Svenska kommuner har redan höga ambitioner i sitt klimatarbete, men för att uppnå de mål som satts upp globalt och nationellt behöver positionerna hela tiden flyttas fram. Samhällsplaneringen spelar en central roll eftersom det är genom dessa processer som städer och landsbygd byggs upp, och de strukturer som skapas kommer finnas under många decennier framåt.
Kommunerna har planmonopol men i takt med allt högre inblandning av privata aktörer har de tappat makt och då möjligheten att i samma utsträckning som tidigare styra planeringen i den riktning de vill. Genom markanvisningar, något som blivit vanligare de senaste tio åren, kan kommunerna ta kontroll över specifika projekt, för att styra dem mot högre ambitioner sett till exempelvis hållbarhet.
Syftet med denna rapport är att undersöka och studera om och hur kommuner kan ställa hållbarhets-, energi- och miljökrav i markanvisningar. För att uppnå syftet ska rapporten besvara följande frågeställningar: Hur arbetar svenska kommuner med markanvisning? Vilka miljö- och energikrav ställer kommuner som genomför markanvisningar? På vilket sätt strukturerar och genomför kommunerna uppföljning av genomförda markanvisningar?
Metoden som använts är huvudsakligen intervjuer med representanter för kommuner som arbetar med markanvisningstävlingar och där olika aspekter av hållbarhet och klimatnytta är framträdande. Dokument har även studerats som ett komplement.
Huvudsakliga slutsatser från projektet är att allt fler kommuner väljer att arbeta med markanvisningar eftersom det ger en möjlighet att styra processerna mer och ta kontroll. Samtidigt kräver detta en markreserv och då en aktiv politik för uppköp av mark samt att det främst är i större kommuner med attraktiv mark det är möjligt att genomföra, eftersom det annars finns risk för att de får in för få intresserade aktörer.
Det är en utmaning att arbeta med hållbarhetsfrågorna eftersom kommunerna inte får ställa tekniska särkrav i sina planer, varför de behöver andra arbetssätt. Kommunerna väljer därför generellt att på sätt och vis vända på processen, genom att sätta upp kriterier de anser viktiga och sen får byggaktörer komma in med förslag på hur de ska möta dessa kriterier. Fördelarna är att byggherrarna ofta kommit långt själva i sitt hållbarhetsarbete och driver därför utvecklingen framåt, men en nackdel är att det är en resurskrävande process som kräver att kommunen i olika skeden skriver avtal med villkor och löften som de sen måste följa upp genom processen. Det ger en utmaning för kommunerna, att skapa en intern organisation där alla olika personer och förvaltningsdelar som kan vara inblandade behöver förstå syftet med det specifika projektet.
Kommunerna är försiktiga med att ställa krav som kan klassas som särkrav, men det har aldrig prövats i domstol och det sätts i vissa fall upp krav som skulle kunna argumenteras finns i gråzonen, såsom krav på fjärrvärmeanslutning. En av de största utmaningarna för kommunerna är att jobba med uppföljning eftersom det kräver mycket tid och ibland kompetenser som inte finns lättillgängliga. De undviker viten eller andra sanktioner om de märker att byggaktörerna inte lever upp till vad de lovat, men en effekt blir att byggherren kan få det svårare att få en marktilldelning i kommande markanvisningar.