern hybrid organisations in order to secure accountability and to protect public sector values.

When commenting on the European radical right, the term ‘single-issue party’ is frequently bandied about. We survey the various conceptualizations of the term and then apply them to the Sweden Democrats (SD), a party with roots in extremist subcultures that gained parliamentary representation in the 2010 elections. In the empirical analysis, we draw primarily on a unique survey of all parliamentary candidates to study: (i) the SD candidates’ positions on a large number of diverse issues, (ii) what issues they prioritize and (iii) the degree of ideological cohesion among their candidates. Secondarily, certain voter characteristics associated with the single-issue party concept are surveyed. Here, we use a large-scale exit poll to study: (i) SD voters’ demographic characteristics and (ii) what issues they prioritize. Throughout, the other main Swedish parties serve as points of comparison. Against what is commonly claimed, we find that the single-issue party label fits the SD poorly.

Denna rapport utgör den andra rapporten i ett större forskningsprojekt om för-troendevaldas villkor i kommunpolitiken, ett projekt med särskilt fokus på indi-vider som för första gången fick ett förtroendeuppdrag i samband med valet 2014. Det övergripande syftet med föreliggande rapport är att uppmärksamma om erfarenheten av att komma in som ny i kommunpolitiken påverkar den nya politikerns syn på kommunpolitiken, på sig själv och sina möjligheter att på-verka. Utöver detta har vi också undersökt andra frågor, bland annat politi-kernas syn på förutsättningar att fullgöra uppdraget, liksom olika aspekter av den lokala demokratin.

Kommunpolitiker mindre nöjda med demokratin

När kommunpolitiker får ange hur pass nöjda de är med demokratin på olika politiska nivåer, är det anmärkningsvärt att kommunpolitikerna själva är mindre nöjda med demokratin än vad medborgarna är. Detta gäller samtliga politiska nivåer (kommuner, landsting/region, riksnivå och EU), även om skillnaden är minst uttalad på lokal nivå. En ytterligare skillnad är att medborgarna rankar demokratin i riket som helhet högst, medan kommunpolitiker är mest nöjda med demokratin på lokal nivå.

Medborgarna anses ha för lite makt, tjänstemännen för mycket

I studien har vi ställt frågor om vem eller vilka våra respondenter anser har makten i kommunen, och vem eller vilka som bör ha den. Två grupper står särskilt ut vad gäller glappet mellan vilka som har makt och vilka som borde ha makt. Medborgarna uppfattas ha väldigt lite makt i förhållande till hur mycket makt de borde ha. Det omvända förhållandet gäller tjänstemännen som upp-fattas ha mycket mer makt än vad de borde ha.

Erfarenheten av fullmäktigeuppdrag stärker inte självförtroendet

Vi har undersökt vad erfarenheten av att vara förtroendevald gör med det egna politiska självförtroendet. Frågan är intressant på ett generellt plan. I litteraturen om politiskt deltagande återfinns nämligen antagandet att ju mer man deltar po-litiskt i gemensamma angelägenheter, desto mer stärks det personliga politiska självförtroendet. Genom att jämföra respondenternas svar i den enkätomgång vi skickade ut före valet 2014, med deras svar ungefär halvvägs in i mandat-perioden, finner vi inget stöd för en sådan tes. Det politiska självförtroendet, åtminstone som vi försöker mäta det, stärks inte. Snarare tycks det försvagas i olika avseenden från första mättillfället till mitten av mandatperioden. Istället framträder en bild av politiker som i stort sett genomgående tycks bli något mer desillusionerade ju längre mandatperioden går. Men detta gäller, måhända över-raskande, inte bara nya politiker utan gäller också mer erfarna politiker.

Realistiska uppfattningar om tidsåtgång, men oförstående arbetskamrater

Vi har också ställt en rad frågor för att ta reda på hur krävande ett politiskt för-troendeuppdrag kan sägas vara utifrån olika aspekter, där syftet har varit att för-söka identifiera potentiella faktorer som bidrar till vantrivsel eller förtida av-hopp. Två saker är särskilt värda att understryka: För det första, när vi jämför vilken förväntad tidsåtgång våra respondenter trodde att deras uppdrag skulle ta inför valet 2014, med vilken faktiskt tid uppdraget tar mitt i mandatperioden, finner vi att mer erfarna politiker i dag lägger ned ungefär lika många timmar på uppdraget som de trodde att uppdraget skulle kräva; medan nya politiker lägger ned något färre timmar än vad de trodde de skulle göra. Med andra ord tycks förväntningarna om tidsåtgången ha varit tämligen rimliga, och i vart fall är det inte så att nya politiker underskattat hur mycket tid de skulle bli tvungna att lägga ned på uppdraget. För det andra, en faktor som mer eller mindre explicit kan verka hämmande för viljan och möjligheten att vara förtroendevald, är den förståelse man som fritidspolitiker har från kolleger och chefer. Här såg vi att ganska många uppgav att förståelsen för de egna kommunpolitiska åtagandena inte upplevdes vara särskilt stor bland arbetskamrater (30 procent) och närmaste chef (25 procent).

Inte positiva till reformer av kommunpolitikens spelregler

Under senare år har flera offentliga utredningar föreslagit en rad reformer för att stärka den lokala demokratin. I undersökningen har vi bett respondenterna ta ställning till ett par av dessa – och överlag var kritiken mot reformförslagen stor. Här fann vi exempelvis 1/ en stor skepsis till att sänka rösträttsåldern från 18 till 16 år, där nya var något mer positiva än de erfarna politikerna; 2/ att be-tydligt fler är kritiska än positiva till förslaget att krympa landets fullmäktige-församlingar; 3/ att en överväldigande majoritet av respondenterna var negativt inställda till att ersätta nuvarande system med ”samlingsregeringar” i kommun-styrelserna genom att införa majoritetsstyre, och 4/ att motståndet var starkt mot förslaget att tillåta fullmäktigeledamöter behålla sin plats fastän de flyttar från hemkommunen.

I juni 2012 redogjorde Södermanlands Nyheter (2012) för misstankar om en rad oegentligheter i en sörmländsk kommun. Bland annat hade en kommunanställd drivit en städfirma vid sidan av sin ordinarie anställning. Firman utförde städtjänster åt samma förvaltning som den anställde arbetade inom. Den anställdes chef upprättade avtalet med städfirman och var även den som godkände fakturorna. Fallet väcker frågor om hur tjänstemäns och politikers bisysslor kan skada förtroendet för offentlig verksamhet. I denna artikel undersöker vi vilken beredskap kommuner och landsting har för de problem som anställdas bisysslor kan medföra. Det är av största vikt att fastställa tydliga och väl kända riktlinjer för bisysslor, att systematiskt informera anställda om dessa riktlinjer, samt att upprätta och regelbundet uppdatera centrala sammanställningar över de anställdas bisysslor. Nya data som vi har samlat in visar att det finns påtagliga brister i alla dessa avseenden.

Hur står det egentligen till med den svenska representativa demokratin? Sett över en längre tidsperiod har valdeltagandet sjunkit samtidigt som  politikermisstron har ökat. Partierna dräneras på medlemmar och många lokalorganisationer har problem med att rekrytera folk till förtroendeuppdrag. Dessutom är det vanligt att de som trots allt tar på sig uppdrag väljer att hoppa av i förtid. Nästan var sjätte kommunpolitiker lämnar sitt uppdrag innan mandatperiodens slut. Då avhopp är särskilt vanligt bland unga tas avhopp ofta till intäkt för att något är fel på det politiska systemet. Avhopp beskrivs inte sällan som en konsekvens av maktfullkomlighet, toppstyre, gubbvälde eller till och med mobbning.

Men stämmer denna dystra bild av avhoppen? Vårt huvudsakliga syfte med den här rapporten är att beskriva de personer som i förtid lämnar sina politiska förtroendeuppdrag och att ta reda på varför de har valt att göra det. Vi vill även besvara frågor om varför personer väljer att engagera sig i politiska partier, och med avstamp i våra resultat föra en mer allmän diskussion om huruvida förtida avhopp bör betraktas som ett demokratiproblem. Slutligen reflekterar vi över vad partier och kommuner kan göra för att minimera avhopp i framtiden samt rekrytera fler medlemmar.

Så, vilka är då rapportens viktigaste resultat? Våra data antyder att det är synnerligen ovanligt med egennytta som drivkraft för engagemang i lokalpolitiken. Det märks inte minst när respondenterna fått svara på hur de hamnade på valsedeln och om hur angelägna de var att bli invalda. Mycket få säger sig själva ha tagit initiativ till att bli placerade på valsedeln, och fyra av tio instämmer inte i påståendet att de gärna ville hamna i fullmäktige. Det märks också när ledamöterna anger skälen till att de trots allt kandiderat. Att främja den egna situationen har, för den stora majoriteten, ingen betydelse alls. Istället dominerar motiv av typen ”bidra till utvecklingen till ett bättre samhälle” samt att man är ”generellt engagerad i politik och samhällsfrågor”. Dessutom uppger de flesta att de, innan de kom in i fullmäktige, inte hade några höga förväntningar om att kunna få ett politiskt inflytande. Vi tolkar dessa data som att många kommunalt folkvalda är något ljumt, eller till och med lite motvilligt, engagerade. Man kan argumentera för att det är negativt för demokratin ifall den stora majoriteten av kommunpolitiker sitter på sina uppdrag med ett ljumt eller motvilligt engagemang.

I deltagardemokratisk litteratur brukar ”deltagandets positiva spiral” framhållas: individer som engagerar sig politiskt tros få stärkt politiskt självförtroende och deras tillit till demokratins institutioner och procedurer antas öka. Men, hur väl stämmer en sådan förväntning om vi studerar individer som för första gången får förtroendeuppdrag i kommunpolitiken? Tidigare forskning pekar mot skilda förväntningar. Vissa uppmärksammar negativa erfarenheter, andra positiva. Undersökningarna har dock i regel två metodologiska begränsningar. Dels bygger de på respondenternas subjektiva minnesbilder, dels studeras enbart de nya politikerna utan kontroll för de mer erfarnas upplevelser. Föreliggande studie kringgår dessa fallgropar. Den baseras på en panelundersökning av 615 kommunpolitiker som inte uteslutande är nya, utan också mer erfarna. Tvärtemot teorins förutsägelser visar resultaten att det politiska självförtroendet snarast har försvagats ungefär halvvägs in i mandatperioden. Tilltron till demokratins procedurer är däremot opåverkad och intressant nog ser det ungefär likadant ut hos de mer erfarna. Resultaten är tankeväckande men svårtolkade. En hypotes vi för fram är att den negativa förändring som sker från strax inför ett val till ungefär ett och ett halvt år in i mandatperiod, har att göra med entusiasm som följd av valrörelsearbetet och höga förväntningar på inflytande inför en ny mandatperiod.

Runt om i världen har en ökad polarisering mellan geografiskt skilda landsdelar– mellan ”stad” och ”land” – observerats. I flera länder har invånare i mer rurala områden rest sig mot storstädernas ekonomiska, politiska och kulturella eliter och givit antietablissemangspartier och populistiska rörelser sitt stöd. I ljuset av en svensk utveckling där avlägsna landsbygdskommuner kontinuerligt tappat invånare och storstadsregionerna vuxit, och en tilltagande debatt om att det offentliga har övergivit den svenska landsbygden, är det angeläget att studera om centrum versus periferi är en relevant politisk skiljelinje också i Sverige. Mot den bakgrunden har den här rapporten två delsyften.

Rapportens första delsyfte består i att beskriva tre aspekter: 1) förekomsten av stad-landpolarisering avseende attityder och värderingar i riket som helhet, 2) om den sortens polarisering har ökat över tid, och 3) huruvida antietablissemangspartier har större väljarmässiga framgångar på landsbygden än i övriga delar av landet. Utifrån våra analyser kan vi konstatera att de skillnader i attityder och värderingar som finns är dels påfallande små, dels förhållandevis konstanta över tid. Trots att vi studerat områden där stad-landkonflikter borde uppenbara sig, finner vi inga tecken på någon bördigare mark för antietablissemangsrörelser på svensk landsbygd. Med det sagt går det inte att helt utesluta att potential finns för partier som önskar slå mynt avspänningen mellan stad och land. Vi identifierar några små, men intressanta skillnader, framför allt när det gäller nöjdhet med hur demokratin fungerar. Därför går det inte att utesluta att ett parti som envetet och strategiskt arbetarmed att väcka landsbygdens animositet gentemot storstäder skulle kunna mobilisera väljare.

Rapportens andra syfte gör att vi skiftar analysnivå – från riket till enskilda kommuner som territorier. Vi har explorativt analyserat förekomsten av ”lokalurbanisering” och “lokala centrum-periferiproblem” och studerat ifall detta materialiserar sig i form av inomkommunal polarisering. I detta avseende ger rapporten ett viktigt och originellt empiriskt bidrag. Utifrån analyser av ett omfattande datamaterial – SCB:s medborgarundersökningar inkluderandeanalyser av svar från cirka 113 000 individer – finner vi att individer som bor utanför kommunens centralort i något mindre utsträckning uppleveratt politiker lyssnar på invånarnas synpunkter, att politiker arbetar förkommunens bästa, att tjänstemän arbetar för kommunens bästa, samt att de har möjlighet att påverka beslut. Något förvånande finner vi emellertid små skillnader mellan centrum och periferi när det kommer till nöjdhetmed de tunga välfärdsområdena äldreomsorg och skola. Vidare kan vi, med grund i data från Tillitsbarometern, konstatera att invånare utanför centralorter har en dystrare syn på framtiden än vad centralortsbor har. I syfte att illustrera vilken huvudvärk detta kan ge för styrande i en kommun, har vi därför kompletterat den kvantitativa analysen med en fallstudie av en svensk kommun. Den visar på de spänningar som kan uppstå mellan en centralort och andra tätorter i kommunen, men även hur kommunen aktivt kan arbeta med att mildra det missnöje som dessa spänningar kan ge upphovtill. Sammantaget ger resultaten vid handen att det är minst lika viktigt att studera centrum-periferispänningar inom kommuner som i riket som helhet.

In Sweden, one out of six councillors leave council before their term ends, which is often claimed to signal a crisis for democracy. We critically scrutinize this by surveying the motives behind dropping out. The claim may be right if political motives dominate, but if private motives dominate, dropouts do not signal a crisis for democracy. Questionnaires were sent to all premature dropouts from 2002-2006 and 2006-2009 in 13 municipalities. We find that private reasons dominate, and a majority of the respondents report that they enjoyed their time in council. Therefore premature dropouts cannot be claimed to signal a crisis for local democracy.

Does the presence of local political parties increase turnout in municipal elections? A handful of previous studies have found that local parties indeed have this effect. Against that backdrop, we examine the impact of the rapid growth in the number of local parties on voter turnout in Swedish local elections. We test the so-called "best of both worlds" hypothesis, which predicts that the presence of local parties - alongside lists of local branches of national party organizations - increases choice for the voters, and thereby increases voter turnout. Our empirical tests employ data from seven Swedish local elections between 1994 and 2018. Ultimately, and contrary to findings from other settings, our results suggest that the presence of local parties does not contribute to higher voter turnout in Sweden. We maintain that this most likely is due to Sweden being a tough test for this hypothesis since Sweden has some unique institutional characteristics, such as concurrent elections and high baseline turnout in local elections.

I 25 år har Centrum för kommunstrategisk forskning, CKS, varit ett nav för forskning och samverkan kring kommunal och regional utveckling. Den här boken är en del i uppmärksammandet av 25-årsjubiléet.

Boken är en antologi som belyser frågor om hållbar utveckling utifrån kommunernas olika roller och ansvar för samhällsstrukturer och samhällsprocesser. Författarna till de olika kapitlen är forskare vid CKS och forskare som ingår i CKS samarbetsnätverk. I de olika kapitlen sammanfattas i flera fall forskning som har sträckt sig över många år. På så sätt visar vi genom den här boken hur kontinuiteten genom vår centrumbildning har bidragit till en livskraftig struktur för fördjupad kommunstrategisk och regionstrategisk forskning som tagit stöd i dialoger med miljöer utanför och innanför forskarsamhället.

Redaktör för boken är Brita Hermelin, professor i kulturgeografi vid CKS. Övriga författare är Magnus Dahlstedt, David Ekholm, Gissur Ó Erlingsson, Ida Grundel, Sara Gustafsson, Robert Jonsson, Martin Klinthäll, Dick Magnusson, Kristina Trygg, Susanne Wallman Lundåsen, Emanuel Wittberg, Johan Wänström och Richard Öhrvall.

Många svenska välfärdstjänster började privatiseras under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal i kölvattnet av en global privatiseringsvåg. Denna våg inleddes när Margaret Thatcher tillträdde som Storbritanniens premiärminister den 4 maj 1979. Då producerades ungefär 10 procent av örikets BNP i de statligt ägda företagen. Det privatiseringsprogram som Thatcher genomförde reducerade den andelen till 3 procent vid hennes avgång elva år senare. Många andra OECD-länder, bland annat Frankrike, Japan och Spanien, följde Storbritanniens exempel under 1980-talet. När kommunismen sedan föll vid 1980-talets slut inleddes omfattande privatiseringar i Östeuropa. Detta händelseförlopp gav politiskt bränsle till fortsatta privatiseringar i Västeuropa och andra delar av världen. I Sverige börsnoterades och privatiserades flera statliga företag, exempelvis SSAB och Procordia. De statliga monopolföretagen inom tv och telefoni utmanades framgångsrikt av Kinnevik med Jan Stenbeck vid rodret. Även på andra områden skedde förändringar i marknadsliberal riktning, bland annat avreglerades inrikesflyget och taxinäringen och ansvaret för järnvägsnätet flyttades från SJ till det nyinrättade Banverket för att skapa förutsättningar för konkurrens (Bergh 2009). Samtidigt infördes styrningsmodeller inom den offentliga sektorn som var starkt influerade av näringslivet. Att den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen skulle öppnas upp för privata utförare bör alltså ses som en del i en större utveckling.

I det här kapitlet beskriver vi hur produktionen av välfärdstjänster har  privatiserats i Sverige sedan 1980-talet. Med detta tidsperspektiv fångar vi en händelserik period under vilken privata utförare har blivit allt vanligare.

Kapitlet inleds med några förklaringar till att den offentliga sektorn kom att utsättas för konkurrens från privata utförare. Därefter följer en lägesbeskrivning med tjänsteövergripande statistik följt av redogörelser för den privata produktionens utveckling inom fem viktiga välfärdsområden: förskola, skola, äldreomsorg, insatser till personer med funktionsnedsättning och sjukvård.2 För varje område beskriver vi också vilka aktörer som har drivit på eller bromsat utvecklingen, vilka politiska argument som har använts (främst i propositioner och följdmotioner), hur marknaden har organiserats och hur de regionala skillnaderna ser ut.

Despite the influence of stigmatization on vote choices, little attention has been given to the impact of social stigma on voters’ selection of voting procedures. To bridge this gap, our study focuses on Sweden, where the open-display ballot system at polling stations potentially compromises vote secrecy. Using survey data from the Swedish National Election Studies in 2014 and 2018, we examine the relationship between citizens’ voting procedure choices and their support for a highly stigmatized radical right party, the Sweden Democrats. Our findings reveal that voters of the Sweden Democrats are more inclined to vote in advance, particularly in districts with low general party support, indicating a high level of stigma. We argue that advance voting can be seen as a strategy to safeguard vote secrecy when voting for stigmatized parties within an institutional context featuring public displays of ballots. In addition, our research sheds light on the importance of electoral integrity in maintaining the confidentiality of voters’ choices.

While recent research finds strong evidence that birth order affects outcomes such as education, IQ scores, earnings, and health, the evidence for effects on political outcomes is more limited. Using population-wide data from Sweden, our within-family estimates show that firstborns are significantly more likely to run for and be elected to political office. In addition, for the males in our sample we test whether a number of potential mechanisms account for the relationship between birth order and political participation. Disconfirming our expectations, the birth order effects are only marginally smaller when controlling for occupational economic status, cognitive ability, and leadership skills. Our results suggest that big brother, or for that matter big sister, not only sees us; to a certain extent he or she also rules us.

According to the ‘law of dispersion’, the level of inequality in political participation is higher when voter turnout is low. We empirically test this hypothesis by evaluating levels of voter turnout in the 2010 Swedish election to the Västra Götaland county council and in the 2011 re-election for the same county council. The re-election voter turnout was reduced by almost half, from 80.6 per cent to 44.1 per cent. Our results support the law of dispersion: the level of inequality in participation substantially increased between young and old, rich and poor, low and high educated and politically interested and uninterested.

Abstract Does rainfall during the Election Day reduce voter turnout? Previous research shows that in the US one inch of rain reduces turnout with about one percentage point. We turn to the Swedish context in order to test whether rainfall on Election Day have the same impact in a high turnout context. We move beyond previous research by testing the impact of GIS-interpolated rainfall on three different datasets that allows us to view the issue both from a wide time frame as well as with high precision as for turnout measures: (a) aggregate turnout data for Sweden’s 290 municipalities, (b) individual level data from the Swedish National Election Study and (c) data from a register-based survey on voter turnout. In none of the three datasets do we find robust negative effects of rain.

I 2018 års riksdagsval ökade valdeltagandet till 87,2 procent. För fjärde valet i rad begav sig en större andel av de röstberättigade svenskarna till valurnorna. Sedan riksdagvalet 2002 har andelen röstande ökat med 7,1 procentenheter och valdeltagandet i 2018 års val är det högsta sedan 1985 (se Figur 1 nedan). Även i en europeisk jämförelse är 2018 års svenska valdeltagande mycket högt; det är bara Danmark och Malta som kan uppvisa lika höga nivåer utan att ha obligatorisk röstning.

During the last decades, we have seen an increased public interest in efforts to fore-cast US presidential elections. A leading actor in this development is Nate Silver, founder of the news site FiveThirtyEight. We provide a brief overview of the historical development of forecasting methods, including both opinion polling and structural models, and the combination of the two that has been developed by Silver and others. We also discuss the 2016 election, where Donald Trump stood as the winner, while all forecasts had been leaning towards Hillary Clinton. This gave rise to an intense debate about both the substance of these forecasts and how they are presented. We conclude with a discussion of the development of forecasts of the 2020 election.

På flera håll i världen har en politisk polarisering mellan stad och landsbygd vuxit fram. Den har bland annat tagit sig uttryck i form av en landsbygd med minskat förtroende för institutioner och ökat stöd för populistiska partier. Tidigare svenska studier har inte funnit någon tydlig polarisering av detta slag, men det kan hänga samman med vilka frågor som ställts och de geografiska indelningar som använts i dessa studier.

I den här rapporten undersöks polarisering mellan stad och land med hjälp av en särskild urvalsundersökning som riktar sig till dem som bor i de allra minst och allra mest tätbefolkade delarna av Sverige. En stor del urvalet är dessutom riktat till 18-åringar, vilket gör det möjligt att få en bild av uppfattningarna hos personer som ännu inte hunnit flytta till en annan del av landet för arbete eller utbildning. Totalt sett baseras analyserna på svar från 2 703 personer.

Rapporten har tre frågor i fokus. Den första frågan avser om personer i stad respektive på landsbygd ger uttryck för ressentiment som har sin grund i platsen där de bor. Med det avses en form av agg och bitterhet som grundar sig i uppfattningen att man i det egna området har fundamentalt skilda värderingar och livsstilar än personer i andra områden, att det egna området ignoreras av politiska beslutsfattare, samt att området inte får sin rättmätiga del av resurserna.

De resultat som presenteras i den här rapporten ger visst stöd för att det på landsbygden finns ett sådant platsbaserat ressentiment. De som bor där anser att de har andra värderingar än de som bor i städerna och att stadsborna inte bryr sig om landsbygden. De är också av uppfattningen att de politiskt styrande gynnar städer och inte landsbygd. Däremot finns inte stöd för ett sådan ressentiment bland stadsbor. De tycker visserligen också att det finns skillnader i värderingar mellan stad och land, men de anser inte att städerna missgynnas av de politiskt styrande. Tvärtom är de av uppfattningen att det är städerna och inte landsbygden som gynnas i de politiska prioriteringarna.

Den andra frågan i fokus för rapporten gäller om det finns skillnader mellan stad och land avseende nöjdhet med demokratin, politiskt förtroende och partisympatier. Resultaten visar att så är fallet. Nöjdheten med den nationella demokratin är mindre på landsbygden än i städerna. Landsbygdsborna har även ett något mindre förtroende för riksdag och regering. När det gäller partival och positionering på vänster-höger-skalan går det att på landsbygden finna ett starkare stöd för partier till höger. Omvänt har partier till vänster starkare stöd i städerna. Dessa skillnader mellan stad och land är dessutom betydligt mer påtagliga bland 18-åringar än bland äldre personer.

Rapportens tredje och sista fråga gäller om personer i städer och på landsbygd har olika syn på framtiden för deras områden. I det avseendet är skillnaderna mellan stad och land inte så stora – i båda grupper är det få som ser negativt på områdets utveckling och de flesta har en framtidstro.

Även om det finns en framtidstro bland dem på landsbygd bör det missnöje som ändå finns hos dem, och som redovisas i den här rapporten, tas på allvar. Det är ett missnöje som tycks omvandlas till en politisk polarisering mellan stad och land.

This thesis contains an introduction and four essays that together address the issues of turnout and habitual voting. Although voting is less unequal than other forms of political participation, it is still biased in favour of more socially affluent citizens.  One way to achieve more equal participation is to increase the general turnout. This is the implication of the `law of dispersion', formulated by Tingsten in 1937, which states that as turnout increases, participatory equality also increases. In Essay I, co-written with Mikael Persson and Maria Solevid, we revisit Tingsten's law and find new empirical support for it.

One possible path to improving general turnout is the formation of voting habits. It is argued by some scholars that voting is a habit formed early on in life, when young people encounter their first elections after coming of age. It is, however, still a matter of debate as to whether voting is an act of habit. Three of the four essays in this thesis tackle this question in various ways. In Essay II, I study voting among young people who encounter their first election in different social contexts depending on their age, and how these differing contexts affect their propensity to vote in their first and second election. In Essay III, I examine whether experiencing a European Parliament election with a low turnout as a first election affects the likelihood of casting a vote in a subsequent national parliamentary election. In Essay IV, co-written with Sven Oskarsson, we study student mock elections, which constitute the first, albeit hypothetical, election experience for many young people.

The main result is that the first election a young person faces is not as important as has been claimed in previous research. Regardless of whether the initial experience takes place in a context that encourages turnout or the first election encountered is a low-stimulus election that fails to draw crowds to the polls, there is no substantial impact on turnout in subsequent elections. One implication of this finding is that lowering the voting age is not likely to increase voting rates, not even in the longer term.

For several decades, Sweden has had a relatively high voter turnout, both in relation to the first half of the 20^th century and in comparison with other countries. Still, even in this high-turnout context substantial differences in turnout can be found when comparing different population groups. Demographic characteristics and socioeconomic resources are related to the propensity to vote. A more general conclusion is that voter turnout is associated with a higher level of equality in participation. The increase in turnout in recent Swedish elections has led to a more equal participation.