Försörjningsberedskap handlar om att säkerställa nödvändiga resurser och tjänster för befolkningens överlevnad samt att upprätthålla samhällsviktiga funktioner vid kris och krig.

I denna rapport presenteras en kunskapsöversikt om försörjningsberedskap och hållbara försörjningskedjor inom kris- och räddningsområdet, med syfte att identifiera kunskapsluckor och områden som kräver ytterligare forskning. Rapportens fokus ligger på tre av de tio definierade beredskapssektorerna: Hälsa, vård och omsorg, Räddningstjänst och skydd av civilbefolkningen samt Transporter. Därtill inkluderas klimatförändringarnas effekter på försörjningsberedskapen.

Metoden för kunskapsöversikten innefattade en systematisk genomgång av internationell vetenskaplig litteratur och intervjuer med representanter från de tre beredskapssektorerna. Totalt analyserades 204 artiklar och 12 semi-strukturerade intervjuer genomfördes.

Studien identifierade flera kunskapsluckor och resulterade i rekommendationer för framtida forskning som bland annat handlar om vårdkedjans robusthet, hemsjukvård vid samhällsstörningar, och mänskligt beteende under kris. Därtill identifierades vikten av att hantera integrationen av förnybara energikällor och elektromobilitet i försörjningskedjor, kopplingar och beroenden mellan olika sektorer, samt samarbete och samordning mellan olika aktörer involverade i försörjningsberedskapen, som viktiga aspekter. Andra rekommendationer omfattar även utveckling av cybersäkerhetsstrategier, kvantitativa modeller för att förbättra försörjningskedjor, och utbildningsprogram i krishantering för civila.

Denna rapport ger en översikt över forskning och erfarenheter gällande räddningsinsatser där nya tekniker har använts, eller skulle kunna användas, vid såväl faktiska insatser som vid övning. Via en litteraturstudie, kompletterad med intervjuer med personer som är verksamma i projekt inom området, identifierades utmaningar och potential med modern teknik inom räddning. De olika teknologierna kategoriserades som Unmanned aerial/ground/surface vehicles (UXV), Artificiell intelligens (AI), Extended reality (XR, vilket inkluderar bland annat virtual och augmented reality), Kommunikationer, Sensorer, Robotar och Övrigt.

Inom området artificiell intelligens för räddning behövs projekt som kan ta fram data av god kvalitet för att träna AI-modeller inom olika räddningstillämpningar (till exempel identifiering av skogsbrand, eller eftersök av person) i Sveriges varierande miljöer. Dessutom måste data och modeller valideras tillsammans med praktiker och förankras i räddningsverksamheten. Genom att utbilda responspersonal i principerna för maskininlärning kan användbarheten öka och risken för felaktiga resultat och tolkningar minskas.

Teknikutvecklingen går fort medan relaterad metodutveckling och utvärdering ligger efter. För effektiv implementering av ny teknik är det viktigt att, tillsammans med användarna, undersöka vilka behov räddningstjänsten har och att ta fram metoder och modeller för hur nyttan med den nya tekniken ska utvärderas. Vidare måste den nya tekniken integreras med nuvarande arbetsmetoder, och modeller och metoder för effektiv gemensam resursanvändning av såväl nya som befintliga resurser måste utvecklas. Många mindre organisationer har svårt att själva driva denna typ av större utvecklingsprojekt, men skulle kunna hjälpas av administrativt stöd, till exempel från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Säkra, robusta kommunikationsmöjligheter vid räddningsinsatser är ett viktigt område, och vidare forskning behövs för att möjliggöra detta med hjälp av drönare (UAS) i såväl fjällmiljö som till havs. Dessutom behövs flera projekt som kan tillhandahålla säkra lösningar för kommunikation och datasäkerhet inom räddning, och forskning kring hur relevant informationsdelning mellan olika aktörer kan möjliggöras. Användandet av UAS inom räddning börjar bli etablerat, och det finns potential i att utforska möjligheten med delat användande, till exempel hur drönare med andra tillämpningsområden (exempelvis matleveranser) skulle kunna bidra i räddningsinsatser. Många av de undersökta teknologierna kan användas kombinerat, till exempel kan en AI-modell tolka bilder som fångas av en drönare. Hur olika teknologier kan kombineras är ett område med fortsatt stor potential. Det saknas också vetenskapliga studier över potentialen av användningen av exoskelett inom räddning.

I denna rapport behandlas främst frågor avseende arbetsmiljölagens tillämplighet i situationer där frivilliga deltar i räddningsaktioner i Sverige. Vilka arbetsmiljörättsliga skyldigheter föreligger för de inblandade i denna situation och har det någon rättslig betydelse om de frivilliga är organiserade i ideella föreningar?

Rapporten grundar sig i ett traditionellt rättsvetenskapligt angreppssätt, där olika rättskällor i form av lagstiftning, annan rättslig reglering, förarbeten, rättspraxis och doktrin studeras.

Syftet med rapporten är således att studera vem i en räddningsinsats som, enligt svensk rätt, ansvarar för vilken del av arbetsmiljöansvaret, gentemot vem. Syftet förutsätter ett fokus på ansvarsbegreppet som sådant, på de rättsliga reglerna om arbetsmiljöansvar och på de rättsliga förutsättningarna för arbetsmiljöansvar i de nya samverkansformer för räddningsinsatser, som inkluderar frivilliga aktörers deltagande. Särskilt fokus riktas i rapporten mot de så kallade civila insatspersonerna (CIP).

Av vad som sägs i förarbetena till lagen om skydd mot olyckor skulle man kunna dra slutsatsen att den kommunala räddningstjänsten bär ett arbetsmiljöansvar under hela tiden vid en olycksplats. Frågan är emellertid om detta är en avsedd tolkning. I praktiken är det dessutom knappast praktiskt möjligt att realisera ett sådant ansvar innan räddningstjänsten kommit fram till den aktuella skadeplatsen.

Avslutningsvis behandlas även frivilligorganisationer i form av ideella föreningar och särskilt frågan om sådana ideella föreningar kan bära ett primärt arbetsmiljöansvar för de frivilliga som befinner sig på olycksplatsen.

Flygplan och personer som råkar i nöd i oländig terräng kan använda nödsändare som via satellitsystemet COSPAS-SARSAT kan meddela en räddningscentral att det är ett nödläge, samt ungefärlig position. För att sedan lokalisera nödsändaren används ofta flygande resurser, till exempel helikopter, med fast pejl-utrustning som kan fastställa riktningen mot signalkällan. Ibland kan dock flygande resurser inte användas, som till exempel vid dåligt väder eller om de är upptagna på annat uppdrag, och i dagsläget finns inget bra markbaserat alternativ. Syftet med projektet Terrängpejlen var därför att utveckla och utvärdera ett system för markbaserade pejlresurser, så kallad handpejl. Följande slutsatser kunde dras från projektet:

• Handpejl kommer att behövas mycket sällan vid skarpa insatser. En analys av de senaste fem årens relevanta incidenter tyder på att handpejl inte hade varit till nytta vid något tillfälle. Detta kan dock komma att ändras till exempel. som en följd av ökad frekvens av extremväder, eller vid höjd beredskap på grund av militära hot.
• Det finns i dag ingen pejl som är perfekt för ändamålet att lokalisera nödsändare. Av de tre pejlar som testades i projektet bedömdes två kunna uppfylla grundfunktionen, att hitta en nödsändare, men hade brister i till exempel användarvänlighet. Bäst för ändamålet bedömdes Rhotheta RT 400 vara, medan Rohde & Schwarz PR 200 är att föredra om pejlen också ska användas för att hitta störsändare, vilket kan vara önskvärt om den är stationerad på en flygplats.
• Pejling kan utföras av räddningstjänstpersonal på utvalda flygplatser i samverkan med fjällräddare som får agera transportörer. Vid flera flygplatser finns det fortfarande kvar pejlutrustning, trots slopat krav på detta, och det finns också intresse av att upprätthålla kunskapen.
• Utlarmning och kommunikation bör ske enligt dagens rutin med regelbundna samverkanskonferenser. Direkta kontaktvägar mellan pejloperatörer (flygplatspersonal) och transportörer (fjällräddare) måste upprättas och samverkan måste övas regelbundet.
• Nödvändig utbildning och övning omfattar utbildning av lokala instruktörer, lokal operatörsutbildning samt regelbundna samverkansövningar. Instruktörsutbildning kan genomföras av Sjöfartsverket. Instruktörerna sköter sedan lokala utbildningar och övningar, vilka bör genomföras minst en gång per år. Dessa kan kombineras med återkommande samverkansövningar tillsammans med Sjö- och flygräddningscentralen, Polisen, SOS Alarm och Fjällräddningen.
• Sjöfartsverket bör vara ansvarig organisation som äger pejlarna och lånar ut dessa till flygplatserna, samt har ansvar för tillsyn av verksamheten. Urval av flygplatser bör göras i första hand med utgångspunkt från geografiskt täckningsområde. Utslaget på årsbasis blir den dominerande kostnaden vid en implementering att ha flygplatspersonal i beredskap. Med ett riktpris på 250 000 SEK per pejl, blir det också en viss investeringskostnad om många flygplatser ska utrustas.

För att kunna hantera framtida klimatrelaterade händelser behöver samhällets beredskap anpassas och sannolikt utökas. Kunskapsläget över vilken förmåga som behövs för att hantera risker i ett förändrat klimat behöver sammanställas och framtida behov behöver jämföras mot nuvarande beredskapsnivåer för att identifiera lämpliga åtgärder. En analys behöver göras kring eventuella brister, utifrån vilken åtgärder sedan kan prioriteras och vidtas avseende olika delar i förmågan att hantera händelser, bland annat avseende tillhandahållande av statliga förstärkningsresurser. Denna studie analyserar vilken systematik som kan vara aktuell för att möjliggöra sådana analyser och utredningar.

Studiens övergripande syfte är att ge förslag kring hur bedömningar kan göras om framtidens behov av statliga förstärkningsresurser i syfte att möta framtidens klimatrelaterade risker. Detta inkluderar en sammanställning av kunskapsläget kring risker och scenarion avseende framtida naturhändelser utifrån ett klimatförändringsperspektiv, med information om var mer kunskap kan hittas. Det inkluderar också att titta på metoder för att dels analysera behov av förmåga på olika nivåer att hantera de klimatrelaterade riskerna och dels hur dimensionering av förmåga kan göras för att möta behovet.

Studien består av två delar. I del 1 ges en sammanställning av kunskapsläget om riskbilder och scenarion i Sverige vad gäller framtida naturhändelser utifrån ett klimatförändringsperspektiv och tidsperioden fram till ca år 2100. I del 2 presenteras initialt ett konceptuellt ramverk för kartläggning av beredskap uppdelat i fyra huvuddomäner: Behov, Resurs, Styrning och Beroenden. Baserat på ramverket presenteras därefter en metodik för att analysera samhällets förmåga att hantera framtida händelser i ett förändrat klimat. För att kunna identifiera en lämplig framtida beredskapsnivå, behöver samhällets förmåga att hantera händelser gentemot en framtida riskbild analyseras. Del 2 fokuserar på hur relevanta myndigheter ska kunna gå tillväga för att göra en sådan analys som slutligen kan utgöra beslutsunderlag avseende framtida beredskap. Avslutningsvis ges ett exempel på hur metoden kan användas där händelsen skogsbrand, av omfattningen att nationella förstärkningsresurser i form av MSBs upphandlade helikoptrar och flygplan för skogsbrandbekämpning kan bli aktuella att nyttja, utgör själva händelsen.

Det finns ett ökande intresse från blåljusaktörer som kommunal räddningstjänst och statlig sjö- och flygräddning samt polisen och, att samverka med frivilliga privata personer, grupper och organisationer. Det finns också ett ökande intresse från medborgare att bidra för trygghet, räddning och säkerhet. Fältet ”frivilliga verksamheter” består av en mängd olika verksamheter som på många sätt är väsensskilda, med mycket olika målgrupper, medlemmar, inriktning, kunskaper och etableringsgrad. När systematisk samverkan och utbyte mellan myndigheter/offentliga verksamheter och frivilliga verksamheter planeras är kunskapen om frivilligverksamhetens förutsättningar viktig.

Inom ramen för projektet ”Frivillighetens geografi” är syftet med denna forskningsöversikt att identifiera dimensioner som kan beskriva mångfalden av frivilliga aktörer och verksamheter och som är av betydelse för räddningssamverkan och lämpliga samverkansformer mellan räddningsaktörer och frivilliga.Metoder som används för litteraturöversikten var riktade sökningar samt sökningar i Unisearch, SafeLit och Scopus efter olika aspekter av frivillighet och frivilliga inom räddning med sökorden volunteers AND citizens AND rescue OR Rescue Service AND collaboration OR co-production OR co-operation. Sammantaget gav det 41 publikationer som analyserades med riktad innehållsanalys till teman.

I resultatet kunde tio olika typer av frivilliga identifieras när det gäller räddning och respons från väl inarbetade och organiserade frivilliga försvarsorganisationer till åskådare, CSR-verksamheter och exploatörer. Frånsett sist nämnda, kan de bidra inom olika områden som ställer olika krav på kunskaper och förmåga. Samverkan med frivilliga kan också inrättas olika utifrån vilka behov av kontroll eller behov av initiativ och egenutveckling som finns. Tidsperspektiv på när frivilligas bidrag gör mest nytta bör beaktas. Idag saknas i Sverige i stort sett frivilliginsatser inom förebyggande eller analys.

Utöver tidsfaktorn har åtta olika dimensioner som har betydelse för den frivilliga verksamhetens möjligheter att samverka och bidra inom räddning och respons identifierats. Dessa sträcker sig från graden av inriktning mot räddning och integration i räddningssystemet till legitimitet och vilka resurser man förfogar över eller geografisk täckningsgrad.

Slutsatsen är att kombinationerna av dimensioner till den frivilliga verksamhetens karaktär och särart avgör var och hur verksamheten kan bidra i en mångfald av olika möjligheter från grannsamverkan till första respons eller organisering av beredskap. Möjligheterna till samverkan med frivilliga avgörs snarare av räddningssystemets förmåga att kanalisera, hantera och ta vara på mångfalden. Frågor att ta ställning till och ett förslag till checklista utifrån slutsatserna bifogas.

Denna rapport har skrivits inom ramen för det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet ”Effektiv räddning på framtidens skadeplats” som fokuserar på komplexiteten i det framtida räddningssystemet, till exempel med avseende på resurser, teknik, metodutveckling och utvärdering. ”Effektiv räddning på framtidens skadeplats” är femårigt och finansieras gemensamt av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Linköpings universitet (LiU). Det bedrivs inom Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) som också är att samarbete mellan LiU och MSB.

Efterforskning av försvunna personer (EFP) är polisens räddningstjänstuppgift. Varje år rapporteras ca 26 000 personer försvunna till polisen varav en fjärdedel gäller allvarliga och akuta försvinnanden som orsakar stort lidande, innebär höga kostnader och där några inte skulle överlevt om de inte återfunnits i tid.

Denna rapport redogör för en delstudie i ett bredare pilotprojekt för att kartlägga verksamheten EFP. Rapporten gäller polisens hantering av information och kunskap i verksamheten och syftar till att peka på behov och ge förslag till utveckling för en långsiktig kunskapsbaserad verksamhet. Studien har utförts med kvalitativ innehållsanalys av bland annat intervjuer och dokumentstudier i flera steg.

Studiens slutsatser pekar på centrala områden med behov av uppföljning och utveckling; 1) Verksamhetsuppföljning, styrning och utbildning, 2) digitalisering och digital integration, 3) EFP-metodens inriktning och olika inslag samt slutligen 4) statistik, jämförelser och samverkan med forskning för en kunskapsbaserad verksamhet. Inom digitalisering och digital integration pågår utvecklingsarbete. För samtliga områden ges förslag både för uppföljning och utveckling.

För mer än tio år sedan startade kommunal räddningstjänst det första initiativet där civila engagerades som första insatspersoner – Förstärkt Medmänniska i Medelpad. Sedan dess har konceptet – civila insatspersoner (CIP) spridit sig till ett tjugotal räddningstjänster, i glesbygd och på landsbygd men även till urbana miljöer genom ett initiativ taget av Södertörns Brandsvarsförbund. Både de räddningstjänster som tillämpar konceptet och myndigheter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och SOS Alarm är överens om nyttan CIP tillför genom att förkorta responstider, rädda liv och egendom. Trots detta har konceptet inte fått den spridning man hoppats på. Vi vet att hindren är både organisatoriska och specifikt relaterade till utlarmning med hjälp av existerande IT-stöd, appar eller SMS-listor.

I den här studien utforskar vi dessa hinder vidare. Vi ger också ett antal förslag på hur de identifierade hindren kan hanteras. Detta genom att genomföra en kvalitativ intervjustudie där vi jämför och kontrasterar perspektiv från myndigheter, räddningstjänst, kommersiella app-utvecklare och de civila insatspersonerna själva (slutanvändare). Vi beskriver både organisatoriska och IT-relaterade hinder och hur de hänger samman. De centrala organisatoriska hindren handlar dels om konkreta utmaningar där det inte finns någon budget eller tid allokerad för att arbeta med CIP-konceptet där det finns viss ovana av förändringsarbete. De handlar också om kulturellt motstånd, det vill säga upplevd konkurrens från CIP vilket gör att initiativen kan sakna stöd både från ledningsnivå i räddningstjänster och från brandmän på operativ nivå. Legala aspekter är också centralt där det för närvarande existerar olika tolkningar av lagstiftning runt ansvar för arbetsmiljö. När det gäller IT-stöden är vissa hinder rent tekniska och relaterar till svårigheter med att få till en korrekt geofencing och att utveckla appar som ska fungera – inte bara på en enhet utan på olika mobila lösningar som ägs av privatpersoner (Iphone, Android i olika versioner). Andra hinder hänger ihop med organisatoriska frågor och konkurrens på den privata marknaden. Exempelvis har SOS Alarm en dubbel roll som privat och statlig aktör och har en app och ett application programming interface (API) under utveckling. De kommersiella leverantörerna kan inte leverera till samma låga kostnad som SOS Alarm och kommer inte åt vissa funktioner (till exempel att dra tillbaka resurser om en situation eskalerar till något farligt). Samtidigt var SOS Alarms app vid tiden för studien inte färdig. Detta sätter räddningstjänsterna i en olycklig situation utvecklingsmässigt och de får fortsätta förlita sig på de SMS-listor som egentligen endast var tänkt som en initial lösning.

Vi föreslår ett antal åtgärder för att adressera hindren där de viktigaste är att MSB tar en koordinerande roll, och upprättandet av samverkansgrupper bestående av representanter för samtliga aktörer som ska vara med och driva konceptet, inklusive civila insatspersoner, kommunal räddningstjänst, SOS Alarm, socialtjänst, försäkringsbolag och fastighetsägare. Vi argumenterar också för hur man kan nyttja existerande kunskapsnätverk för CIP mer effektivt erfarenhetsutbyte. När det gäller ett gemensamt API är ett släppande av detta centralt för att utlarmning ska fungera, konceptet expandera – och överleva över tid. Här föreslår vi expertgrupper med representanter för myndigheter, systemutvecklare, app-leverantörer, SOS Alarm och inte minst slutanvändare. Vi ser också att tiden är mogen för dynamisk resursallokering, det vill säga att när CIP:ar blir fler måste det bli möjligt att larma ut på kompetens och specialisering (till exempel för att undvika larmtrötthet i storstadsområden) men att övriga hinder måste adresseras först.

Vidare i ett teoretiskt perspektiv diskuterar vi våra resultat i termer av ”digitalized co-production” (digitaliserad samproduktion). Co-production är ett sätt att involvera samhällsmedborgare i tjänsteutveckling i offentlig sektor där expansion och nya former möjliggörs av ökad digitalisering. Här tar vi ett delvis annat perspektiv där vi i stället tittar på när digitalisering och IT blir hinder för samproduktionen. Vi argumenterar också för att CIP är en helt ny, framväxande hybridform av co-production som behöver starkare styrning än traditionell co-production. Här kan vår studie bidra till successiv ackumulering av kunskap.

Både mindre störningar och större händelser som katastrofer och kriser har en påverkan på transportsystemet. Dels kan de ge upphov till förändrade möjligheter att tillgodose efterfrågan, till exempel om infrastruktur blir skadad, dels kan det ge förändringar i efterfrågan, vilket t.ex. var tydligt under Covid-19 pandemin, eller ge upphov till nya behov, t.ex. av nödtransporter. Hanteringen av dessa störningar, ur ett transportsystemperspektiv, kan ske via förebyggande och förberedande åtgärder, vilka bidrar till en ökad robusthet och resiliens. Det kan vara att stärka och skydda infrastruktur eller att ha resurser i beredskap, som operativt kan verka avhjälpande och återställande. Åtgärderna kräver ofta komplexa beslut kring prioritering och resurshantering - områden där kvantitativa modeller har goda möjligheter att användas som grund för beslutsstöd.

Syftet med denna studie var att undersöka möjligheten att använda kvantitativa modeller för att öka robustheten och resiliensen hos det svenska transportsystemet vid större störningar.

Via en litteraturstudie och intervjuer med systemexperter från räddningsområdet, transportsektorn samt akademin, identifierades fem olika områden där kvantitativa modeller bedöms kunna ge värdefulla bidrag. Dessa är 1. Efterfrågemodellering, 2. Risk- och sårbarhetsanalys, 3. Evakueringsplanering, 4. Resurslokalisering och 5. Prioritering och resurshantering. Inom samtliga finns utrymme för att via forskning och utveckling ta fram beslutsstödsverktyg som kan bidra vid planering, förebyggande arbete, och operativ resursstyrning. Även inom andra områden, till exempel kommunikation, samverkan och organisering, finns det behov av forskning, då gärna med inslag av andra discipliner såsom human factors och digitalisering.

Informationsöverbelastning är fenomenet där mängden tillgänglig information en beslutsfattare har tillgång till är så stor att den i sig leder till försämrade förutsättningar för beslutsfattande. Informationsöverbelastning är ett potentiellt framtida problem inom ledningssystem för respons och räddning, då nya informationskällor och mer effektiva datainsamlingsmöjligheter kan leda till en kraftigt ökad mängd information. En studie i två delar genomfördes för att undersöka informationsöverbelastning. Den första delen bestod av en litteraturöversikt över fenomenet både individuellt sett och från ett systemperspektiv. Den andra delen var en intervjustudie med 13 deltagare från svenska blåljusorganisationer som inkluderar polis, räddningstjänst och akutsjukvård. Deltagarna som intervjuades arbetar med ledning av räddning- och responsinsatser för mindre och större händelser på olika nivåer, från det operativa till det strategiska perspektivet. En tematisk analys på intervjumaterialet visade på fem teman rörande informationsöverbelastning i det svenska räddningssystemet:

1. Man behöver information för att förstå lägesbilden, och man behöver en lägesbild för att förstå informationen
2. Informationshantering är en medveten och manuell process
3. Information är nyckeln till framgång men all information är inte användbar
4. Informationsöverbelastning orsakad av mängden information är inte ett problem
5. Informationsöverbelastning är ett strukturellt problem

Sammantaget visar dessa teman att beslutsfattare i de svenska räddningssystemen arbetar manuellt, aktivt och medvetet med information och att de förlitar sig på sin tidigare erfarenhet för att kunna utföra sitt uppdrag effektivt. Vidare förlitar beslutsfattarna sig på själva ledningsstrukturen för att säkerställa att den information de tar del av är strukturerad, meningsfull och relevant för uppdraget och beslutsfattarens roll i ledningssystemet. Informationsöverbelastning sågs inte som ett aktuellt problem, då ledningsstrukturen ska fungera som ett filter mot irrelevant eller dåligt strukturerad information. Dock såg de intervjuade att informationsöverbelastning kan bli ett problem om beslutsstöd eller nya informationsflöden införs i ledningssystemen, utan att dessa är utvecklade specifikt för att fungera i det existerande arbetsflödet i ledningssystemen.

Denna rapport syftar till att (i) redogöra för begreppet ’multipla naturhändelser’ och kunskapsläget kring interaktioner mellan olika naturhändelser, samt att (ii) fastställa vilka naturhändelser som är mest relevanta med hänsyn till beredskap och förmåga innanför Sveriges territoriala gränser. Översiktligt diskuteras dessutom förutsättningar för och behov av hantering av multipla naturhändelser. Rapporten innehåller en sammanställning av hur naturhändelser interagerar med varandra i vetenskaplig litteratur, en sammanställning av förekomst av naturhändelser i Sverige utifrån sekundärdata från myndigheter och en workshop med experter för att identifiera multipla naturhändelser med relevans för svenska förhållanden. Rapporten presenterar resultat från en första delstudie inom forskningsprojektet Effektiv hantering av multipla naturhändelser (EMMUNE), som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Formas. 

Naturhändelser kan vara multipla på olika sätt. En primär naturhändelse kan direkt utlösa en eller flera andra naturhändelser. De sekundära händelserna kan sedan i sin tur orsaka ytterligare händelser, vilket skapar en kaskad av händelser. En naturhändelse kan också öka sannolikheten eller förutsättningen för en eller flera andra naturhändelser, exempelvis genom höga flöden eller långvarig torka. Det kan också inträffa flera naturhändelser som sammanfaller i tid och rum utan att händelserna är direkt relaterade till varandra. 

I rapporten redogörs för interaktioner mellan följande naturhändelser: jordbävning; tsunami; geofysiska jordrörelser och hydrologiska skred, ras och sättningar; vulkanutbrott; blixtnedslag; extremt höga respektive låga temperaturer; isstormar; översvämningar; torka; laviner; skogs- och markbränder; skadedjursangrepp; meteoriter; och geomagnetisk storm. En bedömning görs också av vilka naturhändelser som kan anses vara mest relevanta för Sverige i relation till vårt klimat och väder. Bedömningen grundar sig i litteraturstudien och det genomgångna materialet kring förekomst och magnitud och leder fram till att följande naturhändelser anses relevanta: laviner; kraftig vind; kraftig nederbörd; extrema temperaturer; blixturladdningar; översvämningar; ras och sättningar; torka; samt skog- och markbränder. De påverkas alla antingen direkt eller indirekt av klimategenskaper eller väderhändelser. Kunskapen om klimatförändringarnas påverkan på förekomsten av extrema väderförhållanden är varierande och innefattar olika grader av osäkerheter beroende av vilken typ av extremt förhållande det handlar om. I Sverige innefattar eller drivs multipla naturhändelser oftast av atmosfäriska eller hydrologiska händelser. De multipla naturhändelser som av experterna anses vara mest frekventa samt får allvarliga konsekvenser inkluderar antingen höga flöden eller skogsbrand i kombination med annan händelse. 

När det gäller kunskapsläget kring multipla naturhändelser visar litteraturstudien att det finns vetenskapligt stöd för en mängd olika interaktioner mellan naturhändelser. Experterna som deltog i vår workshop beskriver också att vissa naturhändelser, som exempelvis kustöversvämningar, oftast uppstår vid ”multipla” väderfenomen och att det finns många potentiella multipla interaktioner både kopplade till ett utgångsläge med långvarig torka och värme eller höga flöden i vattendrag. Sammantaget talar detta för att naturhändelser behöver betraktas mer utifrån ett multipelt perspektiv. Naturhändelser sker inte bara isolerat utan kan påverkas av eller påverka andra naturhändelsers förlopp, antingen genom ett direkt utlösande eller genom förändring av miljön som ökar sannolikheten för andra naturhändelser. I såväl forskning om naturhändelser och klimatförändringar som i forskning om hantering av naturhändelser har händelserna hittills främst betraktats en och en. 

Det genomgångna materialet indikerar inte att Sverige kommer att drabbas av några nya företeelser på nationell nivå, däremot är det troligt att frekvensen och magnituden för vissa av naturhändelserna kommer att öka i ett förändrat klimat. Det kan även finnas anledning att inkludera biologiska naturhändelser, såsom det gjordes i exempelvis MSB:s sammanställning av riskområden och scenarioanalyser (MSB 2015). 

För att öka medvetenheten om multipla naturhändelser beskrivs tre scenarier för multipla naturhändelser, 1. en situation med höga flöden i vattendrag där det oväntat inträffar ett kraftigt regn, 2. en situation med en torr sommar där det inträffar en värmebölja, och 3. en relativ nederbördsfattning senvinter och varm april med låg markfuktigheten där det uppstår en skogsbrand. Ett lågtryck drar sedan in som ger mycket kraftiga vindar varvid skogsbranden intensifieras och sprids. 

Redan när det gäller förekomst och omfattning av enskilda atmosfäriska eller hydrologiska händelser är det stora osäkerheter i befintliga prognoser och klimatförändringsprojektioner, även om det sannolikt kommer bli både starkare och mer frekvent förekomst av väderfenomen framgent. Att prognostisera och simulera multipla naturhändelser innefattar därmed ännu större osäkerheter. Beredskapen att hantera multipla naturhändelser kan gynnas av ett fortsatt fokus på konsekvensbaserade vädervarningssystem. Exempelvis att vid en period med höga flöden i vattendrag kunna informera att om detta fortsätter ökar risken för sekundära händelser exempelvis skred. Multipla naturhändelsers hantering skulle kunna underlättas genom att tillhandahålla information baserad på förutsättningar för olika naturhändelser på specifika platser, detta för att bedöma risken för sekundära naturhändelser under givna förutsättningar samt de möjliga konsekvenserna av multipla naturhändelser för en specifik plats. Det är därför viktigt att för de tänkta målgrupperna öka förmågan att kunna tolka sådan information och vädervarningar samt att målgrupperna i förväg haft möjlighet kartlägga tänkbara konsekvenser för olika naturhändelser så att behovet av insatser snabbare kan bedömas när en händelse inträffar.

Denna rapport presenterar ett nytt kunskapsläge om framtidens skadeplats utifrån de resultat som kommit från forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats 2015–2020. Rapporten är en omarbetad version baserad på rapporten Att hantera framtidens skadeplatser: scenarier och utgångspunkter för kunskapsutveckling runt räddningsinsatser och skadeplatsarbete som gavs ut av Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) 2016. I den rapporten presenterades ett underlag för de kommande aktiviteterna som var planerade att genomföras inom forskningsprogrammet. Rapporten beskrev också åtta olika skadeplatsscenarier som togs fram i linje med Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB:s) dåvarande framtidsanalyser samt en analys av då tillgänglig litteratur om olyckor och katastrofer. Dessa scenarier beskrev på ett strukturerat och detaljerat sätt möjliga framtida skadeplatser av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv. 

I denna rapport har dessa åtta scenarier arbetats om och uppdaterats utifrån rådande läge i samhället i dag. De har också utökats med en beskrivning av en möjlig respons så som den kan se ut i framtiden inom tidsramen 10 till 15 år. Denna rapport innehåller också en övergripande beskrivning av de resultat som framkommit från de sex arbetspaketen (AP) i programmet. Inom AP2 redovisas teman om a) frivilliga och civila insatspersoner, b) semi-professionella som första insatsaktörer, c) genus, etnicitet och utsatthet, samt d) efterforskning av försvunna personer. AP3 redovisar teman om a) effektiv utlarmning av frivilliga och semiprofessionella resurser, b) prediktering, c) skadeplatslogistik, samt d) alarmering och effektivare räddningstjänst. AP4 går igenom a) IT-plattformen OP-SENS och b) lägesbilder, medan AP5 redovisar teman om a) utvärdering av ny teknik, b) utvärdering av utbildning och övning, samt c) utvärdering av ny metodik. Slutligen har AP6 redovisat teman om a) nya metoders och resurser effekt på systemnivå, samt b) värdering av frivilliga och semiprofessionella. Dessa forskningsresultat återkommer i scenarierna för att exemplifiera hur de kan omsättas i praktiskt skadeplatsarbete innan, under och efter en insats.

I ett samarbete mellan Linköpings universitet och MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har ett utbildningskoncept baserat på STB (Stop the Bleed) för svensk räddningstjänst tagits fram (Prytz & Jonson, 2019). I samband med utvecklingen av utbildningen genomfördes pilotutbildningar under 2018 och 2019 med Sörmlandskustens Räddningstjänst, Räddningstjänsten i Eskilstuna och Västra Sörmlands Räddningstjänst. Forskning har visat att kunskaperna från utbildning i blödningskontrollerande åtgärder börjar förfalla så snart som 30 dagar efter genomförd utbildning (Pasley et al., 2018), liksom för andra kunskaper som hjärt-lungräddning (HLR; Madden, 2006; Moser & Coleman, 1992; Broomfield, 1996, Zieber & Sedgewick, 2018). Det finns därför ett behov av fler uppföljningsstudier efter utbildningar i blödningskontroll för att förstå hur kunskaper bibehålls över tid (Goralnick et al., 2020). Vidare finns även ett behov att följa upp den praktiska nyttan av utbildningar i blödningskontrollerande första hjälpen-åtgärder och effekten på räddningstjänstens förmåga. 

Den aktuella studien är en uppföljningsstudie av pilotutbildningen som genomfördes 2018/2019. Forskningsfrågorna som ämnades besvaras i studien var:

1. Hur har kunskaperna om blödningskontroll förändrats under den tid som gått sedan utbildningen 2018/2019? 
2. Har den räddningstjänstpersonal som utbildades i blödningskontroll haft praktisk nytta av utbildningen? Hur förberedda upplevde de sig vara i de situationerna? 
3. Har erfarenheter av skarpa situationer påverkat tilltron personalen har till sin egen förmåga att hantera svåra blödningar? 

Studien genomfördes som en kvantitativ enkätstudie. Totalt deltog 48 representanter från räddningstjänsterna i Sörmland i studien. Resultatet visar inledningsvis att kunskapsnivån hos räddningstjänstpersonalen är fortsatt hög med goda resultat på kunskapsprovet. Nivån är dock något lägre 2021 än vad den var 2018/2019. Vidare visade resultaten att en majoritet av den räddningstjänstpersonal som svarade på enkäten har hanterat skarpa situationer med blödningar efter att de genomfört pilotutbildningen och att den upplevda nyttan med utbildningen var hög. Deltagarnas självförtroenden gällande hanteringen av skarpa situationer var högre efter utbildningen, jämfört med skarpa situationer de upplevt innan utbildningen. Över lag visar resultatet att denna typ av utbildning ökar räddningstjänstens förmåga att hantera händelser där det förekommer allvarliga blödningar, och att räddningstjänstpersonalen är positivt inställda till utbildningar i den form som gavs i pilotutbildningen 2018/2019.

Due to an increase in the number and severity of intentional mass casualty events, in 2015 the USA launched Stop the Bleed, a national awareness campaign which has the purpose of educating the public in bleeding control techniques, and empower bystanders to provide help before the arrival of professional help. This campaign has placed bleeding control kits, which contain tourniquets, in public spaces. 

The scenario that has been studied is a suicide bomb in a pedestrian street, which does not represent any particular street, but it has been modelled specifically for this simulation study. Tourniquets have been placed in several locations along the street, and the aim of this study is to provide recommendations for how to distribute the tourniquets among the victims in a mass casualty incident. 

To deal with the huge variability of these type of events and with the impossibility of reproducing an event like this in the real world, discrete-event simulation has been used as the method to carry out the study. Particularly, Arena is the software where the simulation model has been developed. 

The results from the study show that performing triage of victims, i.e. sorting the victims depending on the severity of their injuries, leads to a higher survival rate than if priorization of victims is not performed. Therefore, it is not recommended to distribute the tourniquets on the basis of the proximity from the person who is carrying the tourniquets, since the number of victims who would die in the event has been proved to be higher. 

Moreover, to maximize the number of victims that receive a tourniquet, it has been found that the task of picking up the tourniquets should be carried out by a few people; however, distributing the tourniquets should be a shared task. This means that, as long as all the victims are already being assisted, people who are willing to help should stay in the explosion zone and wait for other volunteers that come with tourniquets and help them with the task of distributing the tourniquets. 

Denna studie rapporterar från projektet Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Projektet har studerat Södertörns Brandsvarsförbunds initiativ där de rekryterat civila medborgare som första insatspersoner i sk. utanförskapsområden i Södertälje och Botkyrka. Syftet med initiativet har varit att dels öka säkerheten i dessa områden (t ex hindra anlagda bränder) dels att effektivare agera på olika typer av händelser som hjärtstopp, mindre bränder, singel trafikolyckor och drunkning. CIParna har fått grundläggande utbildning i tex första hjälpen, hjärt- och lungräddning och att släcka mindre bränder. De utrustas med första hjälpen-kit, reflexvästar, munskydd (efter Covid-19) och en bärbar brandsläckare och larmas ut via appen Safeland installerad på deras egna mobiltelefoner och med hjälp av GPS funktionalitet. Syftet med vårt projekt har varit att stödja, utveckla och utvärdera initiativet – konceptet CIP - med avseende på t ex rekrytering, engagemang, möjligheter, utmaningar och behov med avseende på teknikstöd, utbildning, utrustning, juridiska aspekter, stresshantering etc. Vi har också tagit fram en teknisk standard för CIP kommunikationsplattform, inklusive framtagning och integration av brandvarnarsystem med Safelandappen. Denna kan användas för spridning till lokala CIP-grupper och kan installeras i lämpliga bostäder för snabbare respons på bränder där. Vi har också genomfört en jämförelse av konceptet CIP i utanförskapsområden med CIP i mindre samhällen på landsbygden. Vi har studerat initiativet som ett exempel på ”co-production”, en ökande trend i offentlig sektor att aktivt involvera civila medborgare som leverantörer av samhällstjänster.

Vi följde initiativet i drygt 1,5 år och samlade in data från räddningstjänsten, CIPar i förort men även från mindre samhällen på landsbygd utanför Södertälje/Botkyrka som också är en del av initiativet. Det senare var en konsekvens av att initiativet till en början var svårt att få att rulla storskaligt i förorterna och det fanns för får CIPar som åkt på för få larm för att initialt samla deras erfarenheter. Detta förändrades över tid och vi kompletterade med fler data från CIP i förort vid projektavslut/utvärdering. Datainsamling har primärt skett genom intervjuer och fokusgrupper. Vi har även genomfört en mindre analys baserat på kvantitativa data i Safeland, t ex hur många larm en CIP centrala Södertälje får över tid och hur många de åker på.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet CIP i förort (och på landsbygd) verkar fungera och uppfattas som positivt av de involverade. Ett agerande på ett enda larm kan dessutom rädda liv och detta har inträffat flera gånger, t ex vid hjärtstopp. Däremot finns en del tydliga skillnader mellan de båda grupperna och det har varit svårare att engagera CIP i storstad/förort/utanförskapsområden än på landsbygd. I fallet CIP i förort är engagemanget i princip alltid individuellt d v s man åker ensam på ett larm. I små samhällen/landsbygd är engagemanget däremot alltid kollektivt och utmaningen snarare att hindra att för många CIPar åker samtidigt. Detta är också något vi sett i vår tidigare forskning runt frivilliga i glesbygd. Förklaringarna kan naturligtvis vara flera och kan innefatta t ex språkbarriärer och kulturella avstånd. Det här betyder inte att konceptet civil insatsperson i socio-ekonomiskt utsatta områden inte fungerar, bara att det tar mer tid och resurser att starta upp och rulla. Idag är initiativet i en expansiv fas. Det informations- och kommunikationstekniska stödet (ICT) i form av Safeland är centralt för hela utlarmningen och därmed hela initiativet. Det stöd som finns idag fungerar tillräckligt bra men bör utvecklas med viss funktionalitet för att optimera säker respons i detta och liknande initiativ. Baserat på vår studie föreslår vi följande att beakta för framtida initiativ för civil insatsperson som förstainsatsaktör, med speciellt fokus på socio-ekonomiskt utsatta områden:

• Att det tasfram en styrmodell för att etablera konceptet civil insatsperson. Modellen kan bland annat reglera ansvar och arbetsuppgifter internt inom räddningstjänst, mellan räddningstjänster och mellan räddningstjänst och övriga aktörer t ex SOS Alarm, Polis, Socialtjänst och – i städer – kommunala fastighetsbolag.
• Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
• Vikten av att bygga grundförståelse och tillit genom – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella responsorganisationerna – bör inte underskattas. I glesbygd, landsbygd och små samhällen har sådan tillit visat sig relativt enkel att etablera. I storstad och utanförskapsområden kommer det förmodligen att ta längre tid och kräva något mer resurser.
• Att regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t. ex. genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
• Att både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar kommer att krävas för att utveckla och upprätthålla samverkansformen. Erfarenhetsutbyte via existerande CIP-nätverk, d v s räddningstjänster som infört CIP-konceptet, är ett annat förslag
• CIP i förort verkar inte uttala samma behov av återkoppling efter varje larm som i CIP i glesbygd och på landsbygd. Det behöver dock inte betyda att den inte behövs, både för att utveckla och förbättra samverkansformen, samt för eventuella behov av att bearbeta händelsen.
• Sociala medier (FB) verkar vara ett effektivt sätt för CIP att kommunicera med varandra och räddningstjänsten och leverantör efter larm, dock åter förutsätter detta eldsjälar.
• Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom reflexvästar, hjärtstartare (när möjligt, inte i storstadsområden, däremot kunskap om var närmsta finns), handsläckare och kit med första hjälpen material. Det finns även önskningar om ytterligare utrustning men här får man göra en prioritering och avvägning för att inte utrusta CIPar i en utsträckning att gränsen mot professionella responsaktörer suddas ut. Med basutrustning kommer man långt.
• Befintlig teknik och ICT stöd där mobiltelefoner, geofencing och GPS är en förutsättning fungerar tillräckligt väl men för att initiativet ska expandera och spridas till fler kommuner, möjliggöra effektiv och säker respons föreslås utökad funktionalitet. De mest viktiga är funktioner får att återkalla CIP om det visar sig att en händelse eskalerar till något riskfyllt, funktioner för bättre kommunikation och informationsöverföring mellan frivilliga och mellan frivilliga och räddningstjänst på väg till och på skadeplats, samt funktioner för dynamisk resurserallokering, kalibrering med tillhörande larmstrategier. Det senare är både för att kunna matcha rätt kompetens, utrustning, språk etc med rätt situation och (språk) område (i förort) och för att undvika för många CIP på samma händelse (landsbygd). En flexibel radie för larm som justeras med bostadsområde och antal CIPar i system är också viktig i storstadsområden. In nästa steg bör användare själva kunna få bestämma radien för larm.
• Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer, inklusive prioriteringar av krav och funktioner på framtida ICT artefakter bör ske användarcentrerat tillsammans med CIPar.
• En viktig faktor för framgången är att det finns ledare (tydliga ambassadörer) i lokalsamhället som har förmågan att driva och styra övriga CIP-ar. Detta finns utmärkta exempel på i tex Tungelsta och Mörkö-Hölö.
• Fastighetsbolagen, i synnerhet allmännyttan, har goda möjligheter att förebygga bränder genom installation av brandvarnare på riskplatser och hos riskpersoner.

I ett generellt perspektiv har tidigare studier av co-production för utsatta grupper oftast tagit plats i fattiga länder, utvecklingsländer, kåkstäder etc. Detta är inget konstigt eftersom utanförskapsområden, galopperande socio-ekonomiska skillnader, kriminalitet och parallella strukturer i många länder i västvärlden, liksom Sverige, är relativt nya fenomen som ökat kraftigt bara de senaste fem åren. Just därför är det ett område i behov av fortsatt forskning, inte minst inom räddningsinsatser och responssystem. I rapporten pekar vi utnågra vägar framåt.

This master thesis aims to evaluate different bleeding control kits locations strategies using a simulation model. The base scenario consists of a pedestrian street in the aftermath of a bomb explosion, where all the inputs of the model remain equal except the bleeding control kits locations.

Based on the information available and following the recommendations of specialized personnel, a model using Arena Simulation Software has been developed. Such a model reads the inputs from an excel file, allowing people who have not been involved during the development to easily vary the inputs and use the model to perform different scenarios.

An important result to highlight is that the number of casualties due to exsanguination after a mass casualty incident can be reduced if bleeding control kits are available. In contrast, the sensitivity analysis shows that it is not only important to have publicly available bleeding control kits, but also skilled people able to apply bleeding control techniques are paramount for providing better outcomes.

Finally, it is important to consider that locations inside buildings should be avoided as fewer bleeding control kits can be picked up, hindering their usage, and more victims die because of exsanguination. Through this thesis, it has been concluded that fewer locations, far from routes used by other people to evacuate, and with a higher number of bleeding control kits per location showed statistically lower number of victims who died because of exsanguination.

Sms-livräddare är ett system som utvecklats för att stödja och komplettera befintlig ambulanssjukvård med potentiellt livräddande frivilliginsatser av civila insatspersoner i det akuta omhändertagande av patient vid misstanke om hjärtstopp utanför sjukhus. Systemet koordinerar frivilligt anslutna insatspersoner, så kallade Sms-livräddare, via en särskilt utvecklad mobilapplikation. Rapporten är producerad i syfte att bemöta efterfrågan på hälsoekonomiska utvärderingar av Sms-livräddare som komplement till regionernas befintliga ambulansdirigering vid larm om misstänkt hjärtstopp utanför sjukhus, och på uppdrag av SOS Alarm Sverige AB. Mot bakgrund av tillgängliga data från Hjärtstoppscentrum vid Karolinska Institutet (KI), Heartrunner Sweden AB och Svenska Hjärt-lungräddningsregistret har en förenklad kostnadseffektivitetsanalys av Sms-livräddare som tilläggsintervention till prehospitalt, akut omhändertagande av patient vid misstanke om hjärtstopp utanför sjukhus kunnat genomföras. En kortfattad epidemiologisk översikt av hjärtstopp utanför sjukhus, i riket och på regionnivå ges tillsammans med beskrivning av data på tilldelade uppdrag i Sms-livräddare som tjänat underlag för estimering av hälsoeffektmått och de kostnader som införts analysen. Efterföljande metodbeskrivning redogör för de underliggande antaganden och avgränsningar som påförts modellerna i den förenklade kostnadseffektivitetsanalysen. Rapporten presenterar resultatberäkningar av den förenklade kostnadseffektivitetsanalysen på regionnivå och avslutas med en allmän diskussion av resultatens relevans och begränsningar i estimering av Sms-livräddares kostnadseffektivitet som tilläggsintervention till befintlig ambulansdirigering på regionnivå. Resultaten indikerar att Sms-livräddare är en kostnadseffektiv tilläggsintervention till prehospitalt akut omhändertagandet av hjärtstoppatient utanför sjukhus, och visar att systematiserade och tydligt avgränsade räddningsinsatser av frivilligpersoner i prehospitalt omhändertagande av patient med ett livshotande tillstånd kan ha livsavgörande betydelse för den hjälpsökande i väntan på avancerad akutsjukvård.

Efterforskning av försvunna personer i andra fall (EFP) är den Svenska Polisens räddningstjänstområde. Det är ett område som både tar stora resurser i anspråk och utsätter berörda personer och närstående för ett stort lidande. De stora grupperna som försvinner: personer med demenssjukdomar och personer med suicidproblematik är grupper som ökar i samhället. Därmed är det ett viktigt kunskapsområde.

Syftet med projektet var att göra en internationell kunskapsöversikt över forskning om efterforskning av försvunna personer, identifiera utvecklingsmöjligheter och utmaningar i verksamheten samt ge förslag till fortsatt forskning. Projektet genomfördes som en kvalitativ litteraturstudie där fokus för kartläggningen gällt att analysera och spegla forskningsområdets bredd och mångfald.

Personer kan vara försvunna och/ eller saknas (missing) både ofrivilligt för att de är vilse (lost) eller frivilligt för att de håller sig undan (absent). Personen kan saknas (missing) eller inte saknas av någon. Forskningsperspektiven på området kan främst delas upp i ett s.k. geospatialt perspektiv inriktat mot geografisk positionering och eftersök. Detta perspektiv dominerar synen på verksamheten i Sverige. Det andra perspektivet ”missingness” är inriktat mot upplevelser och processer hos och kring den personen som försvinner, anhöriga och samhällsfrågor kring försvinnande.

Stora delar av den internationella forskningen är inriktad på att utveckla och förbättra verksamheten eller ge kunskaper som är viktiga för verksamheten inom exempelvis teknikanvändning, riskbedömning och beteendeprofiler, andel återförsvinnanden, kostnader för insatser, anhörigas motiv för att anmäla försvinnanden och upplevelse av Polisens arbete i insatser.

I Sverige finns ytterst begränsad forskning på området och det finns ett stort kunskapsbehov för att kunna effektivisera såväl efterforskning som förebyggande och uppföljande aktiviteter. Det gäller både rent verksamhetsstöd som digitaliserade databaser för insamling och analys av nationell statistik som idag saknas, liksom metod- och kunskapsstöd samt beslutsstöd. Det finns också ett stort behov att validera internationella forskningsresultat för svenska förhållanden. Förslag till fortsatt forskning och konkreta projekt ges som exempelvis gäller uppföljning och verksamhetsanalys, processbeskrivningar, kostnadsmodeller och kostnadsanalys samt utveckling av effektivitetsmått och nyckeltal, digitalisering och metodstöd, utveckling av samverkan med frivilliga och med andra aktörer, validering av internationella forskningsresultat för användning i Sverige, utbyten och nätverk för praktiker och forskare på området.

Många trender pekar på ett ökat behov av samverkan i framtiden, exempelvis där resurserna är glesa eller för att lösa komplexa samhällsfrågor. Inom räddning och respons är lärande och utveckling av samverkan i stor omfattning baserat på att ta tillvara och lära av erfarenheter från övningar och skarpa insatser. Utvärderingar är centrala som grund för det samtidigt som det finns kritik mot att utvärderingar är bristfälliga eller att utvärderingars resultat inte tas tillvara. Speciellt framhävs detta när det gäller samverkansövningar.

Sjö- och flygräddning, SAR, är per definition ett samverkansuppdrag, lett och koordinerat av Sjöfartsverket. För att utföra sjöräddningsuppdrag är de primära resurserna utöver egna räddningshelikoptrar och mycket begränsad personal för lotsning och mätning, så kallade primärresurser som Kustbevakningen (KBV), Sjöpolis och kommunal räddningstjänst samt Sjöräddningssällskapet (SSRS). Insatserna koordineras via Sjö- och flygräddningscentralen (JRCC). Primära resurser har på ledningsnivå gemensam utbildning via Sjöfartsverket och övar tillsammans regelbundet i regional sjöräddningssamverkan, (RSS). I förlängningen är dock alla på sjön, från Försvarsmaktens marina enheter till vägfärjor och fritidsbåtar att se som tänkbara resurser och har skyldighet att hjälpa till enligt sjölagen. Det gäller också internationellt. Det innebär att förmågan att samverka mellan resurser med helt olika förmåga, olika kulturer, olika språk och delvis olika lagstiftning är själva förutsättningen för svensk sjöräddning liksom att mobilisera, strukturera och leda sådan samverkan.

Det övergripande syftet med det här projektet var att tillsammans med räddningsorganisationerna utveckla utvärderingsformer för självlärande från samverkansövningar och samverkansinsatser för ökad effektivitet, lärande och möjlighet till jämförelse över tid. För att uppfylla det följdes och utvärderades fyra olika samverkansövningar i sjöräddningsregionen Mälaren- Landsort, dels med kvalitativa metoder som observation och intervjuer, dels med en enkät som ursprungligen utvecklats för Sjöfartsverket. Projektet resulterade i tre separata arbetsrapporter varav den sista helt genomfördes och författades av handläggaren för RSS-området. Resultaten av rapporterna sammanställdes och lades sedan till grund för en teoretisk analys och diskussion av hur samverkansövningar inom sjöräddning kan utvärderas och vad utvärderingar ska ta sikte på för att vara relevanta.

Olika typer av samverkan kräver olika fokus i övningar och utvärderingar

Förutsättningarna för sjöräddningssamverkan är annorlunda än för traditionella välfärdstjänster vilket innebär att traditionellt nordiskt perspektiv på ”horisontell” myndighetssamverkan om räddning inte är så tillämpligt. Traditionellt betonas vikten av gemensamma mål och värden som skapas under en längre tid i en demokratisk process. Det kräver dock stabila förutsättningar. Sjöräddningssamverkan är ett tillfälligt nätverk för samverkan i en kontext av hög osäkerhet där varje olycka ses som unik. Samverkanskonstellationerna är tillfälliga och baseras på tillgängliga aktörer vilket kan innebära aktörer från alla samhällssektorer, såväl yrkesmässigt verksamma och övade, som aktörer som inte alls är verksamma inom sjö- och flygräddning, som känner varandra och varandras sätt att arbeta väl eller inte alls, som har samma språk och kultur eller inte förstår varandras språk eller kultur och som slutligen kanske aldrig mer kommer att samverka. Också de fysiska förutsättningarna skiljer sig åt, där de olika aktörerna i sjöräddningssamverkan dels har olika förutsättningar som exempelvis, grundgående, räckvidd eller förutsättningar att klara is, hårt väder dels befinner sig i olika enheter där spontan och informell kommunikation många gånger är starkt begränsad.

För utvärdering av sjöräddningssamverkan och samverkansövningar är därför definitioner och perspektiv som framhäver koordinering och kombinering av resurser i en räddningskedja mer relevanta och användbara än traditionella samverkansperspektiv. I stället för att fokusera på de (eventuellt) gemensamma målen hos organisationerna, fokuseras på en specifik insats i en tillfällig samverkanskedja för att lösa en specifik uppgift. I stället för varje aktörs (och individs rättvist fördelade aktivitet i övningar, fokuseras på hur olika steg i kedjan koordineras och hur olika aktörers bidrag kombineras till att räddningskedjans uppgift löses. På så sätt blir de mål som ska uppnås mer konkreta och lätta att utvärdera och divergerande myndighetsuppdrag och mål inte så störande som vid s.k. ”horisontell” samverkan.

Kodifierad eller okodiferad kunskap för samverkan

De kunskaper och lärande som aktualiseras i samverkansövningar kan också skilja sig åt beroende på samverkansförutsättningarna. Ju mer rutinbetonad, förutsägbar verksamheten är, ju mer man kan läsa sig till vad man ska göra i manualer, ju mer förlitar man sig på s.k. kodifierbar kunskap, dvs kunskap som kan beskrivas (kodas) och förmedlas i instruktioner och checklistor. Sådan kunskap kan ganska enkelt överföras i t.ex. utbildning och tränas. Ju mer osäker och oförutsägbar situation, där den kunskap som ska appliceras är en bedömningsfråga, och där det handlar om bedömningar som i sig är komplexa, ju mer behövs s.k. okodifierbar, tyst kunskap; hantverkskunnande som behöver övas och utvecklas. Sådana kunskaper är mer komplexa och avancerade. De kan vara individuella men också kollektiva i ett arbetslag. Det behövs visserligen rutiner och kunskaper som sitter i ryggmärgen hos var och en men det behövs också avancerade kunskapsresurser som möjliggör problemlösning och anpassning för att få samverkan att fungera i unika räddningsinsatser. Sådana kunskaper omfattar flexibel problemlösning, anpassning till förutsättningar och skapande av nya lösningar. De kan inte läsas in utan behöver övas och praktiseras.

Övningsmål och övningsdesigner

Övningsmål för samverkan kan vara av vitt skilda slag, från att testa eller kontrollera vad aktörerna förmår av olika inslag i samverkan, att identifiera utvecklings/lärandebehov, att öva nya kunskaper eller att utveckla, prova eller uppfinna nya sätt att samverka eller underlätta samverkan. De samverkansövningar för regional sjöräddningssamverkan som ingick i studien var i huvudsak inriktade mot att checka av förmågan inom ett antal områden. Å ena sidan kan det ses som lågt satta mål för omfattande övningar, å andra sidan var flera av de avchecknings-punkterna mycket omfattande. I flera övningar lades dock specifika övningsmål till som pekade på utveckling i form av nya deltagare, nya relationer, ny metodik. I några fall provades nya arbetsformer i övningarna vilket kan ses som vardagsinnovation.

När det gäller mål och inriktning för samverkansövningar som syftar till utveckling och lärande är det viktigt att de erbjuder utmaningar inom just att definiera och prioritera problem, anpassning, om fall och omprioriteringar, liksom att övningarna inte har facit utan är öppna för att kunna lösas på olika sätt inom inriktningsbeslut.

De möjligheterna finns inom såväl fältövningar, som simulering och table top-övningar och vissa webbövningar eller strategi- och rollspel. Att öva problemlösning och samverkan kan göras genom att försätta sig i nya situationer när det gäller tid, plats eller händelse eller med nya partners. Det behöver inte alltid vara en räddningssituation men det är viktigt att inte bara individuellt lärande praktiksamverkan mellan de olika statliga och kommunala räddningsledarutbildningarna samt auskultation hos andra aktörer i räddningssystemet. Kraven på parallellitet när det gäller räddningsledning för olika aktörers räddningsarbete samt att samverka med en övergripande systemledningsnivå är också mycket viktiga att öva och utveckla utifrån förutsedda behov framöver.

Kommunikation

Aktörer som kommunens POSOM-grupp i övning 2, eller räddningstjänstens ytbärgare i övning 4 hade inte tillgång till RAKEL-kommunikationen och kunde därmed inte följa med i vad som hände eller kommunicera/bedöma behov av egna insatser. Poliserna i övning 2 ansågs prata alldeles för mycket i headset vilket irriterade dem som hade handburna enheter i öppna båtar och begränsad hörbarhet pga. miljön. Alla medverkande måste kunna kommunicera och förstå förutsättningarna för kommunikation som fungerar för alla. Kommunikation måste också fungera i kedjans hela längd. Externt ska övningen eller insatsen kommuniceras till sekundärt berörda aktörer, allmänhet och till media. De medverkande organisationernas resurser för information och kommunikation bör därför vara en del av räddningskedjan och det är viktigt att de medverkande organisationernas kommunikatörer är övade för uppgiften.

Utvärdering

Målen för samverkansövningarna i studien pekade i första hand på kontrollutvärderingar där man kunde bocka av att aktiviteterna har utförts vilket är relevant för uppdraget om att hålla en beredskap som RSS-verksamheten har. Innehållsmässigt var dock övningarna komplicerade, beroende av analys, värdering och egen organisering och ställde krav både på egna grundkunskaper men också mer avancerad, okodifierad kunskap. I synnerhet gällde det den sista övningen, isövning Isabella vars uttalade mål tydligt angav okodifierad kunskap.

Jämfört med de tre andra övningarna fanns en större överensstämmelse mellan inriktningen av mål, övningsdesign och utvärdering i övning 4, isövning Isabella, som genomgående hade okodifierade mål i form av att prova och utveckla, okodifierat innehåll i form av att man provade och sedan diskuterade en tänkt strategi för isräddning.

En enkät användes och utvecklades från övning 2 och vidare i övning 3 och 4. Enkätsvaren gav ett mått på den upplevda kvaliteten i både övningen och den egna enhetens insats vilket efter hand kunde jämföras med tidigare år. Mycket av den mest relevanta informationen om varför man svarade som man gjorde, tips och, i övning 4 förslag angående de metoder som provades, angavs i frisvar.

Styrkan i att använda enkäten var dels att den var utvecklad för sjö- och flygräddning och därmed väl följde logiken i en sådan räddningskedja, dels möjligheten till att lämna frisvar, och innehållet i dessa. Särskilt rika var de där ändamålet med övningen var att prova nya metoder och markörerna utgjordes av sjöräddare. När övningsmålet omfattar utvecklingsmål är en sådan enkät med frisvar som presenteras och diskuteras att rekommendera. Samtidigt var också svagheten med enkäten just frisvaren. De tog både lång tid att sammanställa och ledde fram till utvärderingsrapporter som blev för långa att läsa. Själva enkäten bör ganska enkelt kunna överföras till mentometer eller app vilket underlättar sammanställningen.

Man behöver också skilja på den uppföljning som görs i direkt anslutning till en fältövning och en reflekterande utvärdering. Uppföljning i direkt anslutning till övningen kan ge mycket lärande om den sker systematiskt. Först utifrån frågor i den egna enheten. Därefter i tvärgrupper baserade på flera olika aktörer där den egna enhetens synpunkter och erfarenheter kan delas och jämföras med andra enheter. Också utvecklingsfrågor kan diskuteras så.

När det gäller utvärderingsstrategier för okodifierat lärande, dvs det mest centrala lärandet i samverkansövningar, behöver de baseras på (och fånga upp) andra frågor än en uppföljning av vad som förväntades. Här behöver man utgå från att utvärderingen både redogör för vad som skedde och varför det skedde samt därefter koppla det till samverkansövningens mål. Svårigheten är liksom ovan att undvika att utvärderingen blir resurskrävande och får sådan volym att den blir svår att sätta sig in i. En möjlighet vore att kombinera den systematiska genomgången av relevanta områden i den utvärdering som användes i övningarna med utvärderingsmetoden After Action Review (AAR). En kombination av en förberedd AAR direkt efter övningen i kombination med ifylld och inskickad enkät utifrån app. AAR dokumenteras och enkäten sammanställs utifrån de olika aktörerna. Enkätresultaten kan jämföras med tidigare års enkät. AAR-dokumentationen används för förslag till vad som ska förbättras och hur. Kan man kombinera dessa har man fått ett rikt underlag. Därefter återstår det svåraste – att ta vara på resultaten och föra in dem i verksamheten.

Den här rapporten handlar om relationen mellan tekniska och sociala aspekter av en verksamhet, i kontexten analys och utveckling av informationssystem. Den empiriska kontexten för rapporten utgörs av en förstudie i polisorganisationen som genomfördes under 2016-2017 med syfte att undersöka möjligheterna att utveckla ett nytt ledningsstödsystem. Studien genomfördes som en fallstudie med deltagande observationer av möten, intervjuer, samt projektdokumentation ligger till grund för analysen. Det empiriska material som ligger till grund för studien är en rapport som fokuserar på verksamhetsanalys av polisorganisationen, och framförallt de delar av rapporten som beskriver verksamhetens nuvarande förmågor och behov relaterat till ett nytt ledningsstödsystem. Rapporten analyserades med hjälp av analytiska begrepp såsom socioteknisk teori, deltagande design och sociomateriell teori. Analysen visar att det i beskrivningarna av verksamhetens förmågor finns en viss övervikt av tekniska formuleringar, något som kan förstås på flera olika sätt. Dels kan det förstås som att det tekniska och det sociala hänger så intimt samman i moderna organisationer att tidigare gränsdragningar mellan dessa har spelat ut sin roll. Det kan också förstås som en otydlighet som går bra att bibehålla i en förstudie och utifrån ett verksamhetsperspektiv, men kan komma att behöva tydliggöras ifall det kommer till konkret utveckling av ett ledningsstödsystem. Övervikten av tekniska formuleringar ger också intryck av en viss teknikoptimism. Slutsatsen är att gränsdragningar mellan tekniska och sociala aspekter av en verksamhet blir betydelsefulla på olika sätt i olika faser av design av informationssystem, något som man behöver ta hänsyn till vid utvecklingen av informationssystem mer generellt.

Syftet med denna studie var att beskriva föreställningar, förväntningar och farhågor när det gäller framtidens skadeplats hos yrkesverksamma inom kommunal räddningstjänst, att identifiera centrala frågor, diskutera och problematisera dem samt att ge förslag till kunskaps- och utvecklingsperspektiv på området och lyfta fram organisatoriska utvecklingsområden.

Det fanns en stor samstämmighet om att framtidens skadeplats kommer att karaktäriseras av fortsatt teknik- och kommunikationsutveckling och nya material som kommer att påverka exempelvis bränder och trafikhändelser. Det gällde bränder i nya byggnader med nya material och trafikhändelser med nya fordon och material, mer vårdslösa förare på ett vägnät som inte är anpassat – men också färre små olyckor utifrån t.ex. självkörande bilar men i stället fler skadade i olyckorna. Man förutsåg också ökande sociala spänningar som utlöser händelsekedjor och ökade inslag av hot samt en förändrade attityder till exempelvis räddningspersonal. Vidare angavs väderhändelser som allt mer extrema väder som orsakar torka och brandrisk eller översvämningar och slutligen terrorhot av olika slag. Man betonade tydligt oron för om samhället och räddningstjänsten förmår utvecklas för att möta nya typer av händelser, nya och mer komplexa uppdrag med krav på delvis annorlunda utbildning och nya attityder till räddningstjänsten både hos allmänheten och anställda. Samtidigt är dagens organisationer och produktionsformer inte är anpassade för komplexitet. För det krävs nya perspektiv som kan läggas till grund för alternativa synsätt på produktion av räddningstjänst som produktion inte bara av varor, utan som produktion av service och tjänster eller kunskapsproduktion. Det i sin tur läggs till grund för förslag på nio tänkbara organisatoriska utvecklingsområden.

Denna rapport är en analys av polisens utredningsverksamhet med ett fokus på hatbrott på nätet. En kvantitativ analys har gjorts av cirka 800 anmälda hatbrott på nätet. De anmälningar som studerats har gjorts av den ideella föreningen Näthatsgranskaren (NHG). Föreningen startade som en reaktion på att den stora mängden hatbrott som begicks på nätet nästan aldrig resulterade i lagföringar. Då brotten är likartade oavsett i vilken del av landet de begåtts finns goda förutsättningar för att göra en jämförelse av utredningsförmågan mellan de olika regionerna.

Den kvantitativa analysen har kompletterats med en kvalitativ analys bl.a. av hanteringen av anmälningarna och av Polismyndighetens sätt att kommunicera kring demokrati- och hatbrott. Även data från intervjuer används vid analysen i denna studie, bland annat intervjuer med personer som utsatts för demokratibrott. Ett yttrande från en fritidspolitiker vid en intervju kan sammanfatta vad som framkommit i denna studie:

”Det här klimatet som finns på nätet är förödande. Det är det som jag oroar mig mest för. Vi behöver varenda en som vill engagera sig i det här samhället. Polisen måste bli bättre på att hantera de här frågorna. Det är jätteviktigt.” (Intervju 2018-04-12)

Flera utvecklingsbehov har identifierats i studien, framförallt brister i den juridiska och utredningsmässiga kunskapen kring hatbrott som begås på nätet, men det finns också problem kring grundläggande rutiner, som att Polismyndigheten måste vidta åtgärder för att hindra att inskickade anmälningar försvinner i hanteringen. I region Väst försvann hela 22 procent av de inskickade anmälningarna och i region Syd 17 procent. Det finns regioner vars anmälningsupptagning fungerar bra och deras arbetssätt skulle enkelt kunna spridas till andra regioner. Studien pekar på att det verkar vara svårt att genomföra denna typ av förändringsåtgärder, trots att ett av syftena med polisens omorganisation var att skapa en enhetlighet och underlätta att sprida goda exempel.

Förmågan att utreda hatbrott på nätet skiljer sig mycket mellan olika regioner. När det gäller andelen inregistrerade anmälningar som leder till åtal ligger region Nord i topp följt av region Öst. Region Syd, Stockholm och Mitt ligger i botten. I region Nord är andelen anmälningar som gått till åtal mer än dubbelt så hög jämfört med de regioner som har sämst resultat. Polisområde Dalarna ligger på ungefär samma nivå som region Nord, medan övriga delar av region Bergslagen har ett sämre resultat än de regioner som ligger i botten.

Studien visar att Polismyndighetens uppmålade bild av sitt arbete mot hatbrott är missvisande. Att iscensätta vad som skulle kunna betecknas som skenaktiviteter för att hantera ett förändringstryck verkar ha motverkat adekvata förändringsåtgärder. När Polismyndigheten förespeglar att verksamheten fungerar bättre än den gör eller överdriver förväntade effekter av åtgärder som vidtas, minskar behovet av att substantiellt prioritera och utveckla denna verksamhet. Att förmågan att utreda brott var klart lägre i de regioner som har demokrati- och hatbrottsgrupper jämfört med övriga regioner kan ses som en effekt av detta. Ett tydligt exempel på detta är Polisregion Stockholm, som har visat upp sig i PR-mässigt viktiga situationer och byggt upp en tilltalande bild av hur de bedriver sitt arbete mot hatbrott. Bilden stämmer dock inte med den reella förmågan som personal i Demokrati- och hatbrottsgruppen har haft att agera mot denna typ av brott. Det kan också nämnas att Polismyndigheten har proklamerat att det kommer att byggas upp en fadderverksamhet där demokrati- och hatbrottgrupperna ska hjälpa övriga regioner att hantera sina hatbrott på ett bättre sätt. Visserligen har demokrati- och hatbrottsgrupperna mer erfarenhet av att hantera hatbrott, men med tanke på vad denna rapport visar kan det tyckas lite märkligt att de som har sämst utredningsresultat ska vara faddrar till de som har bättre resultat.

Resursbrist är ett vanligt argument till att polisen inte når upp till de förväntningar som finns, bland annat vad gäller att utreda hatbrott, men fokus bör flyttas från resurser till verksamhetens innehåll. Det handlar om att på ett helt annat sätt reflektera över attityder och agerande, där polispersonalen bland annat behöver öka sin förmåga att hålla förhör. Utan sådana innehållsmässiga förbättringar ger ett tillskott av extra medel inte det eftersträvade utfallet. Att exempelvis påverka tio procent av poliserna att agera på ett visst sätt skulle ge större effekter än att anställa tio procent fler poliser (se även Holgersson & Knutsson, 2008). Studien pekar också på att det finns poliser och åklagare vars inställning och arbetssätt borde främjas och spridas i högre grad.

När det gäller det återkommande mantrat att polisen behöver mer resurser finns det dessutom mycket som tyder på att ett resurstillskott inte förstärker linjeverksamheten i önskvärd utsträckning, utan istället till största delen slukas av Polismyndighetens stora centrala administrativa överbyggnad. De aktiviteter som syftar till att stärka polisens varumärke slukar resurser som i stället borde läggas på kärnverksamheten. Att exempelvis minska antalet personer som arbetar med kommunikation med tjugo procent och istället lägga dessa resurser på hatbrott hade betytt ett tillskott på minst 40 personer. Trenden under en längre tid har dock varit att polisen brukar alltmer resurser till extern kommunikation och administration (se t.ex. Ivarsson & Westerberg, 2014). Förutom fast anställda kommunikatörer används även andra resurser till kommunikationsverksamhet. Av de extra miljoner som Polismyndigheten avsatte till demokrati- och hatbrott tilldelades Nationella operativa avdelningen (Noa) 1,6 miljoner kronor för att ta fram informationsmaterial och en film. Det är mer pengar än respektive region tilldelades i extra medel för att utreda och ingripa mot dessa brott.

Det finns starka skäl till att agera mot brottsligt näthat eftersom dessa brott begränsar det demokratiska samtalet och riskerar att öka polariseringen i samhället. Brotten ökar dessutom dramatiskt otryggheten hos de grupper som är särskilt utsatta och kan i förlängningen förstärka en radikaliseringsprocess hos enskilda individer. När näthat och hatbrott förs fram som ett samhällsproblem handlar det vanligen om yttranden och ageranden från personer som uppfattar den vita rasen och den västerländska kulturen som överlägsen. Det finns dock även en omfattande problematik med hets och hat mellan och inom andra etniska och religiösa grupper i Sverige. Det finns både kunskap och idéer inom Polismyndigheten kring hur detta kan hanteras, och denna studie pekar på att förebyggande åtgärder för att minska en polarisering och risken för våldsdåd måste få ett helt annat utrymme. Det inkluderar en ökad förmåga att agera mot hatbrott på nätet.

Studien visar att det finns goda möjligheter att klara upp betydligt fler hatbrott på nätet och att det relativt omgående skulle gå att öka andelen anmälningar som går till åtal med 50 procent. I rapporten presenteras ett antal konkreta förändringsförslag som snabbt skulle kunna göra att polisens arbete mot hatbrott på nätet förbättrades. Ett antal strukturella problem som Polismyndigheten måste komma tillrätta med påtalas även, t.ex. att det finns behov av att anamma en annan kommunikationsstrategi och att omfördela resurser från de nationella avdelningarna till regionernas kärnverksamhet. Dessa strukturella förändringsbehov har inte bara betydelse för förmågan att agera mot hatbrott på nätet, utan påverkar även många andra verksamhetsgrenar inom Polismyndigheten.

Trafiklugnande åtgärder, såsom vägbulor och förhöjda övergångsställen, används för att minska hastigheten, hindra farliga omkörningar och generellt bidra till en säkrare trafiksituation. Dock kan de också bidra till att insatstiderna för räddningsfordon (t.ex. ambulanser eller räddningstjänstens släckbilar) förlängs. Ett alternativ till de konventionella trafiklugnande åtgärderna, är s.k. smarta trafiklugnade åtgärder. Dessa kan avgöra när ett fordon närmar sig, vars färd inte bör hindras, och anpassa sig så att fri färd för detta fordon tillåts.

I denna rapport ges en översikt av problemet, och några exempel på smarta trafiklugnade åtgärder diskuteras, med fokus på sådana som hämtar information och styrs med hjälp av trådlös kommunikation. Vidare diskuteras existerande utmaningar och möjliga lösningar för trafiklugnande åtgärder och den kommunikation som krävs för att göra dem smarta.

Kunskapen är begränsad kring hur frekvent olika verktyg nyttjas vid insatser och hur de olika objekten är placerade ur en ergonomisk synvinkel. Syftet med denna studie var att utreda hur frekvent olika verktyg används vid insatser hos räddningstjänsten samt göra en enklare placeringsanalys. Resultatet av studien är tänkt att kunna användas i kommande Basbilskoncept för att kunna placera utrustningen mer ergonomiskt lämpligt, koncentrera verktygsuppsättningen för att skapa förutsättningar för jämställdhetsintegrering och bättre arbetsmiljö inom räddningstjänsten.

Datainsamling gjordes under perioden 2017-03-01 – 2017-11-30, med ett uppehåll under semesterperioden, på fyra räddningsfordon med ett sensorsystem som utvecklades för ändamålet. Studien beskriver angreppssätt för mätningen samt de minst och mest frekvent använda verktygen på fyra förstaräddningsfordon hos Räddningstjänst Syd (Jägersro), Räddningstjänsten i Storgöteborg (Gårda och Mölndal) samt Räddningstjänsten Östra Götaland (Lambohov). Studien beskriver även en kvantitativ- och kvalitativ analys avseende verktygs och objekts vikt och placering utifrån en ergonomisk synvinkel. Rapporten avslutas med rekommendationer kring hur skåp kan utformas i en framtida BAS-bil för att ge bättre förutsättningar för jämställdhetsintegrering och bättre arbetsmiljö inom räddningstjänsten.

Användandet av så kallade semiprofessionella resurser i räddningsinsatser har blivit allt vanligare i Sverige. En semiprofessionell är en person som fått utökade arbetsuppgifter inom respons och räddning inom ramen för sitt ordinarie yrke. Det kanske mest kända exemplet är väktare som responderar på den kommunala räddningstjänstens ärenden.

I det projekt som avrapporteras här, är syftet att undersöka vilka yrkesgrupper som skulle passa bra som semiprofessionella, och vad som krävs för att de effektivt ska kunna utföra de nya arbetsuppgifterna, bland annat i form av utbildning och utrustning. Vidare syftar projektet till att utvärdera vilken samhällsnytta semiprofessionella kan bidra med. Som studieobjekt används Norrköpings kommun, och via en aktionsforskningsinspirerad metodansats är målet att projektresultaten ska kunna bidra till en ökad säkerhet och trygghet i kommunen.

En kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder används för att uppnå syftet. Genom workshops identifieras först fyra potentiella yrkesgrupper (räddningstjänstens dagtidspersonal, hemtjänstpersonal, förvaltningsentreprenörer och väktare), för vilka detaljerad data erhålls via fokusgruppsintervjuer. En grupp (räddningstjänstens dagtidspersonal) väljs ut för vidare analys, och ytterligare en workshop genomförs, plus ett experiment i form av en simulerad olycka där semiprofessionella får göra en första insats. En prototyp av ett utlarmningssystem tas fram, inklusive en smartphoneapplikation som de semiprofessionella kan använda för att ta emot och hantera larm. Med hjälp av applikationen utförs ett experiment där historiska larm skickas till potentiella semiprofessionella under två månaders tid, och de får svara på om de kan åka eller inte, samtidigt som deras position noteras. Genom att jämföra deltagarnas uppskattade insatstider med räddningstjänstens historiska, kan möjliga insatstidsförkortningar beräknas. Detta kompletteras med en bedömning av vad de kan bidra med i respektive händelse.

Bedömningen görs enligt en strukturerad metod av professionell personal från två olika räddningstjänstorganisationer. De beräknade insatstiderna och den skattade förmågan vägs samman till en monetär nytta av den semiprofessionella insatsen.

Resultatet visar att det finns ett stort antal yrkesgrupper som skulle kunna vara lämpliga att nyttja som semiprofessionella. I rapporten redovisas en lista med 23 grupper som anses ha potential och möjlighet att utföra räddningsinsatser som en del av sitt yrke. Vidare redovisas ett antal utmaningar och möjligheter, baserat på analysen av de fyra utvalda grupperna. En konkret sammanställning har gjorts i form av listor på utbildning och utrustning som krävs för att de effektivt kunna utföra sitt nya uppdrag. Dessa krav är förhållandevis enkla att uppfylla, och handlar om grundläggande utbildning i riskbedömning, brandsläckning och livräddande åtgärder, samt utrustning som tex handbrandsläckare och förbandslåda. Mer utmanande är de organisatoriska förändringar som är nödvändiga för att de semiprofessionella akut ska kunna lämna sina pågående arbetsuppgifter, samt hur utlarmningen ska kunna integreras i de tekniska system som används för professionella räddningsresurser. Vidare visar resultaten att semiprofessionella kan larmas, och förväntas göra nytta på en stor mängd olika typer av händelser, dock främst vid händelser med personskador eller akuta sjukdomsförlopp. Den monetära nyttan av att införa ett fåtal (i snitt 3,4 st) semiprofessionella i Norrköping och Linköpings kommuner beräknades till mellan 600 000 och 2 400 000 kr per år, beroende på hur lång tid det tar för de semiprofessionella ifrån att de får larm tills de påbörjar färden mot händelseplatsen.

En slutsats från projektet är att semiprofessionella skulle bidra till en ökad säkerhet och trygghet i Norrköping kommun, om de används som förstainsatsresurser, som ett komplement till befintlig professionell räddningspersonal.

Generella iakttagelser kopplat till polisens strävan att centralisera sina ledningscentraler

Det går att se klara paralleller mellan införandet av regionledningscentralerna och införandet av länskommunikationscentralerna. I bägge fallen så har besluten präglats av en stark vilja att driva igenom förändringen, där beslutsunderlagen snarare har handlat om antaganden och förhoppningar än att de har byggt på välgrundade analyser.

Den nya Polismyndigheten innebar en fortsättning på den centraliseringsvåg som pågått under decennier vad gäller att koncentrera polisens ledningscentraler till ett färre antal orter. Den lokala förankringen och person- och lokalkännedomen hade redan försvagats eller försvunnit på många orter genom tillskapandet av länskommunikationscentraler. Därför hade införandet av regionledningscentralerna en liten betydelse vad gäller dessa faktorer, förutom för enstaka orter såsom exempelvis Östersund. Studien visar att under förutsättning att en operatör har en tillräckligt hög förmåga vad gäller ledningsarbetet har lokal- och personkännedom en stor betydelse och den lokala förankringen är viktig.

Ett centralt argument för omorganisationen var att uppnå en enhetlighet. Det finns dock stora skillnader i hur arbetet organiseras i de olika regionledningscentralerna. En orsak är att regionerna har stora olikheter vad gäller exempelvis yta, ärendetyper och belastning. Likaså har bildandet av regionledningscentraler inneburit olika stora förändringar i respektive region. Tillskapandet av regionledningscentraler har i vissa regioner inneburit en fördel när det gäller att kunna hantera dynamiska och komplexa ärenden där många patruller är inblandade. Däremot har tillskapandet av regionledningscentraler inneburit en försämrad förmåga i vissa orter till samarbete mellan olika samhällsaktörer för att hantera både vardagshändelser och större kriser. Likaså har tillskapandet av vissa regionledningscentraler inneburit en försämring vad gäller att hantera vardagshändelser i orter där operatörer hade en hög lokal- och personkännedom.

En viktig skiljelinje för hur de som intervjuats i denna studie ser på regionledningscentralerna verkar vara om ledordet för ledningscentralens roll uppfattas vara ledning/styrning eller samarbete. Det första synsättet innebär att ledningscentralen med hjälp av moderna tekniska hjälpmedel och en samlad kunskap ska se till att verksamheten styrs och leds på ett effektivt sätt. Lösningen som förespråkas för att uppnå detta är att det byggs upp en separat organisationsstruktur för att hantera denna arbetsuppgift. Det andra synsättet präglas av att ledningsverksamheten ses som en integrerad del av det operativa polisarbetet längst ut i linjen, där en nära samverkan mellan olika personalkategorier ses som avgörande för att lösa polisens olika uppdrag på ett bra sätt.

Kritik och reaktioner kopplat till centraliseringen av polisens ledningscentraler

Genom åren har nedläggning av kommunikationscentraler inte sällan mötts av hård kritik och motstånd. Vanliga argument har varit att ”hjärtat i verksamheten” försvinner. Andra förhållanden som lyfts fram har varit att lokal- och personkännedom kommer att försämras, samt att den lokala förankringen påverkas i negativ riktning. När kritiken vid nedläggning av ledningscentraler har klingat av har slutsatser dragits att organisationsförändringarna varit lyckade, men man har då bl.a. bortsett från faktorn att människor har en mycket god förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Det är ingen tvekan om att tillskapandet av större centraler innebar vissa inkörningsproblem som man efterhand kom eller kommer till rätta med, och att verksamheten utvecklas efterhand. Den här studien visar dock att det är ett flertal kvalitativa förhållanden som inte synliggörs när effekten av polisens centraliseringar av ledningsverksamhet presenteras och bedöms. Det har medfört att centrala beslutsfattare både inom och utanför polisen inte uppfattar hur angeläget det är att ta tag i förändringsbehov som identifierats i denna studie för att kunna förbättra polisens förmåga att:

• Förebygga och klara upp brott
• Agera mot lokala problembilder
• Förhindra olyckor och begränsa skadeutfall
• Hantera större kriser
• Använda resurserna på ett effektivt och ändamålsenligt sätt
• Motivera och skapa engagemang hos sin personal

Ledningscentralernas förankring i lokalsamhället är viktig och den centraliseringsvåg som utmärkt organiseringen av ledningsverksamheten kan ses gå stick i stäv med ett återkommande tema att polisen måste komma närmare medborgarna. Vissa politiker har haft invändningar mot att polisens ledningsverksamhet koncentreras till några få platser i landet, men generellt sett har mer omfattande reaktioner från ansvariga politiker uteblivit. Med tanke på den vitala roll som ledningscentralerna har för polisens verksamhet är det många som framfört att det är märkligt att ansvariga politiker inte i högre grad har engagerat sig i denna fråga. Särskilt med tanke på att utlovade resursbesparingar med anledning av centralisering av polisens ledningscentraler inte har uppfyllts, utan tvärtom finns det flera faktorer som pekar på att tillskapandet av de stora centralerna fått en motsatt effekt.

Förmågan att förebygga och klara upp brott m.m.

Centraliseringen av polisens ledningscentraler har gått hand i hand med en minskad förmåga att klara upp brott. Istället för att reflektera över detta förhållande har lösningen varit att tillskjuta mer resurser till polisen. Det bör noteras att redan i mitten av 90-talet ifrågasattes i en rapport som publicerades av Rikspolisstyrelsen det grundläggande antagande inom polisen att centraliseringar leder till bättre och effektivare verksamhet. Forskning har senare pekat i samma riktning. Polisen har dock fortsatt, och tillåtits fortsätta, på den inslagna vägen att genomföra organisationsförändringar som till stora delar haft en inriktning att administrera brott och inkommande samtal, och inte att skapa goda förutsättningar för att förebygga och utreda brott. En reaktion mot centraliseringssträvandena och dess negativa effekter är förändringen av polisens kontaktcentrum (tfn 11414), där en införd nationell lösning för att hantera inkommande ärenden har övergetts, och istället har steg tagits mot en mer lokalt förankrad verksamhet.

Centralisering av ledningscentralerna har inneburit en klart försämrad interaktion med lokalsamhället. Externa aktörer har pekat på att polisen försämrat sin förmåga att ta till sig och agera på tidskritisk information som rör vardagshändelser. De som intervjuats menar att det inte bara tar längre tid att komma fram per telefon utan att det kan vara omständligt att förklara saker när operatörer vare sig har lokal- eller personkännedom, eller kunskap om lokala problembilder. Istället för att det tidigare räckte med att säga att ”Hej, det är Fia på OKQ8. Han ni letade efter med gröna jackan är här nu” kräver det numera en lång förklaring. Förutom att processen tar så pass lång tid att situationen riskerar att vara överspelad påtalar personer som intervjuats att responsen inte är sådan att det motiverar till framtida samtal.

Nedläggningen av lokala centraler där interaktionen mellan yttre och inre personal var god har inneburit att personal i yttre tjänst har tappat en viktig lagspelare. Yttre personal har framfört att lokalt placerade operatörer hade en viktig roll vad gäller att ”lägga pussel” och agera som en slags ”detektiver” i syfte att stödja patrullerna för att öka möjligheterna att nå framgång i olika ärenden. Upplevelsen är att verksamheten, med undantag för större händelser, gått från att vara inriktad på att försöka lösa och förebygga brott, till att hantera och beta av ärenden som är registrerade i ett diariesystem.

Använda resurserna på ett effektivt och ändamålsenligt sätt

Centraliseringar har bidragit till en ökad förmåga jämfört med tidigare att inom mer omfattande geografiska ytor kunna göra övergripande bedömningar av hur tillgängliga resurser bör användas. Samtidigt har en organisatorisk specialisering och uppdelning i olika funktioner medfört en större utmaning att ur ett lokalt perspektiv kunna ta ett helhetsgrepp och väga ofta oförenliga intressen mot varandra.

Centraliseringar har medfört en större flexibilitet att använda patruller från olika områden. Under studien har det dock blivit tydligt att de positiva effekterna av att centralisera polisens ledningscentraler har överskattats och att de negativa effekterna har undertryckts, och fortsätter att undertryckas. En minskad person- och lokalkännedom och förankring i lokalsamhället har försämrat möjligheterna att värdera information och anpassa olika lösningar efter lokala förhållanden och olika områdes förutsättningar. Det handlar exempelvis om att patruller med en särskild förmåga eller intresse inte utnyttjas, om en minskad kontroll av poliser som har ett behov av extra styrning, att ett minskat stöd till patruller gör att den totala resursåtgången ökar för att lösa samma typ av ärenden, att personal som befinner sig på en polisstation inte används, att externa aktörer inte tillfrågas eller informeras, att den stora centralortens prioriteringsordning blir styrande och inte lokala behov, att information måste återupprepas, att adresser och ärenden förväxlas, att mer resurstid går åt för transporter etc.

En förändring som påverkar personalen

Det finns de som upplever att arbetsuppgifterna är stimulerande och att stämningen är god på de stora centralerna, men centraliseringar har inneburit att karriärmöjligheter och karriärväxling har försämrats i många orter. Begränsade framtida utvecklingsmöjligheter är en faktor som påverkar intresset att fortsätta att arbeta inom Polismyndigheten. Likaså när anställda känner att de inte kan utföra sina arbetsuppgifter på ett önskvärt sätt beroende på att vald organisationsform inte klarar av att leva upp till de krav de och andra ställer på polisen. Att centralisera verksamheten har fått stora negativa kvalitativa effekter för yttre personal. Polisstationer har dessutom upplevts att gå från att ha liv och rörelse dygnet runt till att bli tysta och ensliga miljöer stora delar av dygnet. Det påverkar den sociala interaktionen, motivationen och glädjen att komma till arbetet.

Ett tidigare nära samarbete med yttre personal, familjär stämning och stor variation på arbetsuppgifter för operatörer i ledningscentraler har förbytts till arbetsuppgifter som ofta har stora likheter med en Call-centerverksamhet. Personalrörligheten har blivit hög på de stora centralerna. De stora centralerna har placerats på orter där det råder stor konkurrens om arbetskraft. Det har gjort det både svårare och dyrare att rekrytera samt att behålla personal. Det är ett stort fokus på vikten av att polisen vidtar åtgärder för att i högre grad få polisanställda att stanna och inte söka tjänster utanför Polismyndigheten. Det vore därför självklart att i hög grad beakta och åtgärda den påverkan som centraliseringen av polisens ledningscentraler har i detta avseende.

Hur bör man gå vidare?

Det finns ett stort behov att verka för att person- och lokalkännedomen hos personal på ledningscentralerna ökar samt att den lokala förankringen blir betydligt större. Det finns dock anledning att inte fokusera på redan fattade och genomförda beslut, utan att istället se framåt och lägga kraft på hur det ska gå att få till en så bra verksamhet som möjligt. För beslutsfattare som snabbt vill få en djupare inblick i studiens resultat rekommenderas att läsa 1:a stycket i kapitel 1, kapitet 3 (kort kapitel), delar av kapitel 6 (6.1, 6.2.5, 6.3 och 6.4) samt kapitel 7 (totalt rör det sig om 20 sidor, vilket inkluderar bilder).

En lösning att använda virtuell teknik i polisens ledningsarbete gör det möjligt att behålla nuvarande organisatoriska grundtanke och skapa kluster som är fördelaktiga för verksamheten både på kort och lång sikt. Det finns genom en sådan lösning goda förutsättningar att kunna växla upp och hantera större/dynamiska ärenden samtidigt som det finns möjligheter att ha en hög lokal- och personkännedom samt en lokal förankring. En sådan lösning skulle inte bara kunna bidra till att öka polisens förmåga att klara upp och förebygga brott, att rädda liv och begränsa skadeutfall och att polisen kan hantera andra typer av grunduppdrag på ett bättre sätt. En sådan lösning skulle också gynna möjligheterna att kunna rekrytera och behålla personal samt minska sårbarheten vid exempelvis en terrorattack.

Det är angeläget att omgående vidta åtgärder och inte, som ofta förekommer inom polisen, hänvisa till en stor lösning, kommande system eller utvecklingsarbete som ska göra att man i framtiden kommer komma tillrätta med problemen. Åtgärder behövs här och nu. Den teknik som föreslås är väl beprövad och kan användas för att utveckla verksamheten i den riktning som föreslås. Att fatta beslut om att genomföra en begränsad testverksamhet som bygger på de förslag som lämnas i denna forskningsstudie kan te sig som en självklarhet. Särskilt med tanke på att polisen på ett tydligt sätt äskar om att man behöver tilldelas mer offentliga medel beroende på att resurserna inte räcker till. Ett utkast på rapporten, med lösningsförslag presenterades för drygt ett år sedan. Någon testverksamhet har inte påbörjats inom polisen. En berättigad fråga att ställa är huruvida det är rimligt att polisen får mer medel innan de kan visa att de hanterar tilldelade medel på ett adekvat sätt?

Polisen har fått återkommande kritik för att inte vara en lärande organisation. Hur förslagen i denna rapport tas emot åskådliggör polisens utvecklingsriktning när det gäller förmågan att ta vara på forskningsresultat som innehåller tydliga problembeskrivningar och lösningsförslag. Under arbetet med denna studie har jag i samband med samverkan med regionledningen i region nord kunnat iaktta positiva signaler vad gäller nyss nämnda förhållande. I rapporten konstateras att det kommer vara intressant att följa hur polisen och andra aktörer hanterar de förslag som presenteras i denna rapport. I kapitel 8 presenteras början av denna påbörjade aktionsforskningsaktivitet.

Alarmering, larm och larmkedjor är ett område där såväl offentliga som kommersiella och ideella aktörer utför offentliga, kommersiella eller ideella tjänster och aktiviteter. Detta kan ses som ett snabbt växande fält av mycket olikartade aktörer och aktiviteter från professionell respons på inringning till nödnummer, till olika typer av mobilapplikationer för trygghet, där vem som helst kan bli volontär. Därmed väcks frågor kring fältet och dess utveckling från flera olika perspektiv. Det gäller från organisatoriska och institutionella perspektiv frågor om vad fältet eller området egentligen omfattar av tjänster och produkter som levereras för, och av vem? Hur regleras det och hur bör det regleras? Det gäller också mer specifika frågor om information, kommunikation, ansvarsförhållanden och tekniska lösningar liksom ekonomiska och organisatoriska frågor om effektivitet när det gäller såväl resultat som kostnader, frågor om samverkansformer och beslutsvägar, liksom frågor om kompetens, lärande, professionsutveckling och arbetsmiljö samt arbetsplatsutveckling för att nämna några. 

Syftet med denna studie är: 

• Att inventera, beskriva och problematisera fältet alarmering, larm och larmkedjor utifrån såväl empiriska som vetenskapliga frågeställningar.
• Att ge underlag för vidare forskning samt föreslå några angelägna forskningsfrågor och utvecklingsmöjligheter inom fältet. 

Studien har en induktiv design och är genomförd med kvalitativa metoder inspirerade av etnografi och narrativ analys där data av olika karaktär och från olika aktörer vävs samman till en beskrivning av fältets komplexitet och tematiseras.  

Slutsatserna av fältbeskrivningen visar att alarmeringsverksamhet förekommer i alla sektorer, med olika huvudmän, med eller utan tillsyn och reglerad utifrån olika lagstiftning, om ens någon. Rutiner och sätt att arbeta är olika. Kompetens och personalgenomströmning skiljer sig åt avsevärt. Larmvägar och larmkedjor är uppdelade på olika specialiteter som kan fungera mycket väl när det gäller rutinmässig hantering av olyckor som är ofta återkommande, exempelvis trafikolyckor i storstadsområden, där det också finns gott om resurser men också en allt mer komplex miljö. En annan bild ges när det gäller mer ovanliga olyckor och olyckor i glesbygd och besvärlig miljö. Där behöver kedjan många gånger kompletteras på olika sätt. En process som går snett är svår att rätta till. Nya aktörer och nya larmfunktioner tillkommer och kan som i fråga om de lokala kommunikations- och samordningscentralerna tillföra möjligheter till effektivisering och förbättringar, men kan också utan tillsyn omfatta verksamheter som kan ifrågasättas. Därmed kan omfattande behov av utveckling och möjligheter till förbättringar inom området alarmering identifieras. 

Utifrån fältbeskrivningen diskuteras fältet från tre vetenskapliga perspektiv; Organisation, informationsteknik och arbetsliv/arbetsmiljö. Utifrån ett organisationsperspektiv dras slutsatsen att i samband med de ökande behoven av larmtjänster och respons kommer alarmeringsfunktionen och larmoperatören att ha en mycket betydelsefull roll för en effektiv respons på larm. Här har larmoperatören och därefter ambulansdirigent och räddningsåtgörare viktiga roller som ”nycklar” till att systemet ska fungera och som kontrollfunktion av att det verkligen blir rätt kedjor som sätts samman. Utan inledande rätt positionering och rätt bedömning av en händelse samt att rätt resurser.

Samtidigt driver dagens tekniska möjligheter fram en diversifiering av lednings/koordinerings/alarmeringsfunktioner som riskerar att bli en ganska snårig skara av olika tekniska lösningar med oklar kompatibilitet, olika stora, med olika förmåga och i olika kontext samt representerande olika samhällssektorer och med olika bemanningsregler. Här behövs regler, tillsyn och tydlighet för användare och samordning. Just de tekniska möjligheterna att utveckla koordinering och lokala funktioner som lokala bord, hantering av jourfunktioner, trygghetslarm, sms- funktioner övervakning av skalskydd etc. har gjort att man kommit i ett läge där tekniken driver fram också organisatorisk innovation i form av samverkan och koordinerad verksamhet mellan olika välfärdstjänster som tidigare inte varit möjligt eller tidigare varit för krångligt. 

Dagens fokus på teknik och ”Lean” organisering med omfattande specialisering och standardisering av verksamheter leder lätt till fragmentering av verksamheten där var och en bara ser sin ”bit” eller delprocess i komplexa processer, varvid motivation, mening och överblick riskerar att gå förlorade. Risken blir därmed att produktionsformen och sättet att organisera arbetet dels skapar transaktionskostnader mellan olika delprocesser som minskar effektiviteten, dels att de förstärker de negativa aspekterna av en redan pressad arbetsmiljö som kännetecknas av höga sjuktal och personalomsättning samt brist på kontroll över det egna arbetet för många larmoperatörer där också en professionsutbildning och karriärvägar saknas. Det senare kan kontrasteras mot mer ”Agila” och holistiska strategier för att hantera både larm och räddningsledning i hela processer utifrån en tydlig formell grundkompetens, som man har exempelvis inom Sjöräddningscentralen. 

Slutsatsen dras att alarmering, larm och larmkedjor är ett mycket centralt och strategiskt viktigt organisatoriskt fält att öka kunskap om inom ett flertal områden och utifrån såväl tekniska, som organisatoriska, men också andra perspektiv som denna studie ej omfattat. Utifrån denna studie föreslås emellertid följande områden:

Teoretisk positionering, konceptualisering och beskrivning av fältet är ett angeläget inledande forskningsprojekt som omfattar att beskriva området utifrån sociala, ekonomiska, organisatoriska, juridiska, tekniska och arbetslivsperspektiv. Området behöver struktureras, problematiseras, få definitioner och begreppsbildning.

Forskning om teknisk och kommunikativ optimering och utveckling av fältet.  Förslag är att ta den pågående utvecklingen av lokala samordningscentraler och larmverksamhet kopplad till nödnumret som en utgångspunkt för frågor som: Hur stor/liten central är tekniskt gångbart/möjligt/effektivt? Hur olikartade kan larmcentraler vara och fortfarande vara en larmcentral? Hur kan man anpassa till olika behov i olika regioner? Hur kan lokala kommunikations- och samordningscentraler utvecklas för andra välfärds och samhällstjänster?

Ett förslag till utrednings- och utvecklingsprojekt är att se över förutsättningarna för att utveckla larmoperatörsfunktionen till en profession med förslag till utbildnings- och kompetenskrav, nationell utbildning och vidareutbildning samt karriärvägar. 

Ytterligare ett angeläget område att beforska gäller hur samverkan mellan de två första länkarna i larmkedjan, operatör och inringare, kan förstärka och förbättra en första respons där resurserna är glesa. Det förutsätter nya roller och en förändrad syn på olika samhällssektorers betydelse i samhällsbygget.

Denna rapport syftar till att presentera ett teoretiskt och metodologiskt underlag för att studera framtidens skadeplats. Rapporten är en del av forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats som finns vid Centrum för Respons och Räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet. Effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats är ett 5-årigt forskningsprogram som finansieras av Myndigheten för Stöd och Beredskap (MSB). Programmet tar utgångspunkt i den praktiska hanteringen av olyckor och andra akuta händelser och fokuserar även hur denna hantering bör förändras i takt med samhällsutvecklingen och hur man kan utveckla kunskap, metoder, och teknik som leder till effektiva räddningsinsatser. Denna rapport ska ses som en del av programmets första arbetspaket som handlar om kunskapsutveckling och prognostisering runt vilka olyckor som sker var, när, hur, vilka som skadas och vilka konsekvenser/(kaskad)effekter olika typer av händelser får.

Målet med denna rapport är att skapa ett underlag för kommande aktiviteter inom forskningsprogrammet genom att beskriva olika skadeplatsscenarier med utgångspunkt i ett antal faktorer för att klassificera och strukturera olika typer av skadeplatser. Faktorerna som används utvecklas i denna rapport genom litteraturstudier, och kan summeras i följande fyra, övergripande kategorier: 1) Typ av händelse, 2) omfattning och allvarlighetsgrad, 3) område och utbredning, samt

4) tidsaspekter. Utifrån faktorerna konstrueras ett antal framtida skadeplatsscenarier. I linje med MSBs tidigare framtidsanalyser syftar dessa inte till att förutspå de vanligaste eller mest troliga framtida skadeplatserna. Snarare är syftet att på ett strukturerat och detaljerat sätt beskriva möjliga framtida skadeplatser som är av särskilt intresse ur ett praktiker- och forskningsperspektiv.

Totalt har 8 scenarier skapats. De är förankrade i de relevanta faktorer som framtagits för klassificering och strukturering och är skalbara och variationsrika i de faktorer de täcker. Tidshorisonten för scenarierna är ca 20 år framåt i tiden. De åtta scenarierna är följande:

1. Tågolycka i väglöst land och kallt klimat
2. Brand i hyreshus i socialt oroligt område
3. Antagonistisk attack mot en utsatt grupp
4. Mindre trafikolycka i glesbygd
5. Mindre trafikolycka på tungt trafikerad väg
6. Dammbrist och översvämning av Luleälven
7. Fartygsolycka med utsläpp av giftiga ämnen
8. Drunkning med eftersök

Dessa scenarier kommer att användas i det fortsatta arbetet med att studera hur man skapar effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats genom utveckling av organisation, teknik, och metodik.

Syftet med föreliggande studie var att genom intervjuer med beredskapssamordnare från Sveriges landsting försöka skapa en bild av hur uppfattningen var att skadeplatsen såg ut idag och skulle kunna kommat att förändras på sikt. Vidare önskade intervjustudien söka svar på frågor som rörde komplexiteten på skadeplatsen genom att diskutera ledningsförhållanden, samverkan med andra aktörer, alarmerings- och dirigeringsfunktionernas roll i det svenska sjukvårdsystemet samt hur ett möjligt arbete med ett återtagande av förmågan till ett civilt försvar skulle påverka systemet i sin helhet. Överlag har detta syfte uppnåtts genom ett rikt material kring relevanta frågeställningar som belyst ett flertal kritiska aspekter både i dagens situation men även för framtiden.

Resultatet ger en relativt entydig bild av hur situationen uppfattas på landstingsnivå idag av personalen som behandlar beredskapsfrågorna. Den bild som målas upp fokuserar kanske främst på en upplevd avsaknad av centrala och nationellt övergripande styrningar vilket menligt påverkar förmågan att lyfta ledningsförmågan från regional till nationell nivå vid en större händelse som överstiger den regionala förmågan. Den svenska modellen för att hantera samhällsstörningar av idag är väl anpassad för att hantera händelser inom ramen för det egna länets geografiska område. Befintliga koncept för samverkan och samordning bedöms fungera bra i vardagen, exempelvis vid de vanligaste fallen av skadeplatser: trafik och brand. Detta innebär dock att systemet fungerar väl under förutsättning att händelsen är begränsad i såväl tid och rum som vad avser antalet drabbade. En större händelse eller flera händelser samtidigt på olika platser, särskilt om det finns försvårande faktorer såsom utsläpp av farliga ämnen eller en högre hotbild, skapar försvårande omständigheter som upplevs svårhanterliga idag. I ett framtida scenario upplevs även risken för dessa händelser och terrorattacker att öka. Avhängigheten av IT samt ett samhälle som i allt högre grad förlitar sig på ”just in time”-leveranser gör att sårbarheten har ökat och upplevs fortsätta göra det även i framtiden. Andra viktiga områden som lyfts är nuvarande och befarad framtida brist på kompetent personal samt att utbildnings- och övningsverksamhet inte kan bedrivas i önskvärd utsträckning, delvis på grund av personalbrist och –omsättning.

Vidare syns den generella uppfattningen vara att det saknas ett tydligt ledarskap på nationell nivå då det sällan, om alls, utkommer några direkta styrningar rörande vad som skall uppnås och i vilken utsträckning. Detta har också påvisats i avsnittet ovan rörande före-, under- och efterperspektivet där det finns en klart övervägande del synpunkter på de två förstnämnda perspektiven. Nationell styrning är alltså något som uppfattas vara efterfrågat och då inte bara avseende ledning under insats utan även i frågor rörande enhetlig utrustning och metodik samt utbildnings- och övningsfrågor. Få respondenter har tagit upp efterperspektivet i någon större utsträckning men då det har förekommit har det framförallt berört erfarenhetshanteringsfrågor och den brist som upplevs finnas inom detta specifika område idag. Erfarenheter från den egna verksamheten, såväl i vardagen som vid insatser vid allvarliga händelser, behöver tas om hand, följas upp och sedan utgöra grund för ett levande utvecklingsarbete.

Den här studien fokuserar hur frivilliga kan användas som resurser vid räddningsinsatser i glesbygd och hur frivilliga kan integreras i system för dynamisk allokering och utlarmning av resurser. Studien baseras på och kopplar samman de två projekten Förstärkt Medmänniska och Dynamisk Resurshantering (DRH). Förstärkt Medmänniska finns i Medelpad där räddningstjänsten i Sundsvall utbildat frivilliga i ett antal byar som ligger långt från Sundsvall och därmed är svåra att nå i tid. De frivilliga larmas ut på vissa typer av larm såsom hjärtstopp, trafikolyckor och vissa typer av bränder. Idag sker utlarmning via SMS-listor men tanken är att frivilliga resurser på sikt ska integreras i det beslutstöd för dynamisk resurshantering som utvecklats och används av SOS Alarm och som bygger på GPS positionering och utlarmning av lämplig resurs närmast olycksplatsen.

Vi följde projektet Förstärkt Medmänniska i drygt 1 år och samlade in data från räddningstjänst, SOS Alarm i Sundsvall och frivilliga i tre byar genom intervjuer, fokusgrupper och en framtidsorienterad Future Workshop. Vi genomförde också ett experiment med stöd av SOS Alarm och DRH där de frivilliga tillsammans med räddningstjänst och ambulans larmades ut på en simulerad trafikolycka och där hälften av de frivilliga larmades via SMS och hälften via RAKEL-terminaler som integrerats med DRH (för jämförelser). Resultatet analyserades med hjälp av ett teoretiskt ramverk som hämtat kunskap från områden som tvärsektoriell samverkan, e-government, implementering av ny teknik, organisations­förändringar och användarcentrerad systemutveckling.

Det viktigaste resultatet från studien är att konceptet Förstärkt Medmänniska verkar fungera och uppfattas positivt av de involverade. I den utlarmning som sker har alltid flera frivilliga åkt (det är just frivilligt) och når nästan alltid insatsplatsen och kan påbörja insats före räddningstjänst och ambulans (de frivilliga ersätter alltså inte de senare utan påbörjar insats i väntan på de professionella resurserna). De drabbade har också uppfattat stödet från de frivilliga som positivt och något som gett ökad trygghet (ofta känner skadeoffer och frivilliga och andra).

Det viktigaste erfarenheterna från studien och rekommendationer för kommuner som vill öka samverkan med frivilliga resurser vid räddningsinsatser kan sammanfattas som följer:

• Det är fundamentalt att tydliggöra uppdraget för alla involverade tidigt i processen, d v s att definiera arbetsuppgifter och ansvar med avseende på händelse, utlarmning, arbetsuppgifter på skadeplats, ansvar, et c. Nya tydliggöranden bör göras allteftersom utvecklingen och samverkan fortskrider, eftersom det är svårt att förutse hela uppdraget innan något faktiskt hänt eller övats.
• Samverkansformen har större förutsättning att lyckas där det finns eldsjälar och nyckelpersoner närvarande, inte bara hos de frivilliga själva utan även hos de professionella responsorganisationerna.
• Bygg grundförståelse och tillit genom att etablera förutsättningar för långsiktig samverkan och för att bygga personliga relationer – mellan frivilliga och mellan frivilliga och de professionella
• Regelverk och det rättsliga skyddet för frivilliga måste ses över och att ett kompletterande försäkringsskydd, t ex genom de kommunala hemförsäkringarna, bör finnas innan samverkan påbörjas.
• Både initial utbildning av frivilliga och repetition/övningar krävs för att utveckla och upprätthålla samverkansformen.
• Återkoppling efter varje larm som frivilliga åkt på är fundamentalt både för att utveckla och förbättra samverkansformen och successivt tydliggöra uppdraget, samt för de frivilligas eventuella behov av att bearbeta händelsen.
• Teknik och IT stöd behöver successivt utvecklas t ex för kommunikation mellan frivilliga på väg till skadeplats och för kommunikation med räddningstjänst och eventuellt SOS alarm både på väg till skadeplatsen och när man väl är där. Förmodligen är det mest realistiska och minst kostsamma alternativet att bygga på mobila applikationer, t ex utlarmning via SMS eller appar, vilket kan kompletteras med vägbeskrivning, mobila checklistor och instruktioner. GPS-funktionalitet i mobiltelefonen är nödvändigt förnavigeringshjälp och i förlängningen för att automatisk utlarmning av de närmaste resurserna ska kunna göras.
• Frivilliga behöver basal och praktisk utrustning såsom checklistor, reflexvästar, hjärtstartare, bil- och by-kit med första hjälpen material etc. Vem som ska stå för materialet, om det är kommunerna eller de frivilliga själva är en knäckfråga.
• Att utveckla samverkansformen mellan frivilliga och professionella responsorganisationer bör ske användarcenterat tillsammans med de frivilliga och genom stegvis implementation där man börjar i liten skala, utvärderar erfarenheter och successivt utökar.
• I systemet för dynamisk resurshantering (DRH) bör frivilliga bör läggas till som en egen resurs och en eller flera förmågor för den nya resurstypen måste definieras. Varje definierad olyckstyp i DRH (enligt räddningsindex) kräver ett visst antal förmågor, och för att en frivillig ska väljas måste de ha en förmåga som krävs av olyckstypen (till exempel ” förstainsatsperson”).
• En utmaning med frivilliga är deras osäkra tillgänglighet samt det faktum att önskat antal är fler än en. En utlarmningsstrategi för frivilliga måste tas fram baserat på de frivilligas önskemål (att de gärna vill vara fler än en person som åker) och önskat antal på skadeplatsen.. Strategin måste också inkludera möjligheten att frivilliga inte kvitterar eller att de kvitterar och anger att de inte kan åka. Då kan ytterligare resurser behöva larmas ut. 
• För en framgångsrik integrering krävs att frivilliga kan positioneras och kan kvittera larmen. Givet korrekta positioner kan då systemet föreslå och/eller larma ut resurser i fallande ordning efter förväntad körtid till skadeplatsen.

I ett bredare, svenskt och internationellt sammanhang är involvering av frivilliga och civila medborgare något som ökar, både i räddningsinsatser och i annan verksamhet i den offentliga sektorn – mycket som ett sätt att möta rådande samhällsutmaningar såsom finanskriser och minskade resurser i offentlig sektor, ökade förväntningar från samhällsmedborgare, glesbygdsproblematik, klimatförändringar och naturkatastrofer, terrorism och ökade migrationsströmningar. I ett teoretiskt samanhang brukar man prata om ökade behov av tvärsektoriell samverkan och av en form av ”we-government” där samhällsmedborgare alltmer stöder myndigheter genom att utföra vissa aktiviteter för andra samhällsmedborgare. Detta innebär att de inte bara använder traditionella e-tjänster utan måste integreras i myndigheternas egen teknik och informationssystem, och att samverkan och utveckling därmed blir alltmer komplex. I Sverige har ett flertal kommuner startat upp arbeten som likna Förstärkt Medmänniska. Vi tror därför att denna studie kan vara till nytta, inte minst för praktiker och kommuner som vill utöka sin samverkan med frivilliga vid räddningsinsatser.

I nästa steg kommer ytterligare datainsamling att göras kring hur DRH tekniskt ska kunna hantera och stödja nyttjandet av resursgruppen frivilliga, vilket förväntas leda till en kravspecifikation för anpassning av systemet. Efter att dessa krav implementerats kommer ett experiment att utföras för att testa och utvärdera den praktiska funktionaliteten.

I samband med allvarliga olyckshändelser är det viktigt att räddande åtgärder snabbt sätts in. Eftersom befolkningen i Sverige är ojämnt fördelad är det en utmaning att upprätthålla ett tillfredsställande och likvärdigt skydd över hela landet. Det är förenat med svårigheter att i praktiken organisera en effektiv och heltäckande räddningstjänst samt ambulansverksamhet. Det har de senaste åren gjorts olika försök att förbättra möjligheterna till snabbare hjälp i framför allt glesbygdsområden. Som en följd av detta finns det numera nya aktörer i närområdet som kan vidta vissa basala åtgärder för att därigenom förhoppningsvis kunna rädda liv samt värdefull egendom från att förstöras. I dessa försöksverksamheter, försöker samhället och enskilda hantera räddningsinsatser samt skydd mot olyckor på ett mer effektivt sätt än tidigare. I ett av försöken samverkar offentliga organisationer med varandra – med befintliga resurser – genom s.k. sambruk, i en annan försöksverksamhet involveras lokala företag samt privatpersoner på olika sätt i räddningsinsatser.

De i rapporten beskrivna privatpersonerna benämns trygghetspersoner eller förstärkta medmänniskor.  Dessa frivilliga ställer upp för att rädda och hjälpa andra, men de har ett förhållandevis svagt skydd i den mån det uppstår skador i samband med en räddningsinsats. Dessa frivilliga riskerar att skada sig själva eller sin egendom vid en insats. De riskerar även att bli skadeståndsskyldiga mot den person som de uppfattat som nödställd och/eller annan skadelidande i den mån trygghetspersonen orsakat skadan genom vårdslöshet i samband med räddningsinsatsen.

Initiativen med nytillkomna räddande aktörer har skapats inom de befintliga rättsliga regleringarna,  utan stöd av någon särskilt anpassad lagstiftning. Generellt betraktat saknas lagstiftning i Sverige angående olika frivillighetsinitiativ. Av den i rapporten beskrivna rättsutredningen torde vi kunna dra slutsatsen att lagstiftaren, med något undantag, inte ansett det nödvändigt att reglera olika former av frivilligarbeten. Det senare kan vara positivt i och med att det öppnar för möjligheter till nya initiativ. En sannolik nackdel med att frivillighetsverksamheten är oreglerad är att de personer som, likt de ovan beskrivna trygghetspersonerna, gör en insats för sina medmänniskor måste bära en betydande egenrisk för uppkomna skador. En metod att stärka skyddet för denna grupp med frivilliga vore att förbättra deras försäkringsskydd.

Svensk räddningstjänst är i processen att migrera sitt  insatsrapporteringssystem, från ett system som dokumenterar räddningsinsatser till att system som även kan användas för att lära från samma insatser (ett lärande system). I denna studie har migrationsprocessen studerats och analyserats med dubbla perspektiv från teorier om organisatoriskt lärande och från systemutveckling. Motsvarande syften har varit att:

Från ett systemutvecklingsperspektiv identifiera förutsättningar, problem och flaskhalsar I nuvarande insatsrapporteringssystem och därifrån extrahera förslag på förbättringsåtgärder. På ett generellt plan har också genomförts en jämförelse av identifierade utmaningar i systemmigration/vidareutveckling med de som är vanligt förekommande i systemutveckling.

Från ett organisatoriskt lärande perspektiv identifiera hur mål, visioner, typer och behov av organisatoriskt lärande i relation till framtidens insatsrapport har uttryckts av olika aktörer i studien samt att visa vilken typ av organisatoriskt lärande den studerade migrationsprocessen kommer att stödja.

Studien utfördes som en fallstudie där bland annat dokumentanalyser, deltagande design inspirerade workshops och intervjuer genomfördes. Studien har haft tillgång till och omfattar data både från det användarråd från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) som är involverade i revideringsarbetet och egna data samlade i ovan nämnda workshops tillsammans med representanter från Brandmännens riksförbund (BRF), brandmän/räddningsledare från kommunala räddningstjänster och från MSB.

Studien visar att de mål och visioner som MSB initialt uttryckte i samband med revideringsarbetet syftade till organisatoriskt riktad double-loop learning. En förbättrad insatsrapport sågs som en möjlighet att lära från genomförd räddningsinsats och förbättra och effektivisera framtida räddningsinsatser – och därmed i förlängningen en möjlighet att använda insatsrapporter för argument för en annan dimensionering av responssystemet. I praktiskt revideringsarbete har dock dessa visioner och mål försvunnit och arbetet som det ser ut idag fokuserar i hög grad kosmetiska förändringar och förfiningar för förbättrat statistiskt underlag: terminologi, attribut, och textfält. Samtidigt uttrycker användarrepresentanterna i studien andra och mycket konkreta behov som kretsade runt nytt innehåll, ny funktionalitet i själva insatsrapportmallen och av stödprocesser som omger den.

Rent konkret föreslås baserat på ovanstående en rad förbättringsåtgärder för MSB och räddningstjänst att arbete vidare med och komplettera det likaledes viktiga arbete användarrådet genomför. När det gäller insatsrapportmallen handlar det exempelvis om nya funktioner som fångar upp hotsituationer, kontamineringssituationer och samverkan och att ge mallen ett mer dynamiskt flöde med kryssrutor som gör det möjligt att välja ut insatser som gick bra och dåligt och arbeta vidare med dessa i lärande syfte. När det gäller stödprocesser är centrala delar spridning och återföring av kunskap och erfarenheter till olika nivåer i räddningsorganisationer men även viss styrning samt nya processer för urvalskriterier av rapporter och värdering och mätning av insatser. Kompletterande och alternativt lärande handlar om lärandeinitiativ och metoder utanför själva insatsrapporten och hur olika initiativ kan knytas samman. Här återfinns exempelvis systemiska samtal och After-Action-Review (AAR). Studien pekar på olika sätt att gå vidare med de presenterade resultaten/förslagen för förbättrat lärande. Samtidigt betonas vikten av urval och prioritering och att de förslag som väljs för vidareutveckling är verksamhetsmässigt realiserbara.

På ett mer generellt plan påvisar studien vikten av att tidigt och aktivt involvera slutanvändare i migrationsprocesser av det vi kallar ”legacy systems” – system som är centrala i och fundamentala för en organisations verksamhet men samtidigt i behov av förnyelse och/eller utökade användningsområden. Utan sådan användarinvolvering är risken att förlora abstrakta visioner och mål att bli hög och det reviderade systemets nytta att minska.

Den här rapporten beskriver hur Öckerö kommun har arbetat med sambruk av kommunens jour- och beredskapsresurser för att kunna erbjuda kommuninvånarna bättre service i händelse av en olycka eller allvarlig händelse. Rapporten belyser det nystartade projektet IVPA samt biträde av kommunens sjuksköterska som innebär att hemsjukvårdens sjuksköterska bistår räddningstjänsten med medicinsk kompetens i väntan på ambulans (IVPA).

Studiens syfte var att utreda åtgärden utifrån två perspektiv; sjuksköterskornas upplevelse av projektet samt projektets samhällsekonomiska nyttor respektive kostnader. I uppdraget ingick att ta del av tidigare studier inom området samt att utföra intervjuer med ett urval av sjuksköterskorna i kommunen samt med berörda chefer.

Sjuksköterskorna upplever att införandet av IVPA och de nya rutinerna vid förändringen gör gränserna för deras arbetsuppgifter otydliga. De beskriver en rollförvirring och ger uttryck för att det inte funnits förutsättningar att utföra uppdraget till fullo. Sjuksköterskorna ser en svårighet i att sammanföra IVPA med deras ordinarie arbetssätt då detta inte upplevs förenligt med premisserna av att vara ”stand by”, släppa det man har för händer och åka på nya uppdrag. Känslor av att tvingas prioritera mellan ”sina” egna och IVPA patienter samt att svika en väntande patient leder till skuldkänslor. Trots att adekvata förberedelser avdramatiserat uppdraget tänker de det värsta och skräms av tanken på att känna patienten. Sjuksköterskorna ger även uttryck för en känsla av att inte räcka till och en rädsla för att bli ifrågasatt vid IVPA uppdrag. Samtidigt känner de sig överflödiga och att inte vara till nytta då det ofta är en fördröjd utlarmning. Väl på plats känner de ett stöd i räddningstjänstens vana av situationen och att deras kunskap ses som ett komplement. De känner dock ingen grupptillhörighet och saknar möjlighet till samtal med inblandade aktörer efter händelsen. Förutom samtal och återkoppling beskriver sjuksköterskorna även ett behov av stöd grundat i ansvaret av att vara ensam om svåra beslut.

Idag går det inte att dra några slutsatser om sambruksprojektet är samhällsekonomiskt lönsamt. Om vi utgår från de tre uppdrag där sköterskorna hittills har deltagit skulle vi komma fram till att projektet inte har varit samhällsekonomiskt lönsamt. Däremot har projektet pågått kort tid och det är många bitar som inte har fallit på plats ännu. Idag finns det exempelvis två flaskhalsar som gör att sköterskan inte anländer i tid. Det ena är att rutinen för när sköterskan ska åka gör att det dröjer för lång tid innan de kommer iväg. Det andra är att sköterskorna (och räddningstjänsten) larmas senare från larmcentralen än ambulansen vid IVPA-uppdrag. Ytterligare en förutsättning för att projektet ska ge maximal nyttoeffekt är att låta sköterskan åka på larm även kvällar och nätter, då skulle en större andel av de totala IVPA-uppdragen på Öckerö fångas upp. En annan lösning är att låta fler sköterskor ha IVPA-uppdrag; ju fler sköterskor som har IVPA-uppdrag desto högre blir nyttan, eftersom insatstiderna då kan förkortas. Detta kräver dock mer avancerade kommunikationsverktyg. Skulle en sjuksköterska exempelvis haft möjlighet att rädda ett liv via IVPA-uppdraget som  annars hade gått förlorat (vilket i samhällsekonomiska kalkyler värderas till cirka 23 miljoner kronor) så skulle nyttan med sambruksprojektet antagligen vida överstiga kostnaderna. De största identifierade kostnadsposterna i projektet är investeringskostnader för kläder och materiel, driftkostnader för bil samt utbildningskostnader. Däremot finns det flera osäkra kostnader som idag är svåra att  bedöma, varav en av de viktigaste är de som kan uppstå om IVPA-verksamheten påverkar vården för patienterna i ordinarie verksamhet negativt. För att på sikt kunna utvärdera denna och liknande förändringar med hjälp av kostnads-nyttoanalys har rekommendationer för dokumentation tagits fram.

Behovet av att känna sig trygg och kunna få hjälp snabbt, när olyckan är framme, är en pågående samhällsfråga som berör de medborgare som behöver hjälp, och de organisationer som ger det(responssystem). En utmaning i dagens samhälle är att fortsätta förbättra responssystemet genom att minska responsinsatstiden och öka responsinsatskvalitet med knappa resurser och stigande offentliga förväntningar. ). Samtidigt är resurserna i responssystemet begränsade och lokaliserade till några få platser i samhället. Långa avstånd (som till exempel på landsbygden och i glesbygdområden) i kombination med nedskärningar (som t.ex. begränsade resurser) har tvingat vårt samhälle att utveckla nya sätt att organisera responssystemet för att behålla effektiviteten. Man tror att genom att engagera kompletterande resurser i samhället för att skapa nya samverkansformer, kan snabbare och mer effektiv larmrespons ske och därmed kan fler liv räddas och skadorna på miljön minskas.

Att dela utrustning, larmcenter och brandstation har testats nyligen i syfte att skapa ett robust samarbete och kortare utryckningstider. I Nyköpings kommun i Sverige arbetar räddningstjänsten, divisionen för social omsorg och den tekniska divisionen med denna nya struktur. Vid Sambruk delar olika organisationer utrustning och larmcentral samt nyttjar varandras resurser i vissa situationer för att kunna svara på larm och larma ut resurser snabbare.

Det verkar som om Sambruk i Nyköping i viss mån har lyckats förbättra responssystemet genom att förkorta responstider och även använda resurserna på ett effektivare sätt. Detta enligt uppgifter från intervju och ‘Future workshop’ med aktörer i Nyköping. Man tror dock att det fortfarande är möjligt att använda existerande resurser än effektivare genom bättre larmkategorisering och även tilldela uppgifter till exempelvis deltidsbrandmän.

Att dela utrustning, bilar och larmcentral har visat på vissa fördelar för alla involverade aktörer. Att dela bilar eller byggnader har inte orsakat något problem, utan har istället upplevts ge ökad effektivitet i respons på larm eftersom aktörer har nära kommunikation och tillgång till varandra.

Det största problemet som nästan alla intervjurespondenterna nämnde och som diskuterades i workshopen rörde otydlighet i uppgifter och arbetsprocesser. Det verkar som om det ännu inte är klart för samtliga involverade aktörer vad målen för Sambruk är och hur deras arbete kan förändras och varför. Det verkar också som om det saknas utbildning eller specifika metoder för att stödja sådan kunskapsutveckling. Lagmässiga problem såsom sekretess har orsakat en del problem i att dela information. Att fokusera på huvuduppgift samtidigt som man åläggs andra resurser är ett annat problem, eftersom aktörerna kan vara ifrågasättande till att avvika alltför mycket från sitt ordinarie arbete.

Samverkan är central för att skapa tillfredställande säkerhet, trygghet och räddning framöver och den praktiknära kunskapen om möjliga och önskvärda samverkansformer för effektiv räddning behöver fördjupas. Syftet med studien var därmed att beskriva praktiska exempel på olika former av räddningstjänstsamverkan och visa på likheter och skillnader i förutsättningar, fördelar och nackdelar utifrån olika samverkansdimensioner, att utifrån dessa diskutera och föreslå olika samverkansprofiler för olika ändamål inom räddning och respons samt att föreslå informationstekniskt stöd till de föreslagna samverkansprofilerna.

Studien är genomförd med multipla kvalitativa fallstudier av samverkan som har kontrasterats och jämförts utifrån organisationsteoretiskt perspektiv och variabler. Fallstudierna har gällt:

• Samverkan mellan polisen, räddningstjänsten och kommunen för att motverka social oro i Södertälje
• Samverkan mellan statlig sjöräddning och Sjöräddningssällskapet
• Myndighetssamordning inom Trygghetens hus i Jämtland
• Samverkan mellan räddningstjänst och privatpersoner i projektet ”Förstärkt medmänniska” i Medelpad.

Var och en av fallstudierna har först beskrivits och därefter analyserats var för sig och har därefter jämförts med varandra. Därmed kunde tre sinsemellan mycket olika samverkansformer identifieras som dessutom hade olika förutsättningar att passa samman med olika typer av organisering. Samverkansformerna var myndighetssamordning på regional/nationell nivå, lokal integrativ samverkan och ad hoc-samverkan.

Samverkansformerna presenteras och läggs till grund för tre förslag till samverkan för olika ändamål och diskuteras utifrån vad de lämpar sig för, hur man kan lägga upp samverkan, viktiga genomförandefaktorer, framgångsfaktorer, risker och utvecklingsmöjligheter samt förslag till informationstekniskt stöd.

Regional/nationell myndighetssamordning Regional/nationell myndighetssamordning passar för ledningssamordning och koordinering på administrativ och policy-nivå mellan företrädare för offentliga myndigheter och organisationer för översiktlig samverkan om samhällsfrågor som exempelvis äldres trygghet, trafiksäkerhet, brottsförebyggande eller krisberedskap. Resultaten av samverkan ska kunna formaliseras och standardiseras till en struktur för gemensamma insatser eller att användas för ungefär samma ändamål och på ungefär samma sätt i hela regionen eller hela landet. Samverkan här bygger på att varje myndighet gör det som myndigheten är till för och har i uppdrag och att endast de myndigheter som berörs i varje process medverkar i den processen. Den här samverkansformen förmår därmed tillvarata det bästa av myndigheters kapacitet och resurser samt är betydelsefull som bakgrund och förankring till mer lokala satsningar.

Potentiella informationstekniska stöd omfattar här t ex gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument samt databaser för digital lagring av information av olika slag. Stöd kan också inkludera beslutsstöd t ex i form av geografiska informationssystem, kartsystem och positioneringssystem, gemensamma lägesbilder och digitala ledningsbord. Dynamiska utalarmeringssystem är ett annat exempel. Flera av dessa system kan och bör finnas både i fast och mobil version.

Lokal integrativ samverkan är urtypen för varaktig lokal utveckling av trygghet och säkerhet via dialog och förebyggande verksamhet som integreras i övrigt samhällsbyggande. Det underliggande motivet för denna samverkan är att den billigaste olyckan är den som inte händer. I denna samverkan adderas en säkerhets/trygghetsdimension till alla verksamheter kommunerna ansvarar för i stället för att lägga säkerhet/trygghet som en egen verksamhet. Därmed finns utsedda kommunansvariga med i många olika typer av diskussioner och planering inom kommunerna och lär känna dem väl. Lokal varaktig samverkan passar för samverkan mellan lokalt representerade välutvecklade verksamheter med möjlighet att delegera uppgifter och för både mycket enkla och mycket komplicerade verksamheter. Målet är att lösa lokala problem, uppfylla lokala behov av verksamhet/information eller att skapa lokal, operativ, varaktig verksamhet som exempelvis förebyggande verksamhet.

Potentiella informationstekniska stöd omfattar här t ex gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument, databaser för digital lagring av aktörer, roller, uppgifter, kompetens, utbildning, ansvar, kontaktinformation, inte minst när det gäller frivilliga aktörer, samt sociala medier för dialog med och inhämtande av information från allmänheten.

Gränsöverskridande Ad hoc-samverkan passar för multidisciplinära insatsverksamheter under en begränsad tid och kan förväntas vara ett koncept som utvecklas framöver för användning när räddningsresurser är svåra att komma åt, kräver speciella kunskaper, lokala förutsättningar eller helt enkelt är glesa. En utgångspunkt med denna samverkansform är att snabbt kunna mobilisera lokala resurser över olika samhällssektorer och att kunna leda och koordinera aktörer från olika sektorer i en gemensam insats. Därmed är det en samverkansform som passar för sammansatta insatser för trygghet, säkerhet, räddning och respons tillsammans med nya professionella eller friviliga aktörer.

Informationstekniskt stöd för adhoc-samverkan omfattar både stöd för att leda och samordna adhoc-samverkan samt att samverka lokalt. Därmed omfattar det båda de ovanstående förslagen som exempelvis beslutsstödsystem, geografiska informationssystem, kartsystem och positioneringssystem, gemensamma lägesbilder och digitala ledningsbord samt gemensamma IT-plattformar för delning av information och dokument samt databaser för lagring, men också mobila applikationer i form av t ex sms utalarmering och help appar som stöd för agerande på skadeplats. Även de dynamiska utalarmeringssystem är tänkta att på sikt även omfatta frivilliga aktörer och lokala resurser.

Alla tre samverkansformerna kan ses som framgångsrika eller med potential för att vara det. Den regionala myndighetssamordningen kommer med hög sannolikhet att öka eftersom den bygger på stordrift. Den integrativa samverkan är främst inriktad mot utvecklingen av förebyggande verksamhet tillsammans med andra samhällsverksamheter. Där kan trygghets- och säkerhetsskapande aktiviteter bidra också till andra samhällsviktiga processer utöver trygghet och säkerhet. Erfarenheter och kunskaper för mobilisering och ledning av gränsöverskridande ad hoc-samverkan inom räddning kan troligen utvecklas för att fungera framgångsrikt också på helt nya fält för trygghet och säkerhet samt för samverkan med nya aktörer i olika sammanhang där snabb respons är viktig. Sådan kan gälla glesbygdsräddning, äldres trygghet, kvinnofrid, rasism, skolmobbing, ensamarbete i skogen eller i jordbruket, friluftsliv och trygghet på skolgården eller bevakning av naturskydd. Avgörande är dels larmförutsättningarna, dels förutsättningarna för ledning av insatser. Här kan också sjö- och flygräddningsledarens roll i räddningsinsats till sjöss med fördel användas som utgångspunkt för en omdefinition av larmhantering i exempelvis glesbygd.

Därmed är de sammanfattade slutsatserna av studien att samverkan ska uppfattas som ett selektivt organisationsverktyg där det gäller att anpassa och välja rätt verktyg med rätt strategi för rätt ändamål, och baserad på logiker som inte kolliderar för att samverkan ska bli effektiv och nå sina mål. Förslag till vidare forskning gäller bl.a. hur ledning av ad hoc-samverkan går till och kan utvecklas, olika organisatoriska tröskel- eller översättningsfenomen samt hur vidare utveckling av informationsteknik kan drivas och bör beforskas och projektanpassat och med förankring i respektive samverkansprofils behov.

Som en del i tillsynsmyndigheternas uppgift ingår att bedöma kommunernas förmåga att genomföra räddningsinsatser. För att kunna göra sådana bedömningar behövs metoder och verktyg som ger ett konkret bedömningsunderlag för att avgöra om en kommuns organisation för räddningsinsatser har en förmåga som bidrar tills ett likvärdigt skydd i tillräcklig omfattning. I Sverige finns det kommuner och räddningstjänstförbund som har påbörjat sådana beskrivningar och i några fall kommit relativt långt i utvecklingen. På Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har en vidare enkel programteori har tagits fram för att sätta förmågan att genomföra räddningsinsatser i ett sammanhang där förmågan till räddningsinsats är en av flera delar av kommunens totala skydd Man har här valt att dela in begreppet ”förmåga” i tre faktorer: tid till insats, arbetsuppgifter och uthållighet och sedan utveckla dem för att utveckla en metod att bedöma förmågan att genomföra räddningsinsatser.

Internationellt finns vissa motsvarande projekt och beskrivningar tillgängliga. Dessa har dock inte systematiskt dokumenterats och utvärderats för att utgöra en grund på vilken framtidens bedömningar av kommunernas förmåga till räddningsinsats kan vila. Det finns med andra ord ett behov att ta fram ett koncept eller modell att använda vid bedömning kommunernas förmåga att genomföra räddningsinsatser, baserad i tidigare erfarenhet. Denna studie är en första ansats till sådant koncept då den identifierar och beskriver faktorn ”Arbetsuppgift” i med exempel från Danmark, Island, England, Australien, Nya Zeeland och USA.

Studien har genomförts som en dokumentstudie där de aktuella exemplen valts ur ett större urval dels på MSB inrådan, dels då de uppfyller en eller flera identifierade kriterier på en ”god beskrivning”: scenario, statisk, process- roll- och/eller tjänstebeskrivning. Huvudexemplen innefattar riskbaserad design/statistik (Danmark), Fire Brigade Intervention Model och Fire Engineering Analysis (Australien och Nya Zeeland), Rolemaps och National Occupation Standard (UK) samt National Fire Protection Association’s standard (USA). Dessa beskrivs detaljerat. En övergripande analys diskuterar respektive exempels ev för- och nackdelar samt tillämpningsområden samt föreslår fortsatt arbete för att anpassa en eller (kombinationer av) flera modeller till svenska förhållanden.

Målet för studien är ett underlag för vidare utveckling av metoder och verktyg för MSB:s tillsynsenhet och länsstyrelserna för att beskriva och mäta faktorn Arbetsuppgifter för kommunernas organisationer för att genomföra räddningsinsatser i Sverige. Arbetet ska i ett vidare sammanhang även ses som ett första steg i att ta fram metoder och verktyg för att utvärdera räddningstjänsternas övergripande förmåga som sådan.

Antalet förstainsatsaktörer i Sverige idag utanför de traditionella (räddningstjänst, polis och ambulans) är få, och lite forskning har förts på området. Det finns dock exempel där räddningstjänsten har anlitat väktarbolag eller utrustat hemtjänstpersonal med pulversläckare. Flertalet av dessa samarbeten är relativt nystartade och få utvärderingar har gjorts som visar de faktiska effekterna av dem. Syftet med denna rapport är att beskriva och kartlägga samhällekonomiska nyttor och kostnader av icke-traditionella förstainsatsaktörer som samarbetar med räddningstjänsten.

Studien har genomförts genom fallstudier av två samarbeten; Söderköping räddningstjänst som har ett avtal med LA Jour & Säkerhet AB samt Södertörns brandförsvarsförbund (SBBF) som samarbetar med väktarbolag i Södertälje och Botkyrka. Sju semistrukturerade intervjuer har genomförts med representanter från väktarbolag, räddningstjänst och kommun. Den metod som används vid analysen är nationalekonomisk kostnadsnyttoanalys.

De nyttor som har identifierats är att väktarna sparar tid, bidrar med lägesrapporter, stöttar insatserna genom att vara behjälpliga på plats, upptäcker incidenter eller bränder vid rondering. De har god lokalkännedom och kan hjälpa till att låsa upp brandbommar och dörrar, vilket indirekt sparar tid åt räddningstjänsten. Samarbetet bidrar också till att de arbetar preventivt; de pratar med ungdomar och andra grupper i samhället och skapar relationer som på sikt har möjlighet att gagna säkerheten och tryggheten i kommunen.

Kostnaderna för att utbilda och utrusta väktarna är idag låga. Däremot har det framkommit att väktarna gärna skulle vilja ha mer utbildning så att de kan rycka ut vid fler typer av larm. Det har även framkommit att bättre kommunikationskanaler skulle kunna bidra till ökade möjligheter att åka på fler larm och att vara bättre förberedda på vad de kan bidra med vid olika typer av larm.

Den kvantitativa analysen utförs för samarbetet i Söderköping och visar att detta har en hög utdelning. Varje investerad krona i Söderköping har gett en avkastning på åtta kronor, när värdet av den minskade insatstid som väktarna bidrar med beräknas. Nyttan är dock undervärderad då många nyttor (beskrivna ovan) inte kan värdesättas monetärt.

Det som har begränsat den kvantitativa analysen är det faktum att väktarnas rapportering i Botkyrka och Södertälje inte särskiljer räddningstjänstsuppdrag från övriga uppdrag. Detta hade möjliggjort en kvantitativ analys även för samarbetet med Södertörn, vilket hade kunnat bidra till att resultaten blivit applicerbara på fler kommuner. Emellertid finns inget som indikerar att andra kommuner inte kommer att erfara samma effekter eller kostnader som de undersökta samarbetena har lett till. Däremot bör kommuner analysera behov och förutsättningar i sin kommun för samarbeten av det här slaget innan de inför dem med tanke på att det uppstår kostnader, om än låga.

Detta dokument beskriver en förstudie inom området lärande, utvärdering och produktivitetshöjande åtgärder i responssystem, med fokus på svensk räddningstjänst. Syftet med studien är att identifiera brister i dagens processer, utvärderingsmetoder och verktyg och identifiera lämpliga åtgärder, både i form av förbättrade insatsrapporter och andra värderingsverktyg, modeller, och metodiker. Dessa åtgärder bör i ett senare skede vidareutvecklas genom fördjupade studier.

Förstudien utfördes som en kombinerad dokumentanalys, workshop och intervjustudie. Insatsrapporter och fördjupade utredningar/olycksfallsunderökningar analyserades och diskuterades på en workshop tillsammans med fackliga representanter och brandmän från räddningstjänster och representanter från Myndigheten för Stöda samhällsskydd och Beredskap (MSB). Vidare genomfördes en intervju med en MSB repsrentant som arbetar med räddningstjänstens nuvarande insatsrapportingssystem.

Analysen av förstudien ledde fram till sex olika teman: 1) räddningsinsatser och lärandets innehåll 2) insatsrapportmall, 3) insatsrapportering: process och flaskhalsar 4) värdering av insatser 5) fördjupade studier och olycksfallsundersökningar och 6) verksamhetsutveckling. Till varje tema kopplades förbättringsåtgärder.

Kopplat till dessa teman finns det framför allt ett behov av att ta fram en förbättrad process för hantering av insatsrapporter; motivering att fylla i den, återkoppling till organisationen och omföring av erfarenheter till kunskap, lärande och åtgärder – ett behov av en systematisk ansats eller metod som gärna införs lika över förbund och räddningsstationer. Här identifierades en rad förbättringsbehov och konkreta åtgärder kopplade till dagens tekniska insatsrapporteringssystem och mall för insatsrapportering. Vidare finns ett behov att dela erfarenheter mellan organisationer på ett helt annat sätt än vad som görs idag och förutsättningar för sådan spridning bör arbetas in i processen.

Analysen och diskussionen visar generellt på ett stort behov av förbättrad erfarenhetsåterföring, ökad kunskap om de överväganden som räddningstjänstens personal gör under insats och hur dessa värderas samt hur och i vilken mån insamlade data används för verksamhetsutveckling. Kopplat till detta bör kriterier för värdering samt mål för insatsen definieras. Förslag på fortsatt arbete, runt insatsrapporten och runt alternativa vägar att utvärdera och lära från insatser, ges i dokumentet.

Räddningstjänsten är en svensk institution med ett sedan gammalt väl inarbetat gott rykte, eller på modern svensk ekonomistiska; ”varumärke”. Samtidigt har förutsättningarna för att bedriva räddningstjänst förändrats liksom organisationerna i sig där många valt att gå samman i kommunalförbund för att vinna stordriftsfördelar. Att gå från att vara en traditionell brandkår till att bli ett förbund, det vill säga en koncern i räddningsbranschen har och är för många förbund en tuff resa med nya krav, nya frågor, nya förutsättningar och väldigt få färdiga svar - så hur gör man? Olika räddningsförbund har tacklat dessa utmaningar mycket olika. En tidigare studie ”Effektivitet, säkerhet och pengar – Att hantera skilda effektivitetsperspektiv i räddningstjänsten” visar utifrån två olika förbund vilka utmaningar man ställs inför. Denna studie fokuserar på att visa hur ett förbund valt att hantera utmaningarna.

Syftet med den här studien var att utifrån ett konkret exempel, Södertörns brandförsvarsförbund, beskriva och föreslå hur räddningstjänstförbund kan hantera skilda effektivitetsperspektiv och olika sätt att organisera för att uppnå sina mål.

Studien har genomförts med kvalitativa etnografiskt inspirerade metoder och induktiv analys av återkommande teman som därefter kopplats till en referensram av teorier och modeller om effektivitet och legitimitet och strategiska processer för handlingsutrymme/manöverförmåga. Återkommande teman har gällt helhetssyn, utvecklingsinriktning, samverkan, marknads-kommunikation och konsekvent agerande.

Resultaten av studien visar att temana tillsammans och med hjälp av varandra utgör en väv eller en interaktiv strategisk modell där olika delar förutsätter varandra för att uppnå förbundets vision. Det kan identifieras som Södertörns brandförsvarsförbunds strategiska modell för utveckling:

Verksamheten ses som en helhet där förebyggande och efterarbete är en del av processen där man arbetar efter principen ”all inclusive” till kommunerna och med kontakter och utveckling på flera olika nivåer. De anställda förutsätts arbeta med allt, såväl brandskydd som utryckning och flexibelt verka i olika sammanhang i förbundet. Man är inte verksam för sina kommuner utan med dem och en konsekvens av det är att samma mångfald som genomsyrar förbundets kommuner också ska motsvaras i personalens sammansättning och kunskaper för att man ska kunna utföra uppdrag på ett bra sätt. Kontakterna med de ingående kommunerna designas och utvecklas till att ständigt bygga på flera relationer på olika nivåer där tillit och relationer är grunden för gemensam och egen marknadskommunikation och utveckling av verksamheten. Det kan ses som en form av inter-sourcing där utbyten mellan förbundet och dess kommuner på alla nivåer också genererar helt nya tjänster eller helt nytt innehåll i tjänster för de medverkande aktörerna, vilket ger en innovationsdimension till såväl förbundets som kommunernas utveckling. Förbundets verksamhet har ett tydligt stöd för den strategiska modellen i konsekvent utbildning, personalpolicy och rekrytering. På kort sikt innehåller förbundets strategiska modell dock inte så mycket aktiviteter för intern förankring eller identitetsskapande som efterfrågas från fackligt håll. Förbundets strategiska modell baseras i stor omfattning på systemtänkande: Helhet, överblick, och överenstämmelse mellan olika nivåer framhävs. Det pekar mot systemeffektivitet med fokus på output som kostnadseffektivitet och synergi. Samtidigt finns en tydlig värdegrund i hur output ska uppnås utifrån helhetsperspektiv och tydliga ställningstaganden för förebyggande arbete baserat på etnisk mångfald och jämställdhet samt om hur samhället fungerar och tryggheten ska utvecklas. Det pekar mot missionseffektivitet baserad på ideologi och gemensamma värderingar. Därmed kan den strategiska plattformen sägas ha en stark betoning av, och möjlig övervikt mot extern legitimitet. Utökad intern marknadsföring respektive förankring av vad förbundet är, varför man är så och vad arbetet i grund och botten handlar om, kan innebära en förbättringspotential för den interna legitimiteten. Det kan ses som en viktig intern ledningsuppgift som kan komplettera förbundets strategiska modell.

Vad som kan ses som speciellt är det konsekventa genomförandet av den strategiska modellen, vars aktiviteter egentligen kan ses som traditionella företagsekonomiska aktiviteter, men här ses som delvis nya eller ovanliga för räddningstjänstförbund. Dit hör exempelvis betoningen av varumärkesbyggandet, offensiv marknadskommunikationen, interprenörskap samt integration och samverkan som strategi.

Slutsatsen är därmed att räddningstjänstförbund kan arbeta med systematisk utveckling av effektivitet och organisering genom konsekvent användande av strategiska modeller vars strategier stöttar och stärker varandra i syfte att nå uppsatta mål. Den strategiska plattformen och processen för detta behöver omfatta både extern och intern legitimitet och för att åstadkomma det behöver flera olika effektivitetsperspektiv identifieras och tillgodoses för såväl externa som interna målgrupper. Kunskapsstöd som räddningstjänstförbund kan dra nytta av kan hämtas från företagsekonomiska perspektiv på offentlig och politisk organisering.

Slutsatsen är därmed att räddningstjänstförbund kan arbeta med systematisk utveckling av effektivitet och organisering genom konsekvent användande av strategiska modeller vars strategier stöttar och stärker varandra i syfte att nå uppsatta mål. Den strategiska plattformen och processen för detta behöver omfatta både extern och intern legitimitet och för att åstadkomma det behöver flera olika effektivitetsperspektiv identifieras och tillgodoses för såväl externa som interna målgrupper. Kunskapsstöd som räddningstjänstförbund kan dra nytta av kan hämtas från företagsekonomiska perspektiv på offentlig och politisk organisering.

Slutsatsen är också att räddningstjänstförbund med hjälp av interprenöriella strategiska modeller kan vara organisatoriskt innovativa och utveckla nya verksamhetsformer för att uppfylla LSO, inte bara för sig själva utan i samverkan med de ingående kommunerna och deras övriga verksamheter. Förslag till fortsatt forskning gäller samverkansformer, organisatorisk innovation och socialt entreprenörskap.

Avslutningsvis ges förslag till systematisk strategisk utveckling för räddningstjänstförbund i största allmänhet. De centrala byggstenarna omfattar vart man vill och varför, hur det ska gå till, vem som ska göra vad och för vem. Slutligen betonas integration, konsekvent planering och genomförande samt överensstämmelse mellan olika strategiska inslag.

Styrmodeller och organisationsperspektiv för offentlig verksamhet och kostnadseffektivitet som är inspirerade av privat näringsverksamhet och industriell produktion har fått stort genomslag inom offentlig administrativ logik och praktik. Det gäller också styrningen av responssystemets aktörer där det framgår att mötet mellan vad som populärt kallas New Public Management och räddningstjänst omfattat av oro, konflikter och intern turbulens. Frånsett gemensamt fokus på säkerhet har de administrativa och politiska delarna av många förbund, tydligt fokus på kostnadseffektivitet i enlighet med Lean produktionsstyrning medan operativa delar av organisationen har tydligt fokus på arbetsmiljö och risker vilket omfattar andra perspektiv på vad effektivitet är.

Studiens syfte var att beskriva skillnader mellan olika effektivitetsperspektiv och dra slutsatser kring konsekvenserna av dem i organisering av räddningstjänstförbund samt att börja skissera förslag till arbetssätt och metoder för hantering av olika effektivitetsperspektiv.

Studien genomfördes med kvalitativa fallstudier av två räddningstjänstförbund: Räddningstjänst-förbundet Östra Götaland (RTÖG) och Mälardalens Brand- och Räddningsförbund (MBR). Sju personer, såväl brandmän som chefer i de två förbunden har intervjuats och ytterligare en person har avgett synpunkter på texten. interna dokument har studerats. Som komplement till intervjuerna har de intervjuade fått rangorda mål som kan kopplas till olika former av effektivitet samt av hur de förväntar sig att andra grupper rangordnar. Insamlade data har tematiserats och analyserats kvalitativt, samt positioneras utifrån en narrativ modell över olika effektivitetsperspektiv. Resultatet av den tematiska analysen har analyserats med induktiva jämförelser med och mellan HRO perspektiv och Lean och Agile produktionsstrategier.

I den tematiska analysen återfanns sex breda teman ”Yrkets omvandling”, ”Att bygga upp ett kommunalförbund inom räddningstjänst”, ”Effektivitet”, ”Organisering”, ”Trygghet och Säkerhet”, ”Utveckling framöver”. En analys av fördelningen över olika perspektiv på effektivitet visade en stark överbetoning på ett reduktionistiskt synsätt och detaljstyrning. Problem med effektivitet uttrycktes i enlighet med ett perspektiv men lösningar föreslogs som uppfyllde en annan effektivitet, vanligen föreslogs lösningar inom insatseffektivitet. Det gällde också mjuka effektivitetsvärden som delaktighet, medvetenhet, värdegemenskap. Resultatet visade att såväl cheferna som brandmännen rangordnade vad som är allra viktigast på exakt samma sätt men att förväntningar på andra var stereotypa.

Bland de perspektiv på effektivitet som stod i konflikt med varandra fanns tre huvudmotsättningar som också kunde relateras till motsättningar mellan organisationsrecepten” HRO och Lean som samexisterade i de studerade räddningstjänstförbunden och inte var kompatibla i alla sina delar. Motsättningarna gällde: Ambition om kostnadseffektivitet som ställdes mot ambition om säkerhet, behov av standardisering som ställdes mot behov av flexibilitet och ideal i form av avskalad effektivitet som ställdes mot behov av överkapacitet och redundans. Genom att kombinera Lean och HRO med ytterligare ett organisationsrecept: Agile produktion kan här motsättningarna minimeras. Det talar för vikten av att vara uppmärksam på vilka ideal och implicita värden som följer med de organisations och produktionsstrategier man använder sig av, och att kritiskt och medvetet välja produktionsekonomiska strategier som uppfyller de krav verksamheten ställer samt att vara beredd att modifiera och utveckla dem efter den egna verksamhetens behov.

In 2003, fire fighters in Hazelwood, Missouri were called to a traffic accident scene at Interstate 270. A man was stuck in his car and police were already on-site trying to assist him. When the fire department arrived, fire captain Wilson told the driver to position their vehicle in an adjoining lane, creating a closed-off work-space for the response effort. Immediately, a police officer tried to order the vehicle driver to move the fire engine. This order was revoked by Wilson, and in response to this, the police arrested the fire captain who was then removed from the scene (http://www.youtube.com/watch?v=DKzojYvXn20). Although this episode took place in the US, it serves to illustrate problems that appear to be ever-present in emergency response. Technology for emergency response has become very advanced, but efforts may still be inhibited by issues in interaction. How can collaboration between responding agencies be promoted at the incident site? How can they be assisted in situation assessment, planning, decision making and action? What technological and organizational support does this presuppose? These questions and many others will be explored in the present literature review.

Centre for Advanced Research in Emergency Response (CARER) is an interdisciplinary research environment jointly driven by Linköping University and the Swedish Civil Contingencies (MSB; Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap). This research environment carries out research and education around our society‟s ability to respond to everyday accidents as well as to large-scale crises.

The aim of this study was to perform a review of the literature on emergency response systems (ERS) and related fields, with regard to central theories, terms and definitions, mainly focusing on everyday accidents. The literature review also aimed to identify research gaps and to reveal important emerging features to further develop CARER related research.

This review will start by exploring concepts from cognitive science and systems theory that underpin much of the current research on emergency response systems. A number of interaction-related concepts will be presented and subsequently used to structure the following chapters. The chapter on central ERS features begins with a section on system architectures, which is followed by a more extensive section dealing with emergency response coordination, going from issues to requirements and existing solutions. Next, issues connected to information and communication will be presented. This section expands on some of the themes visited previously and also covers the subject of information systems resilience. The next section also relates to the subject of resilience and deals with other ways of handling uncertainty in emergency response. The final section on ERS features explores training and learning within this context. The following two chapters present research on the modelling, evaluation and design of emergency management systems, covering both methods and some examples. This is followed by a chapter summing up areas of possible future research that have been identified. A final chapter provides a more general summary.

Aktörer som kommer först till platsen för en olycka eller en nödsituation kan kallas för förstainsatsaktör. Aktörers medverkan, samverkan och koordination av aktiviteter i det inledande skedet av räddningsinsatser är ett mångfacetterat område under pågående utveckling i samhället. Vid vardagsolyckor är en central effektivitetsaspekt att vinna tid mellan utlarmning och insats. Därmed är den första responsen viktig för att effektivisera räddningsinsatser, både i fråga om utfall och resursanvändning. Syftet med den här studien är att beskriva hur området framställs i forskning och i praktiken. Detta görs genom en litteraturstudie där aktuell forskning och utveckling analyseras samt en intervjustudie där två icke-traditionella förstainsatsaktörers verksamheter behandlas. Slutsatserna ligger till grund för förslag till vidare forskning på området.

Litteraturstudien och intervjustudien genomförs fristående från varandra för att därefter sammanställas och jämföras med varandra. Litteraturstudien baseras på systematiska sökningar i forskningsdatabaser. Intervjustudien har genomförts med tre intervjuer angående två helt olika förstainsatsaktörers verksamhet utvalda just för att bidra med olika perspektiv på förstainsatser. Svenska Klätterförbundets (SKF) verksamhet inom räddning behandlas, liksom Larm Assistans Sverige AB:s samarbete med räddningstjänsten i Söderköping, där väktarbolaget lånar ut sin personal för att assistera vid larm, inom ramen för ett IVPR-avtal (I Väntan På Räddningstjänst).

Generellt i den internationella litteraturen avses yrkesmässiga responser av anställda i blåljusorganisationer när begreppen första responser och ”first responders” används. Flertalet studier är tekniskt eller medicinskt inriktade mot antingen användning av defibrillatorer eller teknisk utveckling och utvecklingen av systemstöd. Inom katastrofhantering vidgas det teoretiska perspektivet också mot andra former och andra uppdrag. Definitioner av förstainsatser och förstainsatsaktörer saknas i stort sett och det finns en mångfald av exempel, inom samtliga samhällssektorer på vad en förstainsats kan vara, vem som utför den, hur och varför. Mycket få studier antar något annat perspektiv än myndighetsperspektiv och få har begrundat det faktum att det finns välorganiserade och välutbildade aktörer som redan är aktiva inom räddning inom sina egna verksamheter som kan vara möjliga att utveckla eller koordinera. Vissa teoretiska perspektiv med vidhängande modeller dominerar både forskning och praktik på området. Det gäller systemmodeller med det rationella tekniska systemet som förebild, och modeller för produktionsstyrning i industri med företagande som förebild. Ramarna styr problemförståelsen. Nästan all problematisering och problemlösning framställs i termer av system- eller tekniklösningar oberoende av problemets art.

Både de studerade förstainsatsaktörerna har erfarenhet av medverkan vid räddning. För Klätterförbundet gäller det dels självräddning men också assistans vid räddning på hög höjd. Larm Assistans bedriver frivillig, avtalsspecificerad IVPR verksamhet, vilket innebär att väktare i bolaget har utrustats med enklare räddningsutrustning såsom brandsläckare och flytboj. De får sedan larm samtidigt som räddningstjänsten och kan åka och påbörja en insats om de är tillgängliga och i närheten av olyckan. Såväl Klätterförbundet som Larm Assistans är positiva till att kunna bidra i räddningsinsatser, men upplever att intresset ifrån räddningstjänster som de ännu inte har samarbete med är ganska svalt. Både organisationerna upplever också att de skulle kunna utvecklas i sina roller som förstainsatsaktörer, och då främst genom att utveckla lokala samarbeten grundade på samövning, personliga möten och gemensam förståelse. De ser inte något primärt behov av nya tekniska lösningar utan snarare av utvecklad användning av redan befintlig teknik och att som aktör utanför räddningssystemet kunna få tillgång till befintlig teknik. Egna förslag till utveckling gäller dels räddningskort och komplettering i SOS Alarms räddningsindex. Räddningstjänsten i Söderköping som tillsammans med Larm Assistans har utvecklat det lokala IVPR konceptet anser att detta skulle kunna vidgas till andra aktörer såsom hemtjänstpersonal och sotare.

Både teoretiskt och praktiskt grundade definitioner och gränsdragningar behövs för vad som är en förstainsats, var och hur den sker, och vem som är förstainsatsaktör. Sex olika dimensioner för klassificering föreslås. Ytterligare studier och utveckling behövs som använder och vidareutvecklar andra teoretiska perspektiv och modeller som mer betonar vikten av kontext och gemensam mening för exempelvis lokalt nätverksbyggande och organisering. Likaså behövs perspektiv och modeller för att fånga upp initiativ och engagemang, hämtade exempelvis från socialt entreprenörskap.