Fokus för denna kunskapsöversikt är samhällsarbete i Sverige och Norden och vad som skett på detta område sedan år 2000. För att bredda blicken har också en internationell utblick gjorts. Den innehåller såväl publicerade böcker på området, som forskningsartiklar, avhandlingar och uppföljningsrapporter av olika slag, vilket betyder ett brett och varierat underlag. Författare av kunskapsöversikten är Jessica Petersson Berge, doktorand i socialt arbete vid Linköpings universitet.  

I denna kunskapsöversikt kommer det finnas korta beskrivningar och nedslag. Det kommer också att finnas tips på fördjupad läsning både i löpande text och i form av en referenslista i slutet.  

Cutbacks and austerity measures were in 2019 estimated in a quarter of the Swedish municipalities because of financial deficit. Due to the urbanization the conditions of the municipalities vary, creating different challenges and possibilities to provide for the necessary welfare service such as elder care. Despite a growing population of older people, previous research shows a decline in residential homes since 1980 as well as a decrease in caretakers receiving home help services. According to an inspection of the Health and Social Care Inspectorate (Inspektionen för vård och omsorg) local policy guidelines, for elder care assessment, are being used to reduce the dissimilarities in decision-making within the municipalities and to control the financial costs by adapting criteria and care limits for the needs assessment. Criticism has, by the Swedish Ombudsman, been directed towards the use of municipal guidelines for not complying with the law and case-law. Despite previous research indicating the usage of municipal guidelines in the needs assessment and decision-making process, municipal guidelines are still a relatively unexplored field. The aim of this thesis is therefore to understand the role of municipal guidelines, for elder care assessment, with regard to the law and the application of the law as well as the role municipal guidelines play according to politicians. In order to achieve this, the following has been examined: 1) the spread and content of the municipal guidelines, 2) the creation and political motives for establishing the guidelines and 3) how the care managers view their impact on the decision-making process. The methods used are semi-structured interviews, a survey, and a documentation review. 

The result shows that municipal guidelines are politically established, that they are widely spread and can be found in 274 out of 290 Swedish municipalities. According to the survey the guidelines contain guidance of law, case-law, and the like, as well as criteria and limits for the needs assessment and decision-making of elder care service. 

The result indicates that the local guidelines compensate for the ambiguity of the Social Services Act (Socialtjänstlagen 2001:453) by reinstating bureaucracy. By limiting the discretion, the guidelines aim to compensate for the lack of competence as well as create certainty and enable political responsibility for the usage of municipal resources as well as accountability between politicians, care managers and citizens. By standardizing, the aim is to achieve equality and legal certainty despite risking the fundamental intentions of the Social Service Act as a framework law designed for individual needs assessment. This study highlights the need to invest necessary resources into creating guidelines in order to make them more accessible, lawful and ensure legal certainty. The conditions, however, vary noteworthy between the municipalities. As a solution, the National Board of Health and Welfare, or some other authority, could be held responsible for developing national guidelines – regularly up to date and based on current law and case-law. In summary, this study shows that municipal guidelines have a widespread impact on the decision-making of care managers. The municipal guidelines thereby have a central role in the application of the law with a noteworthy potential impact on individuals and the help warranted to older people as a consequence. 

Den här boken handlar om villkor för tjejers delaktighet och inkludering, i samhället och i idrotten. I boken följer vi en verksamhet som vi kallar Bollen, som är särskilt riktad till unga tjejer i den urbana periferin. Bollens övergripande ambition är att – genom fotboll utomhus och inomhus, så kallad futsal – skapa möjlighet för unga tjejer att delta i idrottsaktiviteter med ambitionen att tjejers deltagande i idrott i sin tur ska bidra till inkludering och jämställdhet. I boken undersöker vi hur verksamheten tar form i ett sammanhang präglat av tilltagande social och ekonomisk ojämlikhet, där det bedrivs ett arbete för att på olika vis motverka dessa ojämlikheter, i en bredare strävan efter social förändring. Boken är ett viktigt bidrag i den pågående diskussionen om hur idrotten kan vara ett svar på samhällets utmaningar, såsom tilltagande sociala klyftor och ekonomisk ojämlikhet. Och på vilket sätt idrotten kan möjliggöra deltagande och inkludering.  

I rapporten presenteras resultat från uppföljning av verksamheten Reboot. Reboot är en idrottsbaserad insats som med bland annat fotboll som verktyg vill öka sysselsättningen bland unga i Sverige, särskilt i vad som beskrivs som “utsatta” och “idrottssvaga” områden. Reboot är initierad av Svenska Fotbollförbundet, det finansieras av Europeiska socialfonden och bedrivs i Göteborg, Motala, Norrköping och Umeå, i samverkan med kommuner och lokala aktörer. Ambitionen med Reboot är att använda fotbollsaktiviteter och fotbollens organisationer för att utforma ett verktyg med bland annat utbildningsinsatser och praktik som kan bidra till att individer stärker sitt självförtroende, ökar sin motivation och utökar sitt nätverk för att på så sätt närma sig arbete och sysselsättning. Uppföljningen kartlägger hur Reboot tar form som ett svar på utmaningar kopplade till ungas arbetslöshet och brist på sysselsättning samt bidrar med kunskap för att värdera verksamhetens måluppfyllelse. Studien har både ett kvalitativt och ett kvantitativt upplägg, och bygger på intervjuer, analys av policydokument samt en enkätundersökning av deltagarnas upplevelser av deltagandet.

Med utgångspunkt i tidigare forskning och tidigare vunna insikter om förutsättningar för att lyckas med idrottsbaserade insatser för att öka sysselsättning, visar analysen av verksamheten uppfyller flera förutsättningar för att aktiviteterna ska kunna lyckas i sina ambitioner: Reboot har en genomtänkt strategisk plan för verksamheten som vägledning för aktiviteterna samt en rad olika utbildningsinslag i dessa aktiviteter. En viktig aspekt gäller också de sätt på vilka aktiviteterna i Reboot bidrar till att skapa relationer och nätverk med andra människor. Reboot har också utvecklat former för studievägledning genom coachande samtal och praktik iarbetslivet.

Uppföljningen visar att arbetet med praktik skulle kunna utvecklas genom fördjupat samarbete med lokala idrottsföreningar. Det finns också svårigheter när det gäller deltagarnas försörjningsmöjligheter, vilket kan bli ett hinder för deras deltagande och som därmed påverkar utfallet av verksamheten. Ett viktigt resultat i uppföljningen handlar om hur sammansättningen av deltagare har betydelse för hur verksamheten tar form och hur dess utfall kan värderas. Det pekar på betydelsen av strategiskt arbete i rekryteringen av deltagare vilket i flera avseenden är beroende av möjligheterna till och förmågan till samverkan med andra aktörer i samhället, såsom kommuner och myndigheter. Olika sätt att arbeta med samverkan, och därmed med rekrytering av deltagare, innebär att verksamheten i praktiken tar form på olika sätt på de olika platser där projektet bedrivs. En nyckel för att utveckla arbetet, att sprida eller fördjupa det handlar därmed om att utforma strategier för samverkan med viktiga aktörer i det omgivande samhället och strategier för rekrytering av deltagare. I rapporten uppmärksammas och diskuteras också spänningar mellan olika målbilder med verksamheten, mellan att å ena sidan fokusera på att utveckla förbundets egna verksamheter och lokala föreningar i rekrytering av aktiva och, å andra sidan, att bidra till mål och ambitioner med större betydelse för samhället. Dessa spänningar präglar på olika sätt hur verksamheten tar form och hur den uppfattas av de som leder verksamheten och deltar i den.

Människor har i alla tider migrerat. Rörlighet är historiskt sett regel snarare än undantag. En del människor migrerar för att söka jobb, andra för att följa sin stora kärlek. Men många har också tvingats fly från krig, naturkatastrofer, förföljelse och annan misär. Flykten är inte sällan kantad av svåra utmaningar. För en del blir flykten den sista resan. För andra slutar resan med plats på ett flyktingboende och lång väntan på asylbeslut. Asylprocessen är tärande. Livet står på paus. Medan vissa får beslut om att de får stanna tvingas andra återvända till de länder de flytt ifrån.

Sverige 2019. Hösten 2015 hade Sverige den största invandringen sedan andra världskriget. Många människor sökte skydd från krig, förföljelse och mänskligt lidande. Välfärdssystemet sattes under press. Debattens vågor gick höga. Sverige byggde murar mot omvärlden. Migrationsverket som har uppdrag att erbjuda asylsökande en meningsfull vardag, fick allt mer uppenbara problem att fullfölja detta uppdrag. Det civila samhället mobiliserades runtom i landet till stöd för de nyanlända. Regeringen satsade stora riktade resurser till studieförbunden, som gavs i uppdrag att erbjuda asylsökande en introduktion till det svenska språket och det svenska samhället. Det är om just denna verksamhet som denna forskningsrapport handlar.

Migration, lärande och social inkludering

Denna rapport har sitt ursprung i dels ett flerårigt samarbete mellan Bildnings-förbundet Östergötland och forskningsmiljön Vuxenpedagogik och folkbildning (där också Mimer – nationellt program för folkbildningsforskning är förlagt) vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet. Dels har studien sitt ursprung i lanseringen av forskningsprogrammet Migration, lärande och social inkludering, ett samarbete mellan de båda forskningsmiljöerna Vuxenpedagogik och folkbildning samt Socialt arbete, vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, båda vid Linköpings universitet.

I forskningsprogrammet riktas intresset mot frågan om på vilket sätt olika sammanhang för vuxna och unga vuxnas studier i det svenska språket och om det svenska samhället bidrar till deras sociala inkludering. I forskningsprogrammet är det flera olika sammanhang som studeras: Studieförbundens verksamhet med Svenska från dag 1 och vardagssvenska, utbildning i svenska för invandrare och språkintroduktionsprogrammet på gymnasieskola och folkhögskola. Forskningsprogrammet har en longitudinell forskningsdesign. Vi vill å ena sidan studera Sensus verksamhet och övriga studiesammanhang var för sig, här och nu. Vad är det som händer? Hur bedrivs arbetet? Hur resonerar verksamhetsledare och cirkelledare om verksamheten och om deltagarna? Men vi vill framför allt rikta intresset mot deltagarna och den mening som de skapar kring sina studier, och hur detta meningsskapande kan relateras till deltagarnas historia, deras liv här och nu, men också till deras drömmar om framtiden. På så sätt vill vi alltså ge en ögonblicksbild av respektive verksamhet här och nu, och den roll som denna verksamhet spelar i migranternas liv i bredare bemärkelse.

Men för att skapa en större förståelse för den roll som dessa verksamheter spelar för migranter i deras väg mot potentiell inkludering i det svenska samhället planerar vi dessutom att genomföra uppföljningsintervjuer med samma deltagare, både tre och sex år efter det att den första intervjun genomförts. Vid dessa intervjuer intresserar vi oss för hur deltagarna retrospektivt resonerar om sitt deltagande i till exempel Svenska från dag 1, och vilka andra studier, möten och händelser som tillskrivs värde i deras bana mot potentiell inkludering i det svenska samhället. Ambitionen är att nitialt, i de olika studiesammanhang intervjua sammanlagt 200 migranter. I dagsläget har totalt 150 migranter intervjuats.

Forskningsprogrammets design gör det möjligt att skapa unik kunskap om migranters sociala inkluderingsbanor i det svenska samhället. Inte, som ofta är fallet, genom att med kvantifierbara mått mäta olika slags indikatorer på inkludering (etablering på arbetsmarknaden, löneutveckling med mera). Utan snarare genom att bidra med ”tjocka” berättelser och beskrivningar med grund i deltagarnas egna erfarenheter och meningsskapande. I slutskedet av programmet kommer resultat från de olika studiesammanhang som undersökts att jämföras med varandra. Tillskrivs något sammanhang större värde än något annat? I sådant fall, varför, och i vilka hänseenden? Det är vår förhoppning att den kunskap som forsknings-programmet bidrar med kommer att vara av stort värde inte bara för beslutsfattare och för de som arbetar med denna typ av verksamhet, utan även för de som faktiskt deltar i den.

Finansiering och medverkan

Den forskning som presenteras i denna rapport är samfinansierad av AMIF via Sensus och projekt #fokus, Bildningsförbundet Östergötland och Linköpings universitet. Ansvariga för arbetet, tillika det vidare forskningsprogram som denna rapport är del av, är professor Magnus Dahlstedt, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, och professor Andreas Fejes, Institutionen för beteendevetenskap och lärande. De har designat studiens upplägg, ansvarat för etikprövning, samordning och bemanning, samt deltagit i bearbetning och analys av material och författande av denna rapport. Docent Sabine Gruber har ansvarat för data-insamlingen, och har tillsammans med Dahlstedt och Fejes genomfört bearbetning och analys av materialet och skrivit denna rapport.

Magnus Dahlstedt, Andreas Fejes och Sabine Gruber

Norrköping och Linköping, 16 augusti 2019

I detta kapitel är det återigen ungas berättelser om samtiden och om framtiden som står i förgrunden, denna gång med fokus på ungas berättelser om arbete och mer specifikt om arbete som en väg in i samhället. Utgångspunkten är, liksom i föregående kapitel, ungas egna erfarenheter och meningsskapande. Vi återvänder här till Staden, precis som i kapitel 5, för att ta del av berättelser om utmaningar i inträdet i arbetslivet bland en särskild kategori av unga som på senare tid har uppmärksammats som en växande riskgrupp, närmare bestämt unga med utländsk bakgrund som varken studerar eller arbetar (Bäckman 2010; Nilsson & Bäckman 2014; Schröder 2014). I fokus för kapitlet står de ungas berättelser om sociala relationer – i form av relationer till arbetslivet och till samhället i stort, till sina närstående (föräldrar, släkt och vänner) men även mer avlägsna personer i omgivningen – och deras betydelse för de ungas framtida inträde i arbetslivet.

Som beskrevs i föregående kapitel så kan den nutida politiska debatten om utanförskap i den svenska förorten ses som ett uttryck för en problematik som har antagit olika skepnad, i olika tider, nämligen sammanhållningens problem. Huvudfrågan är – fortfarande: Vilka har rätt att tillhöra samhällsgemenskapen och vilka hamnar utanför? Vilka kan göra anspråk på de fri- och rättigheter som gemenskapen tillgängliggör? Vilka har möjlighet att definiera de värden som gemenskapen bygger på och de gränser som inramar den?

Med denna avslutande betraktelse vill vi placera den nutida politiska debatten om utanförskapets problem i ett större geopolitiskt sammanhang. Vi gör så genom att följa ett antal tankespår som placerar dagens svenska förort i ett bredare, globalt mönster av ojämlikhet. Med detta vill vi visa på att debatten om förortsproblemet inte enbart handlar om vilka som tillhör och ska få tillhöra den svenska folkhemsgemenskapen. Debatten aktualiserar den betydligt mer djupgående frågan om människors (o)lika värde, en fråga som kan tyckas banalt ställd och enkel att besvara, men som vi menar är allt annat än självklar.

Detta kapitel kretsar kring just förorten som skådeplats för politiskt motstånd. Särskilt fokus riktas mot framväxten av en förortsrörelse bland förortens unga, en form av gräsrotsmobilisering som kretsar kring rumslig och social orättvisa (Sernhede m.fl. 2016; Ålund 2014b). Denna rörelse uttrycker ett lokalt förankrat, men translokalt förgrenat, motstånd mot den sociala exkludering som drabbar de boende och inte minst de unga i förortsområden runtom i landet (León Rosales & Ålund 2017). I denna organisering åberopar förortens unga sin rätt till hemmahörande på lika villkor. Rörelsen drivs av en stark vilja att höra till, artikulerad i en kamp för hemmastadiggörande. De unga kräver rätten till staden och till Sverige som inkluderande hem.

Följande kapitel anlägger ett annat perspektiv på tillvaron i dessa områden. Fokus riktas här inte mot utanförskap som tillstånd, utan snarare mot utanförskapandet som process. Vi vill med detta kapitel lyfta fram några av de samverkande effekterna av social exkludering, som på olika sätt formar de sociala villkoren för boende i städernas förortsområden – och inte minst för unga. I kapitlet görs utblickar över huvudlinjer i aktuell svensk  forskning. Denna forskning har i huvudsak fokuserat på förhållandena i områden i de tre största städerna, men de mönster av segregation som beskrivits i denna forskning känns idag igen också i både mindre och mellanstora svenska städer (jfr Salonen 2011; Fell & Guziana 2016). Det analytiska avstampet i kapitlet är en bred förståelse av social exkludering i relation till såväl formella som substantiella rättigheter (civila, politiska men framför allt sociala), som tillsammans formar möjligheterna för de ungas deltagande i samhällsgemenskapen. De processer som formar de ungas möjligheter att delta har såväl materiella som symboliskt gestaltande dimensioner, i form av föreställningar om individer och grupper samt områden, inte minst förortsområdet – ”utanförskapsområdet”. Med den sociala exkluderingens mekanismer i förgrunden har vi identifierat fyra dimensioner av social exkludering i aktuell svensk forskning, nämligen: rumslig exkludering ifråga om boendemiljö; substantiellt deltagande i, tillgång till och möjligheter ifråga om arbetsmarknad och ekonomisk hushållning; exkludering i och genom utbildning; deltagande i politik och samhällsliv. Innan vi går närmare in på var och en av dessa dimensioner av social exkludering, låt oss först inleda med att kort presentera det perspektiv på social exkludering som vi tar avstamp i.

Som vi kunde se i föregående kapitel så utgör idrotten en av de domäner där unga kan utöva meningsfull fritidsaktivitet. Vi ska i detta kapitel rikta intresse mot en annan domän där unga kan utöva meningsfull fritidsaktivitet, nämligen fritidsgården. För båda dessa domäner finns sedan länge en stark tilltro till deras potential när det gäller att med den meningsfulla fritidens positiva kraft som medel åstadkomma förändring och inkludering, inte minst av unga i utanförskapets områden (Lindgren & Lundström 2008).

Liksom i föregående kapitel belyser vi här hur exkluderingens olika risker i arbetet med att åstadkomma inkludering inte enbart utgör utmaningar och begränsningar, något ont som med olika medel ska överkommas. Exkluderingens risker kan även utgöra något produktivt – de möjliggör inte minst tillblivelsen av förebilden. Det är nämligen just till stor del tack vare fritidsledarnas förmåga att utgöra goda förebilder för de unga, som inkludering blir möjlig. Ovan finner vi en sekvens hämtad från ett reportage i Göteborgs-Posten. I reportaget iscensätts den unga förortstjejen Joan Amangs resa från utanför till innanför, från Göteborgsförorten Bergsjöns ”svåra hemförhållanden” till ”högskolan i Växjö”. I berättelsen gestaltas en förebildande praktik, där förortstjejens resa beskrivs som möjliggjord av de ”positiva förebilder” hon inspirerats av och följt – inte minst i egenskap av de fritidsledare som hon mötte under sin uppväxt.

Situationen i landets förorter och särskilt för unga förortsbor har under det senaste decenniet blivit allt mer prekär. Från att ha beskrivits som en internationell förebild när det gäller välfärds- och integrationspolitik så har Sverige allt mer omtalats som ett skräckexempel. I både omvärlden och i Sverige har uppmärksamhet riktats mot ett skenande utanförskapsproblem, ett tillstånd där städernas periferier allt mer avskiljs från resten av det svenska samhället. I Förortsdrömmar presenteras aktuell forskning om villkoren för unga förortsbor. Boken utmanar dominerande berättelser om förortens utanförskapsproblem. Med en rad olika fördjupningar påvisas hur dessa problembilder banar väg för åtgärder som är ensidigt riktade mot stadens periferier. Samtidigt hamnar växande strukturella ojämlikheter i skymundan. I boken efterlyses ett skifte av perspektiv: från utanförskap som statiskt tillstånd till synliggörande av de processer som skapar ojämlikheter. Boken vänder sig till forskare och studerande inom det samhälls- och utbildningsvetenskapliga området, verksamma inom skola, polis, socialtjänst och andra verksamhetsområden som i sitt arbete kommer i kontakt med ungdomar, samt politiker och en intresserad allmänhet. Boken har en tvärvetenskaplig ansats och samlar författare med olika disciplinär bakgrund, från sociologi, socialt arbete och pedagogik till kulturgeografi, etnicitets- och migrationsstudier.

Det här kapitlet handlar om idrott som socialpolitisk insats, om hur idrott har kommit att ses och användas som ett medel för att hantera sociala problem. Särskilt fokus riktas mot de idéer om fostran, social förändring och aktivering av unga som ligger till grund för denna sorts insats. I kapitlet undersöks specifikt tre olika idrottsprojekt som initierats i ett utsatt förortsområde (Området), i en medelstor svensk stad (Staden). Samtliga projekt representerar idrottsbaserade sociala interventioner som bygger på informellt socialpedagogiskt arbete. I fokus för detta arbete står lärande och fostran med syfte att rusta unga med färdigheter och kompetenser för demokratiskt deltagande och inkludering. Syftet med detta kapitel är att närmare undersöka hur idrott, inom ramen för dessa tre insatser, framställs som en arena för att hantera sociala problem, med särskilt fokus på fostran och aktivering av unga. Vårt analytiska fokus riktas därmed mot insatsernas socialpedagogiska inslag, i fråga om de praktiker för fostran och lärande som iscensätts. Hur gestaltas den pedagogiska praktiken inom ramen för de idrottsbaserade sociala insatser som undersöks i kapitlet? Hur framställs de önskvärda färdigheter som unga förväntas utveckla genom deltagande i idrottsaktiviteter, för att de ska kunna göras inkluderbara? Det här kapitlet bidrar med en förståelse för hur den idrottsbaserade pedagogik som kommer till uttryck i dessa verksamheter bygger på föreställningar om nödvändigheten av ungas aktivering och att de rustas med förmågor för att hantera sin egen utsatthet. En sådan förståelse är viktig som utgångspunkt för att problematisera nutida förväntningar på pedagogik och individuell förändring. Detta som socialpolitiskt svar på utanförskapets problem.

Den här boken handlar om en problematik som under de senaste åren ägnats stor uppmärksamhet i den offentliga debatten – ungas tillvaro i orten, stadens periferier. Debatten har inte minst följt i spåren av en serie av protester som ägt rum i städer i en rad olika länder, däribland Sverige (se t.ex. Schierup m.fl. 2014; Sernhede m.fl. 2016; Dikeç 2017). En mängd rapporter och forskningsresultat har under de senaste två decennierna pekat på en negativ spiral i svenska städer, i form av växande klyftor, tilltagande polarisering, groende frustration och ökade sociala spänningar. I detta sammanhang har inte minst tillvaron för de unga i stadens periferier beskrivits som allt mer prekär.

I detta kapitel ska vi rikta uppmärksamhet mot ett återkommande mönster bland dessa interventioner med sikte på inkludering – viljan till samverkan. Fokus riktas mot en bred repertoar av interventioner som under de senaste åren initierats i ett specifikt förortsområde, Norrby, i utkanterna av stadskärnan i en av landets större städer. I relation till Norrby, liksom i relation till andra liknande områden runtom i landet, ska vi se att det finns en stark tilltro till lokalsamhället och dess gemenskaper, dess kraft och samlade potential när det gäller att åstadkomma social förändring. Som vi ska se är denna tilltro dock inte entydig, utan tvetydig. Lokalsamhället ter sig nämligen som både problem och lösning. Lokalsamhället idag beskrivs som allt för passivt – och behöver så att säga väckas till liv. Samtidigt finns, såsom det beskrivs, en potential – lokalsamhället kan bli mer livaktigt och delaktigt. Hur ska då lokalsamhället mobiliseras, för att dess potential ska kunna realiseras och social förändring skapas? Det är kring just denna fråga som kapitlet uppehåller sig.

Detta kapitel handlar om ungdomar som lever och verkar i två förortsområden i två av landets större städer, och närmare bestämt ungdomarnas sätt att förhålla sig till och navigera bland omgivningens förväntningar om dem och områdena de bor i. Områdena är två av de urbana miljöer som under senare år varit föremål för omfattande – och mestadels negativ – uppmärksamhet i offentlig debatt, inte minst till följd av sociala spänningar och oroligheter som bland annat har involverat ungdomar boende i områdena. Syftet är att analysera ungdomars tolkningar av sin tillvaro och sitt identitetsskapande i förortsområdets kontext, i relation till det omgivande samhällets förväntningar och tolkningar – om dem och om området. Hur förhåller sig ungdomarna till och navigerar bland omgivningens förväntningar och tolkningar om dem och om området? På vilket sätt formar dessa förväntningar och tolkningar ungdomarnas förståelse av sin tillvaro och sin tillhörighet till området – idag och i relation till en kommande framtid?

Detta kapitel handlar om just viljan att förebygga konflikter och att skapa gemenskap och sammanhållning och hur denna vilja har gestaltats i olika tider. Dagens debatt om utanförskapets problem och de olika interventioner som följer i dess spår har påfallande likheter med debatten om den ”sociala frågan”, som den fördes under det sena 1800-talet. Den sociala frågan, nu som då, handlar om hur alla människor ska fås med på resan in i det framtida välfärdssamhället – där en rad interventioner riktas mot de delar av befolkningen och de geografiska områden som fallit utanför samhällsgemenskapen (Petersson m.fl. 2015). Utifrån en genealogisk belysning ägnar vi oss i kapitlet åt att spåra den samtida förståelsen av utanförskapets problem, med särskilt fokus på hur det relateras till städernas mångetniska periferier, bakåt i tiden, närmare bestämt till den senare delen av 1800-talet och just debatten om ”den sociala frågan”.

Kapitlet är upplagt enligt följande: Inledningsvis redogör vi för huvudlinjerna i en genealogisk ansats, där vi argumenterar för värdet av att göra en genealogisk spårning, för att åskådliggöra hur samtida problembilder knyter an till skilda historiska praktiker. Därefter presenteras i tur och ordning de historiska praktiker som bildar en historisk fond för samtida förståelser av det så kallade utanförskapsproblemet; det tidiga 1800-talets kristna filantropi; det sena 1700-talets husförhör; det sena 1800-talets räddningsprojekt i form av Frälsningsarmén samt idén om det lokala samhällets Gemeinschaft. Efter denna genomgång närmar vi oss samtiden med fokus på återkomsten av dessa historiska praktiker som kan skönjas i form av nutida strävanden efter mobilisering av lokala krafter och uppslutning bakom gemensamma värden. Detta som uttryck för en gemensam vilja att skapa sammanhållning och ordning i en tid av hot, splittring och osäkerhet.

Som ett svar på senare års allt mer uppmärksammade trygghetsproblem, inte minst i så kallade utanförskapsområden, har en bred repertoar av åtgärder tagits fram. Många av dessa åtgärder bygger – som vi kunde se i föregående kapitel – på samverkan mellan en rad olika lokala aktörer, däribland polis, räddningstjänst, socialtjänst och skola. I fokus för detta ka- pitel står viljan att förebygga brott i form av trygghetsskapande åtgärder specifikt inriktade mot skolan – arrangerade genom samverkan mellan lokala aktörer. Vi ägnar oss närmare bestämt åt att undersöka brottsförebyggande fostran som bedrivs i skolans regi, en form av fostran som under de senaste åren fått en allt mer framträdande roll i det breda trygghets- skapande arbete som bedrivs runtom i landet (jfr Wahlgren 2014). Syftet i kapitlet är att analysera brottsförebyggande fostran som bedrivs i en av landets storstadskommuner, med avseende på hur denna fostran iscensätts (dvs. genom vilka tekniker), vilka motiv som finns till denna fostran (dvs. vilka utmaningar den svarar mot) och – slutligen – vad det är för slags subjekt som denna fostran är tänkt att resultera i (dvs. vilka förmågor och egenskaper detta tänkta subjekt har).

Kapitlet är upplagt enligt följande: Först presenteras den teoretiska ansats som väglett analysarbetet. Därpå sätts frågan om brottsförebyggande fostran in i ett bredare samman- hang. Därefter presenteras de huvudsakliga resultaten av vår analys – inledningsvis med fokus på hur det brottsförebyggande arbetet beskrivs generellt, i de undersökta områdena, och därefter med fokus på den specifika intervention i ett av de områden som undersökts (motiv, tekniker och tänkta effekter). Avslutningsvis diskuteras studiens huvudsakliga slut- satser utifrån de utmaningar och omvandlingar som det brottsförebyggande arbetet och det mångetniska Sverige står inför – en bit in på det nya millenniet.

Detta kapitel handlar om det som i samtida politisk debatt beskrivs som utanförskapets problem, en problembeskrivning som har kommit att starkt prägla en stor del av senare års debatt om den segregerade stadens utmaningar.

Denna licentiatuppsats behandlar brottspreventiv samverkan på individnivå, vilket är ett relativt nytt fenomen i Sverige och Skandinavien. Ett specifikt arbetssätt, samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritidssektor – SSPF – undersöks i studien och övergripande studeras hur idén om brottspreventiv samverkan i form av SSPF konstrueras och motiveras, hur den tolkas och omtolkas av samverkansparterna samt hur den omsätts i praktik.

Det mer specifika syftet med studien är att undersöka brottspreventiv samverkan på individnivå som idé och praktik. Tre olika fokus eller aspekter på detta belyses: policy/struktur; organisation/profession och praktik/familj.

De frågeställningar som besvaras i studien och som är kopplade till ovanstående fokusområden är följande: Hur har denna form av samverkan runt unga växt fram och hur motiveras den? Hur ser de organisatoriska förutsättningarna ut och hur upplevs SSPF av samverkansparterna? Slutligen hur interagerar företrädare för samhällets institutioner/ de professionella med familjen?

Tre kommuner ingår i undersökningen. Empiriskt material har samlats in  genom dokumentstudie, intervjuer i grupp och enskilt med samverkansparterna i de tre kommunerna, genom observationer vid SSPF-möten samt genom en enkät som gick ut till 30 kommuner och stadsdelar i Sverige.

Resultaten visar att en koppling finns mellan den allmänna samhällsutvecklingen i stort och brottspreventionens utveckling. Allmänt kan sägas att talet om brottsprevention idag handlar allt mindre om strukturella förklaringar och åtgärder. I stället talas alltmer om kontroll och effektivitet, vilket bland annat innebär tidiga upptäckter och snabba insatser. För att lyckas med detta behöver samverkan komma till stånd. Resultaten visar också att polisens roll i individriktad prevention har blivit viktigare och framträder som den tydligaste aktören i SSPFsamverkan.

Gällande förutsättningarna för SSPF-arbetet visar studien att såväl organisatoriska förutsättningar som exempelvis stabilitet i organisationer och implementeringsmöjligheter, som möjligheter till informationsutbyte på individnivå mellan parterna spelar stor roll för arbetet. De professionella bildar allians där den gemensamma bilden av den unge skapar mening. En spänning mellan stöd och kontroll blir synlig i  SSPF-arbetet, likväl som en sorts likriktning, där poliser agerar  socialarbetare och socialtjänsten talar om mer kontroll. Allians bildas  också mellan professionella och föräldrar, vilket främst syftar till ökad  kontroll runt den unge, men också till att stärka stödet till den unges  föräldrar. De professionellas strävan efter ett nytt sätt att arbeta för att  göra det bättre för målgruppen blir trots allt tydligt i studien.

In the late 1990s, burnout became a common diagnosis for stress relatedillnesses in Sweden. With the introduction of the burnout diagnosis, the claims for compensation from the occupational insurance system, Arbetsskadeförsäkringen, for mental injuries (where burnout is included) increased dramatically. The new diagnosis led to not only a new type of occupational injury but also a new type of insurance claimants, women in white-collar positions.

This study is based on analysis of the documents pertaining to 48 cases of occupational injury claims. These documents cover the all stages fromapplication to decision, and in some cases appeals to higher authorities. First, the assessment process in the Social insurance Agency is studied; of special interest are the medical examination and the power of the medical profession in the insurance practice. In the next step, the claims stories of individual applicants are analyzed according to the different stages in the assessment process.

The results indicate that cases of burnout have a higher rejection rate from the insurance than cases of other mental illnesses; only 12 % of the claims are granted. Women’s claims as well as white-collar workers’ claims are granted more often than those of men and blue-collar workers.

When forming its decision the agency accord special weight to the assessment provided by the medical expert associated with the Social Insurance Agency (försäkringsläkaren). In every case the decision by the agency follows the expert’s advice. In many cases the medical expert makes use of a kind of masternarrative to assess the injury as burnout. According to this master-narrative, burnout is caused by demands of emotional engagement in certain helping professions.

In the documents, individual claimants describe their illness and how they became ill in a narrative format. They often attribute their illness to the stress caused by changes or disruptions in the workplace. In cases where the claim is rejected, half of the claimants communicate further with the agency. These claimants often express feelings of disappointment. When their illness is not seen as an occupational injury, claimants feel rejected also morally. Burnout as an occupational injury becomes a sought-after moral distinction, a mark for those who suffer without blame.