Svenska kommuner har redan höga ambitioner i sitt klimatarbete, men för att uppnå de mål som satts upp globalt och nationellt behöver positionerna hela tiden flyttas fram. Samhällsplaneringen spelar en central roll eftersom det är genom dessa processer som städer och landsbygd byggs upp, och de strukturer som skapas kommer finnas under många decennier framåt.

Kommunerna har planmonopol men i takt med allt högre inblandning av privata aktörer har de tappat makt och då möjligheten att i samma utsträckning som tidigare styra planeringen i den riktning de vill. Genom markanvisningar, något som blivit vanligare de senaste tio åren, kan kommunerna ta kontroll över specifika projekt, för att styra dem mot högre ambitioner sett till exempelvis hållbarhet.

Syftet med denna rapport är att undersöka och studera om och hur kommuner kan ställa hållbarhets-, energi- och miljökrav i markanvisningar. För att uppnå syftet ska rapporten besvara följande frågeställningar: Hur arbetar svenska kommuner med markanvisning? Vilka miljö- och energikrav ställer kommuner som genomför markanvisningar? På vilket sätt strukturerar och genomför kommunerna uppföljning av genomförda markanvisningar? 

Metoden som använts är huvudsakligen intervjuer med representanter för kommuner som arbetar med markanvisningstävlingar och där olika aspekter av hållbarhet och klimatnytta är framträdande. Dokument har även studerats som ett komplement. 

Huvudsakliga slutsatser från projektet är att allt fler kommuner väljer att arbeta med markanvisningar eftersom det ger en möjlighet att styra processerna mer och ta kontroll. Samtidigt kräver detta en markreserv och då en aktiv politik för uppköp av mark samt att det främst är i större kommuner med attraktiv mark det är möjligt att genomföra, eftersom det annars finns risk för att de får in för få intresserade aktörer. 

Det är en utmaning att arbeta med hållbarhetsfrågorna eftersom kommunerna inte får ställa tekniska särkrav i sina planer, varför de behöver andra arbetssätt. Kommunerna väljer därför generellt att på sätt och vis vända på processen, genom att sätta upp kriterier de anser viktiga och sen får byggaktörer komma in med förslag på hur de ska möta dessa kriterier. Fördelarna är att byggherrarna ofta kommit långt själva i sitt hållbarhetsarbete och driver därför utvecklingen framåt, men en nackdel är att det är en resurskrävande process som kräver att kommunen i olika skeden skriver avtal med villkor och löften som de sen måste följa upp genom processen. Det ger en utmaning för kommunerna, att skapa en intern organisation där alla olika personer och förvaltningsdelar som kan vara inblandade behöver förstå syftet med det specifika projektet.

Kommunerna är försiktiga med att ställa krav som kan klassas som särkrav, men det har aldrig prövats i domstol och det sätts i vissa fall upp krav som skulle kunna argumenteras finns i gråzonen, såsom krav på fjärrvärmeanslutning. En av de största utmaningarna för kommunerna är att jobba med uppföljning eftersom det kräver mycket tid och ibland kompetenser som inte finns lättillgängliga. De undviker viten eller andra sanktioner om de märker att byggaktörerna inte lever upp till vad de lovat, men en effekt blir att byggherren kan få det svårare att få en marktilldelning i kommande markanvisningar. 

Denna handbok handlar om hur kommunerna genom sin strategiska planering kan arbeta med hållbar energiomställning och det vi kallar omställningskapacitet. Omställningskapacitet berör ledning, organisering och styrning av planering kring energiomställning. Förväntningarna på att svenska kommuner ska arbeta med hållbarhetsfrågor och mer specifikt om energiomställningen har inneburit växande åtaganden för den kommunala sektorn.

Krympande städer är vanligt förekommande i Europa, Nordamerika, Korea, Japan, och Australien,och det finns inget som pekar på att den ojämna befolkningsutvecklingen städer emellan ska avta. Inuläget krymper omkring hälften av medelstora och större städer i Europa (Wolff & Wiechmann,2018:130). Ekonomisk och befolkningsmässig tillväxt är fortfarande förhoppningen bland politiskabeslutsfattare och planerare i krympande städer trots att de inte har upplevt den typen av utvecklingpå många år. Sedan tidigt 2000-tal har det emellertid förekommit allt fler försök att planera för attanpassa städer till en mindre befolkning istället för tillväxtskapande åtgärder – till exempel, i de östradelarna av Tyskland och staden Youngstown i USA (se Pallagst, Fleschurz, & Said, 2017; Rhodes &Russo, 2013; Schatz, 2013; Schetke & Haase, 2008; Wiechmann, 2008).

Omfattande befolkningsminskning under en längre tidsperiod för med sig stora problem fördrabbade städer och kommuner. Finansiering av offentlig verksamhet som samhällsservice ochvälfärd blir ansträngd vid ett vikande befolkningsunderlag, och försörjningsbördan för dekvarvarande invånarna ökar (Beetz, Huning, & Plieninger, 2008; Fjertorp, 2013; Haase, Rink,Grossmann, Bernt, & Mykhnenko, 2014). Vakanta bostäder, företagslokaler och industrifastigheterblir vanligare som ett resultat av att antalet invånare och företag minskar (Audirac, Fol, & Martinez-Fernandez, 2011; Haase, Bernt, Großmann, Mykhnenko, & Rink, 2016; Haase m.fl., 2014; Hummel,2015; Mallach, Haase, & Hattori, 2017). Befolkningsminskning medför även överkapacitet hosinfrastruktur som vatten och avlopp samt fjärrvärme med serviceförsämring och högre priser somföljd (Huning, Naumann, Bens, & Hüttl, 2011; Moss, 2008; Naumann & Bernt, 2009). I Sverige haromkring hälften av kommunerna haft en minskande befolkning under perioden 1995-2018. Det finnsett fåtal studier av svenska krympande kommuner (se Fjertorp, 2013; Jonsson & Syssner, 2016;Meijer & Syssner, 2017; Syssner, 2014; Syssner & Olausson, 2016), men det nationellaforskningsområdet är fortfarande att betrakta som relativt nytt och outforskat – och då i synnerhetvad det gäller befolkningsminskningens påverkan på fjärrvärme.

Detta arbetsnotat är en del av projektet ”Fjärrvärme i krympande kommuner - utmaningar ochstrategier för ett hållbart energisystem” som genomförs under perioden 2018 – 2021. Avsikten ärdels att sammanställa en forskningsöversikt för att generera ett teoretiskt ramverk samt uppslag förlämpliga metoder, dels att sondera det empiriska läget genom att genomföra materialinsamling ochmindre delstudier. Den här studien söker svar på frågorna hur krympande kommuner påverkas ochhanterar sin befolkningsutveckling, samt vilken effekt befolkningsminskning har på fjärrvärmen ikrympande kommuner. För att besvara dessa frågor har dokument från tre krympande kommuner –Hällefors, Ragunda och Sorsele – varit föremål för kvalitativ innehållsanalys, och material som berörfjärrvärmens utveckling i 25 krympande kommuner under perioden 2009 till 2017 har använts förutforskande trendanalyser.

I merparten av de dokument – årsredovisningar, översiktsplaner, och strategiska dokument – somhar varit föremål för innehållsanalys uppmärksammar kommunerna sin befolkningsminskning. Detfinns tecken på att kommunerna påverkas negativt av mindre skatteintäkter och vakanta fastigheter ide tre fall som undersökts. De undersöka kommunerna försöker i någon mån motverka den negativabefolkningsutvecklingen genom tillväxtstimulerande åtgärder, men utan märkbar effekt. För attskapa balans på de lokala hyresmarknaderna, och för att minska kommunernas utgifter för drift ochunderhåll, har vakanta fastigheter rivits eller anpassats efter de behov som finns inom kommunerna– företrädesvis flykting- och äldreboenden. Befolkningsminskningen sammankopplas inte direkt medfjärrvärme i de undersökta dokumenten, men fjärrvärmeaktörerna nämner ibland konsekvenser avrivningar i sina årsredovisningar – d.v.s. kundbortfall och minskade värmeleveranser.

Fjärrvärmen i de 25 krympande kommuner som varit föremål för trendanalys expanderar dockfortfarande vilket gör att den effekt rivningar har på antalet kunder kompenseras för genomnyanslutningar – antalet kunder är följaktligen försiktigt ökande. Trenden för värmeleveranser ärdock nedåtgående, men eftersom antalet kunder ökar marginellt är nedgången sannolikt orsakad avvarmare vintrar i samband med energieffektiviseringar hos kund, och därmed inte en minskandebefolkning. Under perioden 2009 till 2017 har priset för fjärrvärme ökat med 13,3% i de 25krympande kommunerna som finns med i studien, och fler fjärrvärmeaktörer använder sig av fastapriser. Priset för fjärrvärme i de undersökta kommunerna är fortsatt högre än det nationellareferensvärdet, men skillnaden har minskat mellan 2009 och 2017. Kostnader för drift, underhåll ochinvesteringar har minskat kraftigt trots de höjda priserna, och samtidigt har antalet oplaneradeavbrott som en följd av läckage och haveri blivit allt vanligare.

Talking about quality

What is quality in research? What is good research? How can we now how to practice it and how to assess it? These questions are almost impossible to answer, and they are precisely for this reason all the more important to talk about. This is, perhaps, all the more pressing in an interdisciplinary research context such as ours since we from this position are exposed to, and in contact with, many different conceptions of what counts as good quality in research.

I asked the participants in the group of professors to each write a short reflection essay on the topic of quality in research. The aim with these contributions is to spark further conversations. This group at tema T was singled out not because they know the answers, they were asked to reflect on this because they represent a long experience of not knowing the answers.

It is my hope and belief that these contributions here can help us elaborate our conversation about these ever-topical issues.

Claes-Fredrik Helgesson, head of tema T 2012-2014

Denna rapport är en forskningsöversikt kring dimensioner av hållbar utveckling i stadsdels-utvecklingsprojekt, inom ramen för projektet Östra Valla Testbädd och demoområde, som är ett utvecklingsprojekt i Linköping som syftar till utvecklingen av ett industriområde till ett levande område med bostäder, service och arbetstillfällen. Syftet med rapporten är att sammanställa forskningsläget kring hållbart stadsbyggande för att förstå hur frågor kring måluppfyllelse, medborgardeltagande och social hållbarhet hanterats. Detta med bakgrund av de många ny- eller ombyggnationer av stadsdelar runtom i världen som har ett tydligt hållbarhetsfokus.

I forskningsöversikten har sammanlagt runt 80 vetenskapliga dokument, såsom vetenskapliga journalartiklar, rapporter och avhandlingar identifierats som relevanta och gåtts igenom. De tre huvudsakliga teman som fokuserats i rapporten är: måluppfyllelse i hållbara stadsprojekt, involvering av hushåll i planeringsprocessen samt definitioner av social hållbarhet. Slutsatser som framkommer i rapporten är att hållbarhetsfrågorna blir allt vanligare som integrerade delar i urbana utvecklingsprojekt men att målen sällan nås. Det beror bland annat på att planeringsprocesserna inte varit tillräckligt utvecklade hittills. Ofta har styrdokumenten varit för vaga, haft för ambitiösa mål, inte varit kopplade till incitament vid avvikelse från målen, haft oklara regler för utvärdering samt underskattat betydelsen av de boendes beteenden. Genom att lägga mer tid på att inkludera alla involverade aktörer i skapandet av en gemensam vision, direkt i projektstart skulle förutsättningarna förbättras markant. Ett annat problem har varit att i de målkonflikter som uppstått har det varit oklart hur prioriteringar ska göras, och då har ekonomiska faktorer ofta fått företräde. Samtidigt har det ofta funnits lyckade aspekter i projekten, där exempelvis just visioner varit lyckade genom att den satt projekten och/eller städerna på kartan samt att lärdomar går att dra från projekten för vidare hållbarhetsarbete.

Gällande involvering av hushåll är detta problematiskt eftersom det ofta i tidiga skeden inte alls är klart vilka det är som kommer att bo i områdena. Viktigt kan då vara att gå ut med bredare försök att informera om projekten för att skapa intressen och att involvera allmänheten i stort, för att kunna få input i arbetet. Här har det även visat sig viktigt med tillit och att de involverade medborgarna känner att de får gehör för sina idéer. Det kan även vara lyckosamt att sålla bland de frågor som människor involveras i för att fokusera på de frågor där nyttan av ett utbyte är störst.

Social hållbarhet är den del av hållbar utveckling som är svårast att definiera. Det är ett vitt begrepp och en rad olika definitioner finns därför. Det är också den sociala hållbarheten som oftast prioriteras lägst eftersom ekologi och ekonomi ofta får företräde. Det är även lättare att sätt upp mätbara mål för ekologisk och ekonomisk hållbarhet. De studier som finns om social hållbarhet betonar vikten av social jämlikhet, tillgång till arbete, tillgänglighet, trygghet, socialt deltagande, sociala nätverk och lokalsamhällens betydelse. Genom att människor känner delaktighet och koppling till den plats som projektet gäller finns större chans till socialt hållbara processer, men detta behöver i regel definieras i varje projekt för att förstå vad det betyder i detta sammanhang.

Sammantaget visar forskningsöversikten på en rad barriärer och drivkrafter men även att det finns forskningsluckor kring exempelvis hur kunskaper överförs mellan stadsutvecklingsprojekt.

Rapporten avslutas med rekommendationer för planeringsprojekt som vill inkludera hållbarhetsaspekter.

Projektet Stadsdelsresan genomfördes 2014 av Linköpings kommun. Syftet med Stadsdelsresan var att bidra till att utveckla hållbara resmönster i de tre utvalda områdena i Linköping och mer specifikt att få fler att arbetspendla med kollektivtrafiken eller cykel. Projektet var indelat i tre delmoment. Delmoment 1 bestod av att engagera testresenärer för elcykel alternativt kollektivtrafik, Delmoment 2 riktade sig till förskoleklasser i syfte att skapa hållbara transporter till och från skolan. Delmoment 3 riktade sig till idrottsklubbar i syfte att skapa hållbara transporter i samband med idrottsutövning.

I samband med genomförandet av stadsdelsresan har forskare vid Linköpings universitet följt arbetet med projektet Stadsdelsresan för att se vilka lärdomar som kan dras av projektet samt potentiella förbättringar som kan göras inför framtida satsningar.

Vad gäller arbetet mot förskoleklasser var en viktig lärdom att kommunen behöver vara ute i god tid när den ska arbeta med skolan. Genomförande av cykelsafarie och möjligheten att få tillgång till elcyklar för förskolorna var två åtgärder som var framgångsrika.

Arbetet med idrottsklubbarna hade en trög start och det är för tidigt att dra någon slutsats från det arbetet.

Delmoment 1 med testresenärer var det moment som var mest fokuserat och som det finns mest material kring. Det är flest kvinnor som har deltagit i projektet, flertalet är villaägare med hemmavarande barn. Åldersmässigt återfinns merparten i intervallet 35-54 år.

Motiven för elcyklisterna att delta i projektet var att Få bättre hälsa följt av Skona Miljön. För kollektivresenärerna var motiven Skona miljön, följt av Slippa leta parkeringsplats och Spara Pengar. Ytterligare viktiga motiv för elcyklisterna har varit att det var spännande att få testa ny teknik som gör det enklare och bekvämare att arbetspendla med cykel.

Det är svårt att bedöma hur många som ska ändra ett beteende för att ett projekt ska ses som lyckosamt, men i det här fallet har cirka hälften av de svaranden testresenärerna fortsatt cykla eller åkt kollektivt vilket måste ses som en stor framgång.

Även om bekvämligheten att ta bil är svår att konkurrera med så är det tydligt att när andra transportmedel får testas så får resenärerna överge många fördomar de har. Det var t.ex.flera cyklister som kunde konstatera att det fungerade bra att arbetspendla med cykel och att cykeln dessutom i vissa fall medförde kortare restid.

Att arbeta med utvalda stadsdelar är en framgångsväg som kan utnyttja många av de fördelar som tidigare studier pekar på med synliggörande och igenkänning. Förbättringspotential inför framtiden kan vara att utnyttja tävlingsmoment, direkt och personlig feedback och sociala medier vid liknande projekt.

Eftersom mineralpolitiken är fylld till bredden med komplexa frågor som knyter an till vår tids nyckelutmaningar, söker det här arbetsnotatet analysera de inneboende världsbilderna och konceptualiseringarna, eller diskurserna, i den svenska riksdagsdebatten om mineralpolitiken. Således är den övergripande forskningsansatsen konstruktivistisk. År 1990 används som startpunkt för analysen, eftersom den svenska mineralpolitiken erfor radikala förändringar under början av 1990-talet. Diskursanalysen är inspirerad av John Dryzek, Norman Fairclough och Michel Foucault, och det argumenteras för att specifika sätt att fundamentalt begripliggöra politiska områden öppnar upp och stänger möjligheter. Detta innebär att det är centralt att studera diskurser.

En dominant diskurs och en motdiskurs identifieras i analysen, såväl som ett antal sub-diskurser. Ett antal centrala teman identifieras som genomgående viktiga under den studerade perioden, och dessa teman fylls med olika meningsinnehåll inifrån de olika diskurserna. Arbetsnotatets huvudsakliga resultat är slutsatsen att det finns två övergripande sätt att konceptualisera mineralpolitiken över tid, vilka symboliseras i den dominanta diskursen och motdiskursen, med några variationer som belyses av sub-diskursernas närvaro. Den ena konceptualiseringen genomsyras av en teknokratisk och framstegsbetonad berättelse, medan den andra konceptualiseringen understryker mineralpolitikens ideologiska dimensioner och stipulerar ett behov av att göra politiska vägval. Resultaten i texten knyts genomgående an till kontemporära samhällsteoretiska resonemang, i synnerhet Ulrich Becks teorier används.

Det hävdas att trots den dominanta inramningens trägna betoning av gruvnäring som något som ligger i allas intresse, är det uppenbart att den svenska mineralpolitiken har gynnat vissa specifika mål och intressen över andra under väldigt lång tid.

Denna studie behandlar ägarförändringar på den svenska fjärrvärmemarknaden. Avregleringen av den svenska elmarknaden, och tillika kommersialiseringen av fjärrvärmemarknaden (denna period av omregleringar kallas sammantaget i rapporten för liberaliseringar) medförde en rad försäljningar av kommunala energibolag men även förvärv och avyttringar av energirörelser i privat regi. Tidigare har ingen fullständig genomgång gjorts över hur liberaliseringen påverkade fjärrvärmemarknaden och denna rapport ämnar bidra till den kunskapen.

Syftet med rapporten är att beskriva och analysera hur ägandeförhållanden på den svenska fjärrvärmemarknaden förändrats sedan 1990. Frågeställningarna är följande: Vilka år har fjärrvärmerörelserna sålts? Hur har ägarformerna och ägarförhållandena för svenska fjärrvärmerörelser förändrats till en följd av liberaliseringen? Vilka politiska majoriteter har styrt i kommunerna vid försäljningen? Vilka mönster kring ägarförändringar går att urskönja?

Studien har genomförts genom en systematisk genomgång av de 290 svenska kommunerna och sammanställning har då gjorts för vilka energibolag som bedriver fjärrvärmeverksamhet idag, hur ägandet ser ut, när eventuella ägarförändringar ägt rum samt vilka politiska majoriteter som rått vid försäljningen. Materialet har inhämtats via kommuners hemsidor, energibolags hemsidor och årsredovisningar, genom sökningar i mediedatabasen Retriever samt via kontakter med kommuner och energibolag. Insamlingen avslutades 31 maj 2014 och ägarförändringar därefter är således inte med i rapporten.

Resultatet från studien visar att det kommunala ägandet fortsatt dominerar men att det var en stor mängd kommunala fjärrvärmerörelser som avyttrats, totalt 83 stycken. Särskilt många avyttringar gjordes perioden från 1995 och framåt och efter 2005 har enbart åtta kommunala bolag avyttrats. De politiska majoriteterna vid avyttringarna visar på att den politiska färgen varierat, då det i 45 kommuner var rött styre vid tidpunkten för försäljning, i 26 kommuner var det blått och i 12 blocköverskridande styre. Tidigare studier har visat att ideologi inte varit viktigaste skäl till försäljning utan snarare ofta ansträngd kommunal ekonomi.

Sammanställningen visar även att det kommunala ägandet fortsatt dominerar, då det i 148 kommuner (52 % av de 283 kommuner som har fjärrvärme) är helägda kommunala bolag som bedriver fjärrvärmeverksamhet, i ytterligare 20 är det bolag som samägs av kommuner och i 58 kommuner (20 %) är det helägt privata. I ytterligare 29 kommuner är bolaget delägt kommunalt, tillsammans med antingen privata eller statliga ägare. Största ägaren är numera tyskägda privata bolaget E.ON som bedriver fjärrvärmeverksamhet i 22 kommuner, som antingen ensam ägare eller delägare.

Det utländska ägandet har ökat det senaste åren men det svenska dominerar fortsatt, genom ägande i 201 kommuner. I 27 kommuner är det norskt ägande, i 20 helägt tyskt, i 19 delat svenskt och utländskt och i 16 kommuner är ägaren utländsk (ej inkluderat Tyskland och Norge).

De senaste åren har visat på fortsatt rörlighet på marknaden, särskilt genom kommunala återköp av fjärrvärmerörelser. Detta har skett i 21 kommuner, antingen genom återköp av tidigare privatiserat bolag eller att bolag som de etablerat bolaget tillsammans med köpts ut.

De tre stora ägarna, E.ON, Fortum och Vattenfall, har de senaste åren gjort strategiska storskaliga avyttringar av mindre fjärrvärmerörelser, varav flertalet av avyttringarna gjordes på ett bräde till ett och samma bolag. Det var på detta sätt som Solør, Neova och Värmevärden snabbt etablerade sig som ägare i många kommuner, men med begränsade sammanlagda värmeleveranser.

Östra Valla är en stadsdel i Linköpings centrala delar som i dagsläget är ett industriområde och inhyser Wahlbecks Företagspark. Området är i en omstöpningsprocess och ska i framtiden innefatta verksamheter, handel och bostäder. Forskare vid Linköpings universitet har följt planeringsprocessen och en samverkansgrupps arbete med en förstudie i syfte att belysa hur deltagarna inom samverkansgruppen arbetat, hur kunskapsutbyte skett och vilka lärdomar man kan dra från förstudien.

Av utvärderingen framgår att förstudien har bidragit till att många aktiviteter har blivit genomförda. Deltagarna hade många positiva erfarenheter från projektet såsom de regelbundna projektmötena, samarbetet i samverkansgruppen och att alla har kunnat bidra utifrån sin erfarenhet och kunskap. De inledande workshoparna som arrangerades för att få in idéer från många olika aktörer uppfattades också som en styrka för förstudien och hela planeringsprocessen. Arbetsuppgifter och aktiviteter som ingått i förstudien har uppfattats som givande och relevanta.

De huvudsakliga problemen som framkom rörde inledningsvis avsaknad av en tydlig vision och målbild för företagsparken. Även samverkansgruppen saknade tydligt mål för förstudien och en tydlig projektplanering. Ett problem har även rört kommunikationen både internt och externt till befintliga hyresgäster. Stort arbete lades ned på att förbättra kommunikationen, vilket under år två också gett avsedda positiva effekter.

Lärdomar som lyfts fram är:

• Utbyt erfarenheter med andra kommuner för att lära av varandra och dela med sig av vad som har gått bra och vad som har gått mindre bra.

• Ta fram en tydlig projektplan och ha en tydlig projektledning

• Det är viktigt att kommunicera en tydlig bild av projektet från början

• Gå snabbt från vision till konkreta mål

• Inledande workshopar med brett deltagande ger idéer och bidrar till att sprida information om planeringsprojektet

• Ha dialog med intressenter tidigt

• Involvera hyresgästerna så tidigt det bara går i processen. Lyssna och känn av deras intressen och önskningar för att få en bra grogrund för det fortsatta arbetet

• Använde ett kommunikationsverktyg

• Viktigt att planera för en lyckad samverkan genom att besvara ett antal frågor: vilken information ska utbytas och hur ska information utbytas, vad är informationsfrågor som inte är öppna för förhandling och vilka frågor är mer öppna för dialog där utomstående aktörer kan ha inflytande

• Utforma transparanta processer så att man vet vad alla deltagare i planeringsprocessen gör

• Ge arbetet tid – att arbeta i grupp tar tid, det tar tid att hitta sina roller och lära känna varandra

• Ha en plan för hur kunskap som produceras ska föras vidare till de som inte deltar, både internt i organisationer och till externa intressenter

In Science and Technology Studies (STS) it has been argued that medical knowledges and practices have been increasingly influenced by economic theories, methods and devices. This study takes this as a point of departure to investigate meetings between medicine and economics in the Swedish medical journal Läkartidningen. Utilizing ANT inspired theories it explores how the HPV vaccine is enacted relationally to sociotechnical arrangements of health economic devices and methods as well as to other health technologies such as the Pap smear and the HPV test. It is shown how problematizations of the Swedish cervical cancer screening programme in Läkartidningen allow for a space of calculability that performs the HPV vaccine and the Pap smear as possible to contrast, compare and coordinate through health economic calculations. It is also argued that uncertainties of how to balance individual and population vaccination protection create a space of calculability that enable calculations of gender and herd immunity.

Tvättning och torkning av textilier (fortsättningsvis kallat ”tvätt och tork”) tillhör de mest centrala aktiviteterna för att tillfredsställa människors basbehov. Flera andra basbehov, såsom mat, vatten och bostad, produceras och tillhandahålls oftast av experter, medan tvätt och tork till stora delar fortfarande involverar hushållens tid och arbetskraft. Under 1900-talet effektiviserades hushållssysslan tvätt och tork, framför allt med hjälp av tvätt- och torkmaskiner. I Sverige i dag sker hantering av vardagstvätt på framför allt på två platser: i hemmet eller i den gemensamma tvättstugan. I hyresrätten tillhandahåller oftast hyresvärden tvätt- och torkmaskiner och hushållens tvätt- och torkaktiviteter är därmed beroende av vilka maskiner som finns tillgängliga. I fokus för den här studien är samspelet mellan hushållen, hyresvärden, tvätt- och torkmaskinerna och textilierna och hur frågor om energianvändning är kopplade till tvätt och tork.

I Sverige beräknas att tvätt och tork står för ca 6-20 procent av den energi som hushållen använder. Det beräknas finnas ca 30 000 fastighetstvättstugor i Sverige som alla används året runt (Energimyndigheten, 2011). Tvättstugor står för en betydande del av flerbostadshusens fastighetsel och att uppgradera en tvättstugas maskinpark kan ha en betydande effekt både på ekonomin och miljön. En av de stora energibovarna i tvättstugan är torkutrustningen. Ett äldre torkskåp kan förbruka lika mycket el per år som den totala hushållselen till en stor villa (Sveriges byggindustrier, 2008). Enligt The International Energy Agency har energiförbrukningen för att torka kläder ökat markant sen 90-talet i OECD länderna (Stawreberg Berghel & Renström 2012). Äldre tvättmaskiner drar också mycket el och en 15 år gammal maskin kan förbruka nästan fyra gånger så mycket energi som en ny(Göteborg energi, 2012). Konsumentverket menar att genom att byta till energieffektiva och vattensnåla maskiner i tvättstugan kan en besparing på 50 procent ske. Som ett exempel visar de på att i en tvättstuga där det tvättas tio tvättar per dag kan hyresvärden spara 10 000 kronor per år. En annan fördel med att installera energi -och vattensnål utrustning är att tvättningen går fortare och gör att ett hushåll hinner med sin veckotvätt, med både tvätt och torkning på ca tre timmar (LIP-kansliet, 2000).

SABO, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, en bransch- och intresseorganisation för cirka 300 allmännyttiga bostadsföretag, ser två anledningar till att energianvändningen i tvättstugor fortfarande är stor: avsaknaden av energiklassning på professionell tvätt- och torkutrustning samt att tvättstugan inte ingår i en byggnads energideklaration. De upplever från sina medlemmar att det finns ett behov av att samla kunskapen om hur tvättstugan kan energieffektiviseras. I många fall handlar det om att utveckla redan befintliga tvättstugor och tillhandahålla vägledande information om när den maskinella utrustningen bör bytas ut. (Fastighetsägarna, 2010).

Föreliggande rapport är resultaten av en fallstudie av hushållens tvättning och torkning av textilier hos det kommunala bostadsbolaget Stångåstaden AB. Särskilt fokus har varit på energianvändning i samband med tvätt och tork. Jag vill med studien besvara följande frågor:

• Hur resonerar hyresgäster om frågor som: Vad är ren tvätt? Vad är smutsig tvätt? Hur ofta tycker hyresgästerna att man behöver tvätta? Vilken temperatur är lämplig? Vilka tvätt- och torkalternativ föredrar hyresgästerna?
• Hur agerar hyresgästerna när de introduceras för ny tvätt och torkteknik?
• Vilka åtgärder har Stångåstaden genomfört för att energieffektivisera tvätt- och torkmöjligheter i sina bostadshus och hur kan de fortsätta sitt arbete?

Studien undersöker även närmare hur hyresgästerna ser på möjligheten att tvätta i hemmet kontra att tvätta i tvättstugan.

• Vilket koncept fungerar bäst både för hyresgästerna och bostadsbolaget?

Projektet analyserade orsakerna till missförstånd vid samtal i säkerhetstjänst och hur de orsakar tillbud eller olyckor samt förslag till åtgärder för att förhindra sådana olyckor.

1. Avvikelser från föreskrifterna är vanligt förekommande till vardags utan att orsaka tillbud eller olyckor.  Avvikelserna beror på medvetna strategier för att åstadkomma ökad produktion som utgår från deltagarnas vardagliga och etablerade arbetsmetoder. Det leder till komprimerade samtal, inofficiella begrepp, improviserade arbeten, förhandlingar om plats på spåren, blandningar av säkerhetssamtal och informationssamtal, utebliven repetition samt oklara referenser.
2. Artefakter, materiella såsom signaler, växlar, monitorbilder, blanketter och språkliga såsom ”växel ur kontroll”, ”plus” och ”minus”, har avgörande betydelse för hur deltagarna skapar mening i ett samtal.
3. Artefakterna bidrar också aktivt till att skapa och forma händelser på ett sätt som kan försvåra eller underlätta för deltagarnas hantering av kritiska situationer.
4. Missförstånd med säkerhetskritiska konsekvenser uppstår på grund av brister i säkerhetssamtalen om det samtidigt förekommer andra orsaker såsom slentrianmässiga förväntningar och felaktiga antaganden, dålig hörbarhet, felaktig förståelse av situationen och samspel med tekniken.
5. Utredare tillskriver ofta bristande samtalsdisciplin som orsak men det är svårt att finna stöd för detta i materialet. Utredningarna stannar ofta vid att identifiera avvikelser, istället för att analysera orsakerna till dem och om de bidragit till händelsens utfall. Intrycket blir att utredarna summerar alla felhandlingar och antar att de sammantaget orsakat händelsen. Förslagen till åtgärder handlar följdriktigt om åtgärder för att öka regelföljande utan kunskaper om orsakerna bakom avvikelserna. De föreslagna åtgärderna har därför liten eller kortvarig effekt på avvikelserna. Det kan bero på att bristerna i samtalsdisciplin är så uppenbara och att de under en lång tid beskrivits som säkerhetskritiska. En förbättrad samtalsdisciplin hade kunnat minska eller undanröja missförståndet även om det inte i sig orsakade detta. Men att använda säkerhetssamtalen som säkerhetsbarriär på detta sätt är att ställa alltför höga krav på dem eftersom brister i samtalen är oundvikliga.

5TS scholars have come to increasingly study markets and their enactment. Cases have included traders making markets, and economists making economies. Market- and marketing researchers produce knowledge of market constituents - consumers - but have yet to become subject of longer study. This paper explores the space for the study of such researchers and their relation to consumers.

Detta är en första rapport i projektet Mellan förbud och exportfrämjande: om vapenexport från Sverige. Detta projekt driver jag själv, på eget initiativ och utan någon särskild finansiering. Jag har dock haft förmånen att delta i seminariemiljön (TVOPP) vid min gamla arbetsplats Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet. Per Gyberg, Jonas Anshelm m fl har bidragit med viktiga synpunkter vid seminarium i maj 2011. I huvudsak jag försökt arbete på samma sätt som jag gjort med andra ämnen under min anställning som professor (se t ex mina böcker System 2002/2012 och Ekonomi på plats 2007)

Den här rapporten koncentreras till bakgrund och kontext. Jag har gått igenom ett omfattande underlag och redovisar dess huvuddrag, tillsammans med några tankar om moraliskt och politiskt kritiska frågor. Sådana kommer att behandlas i kommande rapporter, och stödja sig på mera ingående undersökningar och intervjuer. Jag hoppas också att rapporten ska kunna ge uppslag till andras forskning, undersökningar och debatter.

Under arbetet från februari 2011 till i dag (februari 2012) har jag haft förmånen att samtala och korrespondera med många personer. Eftersom de flesta av dessa kontakter varit informella och syftat till att få ledtrådar till hur jag kan gå vidare, räknar jag inte här upp alla dem som har hjälpt mig. Det är dock fyra personer som varit särskilt betydelsefulla: genom att dela med sig av sin breda beläsenhet och förtrogenhet med området har de hjälpt mig att komma i gång. De är: Björn Hagelin, forskare vid SIPRI, Rolf Lindahl, handläggare för bland annat vapenexportfrågor vid Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, Anders Mellbourn, statsvetare, chefredaktör och f d chef för Utrikespolitiska institutet samt Margareta Ingelstam, bland annat rådgivare till Sveriges Kristna Råd (och min livskamrat).

Jag är tacksam för synpunkter, kompletteringar, kritik och kommentarer. Materialet får fritt citeras, med angivande av källa (men kontrollera helst sakuppgifter mot referens-erna och andra källor!)

Bromma och Linköping i februari 2012

Lars IngelstamTekn dr, professor (emeritus) i Teknik och social förändring

Kontakt: Mail lars@ingelstam.se

I projektet har viktiga barriärer och drivkrafter för implementering av tekniskt möjliga och samhällsekonomiskt intressanta energisparåtgärder identifierats. De viktigaste resultaten visar att det finns strukturer internt inom fastighetsbolagen och mellan olika aktörer i branschen som motverkar ett mer innovativt klimat.

För att arbeta med innovativa energisparåtgärder behövs minst fyra olika kompo-nenter: kompetens, energisparmål, strategier/handlingsplaner för att nå målen och implementering/ansvar för förverkligande. I de företag som undersöktes fanns viss kompetens, men inte tillräcklig. Samtliga företag hade energisparmål, men hand-lingsplaner saknades. Ansvar delegerades, men eftersom planen för att nå målen var obefintlig eller hade brister haltade implementeringen. Energisparande hade identifierats som viktigt men ett helhetsgrepp kring frågan saknades. En central grupp som upplevdes som bromskloss för implementeringen var ekonomerna i organisationen. En slutsats är att ekonomerna som arbetar med fastigheter behöver utbildning i möjligheter att arbeta långsiktigt med energisparåtgärder och alterna-tiva ekonomiska kalkyler för att nå målen. En annan grupp som är viktig för att mata in innovationer i fastighetsbolagen när egen kompetens saknas är konsultbo-lagen. Tyvärr upplever inte de tillfrågade fastighetsbolagen att konsulterna tillför kunskap och information om nya innovationer utan att de tenderar att hålla sig till standardiserade lösningar.

För de vetenskapliga ändamålen har en flernivåmodell använts och delvis revide-rats för att passa förhållanden inom svensk fastighetssektor. I den ursprungliga modellen läggs fokus på tre nivåer: en övergripande ”landskapsnivå”, en företags- och organisationsnivå kallad ”socio-teknisk regimnivå” och en tekniknivå kallad ”tekniska nischer”. De olika nivåerna hänger samman genom att landskapsnivån är svår för enskilda organisationer att påverka medan regimnivån inbegriper orga-nisationer och teknik som ägs och kontrolleras av organisationen. Teknik och or-ganisation är sammanvävt och utgör förutsättningarna för att innovationer ska kunna få fäste. Det är regimnivån i modellen som den här rapporten huvudsakli-gen koncentreras till. Slutsatserna i den här rapporten är att det även finns klara grupperingar inom regimerna, i subregimer, som påverkar utvecklingen. Inom subregimerna finns underregimer som även de påverkar företagens inriktning.

En innovativ samarbetsmodell mellan universitetet och fastighetsbolag har också prövats i projektet. För de fyra fastighetsbolag som medverkat i projektet har en ”industriforskare” från respektive företag rekryterats för att medverka aktivt i forskningsprojektet. Fastighetsbolagen identifierade själva industriforskarna utef-ter kriteriet att de skulle vara intresserade av forskning. Gruppen LiU-forskare och industriforskare träffades gemensamt en gång i månaden för att rapportera hur projektet fortskred samt planera för framtida aktiviteter. Mellan träffarna arbetade LiU-forskarna och industriforskarna med uppgifter som antingen var individuella eller gemensamma i olika konstellationer. Modellen med industriforskare syftade dels till att göra en brygga mellan universitetet och företagen för att motverka kul-turkrockar och andra hinder för kunskapsöverföring åt båda håll, dels att stärka forskargruppen genom fler medlemmar som kan medverka i det vardagliga forsk-ningsarbetet (forskningsdesign, metodval, datainsamling, analys av data och rap-portskrivande). Samarbetsmodellen behöver utvecklas för att ytterligare stärka banden mellan universitet och företag.

The aim of this report is to present references that originate from the Nordic countries,including Sweden, Finland, Denmark, and Norway, and that have been assigned the keyword“everyday life” or one of its Nordic counterparts and published in the period 1990 through2008. The presentation includes information on the total number of references from eachcountry, the most frequent authors and the institutions to which they belong, and the referencetypes and the number of each type. Based on an analysis of some limited information aboutthe dissertations and the journals, it is discussed how Nordic everyday life research may becharacterized.

In total 560 references were found in the search procedure that is described in the report. Thenumber of references from the different countries is: Finland 176, Sweden 171, Denmark 110,and Norway 103. The analysis imply that the field of Nordic everyday life research is big,multifaceted, and multi- and interdisciplinary. It is performed mainly within the frame ofvarious social science subjects, but also to quite a great extent within subjects of healthscience, and to a minor extent within technology subjects. Some of the references seem torepresent studies with a more comprehensive view on the everyday lives of a certain group ofpeople located in the same place or sharing some characteristic and they try to capture bothwhat people do and what they think and experience. Other studies are narrower and focus on,for example, attitudes towards food or how computers are used or should be designed. Inother words Nordic everyday life research is hard to define clearly. The limited analysis andthe fact that the international field of everyday life research is not well known, do not allowconclusions to be drawn about either a typically Nordic character of everyday life research, ordifferences between the Nordic countries. However, the work of mapping Nordic everydaylife research will continue and the plans of constructing an open-access Everyday LifeResearch Database that will be easily accessible on the Internet are presented.

Under de senaste åren har användningen av hushållsel i Sverige ökat kraftigt. Samtidigt tas larmen om energianvändningens negativa verkningar på jordens klimat på allt större allvar av politiker och andra beslutsfattare. Medlemmarna i FN, EU och andra internationella samarbetsorganisationer är överens om att användningen av energi i det globala samhället måste minska och bli effektivare för att klimatmålen ska nås. Därför står energieffektivisering och energisparande högt på den globala politiska agendan och stater förhandlar om vem som ska göra vad och hur mycket var och en ska betala. Oavsett hur dessa globala förhandlingar utfaller ska besluten omsättas till lagar och andra styrmedel i de enskilda länderna. Sedan vidtar det stora arbetet med att implementera styrmedlen så att medborgarnas handlingar och val i vardagslivet främjar energisparande och energieffektivitet. Stora satsningar har redan gjorts för att göra vitvaror, som tidigt identifierades som stora ”energitjuvar” i hushållen, mer energieffektiva, och hushållen har också visat sig vara energimedvetna och använder såväl tvätt- som diskmaskiner på ett energisnålt sätt.

Mot den bakgrunden blir viktiga frågan: Hur kan den ökade elanvändningen i hushållssektorn förklaras? Det är också motivet till forskningsprojektet ”Elanvändning i hushåll – hinder och incitament att spara el”. När Energimyndigheten beslutade att genomföra en omfattande mätning av elanvändningen i 400 hushåll bestämdes också att ett par forskningsprojekt skulle genomföras för att komplettera elmätningarna och betrakta elförbrukningen utifrån användningen av elapparater i hushållens vardagsliv, så kallade ”beteendestudier”.1 Resultaten från elmätningarna visar hur mycket el som de mätta hushållsapparaterna använt under mätperioden, men de säger inget om varför de används. ”Beteendestudier” sätter sökljuset just på varför apparaterna används. Svaren bidrar till att förklara varför användningen av hushållsel ökar och hinder och incitament att spara el kan identifieras.

Länsstyrelserna har under en längre tid arbetet med att konkretisera de nationella miljömålen i länen men i och med regleringsbrevet för 2008 fick Länsstyrelserna också uppdraget att driva ett strategiskt planeringsarbete att ta fram regionala klimat- och energistrategier i respektive län. Det är dock flera aktörer i länen som arbetar med klimat- och energifrågor, såsom kommunerna, kommunalförbunden och energikontoren. Skåne och Västra Götaland har också inrättat regionkommuner som bland annat ska arbeta med regionala utvecklingsfrågor. Syftet med detta arbetsnotat är att diskutera och analysera Länsstyrelsens arbetsuppgifter för klimat- och energifrågor med avseende på ansvar och legitimitet i förhållande till övriga aktörer i länen såsom regionkommunerna, kommun/kommunalförbund, kommuner och energikontoren. Hur uppfattar dessa aktörer att Länsstyrelserna hanterar sitt uppdrag att ta fram klimat- och energistrategier? Hur ser dessa aktörer på Länsstyrelsernas ansvar och legitimitet att driva planering av regionalt klimat- och energiarbete och vilket ansvar har regionkommuner, kommun/kommunalförbund, kommuner och energikontor i det regionala klimat- och energiarbetet?

Metoden för att ha möjlighet att diskutera och analysera studiens syfte har baserat sig på djupintervjuer av semistrukturerad karaktär med representanter för Länsstyrelserna, regionkommunerna, kommun/kommunalförbunden, kommunerna samt energikontoret i Skåne och Västra Götaland.

Länsstyrelserna i Skåne och Västra Götaland har båda tagit fram klimat- och energistrategier genom planeringsprocesser som inkluderat regionkommunerna men där få andra aktörer har införlivats i processen. I Skåne fick kommunerna vara remissinstans men i båda länen har arbetet mer karakteriserats av dialog med redan upparbetade kontakter från tidigare sammanhang. De övriga regionala aktörerna hade också i flera fall vag kännedom om klimat- och energistrategiernas form och innehåll och menade att de inte inkluderats i planeringsprocessen av strategin. Ett problem när inblandade aktörer inte införlivats i planeringsprocessen är om övriga aktörer kommer att ta till sig strategin, se den som legitim och integrera den in den egna verksamheten som är en förutsättning när det kommer till klimat- och energiåtgärder eftersom det är främst kommunerna som ska leda det praktiska arbetet.

Ansvarsfördelningen för klimat- och energifrågor är oklar i båda länen, mycket genom att regionkommunerna också hade tagit fram strategiska dokument för klimat- och energiarbetet i länen vilket försvårade uppfattningen för främst kommunala aktörer över vem som egentligen ska göra vad i länet när det kommer till klimat- och energifrågor. Flera aktörer uppfattar att Länsstyrelserna och regionkommunerna driver samma frågor ur liknande perspektiv. Det här blir problematiskt för kommunerna som efterfrågar hjälp och stöd i det kommunala klimat- och energiarbetet. I och med den oklara ansvarsfördelningen mellan främst Länsstyrelserna och regionkommunerna vet inte kommunerna vilken aktör de ska följa och vägledas av. Flera kommuner ser att Länsstyrelserna ska arbeta med dessa frågor nu och i framtiden, medan andra ser att klimat- och energistrategiska frågor är en naturlig uppgift för regionkommunerna och de borde ta över ansvaret för klimat- och energistrategiska frågor. Hur framtiden ser ut gällande vem som ska leda klimat- och energiarbetet i länen är oklar och beror mycket på hur Länsstyrelse och regionkommun fördelar eller samordnar sitt arbete, samt vilken av aktörerna som kommunerna anser vara legitima att driva en sådan planeringsprocess som är avgörande för verkställandet av åtgärder för klimat- och energifrågorna.

Under de senaste åren har flera rapporter från the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) betonat att en 50-80 procentig minskning av växthusgaser måste ske innan 2050 om uppvärmningen av klimatet ska stanna vid högst två grader. Dessutom är det bråttom, vilket innebär att flera aktörer behöver agera samtidigt. I Sverige, i likhet med de flesta västeuropeiska länder, står hushållssektorn för ungefärlig 40 procent av det totala energibehovet, vilket gör energieffektvisering inom denna sektor vitalt.

Detta arbetsnotat fokuserar på småhusägare som inom de senaste tre åren har byggt nytt hus och under byggnadsprocessen ställts inför flera energirelaterade beslut. Hur hushåll använder energi är ett resultat av olika konstruktioner av materiella och kulturella sfärer och är intimt sammankopplad med det individuella vardagsmönstret. I det här notatet studeras inte bara hur hushåll ser på och förstår sin energianvändning men också hur de närmar sig energirelaterad teknik samt de möjligheter de hade att vidhålla ett energieffektivt beteende när de designade och konstruerade sina nya hus. Vi diskuterar även hur kommunal policy och husbyggarens standarder har påverkat (eller inte påverkat) småhusägarnas beslutsprocess och därpå följande energianvändning i vardagen.

Studien är baserad på djupintervjuer med 17 småhusägare, kommunpolitiker, lokala energibolag i två norrländska kommuner och husbyggaren som sålt husen. I studien diskuteras hur praktiska, symboliska och materiella förhållanden är involverade i småhusägares beslutsprocess i samband med byggandet samt lärdomar om hur hushåll kan nås med hjälp av information och andra styrmedel.

När hushåll väljer att bygga eget hus innebär själva byggprocessen att dessa ställs inför en mängd val. Många aspekter kring hur huset ska konstrueras och designas ska beslutas om och tiden hushållen har att fatta beslut på är förhållandevis kort: under en intensiv period ska både husets inre och yttre utformning avgöras. Det kan tyckas att småhusägare i färd med att bygga nytt har alla möjligheter i världen att göra medvetna och energikloka val som rör såväl klimatskal och uppvärmningssystem som vitvaror och annan hushållsapparatur. Denna studie har dock visat att detta är en sanning med modifikation. Även om de intervjuade hushållen, teoretiskt sett, har betydligt större möjlighet att påverka dessa faktorer än boende i flerbostadshus, begränsas deras valmöjligheter av både husbyggarens standarder och energibolagens respektive kommunens policy på energisidan, och framförallt då vad det gäller förordat uppvärmningssystem. Detta i kombination med bristande information om andra alternativ samt tidsbrist kan ses som huvudsakliga anledningar till hushållens upplevda avsaknad av handlingsutrymme i byggprocessen. Därmed inte sagt att mer information och tid, med nödvändighet, skulle ha genererat ett annat utfall hos hushållen: tvärtom vittnade fler om den stora fördelen att slippa välja och istället förlita sig på ”experterna”: säljaren av huset med underleverantörer.

Energianvändning i flerbostadshus har kommit i fokus bland annat genom lagen om energideklaration. Detta arbetsnotat syftar till att undersöka hur HSB arbetar med energi- och miljöfrågor på central, regional och lokal nivå. En kvalitativ intervjustudie har genomförts innefattande intervjuer med HSB Riksförbund, HSB Östra, bostadsrättsföreningar och hushåll. Intervjufrågorna har fokuserat på energieffektivisering, energideklaration, individuell energimätning samt information och kommunikation.

Vi har kunnat se att det finns en central, regional och lokal vilja att arbeta med energi- och miljöfrågor samtidigt som detta motverkas, enligt de intervjuade, av upplåtelseform, statens förhållningssätt till bostadsrättsföreningar samt svårigheten att åstadkomma beteendeförändringar hos hushåll. HSB centralt arbetar på bred front med syftet att få ett mer övergripande energi- och miljöarbete. Regionalt arbetar HSB operativt genom att t.ex erbjuda. behovsstyrning utav energi, energideklaration och åtgärdsprogram för energibesparande åtgärder. Hushållen talade främst om energibesparande åtgärder så som att släcka lampor, byta till lågenergilampor, tvätta fulla maskiner och stänga av elektriska apparater. De ansåg sig inte ha behov att påverka sin energianvändning ytterligare eftersom de bodde i lägenhet och även hade kollektiv energimätning.

HSB centralt, regionalt och lokalt var positiva till individuell energimätning. Samtidigt har majoriteten av de lokala bostadsrättsföreningarna kollektiv elmätning. HSB centralt och regionalt ställde sig även positiva till lagen om energideklaration. Bostadsrättsföreningarna ifrågasatte nyttan med deklaration av yngre fastigheter samt att det fanns en rädsla för att energideklarationen ska komma att användas i beskattningssyfte.

Centralt och regionalt talas det om beteendeförändring och viljan att förändra hushållens beteende, men aktörerna menade att det samtidigt är svårt att veta hur denna förändring ska åstadkommas. Centralt kan HSB med hjälp av frivilliga avtal driva frågor på regional och lokal nivå. Det problematiska är dock hur man väcker medlemmarnas intresse. På riks- och regionalnivå ser man främst information som möjlighet till påverkan och därigenom lägger de också över ansvaret för det praktiska genomförandet av centralt framarbetade mål på lokal nivå. På lokal nivå kompliceras energi- och miljöfrågor genom att det blir tydligt att många andra hänsyn måste tas. En reducerad energianvändning kräver ibland en kostsam investering som vare sig hushåll eller föreningen är villiga att dra på sig, framförallt inte om den har lång återbetalningstid. Det kan dock finnas potential för minskning vid införande av individuell mätning, men det diskuteras inte. Bostadsrättsföreningarna har samtidig gjort vissa insatser för att reducera energianvändningen i gemenskapsutrymmen såsom att installera rörelsesensorer och lågenergilampor.

Hushållen menade att de säkert kan påverka, men var osäkra på hur. De pekade också på andra aktörers informationsansvar. Vi kan konstatera att omtjatade råd som att släcka lampan, tvätta med full maskin, undvika stand-by osv, är råd som hushållen känner väl till och försöker följa. Samtidigt är energianvändning inte någon central fråga i hushållens vardag. De gånger som den uppmärksammas verkar vara i samband med reflektioner kring om hushållet tjänar eller förlorar på den kollektiva mätningen. Det är dock inget av hushållen som planerar för förändringar som skulle medföra reducering i den egna användningen.

På energiområdet har den administrativa regionala nivån länge varit ”tom” på aktörer. Detta har dock det senaste decenniet förändrats och nu finns Länsstyrelserna, Energikontor och Regionförbund med flera som ser som sin uppgift och sitt ansvar att utveckla energisystemet mot ökad hållbarhet. I det perspektivet ska här Länsstyrelsernas regeringsuppdrag att ta fram regionala klimat- och energistrategier analyseras och diskuteras. De aktörer som här kommer att fokuseras är kommunpolitiker, klimat- och energirådgivare, Energikontor och Regionförbund och hur de ser på roller, mandat och legitimitet. Hur ser rollfördelningen regionalt ut på energiområdet mellan Länsstyrelse, Regionförbund och Energikontor? Vilka energistrategiska frågor har och vill dessa aktörer ha ansvar för? Hur uppfattar kommunpolitiker, klimat- och energirådgivare, Energikontor och Regionförbund sin och övriga aktörers roll, mandat och legitimitet i det regionala energistrategiska arbetet?

Djupintervjuer med representanter för Länsstyrelserna, kommunpolitiker, energirådgivare, Energikontor och Regionförbund i Dalarna och Östergötlands län har genomförts och utifrån dessa diskuteras den regionala nivåns möjlighet till energistrategiskt arbete.

I dagsläget finns det ingen egentlig ”konkurrent” till Länsstyrelsen i varken Dalarna eller Östergötland för att driva ett regionalt energistrategiskt arbete. I framtiden är det framförallt Regionförbunden som framställs som potentiella konkurrenter och som gärna tar över det energistrategiska arbetet. Både Regionförbunden själva och ledande kommunalpolitiker pekar ut Regionförbunden som de som borde driva detta strategiska arbete. Skälen till det är att kommunalpolitiker och Regionförbunden ser en framtida utveckling i enlighet med Ansvarskommittén där Länsstyrelsens verksamhet ska renodlas mot tillsyn och Regionförbunden ska ansvara för den regionala utvecklingen. Att denna ansvarsuppdelning förläggs in i framtiden beror på att Regionförbunden idag anser sig sakna resurser för att driva detta strategiarbete. Denna aktuella resursbrist gör också att dessa lokalt förankrade politiker accepterar Länsstyrelsens arbete fram tills realistiska alternativ finns.

Ser vi till rollfördelningen mellan dessa aktörer, och om även de regionala Energikontoren inkluderas, är rollerna otydliga. Det är svårt för samtliga intervjuade aktörer att redogöra för uppgifts- och ansvarsfördelning. De direkt involverade aktörerna menar att de löser ansvars- och uppgiftsfördelning genom kontinuerlig dialog med varandra. När en fråga kommer upp på dagordningen ringer man helt enkelt varandra och ser hur frågan bäst löses och av vem. Det här är ett pragmatiskt system som dock har problemet att det inte är särskilt transparant för de aktörer som står utanför denna informella dialog. Andra problem är att frågor kan falla mellan stolarna när ingen har ett uttalat ansvar för dessa.

Andra frågor som reses är vad som händer nu när dessa klimatstrategier ska konkretiseras och mål implementeras. Vilken legitimitet har Länsstyrelsens strategiarbete i länen? Ett hinder för genomförande kan vara att Länsstyrelsernas strategier delvis saknar legitimitet. Länsstyrelsernas strategier accepteras idag i brist på alternativ, men kommunerna skulle gärna se att andra organ drev och arbetade fram regionala mål och visioner. Ett annat problem är att nå ut till berörda aktörer. Det var få i kommunerna som egentligen visste vad strategin innehöll, vilka områden som täcktes och åtgärder som föreslogs. Det klassiska problemet med att planer gärna blir ”hyllvärmare” riskerar att drabba även Länsstyrelsernas strategidokument.

Det som dock talar för Länsstyrelsernas strategier är att många aktörer vinner på ett regionalt snarare än ett lokalt angreppssätt på energisystemet. Att låta Länsstyrelsen driva dessa samordningsdiskussioner har fördelen att de kan gå in som mer ”neutrala” aktörer som själva saknar egenintresse eller vill gynna visst geografiskt område. Då krävs det dock att övriga aktörer accepterar Länsstyrelsens samordningsroll, vilket inte är uppenbart idag.

Länsstyrelsen har problemet att de inte själva har makt över de åtgärder de vill få implementerade, utan att det är i huvudsak andra aktörer som måste fatta erforderliga beslut och stå för genomförandet. Det blir därmed viktigt att lyfta upp frågor kring hur aktörerna ser på varandras roller och planarbete. Tänker sig Regionförbund och kommuner att de själva inom kort kommer ta fram egna strategiska mål och visioner att arbeta efter och att Länsstyrelsens arbete mer ses som en förstudie till detta? Eller vill man arbeta vidare med de mål och åtgärder som Länsstyrelsen nu tagit fram? Detta är frågor som aktörerna borde ta upp och lufta med varandra tidigt i processen.

Denna studie behandlar vilka ledande aktörer som varit inblandade i att forma den nuvarande klimatdiskursen, vilka målsättningar dessa haft och hur frågan kom att tas upp och integreras inom det europeiska samarbetet. Att studiet av människans påverkan på klimatet utvecklades som ett framträdande forskningsområde kan till stor krediteras de anslag som kom från amerikanska militära forskningsfinansiärer som Office for Naval Research samt den forskning om kärnvapensprängningar som den amerikanska militären och Atomic Energy Commission utförde under 1950-talet. Den stora grunden till klimatfrågans politisering lades sedan under 1970-talets första hälft av amerikanska Aspen Institute for Humanistic Studies och den nära länkade Romklubben (The Club of Rome). Dessa aktörer med där till kopplade underorganisationer (som International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA) och International Institute for Environment and Development (IIED) spelade tongivande roller under Stockholmskonferensen 1972, händelserna kring och efter den första oljekrisen 1973 samt i den framväxande klimat- miljöpolitiken därefter. Finansieringen till organisationerna kom till stor del från filantropiska stiftelser som Ford Foundation, Rockefeller Foundation, Rockefeller Brothers Fund och Giovanni Agnelli Foundation.

Ett gemensamt mål för de ledande aktörerna (såväl organisationer, finansiärer och enskilda) var att de föreskrev en internationalisering och ett fördjupat överstatligt samarbete som en lösning på globala miljöproblem av detta slag. Detta kan enligt min tolkning ses som en bidragande orsak till att den Europeiska Gemenskapen tidigt, genom den brittiske diplomaten Crispin Tickells försorg, förde upp klimatfrågan på agendan och integrerade den i det politiska arbetet under 1980-talet. EU som är byggt på en idé om transnationellt samarbete utgjorde en gynnsam grogrund. Flera av EU-kommissionens presidenter som Jacques Delors och Kevin Leydon var sedan själva medlemmar av Club of Rome, Aspen Institute och globaliseringsfrämjande nätverket Trilaterala Kommissionen. Slutsatsen är att EU och flera av de andra aktörerna i första hand inte agerat på grund av en genuin miljöoro utan att klimat- och miljöområdet varit ett av flera områden som har kunnat exploateras för att uppnå strävanden om ett utökat transnationellt samarbete och globala styrelseformer.

På grundval av kombinerade intervju- och elmätdata har användning av elektrisk belysning kartlagts i detalj. Användningen varierar starkt från ett hushåll till ett annat. Elsparpotential har uppskattats på cirka 50%. Enskilda ljuspunkter står ofta för en mycket stor del av förbrukningen.

Det övergripande syftet med rapporten är att bidra med kunskaper som kan användas för identifiering av energieffektiviseringspotentialer i hushåll. Detta görs med utgångspunkt från hushållsmedlemmars beskrivningar av sin syn på den egna elanvändningen och energifrågor överlag, samt sina elkrävande aktiviteter i vardagen. Studien kompletterar Energimyndighetens elmätningsstudie i 400 hushåll och vänder sig till 14 av dessa hushåll. Med hjälp av ett tidsgeografiskt perspektiv presenteras en typologi över grundläggande elanvändningsmönster. En trend mot en individualiserad apparatanvändning med ökad elförbrukning som konsekvens identifieras och diskuteras.     

I denna förstudie ska vi analysera tidigare forskning kring hushållens energianvändning och relatera detta till styrmedel och energibeteende, samt bygg- och bostadssektorns aktörers arbete med energieffektivisering och hushållning. Syftet med denna rapport är att få en överblick av forskningen kring byggnader och hushållens energibeteende samt att formulera teoretiska och metodologiska tillvägagångssätt för att undersöka hushållens energibeteende. I denna rapport ska vi diskutera teoretiska och metodologiska angreppssätt inför fortsättningen av projektet och påbörja utvecklingen av en analysram för att förstå energianvändningen i hushåll.

     Denna forskningsöversikt utgör det inledande arbetet i forskningsprojektet ”Krisberedskap för teknisk infrastruktur – regionala och kommunala strategier för samverkan och implementering” som finansieras av Krisberedskapsmyndigheten (KBM) 2006-2008. Denna översikt utgör en introduktion och syftar till att orientera deltagande forskare i det internationella forskningsläget kring lokal och regional krishantering beträdande IT och energi.

Denna forskningsöversikt har genomförts av projektledare FD Elin Wihlborg vid avdelningen för Statsvetenskap, Ekonomiska institutionen och FD Jenny Palm tema Teknik och Social förändring och pol.mag. Mikael Ottosson som nu är doktorand inom Program Energisystem. Alla är verksamma vid Linköpings universitet.