Therapeutic communication is recognized as an alternative cognitive stimulation for people with mental disorders. It is important to measure the effectiveness of such therapeutic treatments. In this paper, we present the use of photoplethysmography (PPG) technology to synchronize communication signals between the care-giver and people with dementia. To gain insights into the communication effect, the largest Lyapunov exponents are extracted from the PPG signals, which are then analyzed by multidimensional scaling to visualize the signal similarity/dissimilarity between the care-giver and participants. Experimental results show that the proposed approach is promising as a useful tool for visual assessment of the influence of the therapy over participants.

I juli 2003 infördes ett krav i lagstiftningen att Försäkringskassan vid behov ska använda sig av ett så kallat avstämningsmöte vid bedömningen av individers rätt till ersättning och rehabiliterande insatser från sjukförsäkringen. På policynivå har avstämningsmötet presenterats som ett effektivt verktyg i lösningen på problemen med långa sjukskrivningar och hög sjukfrånvaro. Genom att samla involverade aktörer ”runt ett bord” (Försäkringskassan, den sjukskrivne, sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen) förväntas parterna hitta gemensamma lösningar som ska underlätta den sjukskrivnes väg tillbaka i arbetslivet.

Huvudsyftet med föreliggande studie har varit att analysera på vilka grunder involverade parter bedömer individers arbetsförmåga och möjligheter för återgång i arbete. En central frågeställning var att studera vilka aspekter av arbetsförmåga som under mötet belystes. Fokus riktades mot involverade aktörers resonemang om arbetsförmåga och hur parterna såg på sin egen och övriga aktörers roll i verksamhetsprocessen. Rapporten baseras på nio inspelade avstämningsmöten under år 2007 och 2008 i Östergötland. Det empiriska materialet har kompletterats med metodstöd från Försäkringskassan och offentliga rapporter. En innehållsanalytisk metod har använts i analysen av det empiriska materialet.

Studiens resultat visar hur välfärdspolitikens fokus på arbetslinjen och aktiva insatser ställer krav på de organisationer som har till uppgift att återföra sjukskrivna i arbetslivet. Avstämningsmötet äger rum i skärningspunkten mellan organisationer med skilda regler och rutiner. Mötena utmärktes av en förhandling om arbetsförmåga och vilka aktörer som hade rehabiliteringsansvaret för individerna i fråga. Tre perspektiv på arbetsförmåga blev framträdande: det medicinska, regelverkets och arbetslivets perspektiv. Försäkringskassan argumenterade ofta utifrån sjukförsäkringens regelverk, och sjukvården betonade främst medicinska hinder för individens arbetsoförmåga, medan arbetsgivare framhöll individens fysiska nedsättningar i relation till arbetes krav. Samtidigt som perspektiven kunde knytas till specifik aktör kunde parterna växla mellan olika perspektiv på arbetsförmåga beroende på situation. I förhandlingen om den sjukskrivnes arbetsförmåga utgjorde den medicinska expertisen en ”neutral expertfunktion” som skapade legitimitet för parternas ståndpunkter. I rapporten visas hur Försäkringskassans regelverk med fokus på tidig återgång i arbete och aktiva insatser kom på kollisionskurs med arbetsgivarnas svårigheter att anpassa arbetsplatsen. Sjukskrivnas arbetsförmåga och möjligheter att återgå i arbete berodde därför inte enbart beror på den strikt medicinska bedömningen av funktionsnedsättning. I praktiken grundades bedömningen av arbetsförmåga istället på relationen mellan individens förmåga och arbetets förutsättningar. Studien aktualiserar avslutningsvis frågor om vilka förutsättningar den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har när arbetsmarknaden idag tenderar att lämna begränsat utrymme för människor som inte anses leva upp till arbetslivets krav.

Avstämningsmötet är en metod inom Försäkringskassan som syftar till att ge bättre beslutsunderlag för deras bedömningar av sjukskrivnas arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Målet är att förkorta sjukskrivningstider och snabbare få människor tillbaka i arbete.

I och med den kraftigt ökade sjukfrånvaron i slutet av 1990-talet uppmärksammades att Försäkringskassans tillämpning av sjukförsäkringens regelverk varierar mellan olika delar av landet och även mellan olika lokalkontor. Som en konsekvens påbörjades ett omfattande arbete med att professionalisera handläggningen genom att utveckla gemensamma metoder och arbetssätt. År 2005 gjordes en skärpning av lagstiftningen genom att starkare reglera de tidsgränser inom vilka ett avstämningsmöte skall hållas och man etablerade produktionsmål inom Försäkringskassan i termer av antal avstämningsmöten inom 90 dagar i sjukskrivningen.

I denna studie har 11 handläggare inom Försäkringskassan intervjuats om sin syn på avstämningsmötet som utredningsmetod och på vilket sätt den påverkar den sjukskrivnes återgång i arbete. Studien fokuserar på det första avstämningsmötet i sjukskrivningen, sex av dessa genomfördes före 90-dagars gränsen och fem genomfördes senare i sjukskrivningsprocessen.

Analyserna av intervjuerna resulterade i fem huvudområden som berör upplevelser av produktionskraven, förberedelser respektive genomförande av avstämningsmötet, läkarens roll vid avstämningsmötet samt mötets betydelse för återgång i arbete.

Handläggarna upplever en konflikt mellan kravet på att hålla produktionsmålet på avstämningsmöte inom 90 dagar och sin professionella bedömning av när ett avstämningsmöte passar in i rehabiliteringsprocessen. Ur handläggarnas perspektiv har det skett en värderingsförskjutning från en helhetssyn på rehabiliteringsprocessen med individen i centrum, till mer kortsiktiga produktionsmål som fragmenterar processen. Produktionskraven leder också till att vissa sjukskrivningsärenden som bedöms vara lämpade för ett avstämningsmöte måste prioriteras bort då de passerat tidsgränsen, medan man genomför andra möten, där både handläggaren och läkaren anser att det kommer för tidigt i rehabiliteringsprocessen. Avstämningsmötena riskerar att bli formaliserade och rutindrivna aktiviteter, snarare än allsidiga bedömningar.

Den formaliserade agendan vid avstämningsmötet tycks kunna leda till att deltagarna upplever en osäkerhet om mötets syfte, eller tolkar syftet annorlunda än handläggaren. Handläggaren uppfattar sig tappa kontrollen över mötet.

Av tidsskäl gör man ofta avkall på att kalla läkaren till mötet, trots att mötet syftar till att diskutera arbetsförmåga och sjukskrivningens omfattning. Såväl strukturen, den reglering som styr avstämningsmötet, som handläggarnas egna erfarenheter av hur kontakter med läkare fungerar, bidrar till att handläggarna utvecklar olika strategier för att undvika att bli beroende av läkarnas fysiska deltagande i mötet.

Det medicinska underlaget är centralt i bedömningen av individens arbetsförmåga, den ofta förekommande frånvaron av läkare, liksom den stora variationen i hur de fördjupade Sassam-utredningarna genomförs, skapar därför dilemman, som dock även kan innebära en handlingsfrihet för handläggaren i prioriteringar av ärenden.

Rapporten visar sammanfattningsvis handläggares dilemman i sin roll att översätta politiska beslut och mål till vardagens praktik. Resultaten visar också deras möjligheter att prioritera och hantera dessa dilemman inom ramen för en ökad administrativ kontroll.

This anthology is comprised of six papers, introducing readers to at variety of topics relevant to the Strategies for Health arena. The papers are intended to reflect the breadth of research conducted in Strategies for Health. The aim is to contribute to a greater understanding of the concept of health and provide insight into some strategies for improvement of health and safety. The anthology was edited by Per Nilsen, in cooperation with Lennart Nordenfelt and Kerstin Ekberg, who served as an Editorial Committee.

This anthology is comprised of six papers, introducing readers to at variety of topics relevant to the Strategies for Health arena. The papers are intended to reflect the breadth of research conducted in Strategies for Health. The aim is to contribute to a greater understanding of the concept of health and provide insight into some strategies for improvement of health and safety. The anthology was edited by Per Nilsen, in cooperation with Lennart Nordenfelt and Kerstin Ekberg, who served as an Editorial Committee.

Syftet med föreliggande rapport är att bidra till ökad kunskap om uppfattningar om rörlighet i arbetslivet, hur samverkan för rörlighet utformas i praktiken, och förutsättningar för rörlighet inom och mellan organisationer. I detta projekt har samverkan skett med olika praktiker, framför allt med ringsamordnare, arbetsgivarföreträdare och fackliga företrädare i de två företagsringarna från Boxholm respektive Norrköping som varit delaktiga i projektet. Den empiriska basen utgörs i huvudsak av intervjuer med aktörer som företräder företagsringarna, arbetsgivare, fackliga organisationer samt offentliga myndigheter, främst Försäkringskassan men även bl.a. Länsarbetsnämnden, Företagshälsovården och Hälso‐ och sjukvården.

Två övergripande slutsatser om rörlighet inom och mellan organisationer dras utifrån detta forsknings‐ och utvecklingsprojekt. Den första slutsatsen är att olika aktörers arbete med att försöka stödja rörlighet inom och mellan organisationer sker i två s.k. stuprör – kompetensförsörjning och rehabilitering. Dessa stuprör kan, men behöver inte nödvändigtvis ha med varandra att göra. Så länge det inte finns ett helhetsperspektiv på rörlighet trampar varje aktör på i sitt eget stuprör.

Öppningen kan vara att på gemensam grund utveckla nya strategier för att hantera frivillig men även påtvingad rörlighet för att stödja lärande, hälsa och verksamhetsutveckling inom och mellan organisationer Detta förutsätter ett ökat lärande om hur rörlighet kan främja såväl människors som organisationers utveckling och hälsa, samt nya samverkansformer och tydligare aktörsroller och beröringspunkter för att mer effektivt kunna hantera rörlighet inom och mellan organisationer.

Den andra slutsatsen är att företagsringar är nödvändiga, men inte ett tillräcklig forum för rörlighet åtminstone om man inte bara vill begränsa rörlighet till rehabilitering. Företagsringar lägger fokus på rehabilitering. Företagsringar är en god resurs då inget annat har lyckats i rehabiliteringsarbetet. Om företagsringar ska vara det verktyg för rörlighet som önskas, pekar resultaten på behov av att bredda perspektivet på rörlighet och att arbeta mer med olika typer av rörlighet. Detta kan dock företagsringar inte göra själva eftersom arbetsgivare ”betalar” för de tjänster de vill att företagsringen ska utföra. Om tjänster ska utvecklas krävs att arbetsgivarna i ringen ställer krav på nya tjänster, vilket skulle innebära att företagsringar kan få en mer betydande roll vid för rörlighet. Viktiga frågor är vilket syfte ringen ska ha? Är ringen enbart en arena för rehabilitering eller ska ringen ha en annan roll i stödjandet av rörlighet inom och mellan organisationer, d.v.s. vara en arbetsmarknadsintermediär?

I denna studie beskrivs och analyseras införandet av resursteam som en sam verkansform mellan primärvården och försäkringskassan. Resursteam syftar till att sänka sjukskrivningstalen och åstadkomma bättre samverkansrutiner. Införande och arbetsformer har undersökts via tre metodologiska ansatser: en enkätundersökning, tolv fokusgrupper med resursteam, samt tolv individuella intervjuer med vårdcentralschefer.

Centrala frågor för studien har varit hur de deltagande professionerna upple ver och förhåller sig till arbetet i resursteamen, samt hur kommunikationen utvecklats mellan teamets medlemmar. Slutligen görs en analys av i vilken utsträckning resursteamen kan sägas vara förankrade på de olika vårdcentra lerna, samt vilka hinder och möjligheter som finns för en god samverkan.

Resultatet av studien visar att merparten av personalen som arbetar i resurs teamen upplever arbetsformen som positiv. Den generella bilden är att teamen leder till ökad diskussion kring sjukskrivningsärenden, samt att det finns vins ter med att låta olika professioner mötas kring en gemensam uppgift.

Kritiken som framkommer mot arbetsformen berör huvudsakligen brist på kommunikation i olika former. Relationen mellan läkare och handläggare på försäkringskassan framstår som ansträngd, och flera uppger att det finns stora skillnader i utgångspunkter mellan personal från olika verksamheter.

Det framgår av studien att resursteamen endast i begränsad utsträckning an vänds för att utveckla bedömningen av arbetsförmåga, vilket såväl i studien som i tidigare forskning lyfts som ett problem för läkarna. I vissa team tycks en sådan funktion finnas, och teamens medlemmar upplever i de fallen att mö testiden med teamet är effektiv och stödjande.

Det finns flera deltagare i studien som noterar hur starten av resursteamen var förvirrande, och att det tog lång tid innan teamet hittade sin form och sin in terna rollfördelning. Detta indikerar att implementeringen av resursteamen inte fungerat fullt ut. I de flesta team upplevs emellertid arbetsformen som accepterad och legitim.

De flesta skillnader som noterats kan hänföras till skillnader mellan de olika professionerna och organisationerna, och de utgångspunkter dessa har. Det har inte varit möjligt att identifiera några regionala skillnader i hur arbetsfor men uppfattas och fungerar. I Norrköpings kommun har dock förekomsten av ett samordningsförbund inneburit att fler insatser kunnat erbjudas de sjuk skrivna, och fler parter har också kunnat medverka vid teamens möten på vis sa vårdcentraler.

This anthology is comprised of six papers, introducing readers to at variety of topics relevant to the Strategies for Health arena. The papers are intended to reflect the breadth of research conducted in Strategies for Health. The aim is to contribute to a greater understanding of the concept of health and provide insight into some strategies for improvement of health and safety. The anthology was edited by Per Nilsen, in cooperation with Lennart Nordenfelt and Kerstin Ekberg, who served as an Editorial Committee.

Community-based programmes have become an important strategy to enhance health and safety. These programmes have their roots in the North Karelia, Stanford Five City, Minnesota Heart Health, and Pawtucket Heart Health programmes, initiated in the 1970s and 1980s to reduce high community rates of cardiovascular disease. Since then, the belief that the community-based approach is beneficial appears to have become a deeply held conviction in public health. As noted by Cheadle and colleagues (1997, page 240), “It is almost an article of faith that locating programmes in the community and involving community members in planning, implementation, and evaluation can be an effective strategy for improving population health.”

However, despite the wide application of community-based health andsafety programmes during the last 30 years, there is a paucity of evaluations from which to obtain evidence regarding effectiveness of community-based health and safety programs. The present evidence from both the health promotion and injury prevention field is inconsistent, with many programmes demonstrating modest or no effects at all (Nilsen, 2006). This weak evidence has been attributed to a number of reasons, including insufficient resources, poorly implemented programmes, lack of programme reach, methodological difficulties in study design and analysis that lead to problems in demonstrating convincing results, and unrealistically high expectations of what can be achieved through these programmes (Gielen & Collins, 1993; Fisher, 1995; Feinleib, 1996; Fishbein, 1996; Klassen et al., 2000; Merzel & D’Afflitti, 2003; Nilsen, 2004; Hoffmeister & Mensink, 2004; Nilsen, 2005).

This paper examines whether there are shortcomings in the theoretical underpinning of the community-based approach that could explain the lack of strong evidence of the effectiveness of health and safety programmes. Drawing upon the literature, a theory is constructed by elucidating explicit and implicit assumptions of community-based programmes. The theory is then put to test by analysing the extent to which the assumptions are supported by empirical evidence and the extent to which the assumptions have been applied in community-based injury prevention practice.

Adults spend about 40% of their waking hours at work. The workplace is an important setting both in affecting people’s health and as an environment in which to promote health. Health in working life is not a technical, value-free process, but rather one influenced by the ideologies, beliefs and values of key actors, such as officials, workers and unions, employers, corporations and managers, experts and others (Levenstein & Woodings, 1997). Indeed, one of the defining characteristics of the workplace setting is that it brings together a variety of groups and individuals who have different agendas and priorities with regard to work and health (Naidoo & Wills, 2000). Hence, the relationship between work and health may be viewed in different ways by different actors; a conflict of interest may arise between the actors with regard to what comes first, health or productivity.

This text begins with a look at key concepts, theories and models to explain the relationship between health and work. This is followed by a discussion of important empirical findings and research concerning strategies to improve workplace health.

Inom ramen för Vinnovas Dynamosatsning (Dynamiska arbetsmarknader och organisationer) genomfördes forsknings- och utvecklingsprojketet Drivkrafter för ökad rörlighet, hälsa och kompentensförsörjning i samarbete med två arbetsgivar-/företagsringar i Östergötland. Projektet syftade till att utveckla och understödja rörlighet som ett medel för att förbättra hälsa och lärande i arbetslivet.

Under 2005/2006 utfördes ett särskilt delprojekt om samverkansfrågor i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen tillsammans med en grupp aktörer som alla är involverade i, eller berörs av rehabiliteringsprocessen för långtidssjukskrivna i Östergötlands län. Syftet för arbetsgruppen var att synliggöra hinder och möjligheter för samverkan mellan aktörerna och att finna former för en effektiv samverkan där även ringens resurser kan utnyttjas.

Arbetsgruppen har sammanträtt ett antal gånger och successivt kartlagt hur strukturerna för sjuksrkivnings- och rehabiliteringsprocessen ser ut idag och hur processen skulle kunna utvecklas i praktiken. Detta arbete presenteras i föreliggande rapport. Arbetsgruppen presenterar också ett gemensamt förslag för hur ett förbättrat flöde med tydligare ansvarsroller borde utformas.

Kärnpunkterna i arbetsgruppens förslag till samverkansformer är att

• Arbetsgivaren, med stöd av företagshälsovården, har tillsammans med den sjukskrivne huvudansvaret från första sjukskrivningsdag för att driva en process som syftar till återgång i arbete.
• Åtgärder bör komma igång mycket tidigt i sjukskrivningen.
• Arbetsgivaren bör i högre grad utnyttja företagshälsovårdens kompetens och arbetsgivarringens resureser i processen för återgång i arbete.
• Hälso- och sjukvården respektive Försäkringskassan skall i högre grad vara stödjande resurser i rehabiliteringsprocessen, och i mindre grad huvudaktörer som riskerar att stoppa upp flödet.
• Aretsförmedlingen som resurs bör utnyttjas mer och tidigare i processen än vad som vanligen är fallet idag.

Begreppet ”arbetsförmåga” är centralt i flera vetenskaper, framför allt inom arbetsvetenskap och rehabiliteringsvetenskap. Begreppet är också viktigt för praktiskt ohälsoförebyggande arbete, t.ex. för arbetsterapeuter, och för rehabiliterande åtgärder, t.ex. för sjukgymnaster. Det har samtidigt en juridisk sida, eftersom begreppet förekommer i lagstiftningen som reglerar försäkringar som har med sjukskrivning och sjuk‐ och aktivitetsersättning att göra. Begreppet är således viktigt och har viktiga normativa implikationer, d.v.s. implikationer för vad vi bör göra. Men vad begreppet betyder, d.v.s. hur det lämpligen skall definieras, är inte alltid klart.

Under hösten 2002-hösten 2003 genomfördes ett interventionsprojekt vid akutkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping. Projektet syftade till att utveckla förutsättningarna och kompetensen inom organisationen att hantera frågor som främjar hälsa.

Alla medarbetare på kliniken har träffats i arbetsgrupper och under handledning arbetat enligt problembaserat lärande med frågor som berör hälsa i arbetet. Grupperna dokumenterade sitt arbete i s.k. loggböcker, samt i rapporteringar från två heldagar då alla medarbetare samlades. Ett strategiskt urval av medarbetarna har intervjuats vid interventionens början, samt efter avslutad interventionstid. Personalen har även följts med landstingets personalenkät och sjukfrånvarostatistik.

Interventionsprojektet har lett fram till en mängd förbättringsförslag och genomförda åtgärder på alla nivåer i organisationen, såsom t.ex. ökad medicinsk-teknisk kompetens, förbättrat socialt klimat, ökad regelbundenhet i personalutvecklingssamtal, ökade förutsättningar för patientflödet i verksamheten och utveckling av strategier för att hantera långtidssjukskrivna. PB-gruppernas rangordning av prioriterade områden för hälsofrämjande utvecklingsarbete var ledarskap, organisation, kompetens, information och kommunikation, samt vårdkvalitet.

Interventionen har bidragit till ett ökat erfarenhetsutbyte mellan personalen, vilket har inneburit både ett individuellt och ett kollektivt lärande. Personalen har också under interventionsprojektet ökat sin kompetens att hantera verksamhetsförändringar.

Medarbetarna har utvecklat synen på hälsa, och vad som påverkar den arbetsrelaterade hälsan. Interventionsprojektet har belyst vikten av reflektion under arbetstid, samt betydelsen av delaktighet under förändringsprocesser.

Resultaten visar på tre framträdande faktorer av betydelse för genomförandet och utfallet av interventionsprojektet. För det första har ledningen en väsentlig roll i utvecklingen av hälsofrämjande processer på arbetsplatsen. Ledningen behöver stötta och legitimera  utvecklingsarbetet. Ett sådant hälsofrämjande ledarskap ställer krav på kompetens hos ledningen. Ledare behöver därför extra stöd och utvidgad kompetens i hälsofrämjande utvecklingsarbete.

För det andra är det viktigt att organisera för lärande och kollektiv reflektion. Det kräver en medveten strategi. Det problembaserade arbetssättet under interventionsprojektet har fungerat som ett forum där medarbetarna kontinuerligt har fått utrymme att tänka i nya banor. Resultatet av en sådan organisering för lärande har givit utslag i verksamheten i form av olika åtgärder och förändringar.

För det tredje har de problembaserade grupperna fungerat som en buffert i organisationen, där medarbetarna har lärt en handlings- och förändringsberedskap. De har ökat sin kompetens i att hantera inre och  yttre krav på förändring, liksom att påverka sin egen organisation i riktning mot en hälsofrämjande arbetsplats.

Rapporten är en uppföljning av projektet Drivkrafter för ökad rörlighet, hälsa och kompetensförsörjning. Ringsamordnare, arbetsgivare och övriga aktörer som försäkringskassa och fackliga representanter intervjuades om sina erfarenheter av att medverka i respektive samarbeta med en arbetsgivarring. I studien ingick två ringar, Norrköpings- och Boxholmsringen.

Studien ingår som en del i projektet ”Arbetsplatsen, arbetsledaren och den sjukskrivne - förutsättningar för samverkan med FK i arbetslivsinriktad rehabilitering”. Projektet är en del i samverkansavtalet mellan försäkringskassan och landstinget i Östergötland och syftar på sikt till att identifiera hinder och goda lösningar för framgångsrik rehabilitering tillbaka till arbete av sjukskrivna inom landstinget.

Studien bygger på det enkätmaterial som landstinget skickade till samtliga 392 långtidssjukskrivna (>6 månader) medarbetare hösten 2002. Totalt 79% besvarade enkäten.

En dryg tredjedel var sjukskrivna på grund av en kombination av psykiska och somatiska besvär, en fjärdedel på grund av psykiska besvär enbart och en femtedel på grund av besvär i rörelseorganen enbart. Andelen med psykiska besvär var högst bland yrkesgrupper med hög kvalifikationsnivå, medan besvär i rörelseorganen var vanligare i gruppen med låg kvalifikationsnivå. Mer än hälften hade varit sjukskrivna i mer än 1.5 år. Den självskattade hälsan, mätt med SF-36, var mycket låg bland de långtidssjuka, i detta avseende fanns inga större skillnader mellan hög- och lågkvalificerade grupper.

Två tredjedelar av de långtidssjuka anger att arbetet helt eller delvis är orsaken till sjukskrivningen, i gruppen med psykiska besvär uppger 90% att arbetet är orsaken. Analys av svaren i en öppen fråga om vilka förhållanden i arbetet som bidragit till sjukskrivningen angavs en hög arbetsbelastning som hänför sig till bemanningsproblematik och små möjligheter till återhämtning som viktiga orsaksfaktorer. Många av de långtidssjuka uppger brister i ledarskapet som en starkt bidragande faktor till ohälsa. Brister i organisation av arbetet skapar oklarheter, som i sin tur leder till stress och hög arbetsbelastning.

Mindre än hälften av de långtidssjuka uppger att arbetsledningen genomfört några åtgärder för att främja återgång i arbete. Inte heller försäkringskassan upplevs ha arbetat målinriktat för att främja arbetsåtergång, endast en tredjedel har fått en rehabiliteringsplan.

För gruppen med psykiska besvär är framför allt minskad stress, ändrade arbetsuppgifter och kortare arbetstid viktiga förutsättningar för återgång i arbete. Gruppen med besvär i rörelseorganen anger att mindre kroppsligt tungt arbete, förändrade arbetsuppgifter och kortare arbetstid är betydelsefullt. Cirka 40% av de långtidssjukskrivna uppger att de skulle kunna arbeta på hel- eller deltid.

Undersökningsgruppen var sjukskrivna då de besvarade enkäten. Detta kan innebära att man har en ökad benägenhet att tillskriva arbetsplatsen större orsak till ohälsan, än om man varit i arbete. De långtidssjukas upplevelse av arbetsledning och organisation och av hur de fått hjälp och stöd från olika aktörer har emellertid betydelse för hur man ser på sina möjligheter till återgång i arbete. Upplevelser av bristande engagemang och stöd under sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen kan öka hindren för återgång i arbete.

Kommentarerna i enkäten gav en bild av vilka förhållanden som är viktiga att utveckla för att etablera en rehabiliteringsprocess som möjliggör för de långtidssjuka att återgå i arbete. Till dessa förhållanden hör:

• Respekt för ohälsan
• Arbetsledningens förhållningssätt och agerande
• Rutiner på arbetsplatsen vid sjukskrivning och rehabilitering
• Vidgade möjligheter till arbetsträning och omplacering
• Bättre samverkan mellan rehabiliteringsaktörerna
• Sociala mötesplatser för långtidssjukskrivna

Insamling, sortering och återvinning av uttjänta produkter är en snabbt växande industribransch. Det svenska samhällets kretsloppsanpassning har under 1990-talet medfört stora förändringar av samhällets avfallshantering. Nya lagar om vilket avfall som skall återvinnas tillkommer kontinuerligt. Denna kretsloppsanpassning i samhället har vanligen skett utan att några speciella krav har ställts på utformningen av produkterna eller på hur produkterna skall insamlas på bästa sätt för att kunna ta reda på materialet så effektivt och skonsamt som möjligt. Istället har man utgått från att de eventuella problem som kan uppstå när produkterna ska återvinnas får lösas när produkterna blir avfall och att producenterna via producentansvaret får ta kostnader och problem som uppstår i avfallshanteringen.

Samhället av idag står inför flera stora utmaningar när systemen för återvinning av produkter och material ska utvecklas. Studien har visat att frågor som rör arbetsförhållanden, ekonomi och effektivitet samt miljönytta bör behandlas på ett integrerat sätt när branschen utvecklas för framtiden.

Arbetsförhållandena för de som är verksamma inom återvinningsindustrin förväntas vara sådana att de anställda långsiktigt bibehåller god hälsa och välbefinnande. De arbetsplatser där avfallet sorteras och hanteras har utvecklats under kort tid och inom en avfallshanteringstradition där man inte utnyttjat kunskap från industrin och forskningen om arbetsplatsutformning och hantering av gods. Det finns påtagliga arbetsmiljöproblem i återvinningsbranschen som visar sig i statistiken både gällande olycksfall och arbetsrelaterade sjukdomar.

Konsumenterna får bära mycket av kostnaderna för materialåtervinningen dels genom ett högre pris på nya produkter de köper, dels genom att de står för en del av arbetet med sortering och transporterna av avfallet till återvinningscentraler eller återvinningsstationer samt vidare via avfallstaxan. För kommunerna kan ökad sortering av avfall också medföra ökade kostnader. Det är angeläget att hålla nere dessa kostnader genom god utformning av anläggningar för återvinning.

Syftet med denna förstudie var att identifiera förekommande problem- och utvecklingsområden inom återvinningsbranschen med focus på återvinningscentralernas roll.

Studien utformades som en kartläggande och utforskande studie. Datainsamlingen genomfördes på totalt 7 anläggningar som representerar olika delar av återvinningsbranschen varav fyra återvinningscentraler (i kommuner med 32 000 till 135 000 invånare). Två av dem byggdes på mitten av 1990-talet medan de andra två har utvecklats från soptippar. Tre av anläggningarna drevs direkt i kommunal regi eller som kommunägt bolag och ett drevs på entreprenad. Anläggningarna valdes för att ge en variation mellan återvinningscentraler från större kommuner såväl som mindre, och också för att representera olika typer och byggnadsår. Dessutom besöktes en elektronikdemonteringsanläggning, en fragmenteringsanläggning samt en anläggning för rekonditionering av vitvaror. Detta möjliggjorde att ett par avfallsfraktioner kunnat följas från återvinningscentralen till efterbehandling i nästkommande steg.

Besöken genomfördes av de forskare som är författare till denna rapport, och därmed representerade disciplinerna arbetsmiljö, hälsa, produktionssystem, säkerhet och miljö. Besöken inleddes med en presentation / rundvandring i anläggningen. Halvstrukturerade intervjuer genomfördes med de anställda och besökare. Observationer genomfördes av hur olika aktiviteter genomfördes av besökarna såväl som av de anställda. Med hjälp av digitalkamera med videofunktion dokumenterades layouter, materialfraktioner, skyltning etc. samt vissa rörelsemoment. Relevanta dokument som fanns tillgängliga samlades in. Respektive besök genomfördes under en dag, under januari - mars 2003.

Återvinningscentralerna är ofta den första instansen för insamlandet av avfall och har en nyckelposition för hur avfallet kan hanteras på ett så produktivt och kostnadseffektivt sätt som möjligt. Det är därför viktigt att studera återvinningsproblematiken med ett helhetsperspektiv med utgångspunkt från såväl arbetsmiljö, säkerhet, produktionssystemutformning och yttre miljö. Vidare att betrakta återvinningscentraler utifrån en systemsyn, och se dess funktion också i relation till avnämarna, d.v.s. de behov och förutsättningar som efterföljande anläggningar i avfallskedjan har.

Studien kan konkluderas enligt följande:

Identifierade problemområden

• Det föreligger olika typer av arbetsmiljörisker i de olika stegen av avfallshanteringen.
• Vid återvinningscentraler idag finns risker för skada för de anställda såväl som för besökarna.
• Återvinningscentralen har identifierats att inneha en nyckelroll i hanteringen av avfall.
• Det brister i de ekonomiska incitament för förbättring av hanteringen av avfallet vid återvinningscentralerna.
• Det föreligger dålig kommunikation mellan de olika aktörerna i återvinningskedjan om hur avfallet hanteras i respektive led och vilka förväntningar man har på det inkommande avfallet. Incitamentsbristen och den därav försämrade kommunikationen påverkar såväl arbetsmiljön, kvaliteten som ekonomin i efterföljande led.

Utvecklingsområden

• Goda möjligheter finns att utforma och organisera återvinningscentraler så att risken för skada påtagligt minskar för såväl personal som besökare.
• Goda förbättringsmöjligheter finns att inom miljöområdet åstadkomma bättre sorteringskvalitet och därmed förbättra kvaliteten av det återvunna materialet.
• Genom en bättre industrialisering av återvinningscentralerna kan effektiviteten och ekonomin förbättras, samtidigt som det finns möjligheter att också förbättra arbetsförhållanden och miljö i återvinningssystemen som helhet. Vissa enkla åtgärder, t.ex. tydlig skyltning och information till besökarna, kan ge avsevärd förenkling av arbetet i återvinningscentralerna och även senare i återvinningskedjan.
• En bättre helhetsoptimering skulle erhållas genom förbättrad interorganisatorisk samverkan för ökad förståelse mellan de olika aktörerna i återvinningskedjan och därmed en bättre optimering av hur avfallet hanteras.

En återvinningscentral ett viktigt ansikte utåt för kommunen. Om utformningen är anpassad till besökarna kan en positiv attityd till återvinning skapas med positiva miljöeffekter och en bättre arbetsmiljö för de anställda som följd.