Den här rapporten är ett av resultaten i ett forskningsprojekt om smarta städer och smart teknik i utsatta bostadsområden. Den presenterar resultat från en forskningsöversikt inom projektet Hur smarta är egentligen smarta städer, byggnader och boenden? Vad kan vi lära oss av forskning och kunskap på fältet, samt vad fattas? (Formas bidrag: 2022-00015). Vi tackar Forskningsrådet Formas för möjligheten att genomföra denna studie.

Medieanvändning är uttryck för demokratiskt deltagande, och fria samt opartiska medier blir därför en förutsättning för att vår demokrati ska kunna fungera. Idag, när samhället blir alltmer digitalt, är det väsentligt att gemensamma och offentliga värden upprätthålls. I hållbara demokratier behöver alla medborgare därför ha såväl möjligheter som lämplig kompetens att ta del av dessa medier.

Nya digitala medier används allt mer och blir därför mer betydelsefulla för kunskap om och dialog kring demokrati, särskilt bland ungdomar Flera tidigare studier har visat att ungdomars medieanvändning och demokratiska deltagande går hand-i-hand med utvecklingen av ny teknik. Men människor som av olika orsaker inte har samma förutsättningar att tillgodogöra sig den nya digitala tekniken riskerar således att hamna utanför. En av dessa grupper som övergripande har sämre förutsättningar att nyttja den digitala tekniken är invånare, och inte minst unga sådana, i bostadsområden med socioekonomiska utmaningar. Denna grupp av unga har generellt visat sig vara svårstuderad, och detta gäller även specifikt deras användning av digitala medier. Vi resonerar därför i denna rapport kring två övergripande frågor. Dels ämnar vi visa vilka metoder som använts i internationell forskning om ungas användning av digitala medier, särskilt i bostadsområden med socioekonomiska utmaningar, dels diskuterar vi möjliga alternativa metoder för att kunna beskriva ungas användning av digitala medier, särskilt i bostadsområden med socioekonomiska utmaningar.

Rapportens resultat visar bland annat att det finns få studier i internationell forskning som direkt pekar på hur just unga i områden med socioekonomiska utmaningar använder digitala medier. Därför vet vi fortsatt lite om denna grupps användning av dessa medier i olika sammanhang. Det finns dock en del exempel på hur forskare försöker nå dessa grupper i mer utforskande studier, exempelvis genom att samverka med olika samhällsaktörer kopplade till just socioekonomiskt utsatta områden. Sådan samverkan med olika samhällsorganisationer framstår därmed som ett viktigt verktyg för att hitta och inkludera dem som annars inte nås av samhällsvetenskapliga studier.

Vi visar också på vissa alternativa, och ibland okonventionella, metodval som har potential att bättre inkludera denna grupp i undersökningar och vetenskapliga studier. Att anpassa studiers enkät- eller intervjufrågor till de olika språk som är vanligt förekommande i dessa områden är ett bredare applicerbart tillvägagångssätt, som därtill kan vara stödja en rad andra vetenskapliga metoder. Att därtill ta användning av personal med språkkunskaper i dessa språk kan förbättra både den initiala rekryteringen av respondenter samt deras motivation att delta. I tidigare forskning finns goda exempel på att använda observationer som metod vid tillställningar som äger rum av andra skäl än forskning. För att beskriva just användningen av digitala medier finns några studier som visar på hur appar kan användas för att samla in data om denna grupp, men ett sådant tillvägagångssätt för med sig viss etisk problematik som måste tas i beaktande. Mediaanvändning, kan enligt tidigare studier, kartläggas med appar både etablerade teknik och specifikt utformade appar där deltagare själva (aktivt eller inaktivt) rapporterar sitt medieanvändande. Vi ser även att så kallad ”gamification”, det vill säga att apparna och därmed studien konstrueras med spelliknande moment, i tidigare studier har visat sig nå bättre resultat.

Slutsatserna är således att tidigare forskning visar att det finns behov av mer prövande och utforskande metoder för att skapa kunskap om hur unga särskilt i socioekonomiskt utsatta områden använder digitala medier. Sådan kunskap är viktig för att offentliga organisationer och aktörer ska kunna möta även dessa grupper och tillsammans utveckla hållbar och inkluderande demokrati med tillit till våra medier.

Den globala Corona-pandemin vände upp och ner på mycket i världen och vi lärde oss att leva tillsammans på nya sätt. Hanteringen av covid-19 viruset och den påföljande pandemin var en gemensam global angelägenhet. Men alla de åtgärder som gjorts i vardagen för att bromsa spridningen och minska konsekvenserna var en lokal och regional angelägenhet. I Sverige och Norden har de lokala och regionala demokratiska sammanslutningarna stort självbestämmande och självstyre. I en kris krävs det att de självstyrande enheterna koordineras och samverkar på bra sätt. Därför är det angeläget att analysera hur sådan koordinering och samverkan gått till för att lära oss till kommande kriser.

I den här rapporten beskrivs hur samordningen av kommuners pandemihantering skett genom att studera de lagstadgade styrmedlen – lägesbilder. Lägesbilder är ett sätt att beskriva vad som sker kontinuerligt och genom att dela och jämföra dessa är avsikten att skapa möjligheter till bättre styrning och samordning av krishanteringen. Rapporten är huvudsakligen empirisk och materialet samlades främst in under hösten 2022. Förste författaren Erik Järnland var under den perioden praktikant i forskargruppen och har sedan följt upp och skrivit samman rapporten under hösten 2023 då han arbetade som forskningsassistent. Dessa beskrivningar, som tyvärr tyder på att krishanteringen inte blev så samordnad och att lägesbilderna inte hade den avsedda effekten, kommer fortsatt att analyseras i vetenskapliga artiklar.

Vi vill här rikta ett stort tack till alla dem som bidragit till att ta fram material och delta i intervjuer kring lägesbilderna. Främst vill vi tack de noggranna och hjälpsamma personer som håller i kommunala och regionala diarium och arkiv. Därtill uppskattar vi att de som arbetar strategiskt med krishantering har ställt upp för intervjuer och uppföljande samtal. Vi hoppas att våra sammanställningar här kan komma till nytta för er och era kollegor.

Den här rapporten utgör en del av det mångvetenskapliga forskningsprojektet POLYGOV, https://www.polygov.org/. POLYGOV finansieras av Norges Forskningsråd och leds av Are Vegard Haug vid Oslo Met universitet. Projektet syftar till att kartlägga och jämföra krishantering och lokal demokrati i de nordiska länderna under Coronapandemin. I projektet medverkar forskare från nio universitet i Norge, Danmark (inkl Grönland), Sverige, Finland, Island och Färöarna. Forskargruppen vid Avdelningen för statsvetenskap på Linköpings universitet har ansvarat för de svenska delstudierna inom projektet och denna rapport är en del av det.

Linköping i december 2023,

Elin Wihlborg

Professor och forskningsledare

I den här rapporten presenterar vi en metod för att undersöka digital delaktighet och hållbar utveckling i en svensk förort med ansikte-mot-ansikte intervjuer vid dörrknackning och på verksamheter och offentliga platser, samt data från denna enkätstudie. Studien har motiverats av att invånare i förorter i lägre utsträckning deltar i enkätstudier. Till skillnad mot andra enkätstudier i förorten med låg svarsfrekvens så blev vår svarsfrekvens 65% med 323 respondenter av 500 tillfrågade. Den höga svarsfrekvensen kan förklaras med att vi hade ett flerspråkigt intervjuarteam och att enkäterna fanns på flera olika språk utöver svenska (engelska, arabiska, somaliska, persiska, bosniska, dari och kurdiska), att vi hade ett incitament om 100 kr i en lokal matbutik och att vi tilltalade potentiella respondenter ansikte-mot-ansikte. Incitamentet var av vikt för att få respondenter att vilja delta och inte minst för att slutföra enkäten med maximalt 83 frågor. 

Enkäten innehöll frågor om bakgrundsfaktorer om modersmål, ålder, sysselsättning, utbildningsnivå, etnokulturell/nationell tillhörighet; Tillgång till teknik och användning av den, och att be andra om hjälp; Hur människorna kommunicerar, använder traditionella och nya sociala medier, tar del av nyheter och information; Hur människor använder BankID, betaltjänster och hälsoappar, och hur de förhåller sig till digitala vårdkontakter; Uppfattningar och erfarenheter av deltagande och kommunikation med myndigheter; Biblioteksbesök och vad dessa besök syftar till; Att dela personuppgifter, och oro för övervakning eller integritetskränkningar via internet; Åsikter och erfarenheter av politisk kommunikation, yttrandefrihet, och att rösta via digital vallokal; Förtroende för det offentliga som politiker på lokal och nationell nivå, och förtroende för myndigheter i närområdet samt nationellt; Föräldrars relation till sina barns internetanvändning.

Vi förhåller våra resultat i form av deskriptiv statistik både till det politiska målet om hållbar utveckling, som SCB har i uppgift att skaffa disaggregerade data för att följa utvecklingen av, och mot forskningsfronten om digitala klyftor, digitalt deltagande, och förtroende för stat och myndigheter som en del av tillitsbaserad styrning. Av respondenterna uppger 87% att de använder Internet, vilket vi jämför med den nationella enkätstudien ”Svenskarna och internet 2019” där 95% uppgav att de använder internet (Internetstiftelsen, 2019). 

Vi har designat studien i förhållande till den modell för att förstå digitala klyftor som forskaren Jan van Dijk presenterat i flera sammanhang, som lyfter fram att tillgång till digital teknik, kompetens, användning och motivation är viktiga delar. När det gäller tillgång har 81% av respondenterna i vår studie uppgett att de har en smartphone, och 73% att de har en dator eller surfplatta. I rapporten visar vi att även respondenter som har tillgång till digital teknik som dator eller surfplatta besöker exempelvis biblioteket för att använda de datorer som finns där. Vi har också ställt frågor om ifall respondenterna ber andra om hjälp med digitala uppgifter, och där ser vi att det inte finns någon tydlig koppling mellan att inte ha tillgång till dator eller surfplatta och att behöva hjälp, något som ger stöd för van Dijks modell om att det inte räcker med tillgång. När det kommer till vilken typ av hjälp som respondenterna behöver, visar vi att inom den etnokulturella/nationella gruppen somalier uppger 32% att de främst behöver hjälp med jobbrelaterade ärenden, medan i den etnokulturella/nationella gruppen ”svensk”, behöver 20% främst hjälp med att mejla. Att kunna genomföra eller söka arbete med digital teknik, eller att kunna mejla ser vi som centrala för deltagande i det digitala samhället, och något som olika aktörer i förorten lyft fram. 

Av de 281 respondenter som använder internet i vår studie uppger 86% att de använder BankID någon gång, men tillsammans med de 13% som inte använder internet alls blir den samlade siffran 23% som inte använder BankID. Resultatet på frågan om att känna sig delaktig i det digitala samhället är nedslående eftersom hela 21% uppger att de inte känner sig delaktiga alls, och kvinnor i högre utsträckning än män inte känner sig delaktiga. Detta kan jämföras med den liknande frågan om i vilken utsträckning de känner sig delaktiga i samhället, där lite över 11% svarar att de inte alls känner sig delaktiga. Det är således fler som inte känner sig delaktiga i det digitala samhället. 15% av respondenterna som använder internet uppger att de har avstått från att uttrycka politiska åsikter på internet för risk att bli utsatt för hat eller hot. Hela 66% av respondenterna uppger att de på olika grunder har blivit diskriminerade någon gång.

En viktig del i enkäten handlar om deltagande i samhället och förtroende på olika sätt. Vi beskriver tidigare studier som visar hur socialt kapital och den demografiska sammansättningen påverkar tillit. Vi argumenterar att människor måste kunna förstå tjänster för att de ska uppfattas som legitima, och att det handlar om kvaliteten på styrningen. Men något intressant i vår studie är att respondenterna uppger att de är lika oroade för integritetskränkningar från svenska staten och myndigheter, som från utländska stater. Det här är ett område som inte behandlats särskilt omfattande i tidigare litteratur, d.v.s. relationen mellan oro för inskränkningar på privata integriteten från staten och digital tillit, när det gäller förtroende för stat och myndigheter. Det är något som skulle kunna undersökas vidare.

Vi har skaffat empiriska insikter om medborgarkontor, studieförbund och biblioteks betydelse för att hjälpa och stödja människor med digitala spörsmål. Vi har också visat att samhällskompetens är viktigt för att använda digitala välfärdstjänster. Men respondenterna i studien uppger att de har lågt ”politiskt intresse” – även om det naturligtvis handlar om hur politik definieras. Statistik från valkretsar i Skäggetorp visar på lågt valdeltagande och till och med det lägsta i Linköping, men det finns mycket föreningsaktivitet. Vi har undersökt i vilken utsträckning de uppger att de följt #metoo och #AlaaSalah som vi beskrev som att de verkar för jämställdhet, och där svarade 25% att de gjorde det. Det är en typ av deltagande i vårt digitala samhälle.  

De som är oroade över att vad som Internetstiftelsen kallar för ”myndighetssverige” ska inkräkta på deras personliga integritet via internet borde räknas med i diskussionerna om legitimitet och förtroende – alltså att oro är ett tecken på att förtroendet ifrågasätts. Även om respondenterna inte är särskilt politiskt intresserade, har de väldigt högt förtroende för lokalpolitiker. Men de är samtidigt rädda för övervakning av myndighetssverige – lika oroade som för ”utländska stater och myndigheter”. På frågorna om förtroende fanns svarsalternativ på en skala från 5 (Ja, instämmer helt och hållet) till 1 (Nej, instämmer inte alls). Där uppmärksammar vi att på samtliga frågor om förtroende för myndigheter, svarar minst 50% svarsalternativ 5 eller 4 angående påståendena om förtroende. Det framstår som om förtroendet ökar när frågorna riktas mot en specifik offentlig verksamhet. Polisen har högst förtroende där sammanlagt 68% uppger svarsalternativ 5 eller 4, och endast 14% svarar 2 eller 1. Förtroendet för myndigheter och politiker i närområdet Linköping är dessutom lite högre än förtroendet i allmänhet (utanför Linköping i Sverige). Förtroendet för politiker är också lägre än för myndigheter. Esaiasson (2019) visar på liknande resultat från studie i förorterna Bergsjön och Hjällbo i Göteborg. Vår studie överensstämmer med resultat att de boende i förorter har högt förtroende för myndigheter. 

Det är en stor andel som uppgett svarsalternativet att de inte vet på frågan om huruvida beslutsfattandet är inkluderande och lyhört, vilket är en ordagrann fråga från SDG 16 i Agenda 2030 (SCB, 2017). Likaså kunde vi under intervjuerna med frågorna om förtroende få motfrågan ”men vad betyder förtroende?”. Detta väcker tankar om hur vi kan studera förtroende. Det framstår som om människors förtroende påverkas av vilka erfarenheter de haft av myndigheter, politiker och offentlig sektor. 

Vilka policyimplikationer kan vi då visa på med studien och disaggregerade data? Det globala hållbarhetsmålet om att ”alla ska med” får sig en törn i det svenska välfärdssamhället när 21% ger uttryck för att de inte känner sig delaktiga alls i det digitala samhället. Känslan av utanförskap framstår som tydlig när förorten svarar på en enkät om digital delaktighet. Det är en indikator på att hållbarhetsmålen om bred inkludering inte uppnås när det gäller digitaliseringen av samhället och förorten.

Idag gör vi en mängd aktiviteter digitalt, som att betala parkeringsavgifter, söka information om återvinningsstationens öppettider, förnya recept och boka tider i vården. Alla dessa nya sätt för medborgare att ha kontakt med kommuner och regioner utmanar även hur kommunala och regionala verksamheter ledes. Än mer digitala har vi blivit i och med nedstängningarna med anledning av pandemin. Därför har det varit så intressant att få arbeta tillsammans med SKR kring kompetenslyftet för digitalisering i kommuner och regioner under denna period.

Vårt samarbete inleddes hösten 2018 när vi i forskargruppen DINO – Digitalisering i Nya Offentligheter – fick en fråga från Anders Nordh vid dåvarande SKL om att göra en mindre intervjustudie kring kommunala ledares kompetenser att leda för digitalisering. Vi grundade arbetet i en översikt av forskning kring hur kommunala ledare styr och utveckla digitalisering sina verksamheter. Flera av oss i forskargruppen har sedan dess på olika sätt bidragit till SKR:s kompetenslyft vid föreläsningar på plats och digitalt, med inspelade föreläsningar och genom att resonera om och utveckla upplägget på kompetenslyftsaktiviteter. När vi mött kommunala ledare har vi även samlat in deras reflektioner och svar på frågor om hur de leder digitaliseringen. Därtill har vi i gruppen gjort flera uppföljande intervjuer. I den här rapporten analyserar vi och presenterar våra resultat, samt sammanfattar våra slutsatser och diskuterar våra erfarenheter om vad kommunala ledare kan lära sig av arbetet.

Vi tackar SKR och alla er som deltagit i utbildningarna och svarat på våra frågor för ett gott samarbete. Vi hoppas att vi på nya sätt kan fortsätta att växa och utveckla våra kompetenser att leda för digitalisering.

Denna publikation är en del av rapportserien DINO – Digitalisering i nya offentligheter. Syftet med rapportserien är att publicera tidiga forskningsresultat som handlar om samhällets digitalisering i vid mening, och särskilt det som sker inom och i relation till offentliga verksamheter.

Digitaliseringen av skolan handlar om ett offentligt sammanhang i allra högsta grad. Och bland lärarstudenterna som vi handleder på ämneslärarprogrammet i samhällsvetenskap har kraven på att arbeta med digitala verktyg och att ha digital kompetens fångat mångas intresse och uppmärksamhet. Vi vill därför ge en inblick i den kunskap som skapas kring temat i den här rapporten. Rapporten vänder sig till en intresserad allmänhet, men även forskare och universitetslärare som undervisar lärarstudenter, lärarstudenter som står i startgroparna för att skriva examensarbeten, samt aktiva lärare som vill få inblick i kollegors utmaningar och tillvägagångssätt när det gäller digitaliseringen och användningen av digitala verktyg i undervisningen.

I rapporten vill vi dela med oss av relevanta sätt att studera och förstå hur lärare i grundskola och på gymnasiet kan undervisa med digitala verktyg, hur studenterna kan arbeta för att fånga detta, samt visa på resultat som framkommit ur examensarbetena.

Skolhuvudmannen Lärandegruppen i Sverige AB har valt att byta lärplattform och därför upphandlat lärplattformen Canvas, och samtidigt utvecklat sin pedagogiska idé. Ledningsgruppen ville lära sig mer om implementeringsprocessen för att kunna utveckla sitt arbete. Därför vände den sig till forskargruppen Dino vid Linköpings universitet och vi planerade studien tillsammans.

Syftet är att belysa och reflektera kring implementeringen av Canvas i relation till den pedagogiska idén med både kvantitativ och kvalitativ metod i huvudmannens grund- och gymnasieskolor, Erla och Real.

I denna rapport redovisas studien. Vi har samlat in och analyserat semistrukturerade intervjuer med 36 personer som är lärare, mentorer eller rektorer i fem av huvudmannens skolor, sju personer ur ledningsgruppen samt enkätsvar från 251 personer i alla huvudmannens skolor. Som stöd i datainsamlingen och presentationen av resultatet har vi använt programteori.

Resultatet visar att de som bidragit till studien upplever Canvas vara bättre än tidigare plattformar som använts i skolorna. Medarbetare och elever arbetar redan med flera funktioner i Canvas och intervjupersonerna menar att plattformen stödjer huvudmannens pedagogiska idé.

Canvas upplevs dock svår att lära sig på grund av de många funktionerna, som samtidigt ger många spännande möjligheter. Många och spännande användningsmöjligheter kan leda till fel användning ur ledningens perspektiv, det vill säga utan den pedagogiska idén. För att motverka det krävs noggrann vägledning, vilket huvudmannen erbjuder. Det finns även en del oklarheter som till exempel hur material som läggs ut för delning ska kvalitetssäkras, hur data som samlas in via Canvas ska användas och hur centralt skapade lektioner kommer att påverka arbetsvillkoren. Detta skapar misstankar och oro.

Studien visar också att plattformen behöver anpassas till det svenska skolsystemets normer. Det visar i sin tur att teknik inte är neutral utan kan bära på värden och olika logiker, som hur feedback ges i olika skolkulturer.

Slutsatserna av denna studie är att tydlig, klargörande och tillgänglig information från ledningen som skapar mer säkerhet bland medarbetarna bygger tillit till förändringar och delvis nya arbetssätt. Det är också tydligt i denna studie att information och förändringar i skolan behöver anpassas till läsårets aktiviteter. Intervjupersonerna uppskattade och kände stöd i de fall de upplevde en tydlig styrning under implementeringen. Det är i linje med annan forskning om förändringsledning. Dessa resultat kommer forskargruppen att fortsätta att analysera. Lärandegruppen i Sverige AB kommer att fortsätta arbeta för bättre användning av Canvas för att utveckla sin pedagogiska idé.

Digital delaktighet är en demokratisk rättighet. Därför är digitalt utanförskap ett demokratiskt problem när allt fler offentliga tjänster hanteras i digitala kanaler med allt från bankärenden till skolfrågor, bussturlistor och kommunal information. I FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling, som ligger till grund för en del av forskningen som presenteras i denna rapport, talas det om att ingen ska lämnas efter eller utanför – alla ska med. Vi tar denna uppmaning från global policy som ett riktmärke för studier av lokal praktik.

I rapporten presenteras kommunens och bibliotekens roll i vår digitala omvärld. På biblioteket stöttar medarbetarna medborgarna med både informationsinhämtning och att lära sig att använda digital teknik. Biblioteksmedarbetarna arbetar också med yttrandefrihet, medie- och informationskunskap och hållbar utveckling. Vi beskriver arbetet på bibliotek för att kunna tillmötesgå såväl politiska förväntningar och lokala realiteter, som vilka kompetenser personalen behöver och hur arbetet kan organiseras. Ett syfte har även varit att sprida erfarenheter av de arbetssätt för digital delaktighet som utvecklas på DigidelCenter i Motala, till i första hand politiker och tjänstemän i Sverige. Karaktären på studierna har varit aktionsforskning där design och resultat kontinuerligt diskuteras med intresserade aktörer i kommunen och på bibliotek i samverkan, i Östergötland.

I rapporten beskriver och analyserar vi arbetet på DigidelCenter i Motala kommun som en demokratisk arena. Motalas arbete har i flera sammanhang lyfts fram som en framgångsrik modell för att stödja digital inkludering, bland annat av digitaliseringsministern Peter Eriksson vid hans besök våren 2018. Det framhölls även när regeringen lanserade en satsning på flera DigidelCenter runt om i Sverige och sköt till medel för arbetet (Regeringen Pressmeddelande, 2018). Därför står arbetet på Motala bibliotek i fokus här.

En utmaning här är svårigheterna att mäta digital kompetens, men även hur den kan studeras och beforskas. I policydokument finns många olika perspektiv som pendlar mellan uppfattningar om enskilda personers kompetens att vara aktiva medborgare (EU:s styrdokument/ EU, 2017?), till krav på tjänstemän och medarbetares digitala kompetens att kunna förklara för andra, visa och leda (OECD, 2017). I båda fallen handlar det om vad som händer i möten med digital teknik.

Vi presenterar resultat från aktiviteter med besökare och deltagare i DigidelCenters verksamhet i form av observationer, en enkätstudie, och intervjuer med bibliotekspersonal och kommunala politiker. Dessa olika sammanhang visar på vad vi måste förstå för att tala om digital delaktighet i det offentliga, det vill säga det vi har för avsikt att studera inom forskargruppen DINO.

Resultaten indikerar att arbetet med digital inkludering behöver fortsätta, samt att det handlar om mer än tillgång till teknik - kompetens är också viktigt. Resultaten från DigidelCenter i Motala visar även att personal som i sin tjänst möter människor med digitala frågor behöver både pedagogisk kompetens och kännedom om samhällets logik kring var olika e-tjänster ”hör hemma”. Dessa resultat kommer att bidra till att utveckla stöd för dem som arbetar med digital kompetens och inkludering.

I takt med att digitaliseringen ökar i samhället har bland andra biblioteken fått i uppdrag att verka för medborgarnas digitala inkludering. För att kunna vara digitalt inkluderade behöver medborgarna ha tillgång till digitala verktyg, kunskap om hur de hanteras och internetuppkoppling. Många som behöver stöd i frågor om digitalisering och inte får det på andra sätt vänder sig till bibliotekets medarbetare. Därför behöver personalen på biblioteken i sin tur både ha kompetensen och att kunna lära ut den. Kungliga biblioteket (KB) genomför under 2018–2020 regeringsuppdraget ”Digitalt först med användaren i fokus”. Projektet innebär att KB finansierar regionbibliotekens samordning av utbildning för medarbetare på folkbiblioteken.

Den här rapporten beskriver kommuners och biblioteksledningars stöd till bibliotekens arbete för digital kompetens och inkludering. I fokus är att olika professioner som inte har utbildning i digitala tekniker ändå stöttar medborgare i tekniska frågor och med e-tjänster.

Resultatet visar att styrningen från kommun och verksamhetsledning är svag men att medarbetare ändå stöttar sina besökare i deras frågor om digitalisering. De gör det trots olika dilemman de upplever. Till exempel risken att göra fel när de hanterar andra myndigheters e-tjänster, eller att de med sin skattefinansierade lön utför privata företags e-tjänster. De gör detta därför att det oftast inte finns någon annan att hänvisa till och medborgaren riskerar allvarliga konsekvenser om uppgiften inte blir utförd. Det kan handla om en redovisning till arbetsförmedlingen eller att betala en räkning.

Bristen på styrning gör att medarbetarna till stor del får dra egna gränser för hur mycket och med vad de ska stötta medborgarna.

Slutsatserna är att beslutsfattare behöver kompetens för att kunna fatta beslut för en bra styrning av digitaliseringen. Dessutom behöver frågan om vilka som inte nås av stöd alls diskuteras, och hur de ska få stöd, om de behöver.

Den här rapporten bygger på en kartläggande litteraturstudie om internationell forskning av digitalt utanförskap. Digitalt utanförskap är ett demokratiskt problem när alltfler välfärdstjänster digitaliseras. Rapportens syfte är att undersöka vilken forskning som har publicerats inom området digital exkludering, samt vilka faktorer som nämns som bidrar till digital exkludering och vilka grupper som studerats som digitalt exkluderade tidigare.

Modell

En användbar modell för att analysera digitalt utanförskap har utarbetats av forskaren Jan van Dijk. Den har tidigare illustrerats som en triangel med motivation som bred bas, men utifrån vårt arbete med denna forskningsöversikt föreslår vi att den illustreras som en trappa med stegen: motivation, tillgång, färdigheter, användning. Denna modell visar hur forskningen har gått från fokus på tillgång till digital teknik, till att se det som ett mer komplext fenomen.

Resultat

Resultatet visar att tidigare forskning har förklarat och förstått individuellt digitalt utanförskap utifrån följande faktorer:

• Bristande motivation
• Bristande infrastruktur/tillgång
• Bristande kunskap och färdigheter
• Låg socioekonomisk status
• Bristande tillit/självtillit

När det kommer till samhälleliga faktorer som kan bidra till digitalt utanförskap så nämns:

• Bristande styrning och ledning

Motsatsen till digitalt utanförskap är digital delaktighet och inkludering. Det främsta resultatet visar att det är en pågående process som här liknas vid en trappa. Eftersom den digitala utvecklingen är pågående kan inte digital kompetens och inkludering ses som avslutade processer; människor måste ständigt uppgradera sina kompetenser för att kunna hänga med. Människor som befinner sig på de övre stegen kan dock halka ner vid en förändrad livssituation,

som att gå från anställning till arbetslöshet.

Slutsatser

• Det saknas enhetliga begrepp om vad som avses med digitalt utanförskap, inkludering och kompetens, vilket kan försvåra jämförelser
• Digital inkludering är pågående process, som människor kan halka efter i
• Digitalt utanförskap kan förstås utifrån situationer snarare än utifrån människors karaktär eller identitet (som implicit innebär att det kan undvikas)
• Digitalt utanförskap kan handla om komplexa samband mellan flera faktorer
• Digitalt utanförskap kan förekomma i olika sociala grupper och ålderskategorier

Rapporten har en sammanställning över faktorer som lyfts fram i tidigare forskning som gynnsamma för insatser som syftar till digital inkludering. Det handlar om faktorer som i stort återspeglas i ovan nämnda modell:

1. Motivera
2. Skapa tillgång
3. Främja färdigheter
4. Främja användning

Idéer för fortsatt forskning

Med slutsatsen i tidigare forskning om att digital inkludering är en pågående och komplex process eftersom den digitala tekniken ständigt utvecklas behövs fortsatt forskning som visar hur olika faktorer hänger samman och kan bidra till inkludering eller exkludering. Det behövs även fortsatt forskning om olika grupper, till exempel nyanlända och migranter samt människor med olika funktionsvariationer. Att fokusera på hur olika situationer påverkar digital delaktighet och inkludering framstår som relevant. Mer tillämpad forskning om hur offentliga digitala system och tjänster designas inom ett svenskt sammanhang skulle också vara värdefull, liksom utvecklandet av nydanande metoder för att studera digital delaktighet.