I Svensk arbetarlitteratur av Lars Furuland & Johan Svedjedal, en handbok utgiven 2006, redovisar jag på mina 430 sidor många punktuella iakttagelser av den betydelse som folkbildningsverksamhet, folkhögskolor och folkrörelser uppenbarligen har haft för arbetardikten i Sverige. Men frågan kräver en mer övergripande och systematisk behandling. En första skiss diskuterades vid Mimers forskarkonferens i november 2006 på Brunnsvik. Nästa steg blev att lägga fram en väsentligt utvidgad framställning, avsedd för Mimers småskriftserie, på ett seminarium i Linköping i februari 2007.
Kap. 1 i föreliggande småskrift om Folkbildningens och folkrörelsernas betydelse för arbetarlitteraturen i Sverige börjar liksom handboken med en grundlig diskussion av frågan ”Vad är arbetarlitteratur?”. Hur bör termen bäst avgränsas? Kap. 2 behandlar den grundläggande frågan, hur den jämförelsevis mycket tidiga läskunnigheten i Sverige kan förklaras och hur det gick till när läsningen blev ”begrundande”. Först fick väckelserörelserna och några decennier efter 1850 även arbetarrörelsen sina ”läsare” som inte nöjde sig med katekesrabblandet inför husförhören. Kap. 3 lyfter fram fem typfall ur arbetardiktens första författargeneration, fyra män och en kvinna. Kap. 4 är ägnat åt ”Folkrörelser som författarmiljöer”. De flesta svenska arbetarförfattarna sökte sig ingalunda till en enda rörelse utan kunde samtidigt vara engagerade i tre–fyra olika verksamheter inom två–tre av folkrörelserna – allt efter rådande lokala förhållanden. En vanlig kombination var att kroppsarbetare organiserade sig fackligt men även gick in i ortens arbetarekommun, som ju svarade för det partipolitiska arbetet på hemorten. Sina kulturella intressen utvecklade många arbetare inom nykterhetsrörelsen, som var tidigt ute med studiecirklar, bibliotek och teatergrupper.
Arbetarbiblioteken och det framväxande folkbiblioteksväsendet anlitades självfallet av arbetarlitteraturens pionjärer. Men kap. 5 om ”Arbetarförfattarnas bibliotek” ger också talande exempel på hur stor betydelse folkbiblioteken fortfarande vid sekelskiftet 2000 har för låntagare från hem utan läsvanor.
Folkhögskolorna får ett eget kapitel 6, det största partiet i skriften. Till typiska bygdeskolor sökte sig åtskilliga blivande arbetarförfattare alltifrån sekelskiftet 1900. Och arbetarrörelsens första folkhögskola Brunnsvik, grundad 1906, har fostrat en hel ”Brunnsviksparnass”. Härvidlag kan jag bygga på egen primärforskning inför jubileumsverket Svensk folkhögskola 100 år (1968, del IV), som jag nu följt upp till våra dagar. Frågan är om inte denna skolforms mångskiftande didaktik för vuxna (jämte folkbiblioteken) har erbjudit den allra viktigaste författarskolan för ”de nya intellektuella” – en term som lanserades 1936 av litteraturkritikern Ivar Harrie. Det var folkhögskolorna, främst arbetarrörelsens Brunnsvik och bygdeskolan Hola nära Ådalens sågverksdistrikt, som först skapade studiemiljöer särskilt lämpad för autodidakter från arbetarklassen. För denna elevkategori befordrade folkhögskolan därmed en långt mer avancerad läs- och skrivkunnighet än folkskolan förmått åstadkomma. Detta skedde i jämförelsevis fria undervisningsformer och befrämjades av internatlivet, det framväxande stipendiesystemet, folkhögskolebiblioteken och elevtidningarna som på åtskilliga skolor gav publiceringsmöjligheter för skrivlystna elever.
När ungdomar, som brutit upp från det gamla agrarsamhället och lämnat bondgårdar, torp och statlängor under folkhögskolans första halvsekel, kom till en för bondebefolkningen inrättad skola så ledde det inte sällan till mer eller mindre allvarliga konflikter. För att ordentligt belysa detta i kap. 6 om folkhögskolan som bildningsväg bör den undersökta populationen även innefatta ett par blivande författare, som med tiden främst blev bondeskildrare. Jag har därför valt att dröja vid folkhögskoletiden för den på många fronter radikale J. L. Saxon (den förste folkhögskoleelev som invaldes i Sveriges författarförening) och vänsterliberalen Carl Larsson i By, ungdomsmötenas skald framför andra. Revolten mot bondeskolan började 1903 med skogsarbetaren Gustav Hedenvind-Eriksson som kom till den konservativa folkhögskolan Birka i Jämtland.
Kap. 6 innehåller också långa namnkataloger avsedda att underlätta vidare studier av skrivande elever i framtida vuxenpedagogisk forskning. En sådan ansats skulle även kunna innebära att elevers och lärares syn på skolformen jämfördes. Åtskilliga folkhögskolelärare har nämligen förlagt romaner eller noveller till folkhögskolemiljö och använt fiktionens form, när de redovisat sina erfarenheter av skolformen. En kort översikt av ”Författande folkhögskollärare” vill påvisa denna möjlighet.
Vad gäller elevlistorna så finns där åtskilliga exempel på blivande författare, t. ex. Susanna Alakoski och David Ericsson, som tveklöst hör hemma under rubriken arbetarförfattare enligt definitionerna i kap. 1. Men eftersom en tydlig förändring av bildningsvägarna för folkhögskoleelever med författarambitioner ägt rum, har jag funnit det motiverat att även skriva ett avsnitt om ”Skrivarkurser på framryckning”. Vad som avses är de nya skrivarlinjer och -kurser, som i högsta grad visat sig vara attraktiva för just denna kategori av elever. Därmed har en viktig komplettering av verksamheten skett vid drygt ett tjugotal av de 148 svenska folkhögskolorna (2007). Jag försöker skissera denna nyskapande pedagogiska utveckling på skrivkonstens område och karaktärisera pionjärskolorna.
Skriften avslutas med en omfattande käll- och litteraturförteckning som är uppställd efter bokens kapitelindelning.
Författaren har slutligen all anledning att tacka en rad uppgiftslämnare och seminariedeltagare: Ann-Marie Laginder, Staffan Larsson, Stefan Petersson och Monika Samuelsson vid Mimer i Linköping, Arne Andersson i Norberg, Gunnar Balgård i Umeå, Monica Borg i Smedjebacken, Kjersti Bosdotter på If Metall, David Ericsson och Per Sundgren i Stockholm, Torgny Karnstedt i Arvika, Kerstin Kieri i Stockholm, Bibbi Rydberg i Ludvika samt folkhögskoleföreträdarna Ann-Mari Bylund på Medlefors, Stewe Claeson på Kungälv, Christina Garbergs-Gunn på Brunnsvik, Ingmar Lemhagen, Arne Sundelin och Ann Abrahamsson på Biskops-Arnö, Lena Mårtensson på Skurup och Bertil Olsson på Skinnskatteberg.
Uppsala i oktober 2007Lars Furuland