Denna rapport handlar om villkor och förutsättningar för folkhälsoarbete i svenska kommuner. Kommunernas roll i folkhälsopolitiken är komplex, föränderlig och saknar tydlig reglering. Samtidigt som rollen är oklar, ansvarar kommunerna för mycket av det som påverkar befolkningens hälsa, såsom skola och utbildning, sociala verksamheter, fritid och stadsplanering. Dessutom möter Sveriges kommuner idag ökade förväntningar när det kommer till att hantera en tilltagande ojämlikhet i hälsa bland barn och unga. I rapporten undersöks de institutionella och organisatoriska villkor som påverkar kommunernas folkhälsoarbete genom en fallstudie av Generation Peps pilotprojekt Pep Kommun.

Pep Kommun är ett pilotprojekt initierat av Generation Pep, en icke-vinstdrivande organisation. Pilotprojektet syftar till att utveckla och testa insatser för att främja barns och ungas hälsa i sex kommuner. Genom fokusgruppsintervjuer med deltagare från de sex deltagande kommunerna nås en djupare förståelse för de spänningar och ibland skiftande logiker som formar villkoren för hur lokalt folkhälsoarbete kan bedrivas.

Rapporten visar på en klyfta mellan det strategiska, kommunövergripande arbetet som Pep Kommun haft för ambition att utveckla, och det operativa arbetet med framförallt barn och unga som bedrivs inom ramen för kommunernas välfärdsarbete med skola, fritid och social verksamhet. Framför allt identifieras utmaningar i att implementera och utveckla lokala arbetsformer för folkhälsoarbete i relation till den sektoriserade förvaltningen. Denna utmaning förstås som en spänning mellan den traditionella och sektoriserade välfärdspolitiken visavi den tvärsektoriella folkhälsopolitiken.

Resultaten innebär inte att tvärsektoriellt och strategiskt folkhälsoarbete är helt skilt ifrån det sektoriserade välfärdsarbetet. Men det innebär att olika delar av kommunal verksamhet med bäring på barn och ungas hälsa vilar på olika traditioner, olika former för styrning, olika professionell kunskap liksom skilda organisatoriska och politiska kontexter. Detta behöver hanteras för att ett tvärsektoriellt och kommungemensamt folkhälsoarbete ska kunna utvecklas.

Avslutningsvis diskuteras behovet av att förstå den lokala kontexten som en dynamisk spelplan liksom vikten av att hantera förändring istället för att etablera en fixerad ordning för lokalt folkhälsoarbete. Vi menar också att det krävs ett kontinuerligt arbete att skapa klarhet kring vad kommunerna vill med sitt folkhälsoarbete (exempelvis i form av medverkan i Pep Kommun). Därtill menar vi att en större konceptuell klarhet kring vad kommunalt folkhälsoarbete är och förväntas vara måste utvecklas i dialog mellan statliga myndigheter, regioner och kommuner.

Sammanfattningsvis bidrar rapporten med kunskap om villkor och förutsättning för folkhälsoarbete på kommunal nivå genom att peka på centrala institutionella och organisatoriska spänningar. Samtidigt pekar rapporten på att det finns ett stort behov av att fortsatt – i framtida praktiknära forskning – utveckla förståelsen för lokalt folkhälsoarbete genom att integrera kunskap om interventioner och medicinska aspekter av hälsa, med kontextuell och implementeringsinriktad kunskap om folkhälsoarbetets kommunala styrning och organisering.

Det har blivit allt vanligare att se idrott som en lösning på olika slags utmaningar i samtiden. I linje med sådana idéer har idrott allt oftare kommit att användas som ett sätt att möta problem som följer i spåren av segregation och ojämlikhet. Frågan är vad just idrott kan erbjuda när det gäller att lösa samhällsproblem: vari består just idrottens kraft?

Med grund i aktuell forskning tar sig Idrottens kraft? an frågan om idrottens nytta i samhället. I boken analyseras hur olika verksamheter som använder idrott som ett redskap för sociala ändamål förstås av aktörer som deltar i och utför dem. Fokus riktas bland annat mot hur verksamheterna organiseras och de socialpedagogiska ambitioner de drivs av. 

Med sina empiriska exempel ger boken perspektiv på skapandet av sociala problem och vad det i sin tur möjliggör i form av styrning och socialpolitiska insatser. I boken problematiseras tilltron till idrottens kraft, som en lösning på olika samhällsproblem. Genom att undersöka idrotten blir det på så vis möjligt att förstå inte bara idrotten, utan även det samhälle som gör idrotten möjlig som lösning på sociala problem. 

Idrottens kraft? riktar sig till studerande inom bland annat idrotts- och statsvetenskap, sociologi, socionom- och lärarutbildningarna, verksamma inom arbete med ungdomar, idrott, fritid och integration samt andra som är intresserade av idrottens roll i samhället.

Följande kapitel anlägger ett annat perspektiv på tillvaron i dessa områden. Fokus riktas här inte mot utanförskap som tillstånd, utan snarare mot utanförskapandet som process. Vi vill med detta kapitel lyfta fram några av de samverkande effekterna av social exkludering, som på olika sätt formar de sociala villkoren för boende i städernas förortsområden – och inte minst för unga. I kapitlet görs utblickar över huvudlinjer i aktuell svensk  forskning. Denna forskning har i huvudsak fokuserat på förhållandena i områden i de tre största städerna, men de mönster av segregation som beskrivits i denna forskning känns idag igen också i både mindre och mellanstora svenska städer (jfr Salonen 2011; Fell & Guziana 2016). Det analytiska avstampet i kapitlet är en bred förståelse av social exkludering i relation till såväl formella som substantiella rättigheter (civila, politiska men framför allt sociala), som tillsammans formar möjligheterna för de ungas deltagande i samhällsgemenskapen. De processer som formar de ungas möjligheter att delta har såväl materiella som symboliskt gestaltande dimensioner, i form av föreställningar om individer och grupper samt områden, inte minst förortsområdet – ”utanförskapsområdet”. Med den sociala exkluderingens mekanismer i förgrunden har vi identifierat fyra dimensioner av social exkludering i aktuell svensk forskning, nämligen: rumslig exkludering ifråga om boendemiljö; substantiellt deltagande i, tillgång till och möjligheter ifråga om arbetsmarknad och ekonomisk hushållning; exkludering i och genom utbildning; deltagande i politik och samhällsliv. Innan vi går närmare in på var och en av dessa dimensioner av social exkludering, låt oss först inleda med att kort presentera det perspektiv på social exkludering som vi tar avstamp i.

Det här kapitlet handlar om idrott som socialpolitisk insats, om hur idrott har kommit att ses och användas som ett medel för att hantera sociala problem. Särskilt fokus riktas mot de idéer om fostran, social förändring och aktivering av unga som ligger till grund för denna sorts insats. I kapitlet undersöks specifikt tre olika idrottsprojekt som initierats i ett utsatt förortsområde (Området), i en medelstor svensk stad (Staden). Samtliga projekt representerar idrottsbaserade sociala interventioner som bygger på informellt socialpedagogiskt arbete. I fokus för detta arbete står lärande och fostran med syfte att rusta unga med färdigheter och kompetenser för demokratiskt deltagande och inkludering. Syftet med detta kapitel är att närmare undersöka hur idrott, inom ramen för dessa tre insatser, framställs som en arena för att hantera sociala problem, med särskilt fokus på fostran och aktivering av unga. Vårt analytiska fokus riktas därmed mot insatsernas socialpedagogiska inslag, i fråga om de praktiker för fostran och lärande som iscensätts. Hur gestaltas den pedagogiska praktiken inom ramen för de idrottsbaserade sociala insatser som undersöks i kapitlet? Hur framställs de önskvärda färdigheter som unga förväntas utveckla genom deltagande i idrottsaktiviteter, för att de ska kunna göras inkluderbara? Det här kapitlet bidrar med en förståelse för hur den idrottsbaserade pedagogik som kommer till uttryck i dessa verksamheter bygger på föreställningar om nödvändigheten av ungas aktivering och att de rustas med förmågor för att hantera sin egen utsatthet. En sådan förståelse är viktig som utgångspunkt för att problematisera nutida förväntningar på pedagogik och individuell förändring. Detta som socialpolitiskt svar på utanförskapets problem.

In this chapter, we problematize the current discourses of social exclusion and segregation in suburban Sweden by providing an overview on contemporary Swedish research, further illustrated by on-going research on social exclusion of youth in the suburban landscape. First, we outline the conceptual debate on social exclusion in suburban Sweden and, in relation to this outline, we outline a theoretical approach to social exclusion based on social rights and substantial citizenship. Second, we use these concepts to approach four dynamics of social exclusion and their effects in the urban peripheries in Sweden of today: spatial exclusion, poverty, education and political participation. Third, on basis of this overview of Swedish research, we elaborate on interventions aiming at social inclusion and social change emerging in recent Swedish social policy. Fourth, we discuss current discourses on suburban social exclusion, and provide alternative frames of interpretation of the dynamics and effects of urban polarisation.

In this article, the rationality of a sport-based intervention in Sweden promoting social change and social inclusion is explored. By examining statements made by representatives of the intervention, the article outlines the domains where problems are located and where social change and governing is presumed to take place. Discursive formations such as ‘the self’, ‘the family’, ‘the community’ and ‘the place’ are problematized in distinct ways and consequently formed as domains of governing intervention. These domains are made particular from the rest of society based on a presumed lack of integration as well as articulations of otherness. These deviances are pointed out and remedied within the frames of the established social order – it is, according to the discourse, not society that should be reformed, it is the individuals, the families and communities that should reform or adapt. Within the frames of such a discourse, major social reforms are neither conceivable nor desired.

Handledning av examensarbete på socionomprogrammet omgärdas av vissa riktlinjer och av pedagogisk grundsyn. Riktlinjer och pedagogisk grundsyn betonar å ena sidan kommunikativt lärande och samarbetsträning och å andra sidan självständighet och elevaktivitet. Artikeln pekar utifrån en betraktelse av teorin om the zone of proximal development på hur dessa olika fokus kan förstås som av nödvändighet beroende av varandra och som olika delar av samma lärandeprocess: ett överskridande mellan lärande som mellanmänsklig och som självständig aktivitet. Förhållandet mellan lärande som interpsykologisk process och som intrapsykologisk process är här centralt. Vidare diskuterar artikeln detta i förhållande till samspelet mellan handledare och student och problematiserar handledarens roll i konstruktionen av studentens självständighet.

In this text, ‘sport as a means of responding to social problems’ are discussed, focusing on how this practice and knowledge intertwined have emerged in the history of the present. By means of identifying and describing the phenomenon’s contemporary appearance this is reflected upon, focusing on three sports-based interventions conducted in a socio-economic vulnerable area, and from there, tracing the genealogy and conditions of possibility in relation to specific characteristics of Swedish sport and social policy. By looking at statements from representatives of the interventions, three concurrent conditions of possibility are traced: (1) an advanced critique of traditional welfarist social policy, spotlighting individual risk-awareness and the rise of activation politics, (2) formalized expectations on the social utility of sport practices as a trend in Swedish sport policy, (3) a continuity within Swedish community work emphasising empowerment pedagogy, community within the civil society and area-based interventions. This provides a refined understanding of a contemporary sport practice, attuned to the specific features of Swedish sport and social policy, in a field notably influenced by international research. The article highlights how some certain conditions on the intersection between sport policy and social policy enables this particular regime of practice to emerge in contemporary society.

Den här rapporten presenterar resultat av en studie som bedrivits inom forskningsprojektet ”Idrott som en väg till social inkludering: styrning genom demokratisk fostran och organisatorisk samverkan”. I rapporten redovisas specifikt hur den idrottsbaserade sociala verksamheten midnattsfotboll har etablerats i två olika städer (”Västerstad” och ”Österstad”) i samverkan mellan idrottsföreningar, en nationell stiftelse och kommunerna i dessa städer. Midnattsfotboll är ett slags fotbollsverksamhet med sociala ändamål för ungdomar i åldern 12 till cirka 25 år som bedrivs under lördagskvällar i socioekonomiskt utsatta områden. Verksamheterna har följts framförallt genom intervjuer med företrädare för verksamheterna och observationer på plats.

Syftet är att beskriva hur samverkan mellan olika aktörer både upplevs och går till i praktiken, identifiera olika förutsättningar för att kunna etablera verksamhet samt att bidra till reflektion kring vilken plats och betydelse en sådan verksamhet kan ha lokalt och politiskt.

Rapporten vänder sig till läsare med intresse för kultur- och fritidsaktiviteter, såsom idrott, men särskilt till verksamma i beslutsfattande eller verksamhetsnära positioner i kommuner eller andra myndigheter, på idrottsförbund, i föreningar och i civilsamhället i allmänhet. Ambitionen med studien är att den kunskap som redovisas i rapporten ska kunna ligga till grund för både verksamhetsutveckling och diskussioner om kultur- och fritids liksom socialpolitik och betydelsen av idrott inom dessa politikområden.

Rapporten behandlar återkommande flera viktiga teman som har med gränser och gränsöverskridanden att göra. Det gäller dels (sektors-) gränser mellan civilsamhällets aktörer och offentliga aktörer, och dels (administrativa) gränser mellan vad som uppfattas som olika politikområden, såsom kultur- och fritidspolitik och socialpolitik. Därtill bidrar studien med nära beskrivningar av hur arbetet med att utveckla en social verksamhet i samverkan mellan olika aktörer med olika bakgrunder tar form i praktiken.

Bland de huvudsakliga resultat som rapporten bidrar med kan följande lyftas fram särskilt:

• Verksamheternas etablering har sett väldigt olika ut i de två städerna trots liknande upplägg och relation till stiftelsen. Verksamheten i Västerstad har haft svårt att etablera sig långsiktigt och på ett formaliserat sätt; verksamheten i Österstad har etablerats tydligare och har dessutom kunnat utvecklas och expandera lokalt.
• De båda verksamheterna har haft olika organisatoriska förutsättningar och ekonomiska möjligheter, vilket påverkat hur de utvecklats. Ekonomin är beroende av de organisatoriska förmågorna i verksamheterna. Mycket av kontinuiteten och engagemanget i verksamheterna bygger på ledarna och för att kunna rekrytera dem behövs ekonomiska resurser.
• För att en verksamhet ska etableras lokalt är de specifika förutsättningarna både i städerna och i områdena där verksamheten bedrivs centrala. Det gäller dels ifråga om den befintliga föreningsverksamheten lokalt (som kan kanalisera verksamheter) och dels ifråga om möjligheter till stöd av politiska beslutsfattare och förvaltning på lokal nivå.
• För att en verksamhet ska kunna etableras lokalt är det viktigt att det inte bara finns en utarbetad plan för själva fotbollsaktiviteten (praktik) utan även för organisation, ledning och samverkan med andra involverade aktörer (program). När en utarbetad plan för verksamhetens program saknas lokalt blir enskilda företrädare och ledares individuella förmågor att navigera i relation till andra aktörers viljor och organisationer avgörande. Detta gäller särskilt ifråga om strategisk kommunikation och förmåga att anpassa målbilder.
• I de fall som kommuner vill stödja verksamheter som midnattsfotboll är det viktigt att reflektera kring sådana verksamheters politiska betydelse och deras potential för att uppnå politiska mål. Det gäller bland annat den mer generella betydelsen av samverkan med civilsamhället som utförare av tjänster och service, men det berör också avvägningar mellan professionella färdigheter och personliga egenskaper i sociala insatser och verksamheter. Projekt av det här slaget väcker också frågor om hur civilsamhällets (förmodade) självständighet kan värnas vid samverkansrelationer samt huruvida jämlik tillgång till idrottsaktiviteter för unga behöver motiveras med just socialpolitiska ändamål. Inte minst gäller det här att ha en rimlig tilltro till den kraft som tillskrivs just idrott ifråga om att bidra till integration och allmän samhällsutveckling. Inkludering i idrott (som ett mål i sig självt) behöver värderas i relation till tilltron till idrott som ett sätt (som ett verktyg) att skapa inkludering i samhället.

Det blir allt vanligare att idrottsprojekt startas inom ramen för en socialpolitisk strävan för integration, inklusion eller för att stävja brottslighet. Det kan ha fördelar, men det finns fallgropar att ge akt på, skriver fil. dr David Ekholm.

This article focuses on the forms and conditions of welfare provision and social work in the transforming welfare state. The Sport Programme (SP) is a municipal sport-based social intervention launched in response to segregation causing tensions in society, crime, and social exclusion. The programme constitutes a case for examination. Sport activities for youths at risk in the SP are assumed to foster a sense of community and social cohesion. The article investigates how ‘the community’ is constructed as a space for social inclusion. A variety of statements articulated by policy makers and municipal administrators are analysed from a governmentality perspective. The analysis suggests that ‘community’ is formed by distinguishing the SP from public welfare and social work and by mobilising civil society in the intervention. Public welfare is problematised as bureaucratic and insufficient, whereas civil society is associated with the potency of voluntarism, authentic leadership, and personal relations based on common identity and shared experiences. By involving a social entrepreneur, the SP mobilises and activates civil society as a means of responding to social problems, forming ‘community’ as a space with a ‘human touch’. Such a partnership re-distributes responsibility for responding to social problems to a variety of agencies. It is discussed how the SP enables role model identification as the primary governing rationale and how this incorporates elements of de-professionalisation in social work. Consideration is given to challenges for social work and to how activating ‘community’ illustrates tendencies and transformations in contemporary Swedish welfare provision.

Vissa barn idrottar, tävlar och drömmer på sina egna villkor. Andra får vara med om det bidrar till deras uppfostran. Organiserad spontanidrott mot sociala problem blir allt vanligare. Projekten blottlägger ojämlikhet och den svenska idrottsmodellens utmaningar.

This article reviews Swedish research literature on sport as a means to realize social objectives related to crime prevention, contextualized by international literature on the subject. The article examines how Swedish research on sport as a means of crime prevention can be understood in light of international research regarding research questions, theoretical approaches, and content. Utilizing content analysis with inductive category development, the article describes current Swedish and international research, identifies certain characteristics in Swedish research, as well as underlying assumptions. Besides a thorough description acknowledging discrepancies between scientific knowledge in literature and a common sense notion in society about sport as a means of crime prevention, the article highlights five results. First, Swedish research shows great similarities with international research regarding content. Second, previous research is greatly concerned with empirically driven approaches. Third, Swedish research is nonexplicit in terms of crime prevention as a social objective and considers social objectives a potential effect of, rather than a premise for, sport practices. Fourth, Swedish research is focused on primary and secondary prevention. Fifth, there is general lack of Swedish research on sport as a means of crime prevention. In conclusion, the article considers future possible directions in research with respect to characteristics in the traditionally upheld Swedish welfare state regime.

Researchers have examined sport practices as a means of crime prevention. The article reviews the international body of literature on this subject from a social constructionist perspective. By exploring the idea of sport as a means of crime prevention, the article considers what is described on the subject and how these descriptions are articulated. Through a content analysis, the article aims to develop categories and provide an analytical discussion of the findings. The descriptive analysis reveals that, although researchers are most notably critical of putting faith in sport for social objectives, there is research that affirms the role of sport in crime prevention. When sport is upheld as a means of crime prevention, two modes of prevention are emphasised, called the averting-mode and the social change-mode. The discussion focuses primarily on how the dominant social change-mode is articulated and how this social change becomes a meaningful concept as portrayed in discourses on individuality and transferability. The importance and potential consequences of framing crime as a social problem and of framing sport as a solution in response are also discussed. Finally, the article sets out the direction for further research on sport as a means of crime prevention.

This article analyzes how representatives of two sports-based interventions in Sweden conceptualize the ways in which differentforms of social relations facilitate social inclusion and integration. The articulated statements are analyzed from a discursive andgovernmentality perspective. The analysis spotlights how sports practices ideally provide inclusive and bridging meetings betweenschools and children from different areas, and how bonding relations with formative role-models make it possible to reach out toyoung people in the community and to facilitate learning, guidance and social change according to certain norms. However, bondingrelations between children from the same area are not spotlighted in discourse. This, and other discursive effects, are problematizedwith respect to how such discourse restrains and limits the conditions for the social inclusion and integration of the targeted youth.

Sport has been increasingly recognized in social policy as a means of steering social change and as a method for responding to diverse social problems. The present study examines how rationales of social change are formed through ‘sport as a means of responding to social problems’. Four research questions are posed: (1) How is it that sport can be thought of and articulated as a means of responding to social problems? (2) How are sport practices assumed to operate as a means of responding to social problems? (3) How are social problems represented when sport is promoted as a means of response? (4) What conduct, subjectivity and citizen competences are shaped within this regime of practice? The study focuses on the government of subjects’ conduct, the formation of community and delineation of domains subjected to social change. The gradual shifts in the governmental rationality of the Swedish welfare state provide a framework for the study. Two kinds of empirical material are investigated. Initially, scientific knowledge is analysed; after this, a sport-based intervention, conducted in cooperation between a social entrepreneur, municipality and local sport clubs, is examined. In relation to scientific discourse, research on sport for social objectives would benefit from more theoretically driven constructionist perspectives related to welfare state transformations. In scientific discourse, rationales of social change in sport are conceived of as individual attainment of skills, competences and powers that are presumably transferable to other social spheres. Such discourse represents problems as individual problems. With respect to the sport-based intervention, individual change is promoted by representatives of the social entrepreneur in terms of providing subjects with motivational powers, which are shaped by role models and applied in “choosing the right track”. By representing problems as risks, avoidance is formed as an individual opportunity. This positions subjects as being responsible for their own welfare and inclusion. Municipal policy makers view the intervention as a way to form community and social cohesion in response to tensions in society. They present sport (and the social entrepreneur) as a way to mobilize and activate civil society – which is associated with the potency of voluntarism, authentic leadership and personal relations based on common identity. Consequently, responsibility for responding to social problems is spread and elements of de-professionalized social work are imposed. To conclude, sport is conceptualized as a means of responding to social problems because sport practices are associated with individual agency and with an active civil society and moral community. The technologies and rationality of social change point out ‘the self’, ‘the community’ and ‘the place’ as locations where social change is possible, rather than the whole of society. For instance, the technologies of social change are based on activation and responsibilization of ‘the self’ and of ‘the community’. These rationales of social change are based on a critique of welfarist governmentality and of the idea of governing from ‘the social’ point of view. Arguably, such discourse obscures more profound social reform. The study provides some empirical explorations illustrating how a range of tendencies and mutations in the governmental rationality of the welfare state and of social work are  manifested in ‘sport as a means of responding to social problems’.

sport has no intrinsic essence that makes it suitable as a means to promote social goods. Rather than seeing sport as an alternative to delinquency, discrimination and violence, and more, we need to recognize sport as a reflection of, and as an integral part of, society and that delinquency, discrimination and violence are also aspects of life played out in sport. If we want to use sport in a productive manner as a vehicle of social change, this must be recognized as well as the potential attributed.For sport activities to contribute to social goods, they need to be strategically designed with a clearly elaborated program theory. If this is attained, sports-based intervention can result in diversion and in social change working for long term crime and drug prevention, especially when focusing on the integration of education in the sport activities and downplaying competitive elements. However, the benefits of providing sport opportunities cannot be reduced to such expected outcomes, but should instead be recognized for the value of enabling participation on the conditions of young persons,themselves. Accordingly, expectations of outcomes must be calibrated with what is possible to achieve, and the complex of social structures at the cause of social problems, crime and drugs must be recognized. In this sense, the provision of sport can be seen as much as a social right for young persons, as it is proclaimed a vehicle of social objectives beyond the practice of sport itself.

Finally, I believe it is important to reflect about the context and frameworks of the integration of sport within the realm of social policy, in terms of crime and drug prevention. We need to reflect on how problems are made intelligible in order to make them potentially targeted bymeans of sport, what dimensions of social problems and causes of crime that becomes invisible and not potentially targeted by sport, what premises underlie our understanding of sport as a means of provision of social interventions and what it does to our general understanding of crime, drugs, social problems and social exclusionas well as social policy, when sport is conceived of as a means of crime prevention.

The Sport Programme, initiated by municipal administrators and managed by a social entrepreneur, is a Swedish sport-based intervention promoted as a response to social problems of crime and segregation in a targeted urban area. The article examines the manager and coaches’ presentation of the programme with respect to how pedagogical governing techniques are assumed to promote social change and how desirable citizen subjects are constructed for social inclusion. A variety of statements are analysed from a governmentality perspective. It is concluded that, although problems are assumed to be caused by structural segregation, the intervention targets individual change and risk management. Presumably, subjects are provided with motivational powers that are shaped by role models and applied in ‘choosing the right track’, navigating among risks and averting problems and exclusion. By representing problems as risks, avoidance is formed as an individual opportunity. This technology of individual agency is aimed at shaping motivated, responsible and self-governing citizen subjects, thus representing subjects as being responsible for their own welfare and inclusion. With respect to sport as a means of responding to social problems, the article provides reflections on and empirical accounts of the conditions of welfare provision and social work under advanced liberalism.

Kunskapsöversikten utgår framförallt från begreppen social exkludering och social inkludering. Dessa är begrepp som på ett tydligare sätt än utanförskap är möjliga att förankra i samhällsvetenskaplig teoribildning och forskning. Det blir därigenom möjligt att systematiskt beskriva forskning och avgränsa ett visst forskningsfält. Syftet med denna kunskapsöversikt är att identifiera, sammanställa och analysera nationell forskning om ’ungas utanförskap i utsatta stadsdelar’ med avseende på områdesspecifika sociala villkor såsom skola och utbildning, familjeförhållanden och arbetslivsförankring, fritidssysselsättning samt boendeformer. Syftet är vidare att mot bakgrund av denna kunskapsöversikt peka på möjliga strategier för att möta problem med ’ungas utanförskap i utsatta stadsdelar’. Detta syfte kan preciseras med utgångspunkt i tre huvudsakliga frågeställningar. (1) Hur kan centrala begrepp med relevans för ’ungas utanförskap i utsatta stadsdelar’ förstås inom politiken och inom forskningen? För att möta denna frågeställning görs en kortfattad översikt av olika förståelser av centrala begrepp och argument för varför frågan i den här kunskapsöversikten studeras med fokus på social exkludering anförs. Det görs i avsnittet ’perspektiv på social exkludering’. (2) På vilka sätt uppträder social exkludering – ifråga om ’ungas utanförskap i utsatta stadsdelar’ – med specifikt avseende på arbetsliv och ekonomi, utbildning och skola, politik och civilsamhälle samt ifråga om rumslig segregation och boende. För att möta denna frågeställning ges en översiktlig bild av svensk forskning på området. Den översiktliga bilden kompletteras med flera fördjupade nedslag i centrala forskningsbidrag. Detta presenteras i avsnittet ’svensk forskning om social exkludering’. (3) Vilken typ av insatser (eller rekommendationer till be-slutsfattare) beskrivs, undersöks och lyfts fram inom forskningen och vilka framgångsrika strategier för att möta ’ungas utanförskap i utsatta stadsdelar’ kan identifieras i forskningen? För att möta denna frågeställning presenteras forskning om sociala interventioner med fokus på områdesutveckling samt rekommendationer gjorda av forskare till beslutsfattare. Olika insatser berörs i avsnittet ’svensk forskning om social exkludering’ men fokus här är framförallt på avsnitten ’områdesbaserade interventioner’ och ’rekommendationer i litteraturen’. Kunskaps-översikten avser att ge en översiktlig bild av vetenskaplig kunskap på området ’ungas utanförskap i utsatta stadsdelar’. Översiktligheten innebär ett fokus på att lyfta fram huvuddrag och visa på mångfald i perspektiv på forskningsområdet; men översiktligheten innebär också att de stora dragen prioriteras före fördjupningar. Den variation av forskning som redovisas präglas av en mångfald av in-fallsvinklar och perspektiv. I vissa avseenden kan gemensamma orienterings-punkter skönjas, i andra avseenden står forskningen i motsättning och till och med i konflikt med varandra. Den kunskap som denna översikt bidrar med har legat och ska ligga till grund för samtal och dialog i seminarieform kring hur det är möjligt för praktiker, förvaltning och beslutsfattare att förhålla sig till och inte minst möta utmaningar som har att göra med segregation och utanförskap samt särskilt med fokus på områdesbaserat socialt arbete. Det är och har varit en viktig ambition i arbetet med rapporten att denna har varit en del i kunskapande och utveckling i dialog med beslutsfattare och praktiker. I det avseendet är denna rap-port inte slutpunkten på ett arbete med dessa frågor utan snarare ett avstamp och underlag för fortsatt utvecklingsarbete.

This article explores the rationalities of social change of a sports-based intervention, midnight football, carried out on two sites in the suburban landscape of Sweden. Based on interviews with coaches and managers and on-site observations, we examine how rationalities and technologies of social change are promoted, how technologies of social change are assumed to operate within the intervention, and how the intervention objectives are formed in relation to the technologies promoted. The analysis is guided by a Foucauldian perspective on disciplinary and pastoral power. It displays how various conceptualizations of risk underpin the intervention, and, in particular, technologies of spatial and temporal diversion. Youth are (dis)located to perceived sites of order and rule, as midnight football is portrayed as a regulated arena in opposition to outside sites of disorder. To form and visualize the rules of law, coaches, ascribed the position of role-models and law-makers, have a particularly important role to play, embodying law, rule, and conduct. In addition, disciplinary power operates through normalizing sanctions, stressing the corrective influence of coaches and readjustment of youth conduct. The technologies promoted are underpinned by goals to form a certain order of subjects, where ideals of conduct can be transferred and proliferated to the world outside, forming order and security in society. Those deemed at-risk and in need of social change, are addressed by means of discipline and control. Conclusively, the technologies promoted appear more as a symptom of existing patterns of inequalities and segregation than as a solution to the challenges confronted.

Today, sport activities are performed as instruments for social objectives. In this article, we examine Midnight Football, a sports-based intervention promoting social inclusion and crime-prevention. Based on interviews with participants and on-site observations, we examine how young participants understand their participation in relation to the overarching ambitions of the intervention. Participants emphasize that football is fun, enables social relationships, and opportunities of development, and not primarily the instrumental utility of the practices noted to underpin the intervention. In the tensions between the different discourses, the hegemony of instrumentality which conditions the activities can be challenged. At the same time, the instrumentality of sport utilized on the explicit premise of social objectives challenges the traditional and competitive notions of sport practices. This dual resistance is principally discussed with respect to sport provided as a right or premised as an instrument of specific policy objectives.

Sports practices have been emphasised in social policy as a means of responding to social problems. In this article weanalyse a sports-based social intervention performed in a “socially vulnerable” area in Sweden. We examine the forma-tion of includable citizens in this project, based on interviews with representatives involved in the project. The materialis analysed from a governmentality perspective, focusing on how problems and solutions are constructed as being consti-tutive of each other. The focus of the analysis is on social solidarity and inclusion as contemporary challenges, and howsport, specifically football, is highlighted as a way of creating social solidarity through a pedagogic rationality—football asa means of fostering citizens according to specific ideals of solidarity and inclusion. The formation of solidarity appearsnot as a mutual process whereby an integrated social collective is created, but rather as a process whereby those affectedby exclusion are given the opportunity to individually adapt to a set of Swedish norms, and to linguistic and cultural skills,as a means of reaching the “inside”. Inclusion seems to be possible as long as the “excluded” adapt to the “inside”, whichis made possible by the sports-based pedagogy. In conclusion, social problems and social tensions are spatially locatedin “the Area” of “the City”, whose social policy, of which this sports-based intervention is a part, maintains rather thanreforms the social order that creates these very tensions.

This article concern how sport is conceptualised as a response to challenges of segregation, exclusion and conflict. We examine a sports-based social intervention and analyse how an association-like organization is set up as a means of promoting social inclusion and community. The examinations are based on statements made by representatives of the intervention and analysed from a governmentality perspective. In discourse, it is articulated that self-generating social exclusion reinforces patterns of ethno-cultural segregation. In response, the sports-based intervention provides an association-like arena, where role-models can reach out to youths, enact proper conduct and Swedish-ness, introduce to Swedish civil society associations and promote social inclusion. The association-like organisation alerts how traditional sector divides are contingent, and that the welfare state and civil society are entangled. Consequently, we need to look beyond this divide in order to focus on how social problems are countered in contemporary society.

Det här kapitlet handlar om hur idrott kommit att ses och användas som ett verktyg för brottsprevention. Vi riktar blicken mot tre teman som återkommer i både forskning om brottsprevention och i organisering av insatser med ambitioner om brottsprevention: avledning, fostran och kontroll. Mer specifikt undersöker vi hur dessa teman vägleder preventionsarbete i idrottsaktiviteter för unga. Kapitlet bygger på en genomgång av forskning om idrottsbaserade insatser och en analys av en specifik sådan verksamhet: Midnattsfotbollen.

Den 24 februari 2022 var vi inbjudna som gäster hos kulturutskottet med anledning av riksdagens forskningsförmiddag. Besöket innebar för vår del en möjlighet att presentera forskning om civilsamhället, särskilt idrottens sociala dimensioner och potential att "vara brottsförebyggande och motverka utanförskap för barn och unga", som det stod i inbjudan. Temat för vår presentation var "Idrottens kraft i ojämlikhetens Sverige". Vi ville dels lyfta fram de mönster och villkor för ojämlikhet och exkludering som formar samhället i idag och präglar idrotten som sådan - och ungas deltagande i den, dels problematisera tilltron till idrott som ett instrument för att förebygga brottslighet. Vi ville i det senare avseendet peka på att idrottsaktiviteter kan ha stora värden, och på olika sätt bidra till att förhindra brott, men också reflektera över hur en instrumentell syn på idrotten utestänger andra möjliga sätt att se på idrott. Mot denna bakgrund ville vi diskutera om stöd till idrotten kan legitimeras på andra grunder än dess eventuella instrumentella nytta - kan idrott på lika villkor vara en rättighet för barn och unga? Och även diskutera hur detta nyttotänkande, som skapas av ekonomiska incitament, blir en del av idrottens självbild, och hur det ligger till grund för ständigt ökade förväntningar på vad deltagande i idrott kan bidra till. Inte minst ville vi rikta blicken mot de ojämlika villkor för ungas deltagande i idrott som präglar samhället i dag. Unga i mer välbärgade delar av befolkningen kan delta på egna premisser. Unga i andra samhällsklasser tar del av idrott som social insats, på villkor att det ska bidra till att minska deras förmodade brottslighet.

Sport-based interventions are often integrated into systems of social policy, welfare, education, and control in modern societies, most notably in crime prevention. In this chapter, we take a closer look at how Midnight Football is formed as a means for the surveillance and observation of young people deemed to be at risk, based on a Foucauldian and Deleuzian framework. Using the context of Midnight Football, as organized in disadvantaged suburban areas in Sweden, the chapter emphasizes how technologies of discipline and control are characteristic of modern societies, and how the football programme presents opportunities for various societal agencies to visit, come into contact with and observe the young people present.

In this article, we explore the pedagogies of (de)liberation promoted in the sports-based intervention Midnight Football (MF), carried out in a suburban and socio-economically disadvantaged residential area in Sweden. Based on interviews with coaches and managers and on-site observations, we examine how socio-pedagogical rationalities and technologies are articulated in discourse and assumed to operate within the intervention, and how certain ideals of conduct and social inclusion are represented in discourse. The analysis is guided by a Foucauldian perspective on a variety of forms of power. It displays how disciplinary forms of spatial and temporal diversion and dislocation of youth from sites of risk and danger to sites of order and football are formed within MF, where non-authoritative relations between coaches and youth can be facilitated, underpinned by a pastoral form of benign care and guidance. This, in turn, according to the rationality, enables pedagogies of sublime guidance and governing through deliberative and motivational dialogues, supporting youth to conduct themselves and, within the frames of football, choose the right track in life, away from gangs and crime. Making active and responsible choices means not only opportunities for individual deliberation, salvation and social inclusion, but moreover, security in and for the locality, community and society. The analysis illustrates how discipline, pastoral power and technologies of empowerment and of the self are intertwined and constitutive of the government promoted. Notably, dialogues between coaches and participants do not focus on the socio-economic inequalities or the socio-political context of segregation among the youth; instead, salvation becomes a question of the mindset of the youth, legitimizing a pre-given socio-economic and socio-political order of social exclusion. Still, there is unfulfilled potential for critical pedagogy and (de)liberative dialogues for articulating the conditions for participation in sport and in society on the terms of the participating youth.