Den dominanta uppfattningen om orsakerna till f.d. Jugoslaviens sönderfall med alla dess följder (etnisk rensning, genocid, våldtäkter o.s.v.) har från första början tenderat att bli enväldigt förenklad uppfattning om en i själva verket högst invecklad samhällsverklighet. Allt tenderar att förklaras med hänvisning till ett "medfött" ömsesidigt hat som skulle ha funnits bland de olika etniska gruppema. "Den balkanska mentaliteten", " tribalismen", "den endemiska etniska konflikten", " hatet som har befunnits i flera sekel", "en kongenital animositet" o.s.v., efter att mer eller mindre framgångsrikt ha hållits under kontroll av den kommunistiska regeringen, ses nu efter dennas fall som något uppblossat med extrem kraft. Trots att denna isig primordiala diskurs under hela denna period har ifrågasatts av den samhälleliga verkligheten själv, med många exempel som ifrågasätter denna förenklade uppfattning, liksom av en mängd vetenskapliga, journalistiska och dylika texter, blev ändå denna diskurs ett dominantinslag i tolkningen av det balkanska kriget.
Detta faktum skulle inte vara så viktigt om inte denna diskurs hade fått en avgörande betydelse för det internationella politiska, militära, ekonomiska och humanitära engagemangen i konfliktenslösning. En av följderna till det sistnämnda var att, uppmärksammat av bland annat Mary Kaldor 1999, det internationella engagemanget i försöken att lösa konfliktenpå Balkan var grundad på samma premisser som styrde det militär-politiska engagemanget av de nationalistiska aktörerna (krafterna) på Balkan som igångsatt och fört kriget. Deras tolkning av etnicitet, reducerat till någonting som definieras med blod, språk, tradition and territorium, d.v.s. någonting som man inte kan välja utan som är naturgivet och oundvikligt, accepterades implicit av de internationella aktörerna. Ett bevis på detta är bland annat det faktum att alla förhandlingar under kriget fördes, samt själva Daytonavtalet skrevs på, med exakt samma personer som börjat och sedan fört kriget, och styrdes av samma kriterier som var orsak till att kriget hade börjat.
Detta faktum har här en dubbel betydelse. Å ena sidan förklarar det svårighetema i genomförandetav Daytonavtalet i dagens Bosnien-Hercegovina. För oss är den intressanta frågan isammanhanget varför det är så svårt med återvändandet av flyktingar. För att få svar på denna fråga måste man titta på hur civilbefolkningen behandlades i kriget. Mary Kaldor konstaterardels att "Militärt antog man att det huvudsakliga våldet utspelade sig mellan de så kallade stridande parterna och att de civila så att säga hamnade i korselden. Trots att det fanns klara belägg för etnisk rensning behandlades denna som en bieffekt av striderna, inte som målet med kriget" och dels samtidigt att det riktiga krigets mål var av andra slag. "Dom förde, såväl politisk som militärt, inte krig mot varandra utan - för att upprepa Bougarels tes- mot civilbefolkningen och mot det civila samhället ". 'De stridande parterna'ställde i praktiken upp att träffa avtal med varandra först då de mer eller mindre hade uppfylltsina mål. Härmed får vi lite mer ljus på våra återvandringsfrågor. Det är klart att varje frivillig återvandring av flyktingar till tidigare hemorter och hem direkt skulle ha ifrågasatt och hotat det viktigaste resultatet som'de stridande parterna' hade uppnått med kriget. Därför har de tillvarje pris varit intresserade av att förhindra eller åtminstone skjuta upp återvandringen.
Å andra sidan synliggör det sätt på vilket den s k. internationella samfundet har förhållit sig gentemot kriget på Balkan även en annan sak för oss. Samtidigt som dessa länder, och jag avser i första hand västländerna, först blev förvånade och sedan uppbragda av den 'primitiva balkanska mentaliteten', byggde de själva i betydlig utsträckning sin politik på ovan beskrivna primordiala premisser. I denna rapport kommer jag att peka på en del motsättningar av dettaslag, som också återspeglar sig i den svenska återvandringspolitiken.