Syftet med den här boken är att presentera och reflektera över metoder som tillämpades inom ett forskningsprogram där funktionshinder och åldrande studerades1 och som var förlagt till Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande (NISAL) vid Linköpings universitet. Inom programmet tillämpades ett antal olika kvalitativa ansatser och metoder, inom ramen för varierande betingelser. Det är mot bakgrund av dessa metoderfarenheter som vi skrivit denna bok. Fokus är inte i första hand på vad vi kommit fram till genom våra studier utan hur vi gjort det och på de erfarenheter, möjligheter och utmaningar som olika metoder varit förknippade med. Våra diskussioner handlar också om vilka praktiska och metodologiska slutsatser som kan dras av våra erfarenheter och iakttagelser. Vi reflekterar över kvalitativa metoder, med exempel från frågor om urval, intervjumetoder, forskarrollen och teoriskapande.

Vad innebär det att leva ett långt liv och åldras med en fysisk eller intellektuell funktionsnedsättning som man haft i många år? Det var den övergripande frågan som studerades inom olika delstudier i det forskningsprogram inom vilket vi gjort våra erfarenheter och som belyses i bokens kapitel. Programmet tillämpade ett livsloppsperspektiv, vilket betyder att innebörden i funktionshinder och åldrande förstås och tolkas utifrån hela livets dynamik, och där åldrandet ses som en livslång process. Tidsbegreppet är centralt i denna ansats och det är ett mångdimensionellt begrepp där både individens tid och den historiska tiden tas i beaktande (Jeppsson Grassman 2008a; Jeppsson Grassman & Whitaker 2013). Det betyder också att vi i boken diskuterar livsloppet som metodologiskt verktyg, både dess möjligheter och svårigheter, med utgångspunkt från våra erfarenheter.

Idag finns det stort antal metodböcker som behandlar kvalitativa metoder (se till exempel Gubrium & Holstein 2002; Denzin & Lincoln 2011; Silverman 2011). Det kan vara fråga om allmänt inriktade handböcker, men numera inte så sällan också böcker som fokuserar på speciella discipliner inom samhällsvetenskap eller omvårdnadsforskning, etc. Det kan också handla om metodböcker, kapitel eller artiklar, som knyter an till speciella grupper och de metodfrågor som därigenom kan aktualiseras (se till exempel Nind 2008; Wenger 2002 ). Det har hittills inte funnits någon speciell metodbok inom just vårt studerade område. De perspektiv vi har tillämpat har hittills också varit ganska outforskade. Men ett lika viktigt argument är att de flesta metodböcker beskriver hur man gör och inte, som i vårt fall, betingelserna kring – möjligheterna och utmaningarna – och konsekvenserna av att använda olika metoder. För att ta del av forskning om de sistnämnda frågorna får man som regel gå till metodkapitel i avhandlingar, vilka ibland, men inte alltid, belyser de här frågorna. Det finns naturligtvis också vetenskapliga artiklar som tar upp metodologiska erfarenheter på olika sätt. Men här saknas ofta en mer övergripande bild.

Krävs det egentligen några speciella metoder för att studera funktionshinder och åldrande? Nej, det kan vara svårt att hävda. Men vårt område är förknippat med speciella betingelser, vilka får betydelse för den forskning man vill genomföra. Det handlar om ett etiskt känsligt område. Frågor som berör funktionshinder och livet för människor med funktionsnedsättningar är också påtagligt ”normativt impregnerat” när det gäller vilka perspektiv som anses vara politiskt korrekta för forskningen och beträffande vem som ”har rätt” att forska inom området överhuvudtaget. I flera av bokens kapitel reflekterar författarna över den här typen av frågor. Men ”det speciella” är inte vårt syfte i sig. Istället menar vi att vi, genom att belysa våra frågor och perspektiv mot bakgrund av vårt speciella område och dess betingelser och våra studerade grupper, illustrerar allmänna metodfrågor och deras praktiska implikationer. Det specifika kan ofta tydliggöra allmängiltiga mönster. Samtidigt – och det är viktigt att understryka – är de metodologiska frågor vi tar upp sådana som sällan diskuteras överhuvudtaget och de grupper som intervjuats kommer sällan till tals.

Boken riktar sig främst till högskolestudenter inom samhälls- och beteendevetenskap, liksom till omsorgsutbildningar och vårdvetenskap, mer specifikt i samband med metodutbildning och uppsatsskrivande. Men även doktorander och mer etablerade forskare hoppas och tror vi kan ha användning av våra metodologiska reflektioner. Vår bedömning är också att de erfarenheter som redovisas kan vara av praktisk nytta för yrkesverksamma inom områden som socialt arbete, vård och omsorg.

Uppfattningarna om vad det innebär att vara gammal och bo och leva på landsbygden varierar. Somliga ser bygder med gemenskap och starka nätverk - miljöer där äldre kan åldras väl. Andra ser bygder som avfolkas och blir allt glesare, orter som försvinner, samhällen som åldras - miljöer där äldre får växande svårigheter i sin vardag.

Forskningen har få svar på frågor om vad landsbygdens förändringar innebär för äldres och gamlas livsvillkor.

I boken redovisas en undersökning av hur de äldre själva upplever sin vardag. Den är gjord i Valdemarsvik, Ydre och Åtvidaberg, tre mindre kommuner i södra Östergötland. Undersökningen har resulterat i ett omfattande och delvis unikt material 718 personer har besvarat frågor om bl.a. boende, service, bilkörning, umgänge med grannar och vänner, familjeförhållanden, hjälp och stöd som man får eller ger till andra och hur man ser på att vara gammal och leva på landsbygden eller i en mindre ort. Många har förutom att svara på frågorna lämnat kommentarer och synpunkter. Dessa handlar om allt från aktiviteter man ägnar sig åt till hälsans avgörande betydelse, ensamheten, platstillhörigheten och närheten till naturen.

Landsbygden som miljö för människors liv och leverne har under senare tid tilldragit sig allt större intresse hos verksamma forskare i Norden. Inom en rad discipliner och forskningsmiljöer ställs frågor om på vilka sätt landsbygden och förutsättningarna att leva där påverkas av samtida samhällsförändringar. Internationalisering, migration, ökad turism, förändrade rörelsemönster, accelererande urbanisering, snabb teknisk utveckling och värderingsförskjutningar är exempel på företeelser som kastar om förutsättningarna för hur ett samhälle kan byggas och utvecklas. Ambitionen i föreliggande kunskapsöversikt är att spegla den bredd som nordisk forskning om landsbygd rymmer och synliggöra inom vilka vetenskapliga miljöer som landsbygd studeras, vilka ingångar till ämnet som finns och vilka forskare som ägnar sig åt fältet.

Mot bakgrund av en helhetsorientering på fältet är det för Nisals verksamhet av särskilt intresse att nå ökad förståelse för vad det innebär att leva som äldre och att åldras i mindre samhällen och på landsorter. Här har bilderna av livet som äldre på landsbygden ofta varit tydliga, men motstridiga. Somliga skildrar en landsbygd som avfolkas med övergivna hus, tomma lokaler, förfallna bygdegårdar och stagnerande ekonomier - företeelser som anses lämna landsbygden både ansatt och utsatt. Kvar blir äldre landsbygdsbor som får allt längre till service, allt mindre kontakter med yngre  generationer och som bor ensamma i sina hus och gårdar. Andra berättar om för landsbygden traditionella och unika värden - starka sociala nätverk förankrade i den närhet mellan människor som ett glest boende ofta kräver och ett nyskapande eller bevarande av gamla näringar som bär och när en livskraft och kulturell identitet som anses rymma både flexibilitet och handlingsberedskap. Man ser äldre som har relationer till sina grannar och ett socialt skyddsnät som gör deras ålderdom tryggare. En behållning med att sammanställa nordisk landsbygdsforskning är här att den variation av ingångar till fältet som forskningen rymmer bryter ner förenklade eller stereotypa bilder av landsbygden, samtidigt som enskilda projekt ger pusselbitar till en mer nyanserad och flerdimensionell förståelse av platsens betydelse för människors livsvillkor under olika förhållanden och i olika skeden av livet.

Till grund för översikten ligger en kartläggning av forskningsprojekt om landsbygden som är genomförda eller pågår på olika håll i Norden under tidsperioden 2000-2013. Denna kartläggning återfinns som en bilaga. Själva syftet med kunskapsöversikten är tvådelat. För det första att ge Nisal och institutets forskare en orientering inom fältet samt bakgrundsmaterial för att identifiera inom vilka områden ett äldreperspektiv kan bidra till kunskapsbildningen om landsbygden. För det andra är översikten tänkt att ligga till grund för etablerandet av ett nordiskt nätverk av forskare som intresserar sig för landsbygdsfrågor. En grundläggande tanke är att kunskapsbildningen inom fältet gynnas av erfarenhetsutbyte och samverkan över såväl disciplinära som nationella gränser.

Föreliggande rapport handlar om den äldre befolkningen i Sverige, dess bosättningsmönster, flyttningar och motiv till att flytta eller att bo kvar. Studien är dels baserad på statistik från databasen Geosweden dels på resultat från ett större intervjumaterial omfattande 74 hushåll som inbegriper boende i olika åldrar, upplåtelseformer och med olika ekonomiska ramar.

Analysen av bosättningsmönster och flyttning bland dem som var 65 år och äldre år 1990 respektive år 2000 uppvisar både en stabilitet och en dynamik över tiden. Stabiliteten består i att flertalet inte flyttar och att det fortsatt är en hög andel som bor i ägt småhus, även högt upp i åren. Dynamiken består i de effekter som flyttningen har för den grupp som flyttar. Det är effekter som har stor betydelse för dem som flyttar men marginella effekter för ålderskohorterna totalt.

Drygt 1,5 miljoner individer i varje ålderskohort har följts över tio respektive åtta år. Skillnader och likheter i både flyttningsbeteende och bosättningsmönster i tre olika åldersgrupper: 65-69 år, 70-79 år och 80+ år har analyserats. Fokus är på ålder och demografiska förändringar som faktorer som kan bidra till att förklara både flyttningsbenägenheten i sig och mellan vilka typer av bostäder flyttningen sker.

Den demografiska profilen i de två ålderskohorterna är ungefär densamma, dock är det relativt sett fler i ålderskohorten 65+ år 2000 som är födda utanför Sverige, fler som är skilda respektive har en ATP-pension. Det är också relativt sett fler som är 80+ år i ålderskohorten 65+ år 2000. Demografiska förändringar som är kända i samhället i stort, såsom en stigande andel personer född i ett annat land och en ökad skilsmässofrekvens framträder även bland de äldre, och dessutom som förändringar över en relativt kort tidsperiod.

Bosättningsmönstret har undersökts efter typ av bostad definierad som småhus med äganderätt, bostadsrätt, privat hyresrätt och allmännyttig hyresrätt. År 1990 var det 41,8 procent av samtliga i åldern 65+ år som bodde i ett ägt småhus. Fördelningen på övriga typer av bostäder var relativt jämn. År 2000 var det fortsatt 38,7 procent i denna kohort som bodde i ett ägt småhus. En motsvarande analys av ålderskohorten 65+ år, år 2000 visar att 46,7 procent bodde i ägt småhus, år 2008 var det fortsatt 42,1 procent. De förändringar som sker i bosättningsmönstret i övrigt mellan de två ålders-kohorterna är en högre andel i bostadsrätt och en motsvarande lägre andel i hyresrätt. De senare förändringarna rör sig om tre procentenheter.

Bosättningsmönstret varierar över tid, men än mer mellan olika åldersgrupper. Andelen i ägd bostad sjunker med stigande ålder och skillnaderna mellan åldersgrupperna i de båda ålderskohorterna minskar med stigande ålder. Det skiljer närmare tio procentenheter i andelen i den yngsta åldersgruppen som bodde i ägt småhus år 1990 respektive år 2000, medan skillnaderna mellan övriga åldersgrupper är betydligt mindre. Vi pekar här på betydande kohorteffekter.

Flyttningsbenägenheten är lägre i ålderskohorten 65+ år, år 2000 jämfört med i ålderskohorten 65+ år 1990, en förändring som gäller såväl totalt som för de enskilda åldersgrupperna. Sambandet mellan demografiska förändringar och benägenheten att flytta har undersökts. Här återfinns förvän-tade samband såsom att en skilsmässa genererar en flyttning för åtminstone den ena parten samt en relativt sett högre flyttningsbenägenhet bland dem som blir änkor/änklingar. Stabilitet minskar sannolikheten för att flytta. Det gäller särskilt bland dem som är gifta. Ny familjebildning bland äldre leder inte alltid till att parterna flyttar samman, utan samlivet blir istället ”Living apart together”.

Den andel som flyttar under de två femårsperioderna var 27,6 procent respektive 23,2 procent. Flyttningsbenägenheten minskade totalt, inom samtliga åldersgrupper och även inom samtliga typer av bostäder. Men även om bosättningsmönstret i hela gruppen 65+ år var stabilt under såväl 1990-talet som 2000-talet var det stora förändringar bland dem som flyttade, andelen individer i småhus med äganderätt minskade betydligt. I de grupper som flyttade under perioden 1990-1995 minskade andelen från 41,6 procent till 26,8 procent och under perioden 1996-2000 från 40,9 procent till 14,1 procent. Ökningen skedde framför allt i hyresrätt. Bland dem som flyttade under perioden 2001-2005 minskade andelen i ägt småhus från 53,3 procent till 13,1 procent och under perioden 2006-2008 (kort tidsperiod) från 49,0 procent till 10,8 procent. Ökningen skedde i övriga upplåtelseformer, men särskilt i allmännyttig hyresrätt.

Småhuset är den vanligaste typen av bostad men bostadsrätten och hyresrätten får en allt större betydelse med stigande ålder och förändringar i hushållet. Den ägda bostaden, förutsätter på samma sätt som för yngre åldersgrupper stabila förhållanden. Studien visar på signifikanta samband mellan demografiska förändringar och sannolikheten för att flytta men också på att det finns komplexa samband mellan flyttningsbenägenhet och typ av bostad, främst den ägda bostaden som både ökar sannolikheten för att flytta, men över tid också minskar densamma.

Sannolikt kommer äldres boende i huvudsak inte att se så mycket annorlunda ut i framtiden mot vad det gör idag, dvs de flesta bor kvar i sina bostäder och de äldsta flyttar när de har behov av att an-passa sitt boende till en försämrad hälsa. Utifrån intervjuerna kan vi dock förvänta oss en något ökad rörlighet bland äldre och en större beredskap bland äldre att själva se om sin situation som äldre. När de ges möjlighet, i form av ett varierat bostadsutbud, flyttar flera äldre till ett mera anpassat boende. Det ökade utbudet av bostadsalternativ liksom intervjuerna understryker detta. En flytt till ett mer anpassat boende skulle på sikt kunna underlätta för t ex vård- och omsorgsgivare. Flera av de äldre hänvisar dock till att de inte vet hur de kommer att agera när de blir äldre, kanske kommer de att dröja sig kvar i sina bostäder trots att de nu säger att de tänker anpassa sitt boende, att den tröga rörligheten följer med åldrandet. Några av de intervjuade kände också en stark bundenhet såväl till bostaden som till den omgivande miljön och var därmed inte intresserade av att flytta.

Intervjuerna visar att boendekostnaderna påverkar äldres val av boende. De som bor i villa sedan många år tillbaka har ofta låga boendekostnader, 2000-4000 kronor i månaden, en bidragande orsak till att många äldre bor kvar, även om det erbjuds attraktiva alternativ på bostadsmarknaden. Skillnaden i månadskostnad mellan det man har och det man får är alltför stor. En grupp äldre anser sig inte ha råd till ett annat boende, särskilt de som bor i bostäder med låg hyra. En utmaning för bostadsmarknadens aktörer är att skapa boenden som passar även för den gruppen som har samma behov av ett bra boende som äldre med bättre ekonomi. Information om hur man kan beräkna sina boendekostnader kan vara behjälplig då en del äldre utgår från att de inte har råd med vissa boende-alternativ, trots att det är många som inte utnyttjar sin rätt till bostadsbidrag.

Många äldre har inte varit aktiva på bostadsmarknaden på många år och saknar kunskap om boende-alternativ. För äldre som bor i bostäder där de har svårt att klara sig själva och upplever sin situation som besvärlig kan riktad information om alternativ på bostadsmarknaden öka den kunskapen.

Trygghetsboendet är ett alternativ för äldre som känner sig oroliga, ensamma eller isolerade i sitt boende. I boendet finns personal på dagtid och larmfunktion under övriga tider på dygnet. Då det särskilda boendet i allt större utsträckning riktar sig till dem med stora vård- och omsorgsbehov, ofta multisjuka och med demenssjukdom, erbjuder trygghetsboendet ett alternativ för äldre vars omsorgsbehov är av en annan karaktär, t ex för att man är ensam i sitt boende eller sjuklig. Trygghetsboendet såsom det fungerar för de intervjuade i den här studien bidrar till en ökad social gemenskap och en minskad oro. Boendet utgör en trygghet även för anhöriga som vet att hjälp finns att få vid behov.

Intervjuerna visar också att det finns en medvetenhet bland äldre om att man kan behöva hjälpa varandra. Boendesituationen eller boendemiljön kan underlätta eller försvåra den typen av hjälp. I intervjuerna var det de som bodde på landsbygden som tydligast gav uttryck för att de kände sig trygga med att man grannar sinsemellan hjälps åt även om hjälpen förekom även i stadsmiljöer. På landsbygden kände man sig även tryggare med den formella omsorg man eventuellt kan komma att behöva. Man hade en större kännedom om hur hemtjänsten fungerar, genom personlig erfarenhet av arbete eller av att föräldrar hade haft hemtjänst och var nöjda med hur den fungerar. Likaså visste man vilka särskilda boenden som skulle kunna bli aktuella och även här hade man en stor tillit till att dessa fungerar bra och man kände också till personalen. Denna tillit gör också att man inte känner sig tvingad att se om sin boendesituation, man vet att den dag man inte längre klarar sig på egen hand får man hjälp från en fungerande hemtjänst eller får flytta till ett omtyckt särskilt boende.

Bostadsrätten har över tid stärkt sin roll. Möjligen kan detta förklaras av att allt fler äldre är vana vid ägande liksom att de lägger en stor vikt vid att bo i en miljö med stabila grannar. På så sätt har även seniorboendet fått en ökad betydelse. Den insats i boendet som krävs för tillgång till en bostadsrätt och den åldersgräns som förutsätter inflyttning i seniorboende, ses av en del som en garant för att grannarna är stabila. Många av de äldre bor fortsatt i småhus och det faktum att många bor billigt i sina hus kommer att påverka deras bostadskonsumtion även i framtiden, om än det finns en vilja att anpassa sitt boende och slippa underhåll och ansvar. Tillgång till bostadsanpassning och service i det befintliga boendet påverkar möjligheten att bo kvar. För de allra äldsta får hyresrätten en större betydelse. Detta, och det faktum att de sedan bor kvar och i många fall uppnår en hög ålder i dessa ställer högre krav dels på bostadens utformning men även på den hjälp och service man behöver i bostaden. Hyresvärden kan bli en allt viktigare aktör. Det krävs en lyhördhet inför de äldres preferenser och möjligheter och hur dessa varierar över tid. De äldre utgör en heterogen grupp åldersmässigt, ekonomiskt och socialt och har därmed olika förutsättningar. Att kunna erbjuda framtidens äldre ett bra boende i olika geografiska områden, i stora såväl som små kommuner, ställer krav på bostadsmarknadens aktörer att samarbeta kring att hitta boendeformer som passar den lokala bostadsmarknaden, trygghetsboenden är exempel på sådant samarbete.

Vad gör en utlandsförsamling och vilken är dess roll och betydelse i en tid av ökande globalisering? Det är frågor som diskuteras i denna rapport. Vi lever i värld med ökat resande och förändrade migrationsmönster. Det blir allt vanligare också att äldre människor, till exempel nordeuropeiska pensionärer, flyttar till varmare länder permanent eller tillfälligt. Människor blir alltmer gränslösa. Det innebär dock inte att deras behov av sammanhang, relationer och omsorg upphör. Det har varit en utgångspunkt för det projekt om utlandskyrkan på vars resultat den här rapporten bygger.

De svenska utlandsförsamlingarna finns utspridda i olika delar av världen. De skiljer sig åt i storlek och till sin karaktär, liksom i viss utsträckning när det gäller typen av besökare. Ändå har de stora likheter och många gemensamma drag visar resultaten. Det svenska språket står i centrum, det är svenskarna som är målgrupperna, och för dem fungerar utlandskyrkan som en tillflyktsort och som en hemvist i ett främmande land. Bilden av församlingarnas religiösa roll framstår som intressant men mångtydig och ganska motsägelsefull.

Vad gör en utlandsförsamling och vilken är dess roll och betydelse i en tid av ökande globalisering? Det är frågor som diskuteras i denna rapport. Vi lever i värld med ökat resande och förändrade migrationsmönster. Det blir allt vanligare också att äldre människor, till exempel nordeuropeiska pensionärer, flyttar till varmare länder permanent eller tillfälligt. Människor blir alltmer gränslösa. Det innebär dock inte att deras behov av sammanhang, relationer och omsorg upphör. Det har varit en utgångspunkt för det projekt om utlandskyrkan på vars resultat den här rapporten bygger.

De svenska utlandsförsamlingarna finns utspridda i olika delar av världen. De skiljer sig åt i storlek och till sin karaktär, liksom i viss utsträckning när det gäller typen av besökare. Ändå har de stora likheter och många gemensamma drag visar resultaten. Det svenska språket står i centrum, det är svenskarna som är målgrupperna, och för dem fungerar utlandskyrkan som en tillflyktsort och som en hemvist i ett främmande land. Bilden av församlingarnas religiösa roll framstår som intressant men mångtydig och ganska motsägelsefull.

Föreliggande skrift baserar sig på intervjuer med 21 personer bosatta i stadsdelen Ljura i Norrköping om hur det är att leva och bo i en urban miljö och hur de ser på sitt boende i förhållande till sitt åldrande. Intervjuerna gjordes år 2007. De som intervjuats är mellan 55 och 74 år gamla. De, som många andra blivande äldre och äldre, bor i hyreslägenhet. Deras liv och livsvillkor är betydelsefulla att belysa, likaså hur de ser på sitt framtida boende.

De intervjuade utgör givetvis inte någon homogen kategori. De finns inom ett relativt stort åldersspann och de har skilda bakgrunder. Deras livsvillkor och levnadsförhållanden varierar. Deras berättelse kan inte generaliseras till att gälla alla kommande äldre och äldre personer i Ljura eller annorstädes.

Bostadsbolaget Hyresbostäder tillhandahöll forskargruppen vid Nisal (Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande) vid Linköpings universitet en lista på de hyresgäster som var över 55 år gamla. Urvalet gjordes så att studien skulle omfatta ungefär lika många kvinnor som män. Av de intervjuade är 12 kvinnor och 9 män. I urvalsprocessen togs även hänsyn till att det skulle bli en någorlunda jämn åldersspridning. Många uppringda avböjde att medverka i intervjustudien och några av dem som först tackade ja drog sig ur av olika anledningar. Fem intervjuade är mellan 55 och 59 år gamla, två mellan 60 och 64 år, nio mellan 65 och 69 år och fem mellan 70 och 74 år.

Intervjuerna var byggda kring ett antal teman: Demografisk bakgrund, historisk boendekarriär, område där man bor för närvarande, tankar om åldrande och om framtidens boende. Som nämnts varierar de intervjuades bakgrund, livsvillkor och levnadsförhållanden. Det finns dock en del likheter dem emellan. De lever och åldras i en urban miljö och de bor i hyreslägenheter. De har relativt låg utbildning som för det mesta omfattar endast folkskola. De allra flesta har arbetat inom arbetaryrken. Deras ekonomiska resurser är relativt små. Ytterligare en likhet gäller deras boendekarriär. Den övervägande majoriteten har enbart bott i hyreslägenheter och de har inte planer på att byta till en annan upplåtelseform i framtiden.

De intervjuade kommer således från förhållandevis knappa förhållanden och deras berättelser om sina boendekarriärer ger inblickar i hur dåliga boendeförhållanden kunde vara så sent som på 1960-talet för en del av befolkningen i Sverige. Flytt till en modern lägenhet som var utrustad med bekvämligheter i områden som Ljura beskrivs som ”att komma till paradiset”. De flyttningar de har gjort genom livsloppet är förknippade med specifika händelser som giftermål och tillökning i familjen, skilsmässa och dödsfall.

Livet i urbana miljöer som Ljura kännetecknas av en kombination av fysisk närhet till andra människor i grannskapet och frånvaro av nära sociala kontakter med grannar. De flesta intervjuades relationer med sina grannar kan definieras som tunna band (Henning & Löfgren, 2002). Att hälsa på sina grannar och byta några ord med dem är ett exempel på sådana band. De är mycket värdefulla för grannsämjan och de bidrar till att man känner gemenskap, trygghet och tillit till sina grannar. En del har erfarenheter av störande grannar, vilket minskar trivseln i grannskapet. Men livet inklusive social samvaro med andra utspelar sig inte enbart i Ljura. De intervjuades sociala nätverk bestående av familjemedlemmar och släktingar, vänner och gamla arbetskamrater sträcker sig utanför Ljuras gränser, de finns i det övriga Norrköping, men också ute i landet och i vissa fall i andra länder.

Studien visar att de allra flesta intervjuade trivs mycket bra i Ljura. Stadsdelen har många goda egenskaper; närhet till Norrköpings centrum och till stora köpcentra, grönska och den stora Ljuraparken. Ytterligare en egenskap som omnämns är lugnet. Flera menar dock att Ljura numera är nedgånget och att det har blivit oroligare och tryggare i området jämfört hur det var tidigare. En del intervjuade avstår på grund av känsla av otrygghet från att röra sig ute på kvällar och nätter, både i Ljura och i det övriga Norrköping. Ljura är inte enbart byggnader, vägar, stigar och parker. Ljura som plats skapas när de som bor där upplever den, tolkar intryck av det som finns där och berörs känslomässigt. Den skapas av människors närvaro och aktivitet. Ljura är förknippat med minnen och erfarenheter.

Av studien framgår också att de allra flesta intervjuade inte funderar särskilt mycket på åldrandet och dess konsekvenser vad gäller deras boende. De trivs med sina lägenheter och vill gärna bo kvar. Flyttbenägenheten är med andra ord låg även om några nyligen har flyttat eller är i färd med att göra det. Flera intervjuade menar att det finns ett par faktorer som kan leda till att de måste flytta. Den ena är att de flesta husen har besvärliga trappor och saknar hiss. De tror att de förr eller senare måste flytta till ett hus med hiss. Den andra är  hushållsekonomin. Några funderar på att flytta till en billigare lägenhet på grund av att de hyser farhågor för att hyrorna kommer att höjas. De anser att deras ekonomi saknar marginaler för hyreshöjningar.

Sverige har det gjorts få studier av vad det innebär att åldras på landsbygden. Den övervägande majoriteten av forskningen om äldre människor och deras livsvillkor produceras med empiriskt material, såväl som frågeställningar, som tar sin utgångspunkt i de förutsättningar som det urbana livet ger. Det urbana fungerar normerande och livet på landsbygden uppfattas ofta i termer av vad som saknas där i förhållande till livet i staden. Kunskapsutvecklingen om livet i glesbygd har därmed kommit att hamna i skymundan (SOU 2006:106). Denna studie är ett bidrag till forskningen om att åldras på landsbygden och i fokus är livet och livsvillkoren för äldre ensamstående män utan barn utifrån ett genusperspektiv. För studien har elva ensamstående barnlösa män på landsbygden intervjuats.

Intresset för att arbeta med hund i äldreomsorg har vaknat i Sverige. Rapporten visar att möjligheterna är många att utveckla olika former av rehabiliterande verksamhet för äldre med vårdhund. De två särskilda boendena som står i centrum för utvärderingen, Årstagården och Balder, båda i Uppsala, har funnit olika vägar i det arbetet även om deras utgångspunkter i hög grad var lika vid starten.

Ljura i Norrköping är en tidstypisk 1950-talsstadsdel. Hyresbostäder byggde den nya tidens stad och lägenheter, en dröm för dåtidens barnfamiljer. Många liknande stadsdelar finns i andra svenska mellanstora och stora städer. Men Ljura är unikt, bl.a. genom att Ljura under sin tidiga historia så tydligt representerar övergången från Fattigsveriges eländiga stadskvarter till Folkhemmets närförorter. Under stadsdelens fortsatta utveckling återspeglar Ljura Välfärdssamhällets dynamik, dess löften, men också dess problem. Det är denna sammansatta verklighet då och nu som undersöks - Fallet det stabila men skiftande Ljura.

Den centrala frågan är hur boendet har formats av stadsdelens fysiska utformning, dess läge i staden och sociala dynamik. Äldre och gamla människor är i centrum för diskussionen. Det handlar om de olika generationer av äldre som har levt i Ljuras hus och kvarter under lång tid. 

Föreliggande rapport baserar sig på en intervjustudie i Ydre kommun i Östergötland av hur det är att bo, åldras och leva på landsbygden. Studiens syfte är att få djupare förståelse för enskilda individers tankar, erfarenheter och upplevelser. I fokus finns personer som är mellan 55 år och 74 år gamla. Det finns stereotypa föreställningar om att alla människor erfar åldrandet på samma sätt och att de har liknande behov, önskningar och förutsättningar. I själva verket finns det många sätt att åldras. Åldrandets villkor är olika och varje individ har sina egna unika erfarenheter och upplevelser (Snellman, 2009). Ingen ålderskategori är homogen vad gäller till exempel klasstillhörighet, ekonomiska förutsättningar, livsform och hälsa, eller sexuell läggning, religiös och etnisk tillhörighet. Också boendeformer varierar, så även boendemiljöer, en del lever och åldras i urbana miljöer och en del i rurala miljöer. För att öka förståelsen för de olika åldrandena är det nödvändigt att studera den plats där människor lever och åldras samt deras relation till dessa platser (Chapman & Peace, 2008). Rapporten utgör ett bidrag till diskussionen om äldres boendeförhållanden och boendebehov ur landsbygdsperspektiv.

Finns det några avgörande skillnader mellan att leva som äldre på landsbygden jämfört med i en stad? Vad innebär det att stora delar av landsbygden avfolkas och att en växande andel av de som bor kvar är just äldre? Vad betyder de värden som förknippas med landsbygden – närhet till naturen, väl fungerande sociala nätverk, förankring i bygden för äldres livskvalitet i en tid med ökad rörlighet och nya kommunikationsformer? Hur kan boende och omsorg för äldre utformas i befolkningsmässigt glesa samhällen? I ett forskningsprojekt undersöker vi hur äldre som lever på landsbygden ser på sitt eget och andras åldrande med en liten landsbygdskommun i Östergötland – Ydre - som exempel. En av våra utgångspunkter är att det finns en stor variation i sättet att leva och därmed i att åldras. I denna första rapport från projektet BÅLL ges en introducerande bild av Ydre som kommun, av de äldres boende och av den forskningslitteratur som finns om att åldras på landsbygden.

denna antologi ingår elva essäer som ur olika perspektiv behandlar äldre och gamlas boende. De är skrivna i en forskarutbildningskurs vid Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskarskolan i äldre, åldrande och omsorg. Red. Abramsson, M., Hagberg, J-E., Lukkarinen Kvist, M. och Nord, C. Linköpings Universitet.

denna antologi ingår elva essäer som ur olika perspektiv behandlar äldre och gamlas boende. De är skrivna i en forskarutbildningskurs vid Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskarskolan i äldre, åldrande och omsorg. Red. Abramsson, M., Hagberg, J-E., Lukkarinen Kvist, M. och Nord, C. Linköpings Universitet.

Höstterminen 2009 genomförde vi en forskarutbildningskurs om äldres boende. Kursens huvudsyfte var att kritiskt behandla den mycket varierande forskning om hem, boende, grannskap och åldrandets villkor som pågår. Kursens nav var diskutera och pröva teorier och metoder som innebär att sociala och kulturella förhållande studeras i relation till den fysiska miljöns utformning.

Uppgiften att studera äldres boende och boendet under åldrandet är närmast outtömlig. Så mycket av livet utspelas och avgörs av var och hur man bor. Bostaden är ett rum för livet som för de flesta ökar i betydelse när man blir gammal. Man tillbringar mer tid i bostaden. Bostadens utformning kan underlätta eller försvåra vardagslivet. Att bli gammal betyder också att förändra sitt förhållningssätt till hemmet och det grannskap där hemmet finns.

Det säger sig självt att det finns mycket stora variationer mellan olika äldre människors boende – beroende på ålder, livslopp och boendekarriär, sociala förhållanden, ekonomiska resurser, intressen och behov av vardaglig hjälp och stöd. Variationen är lika stor bland de äldre som i andra åldersgrupper, kanske till och med större eftersom det utöver de vanliga bostadsformerna också finns alternativ som är särskilt avsedda för äldre - seniorlägenheter, livsstilsboenden, trygghetsboenden och särskilda boenden.

Sedan ett femtontal år har det vuxit fram en bostadsmarknad som speciellt vänder sig till äldre eller personer som vill utforma sitt boende så att de passar det liv de vill leva. Man kan se detta som ett sätt för bostadsmarknadens aktörer att möta att antalet äldre blir fler och att detta förhållande kommer att påverka deras verksamhet i en rad avseenden. Forskning om hur de nya boendena utvecklas över tid är betydelsefull. Kommer boende i seniorhus att göra åldrandet mer meningsfullt och bidra till att de som bor där kan utveckla det civila samhället? Eller kommer seniorhusen att förstärka klyftorna mellan olika äldre och avskilja vissa från det omgivande samhället?

Kursen hade tre teman: Stadsdelen och orten som rum för det lokala livet, det särskilda boendet som rum för hemliv, vård och omsorg samt generation, boende och flyttmönster. Undervisningen och arbetet i kursen byggdes upp av flera delar. En del bestod av föreläsningar och seminarier som syftade till att ge en översikt av den teoretiska litteraturen som behandlar rumsliga fenomen. En del av kursen behandlade hur boendet för äldre har utvecklats och kan komma att utvecklas i förhållande till bostads- och äldrepolitik. En tredje del syftade till att knyta det teoretiska innehållet till praktiken. Tre fältbesök genomfördes i olika bostadsmiljöer för äldre: ett hyreshusområde i Norrköping, ett nytt seniorbonde och ett nyöppnat särskilt boende. En del av kursens bestod av deltagarnas egna arbeten. Kanske var denna del den viktigaste. Var och en skrev en essä om en fråga som engagerade särskilt. I de flesta fall handlade det om att knyta sitt eget pågående avhandlingsarbete eller sin yrkespraktik till en specifik frågeställning inom kursens ram.

Essäerna kom att handla om en rad olika aspekter av äldres boende. Några tog upp analytiska och teorigenererade frågor som kunde kopplas till bl.a. fältbesöken, några utnyttjade empiri som man samlat i andra sammanhang, några diskuterade äldres boende och omsorg i specifika geografiska eller sociala kontexter. Essäerna behandlar frågor av stor relevans, i flera fall på ett oväntat och idérikt sätt. Därför har vi samlat några av kursens essäer i denna kursantologi.

Lärare på kursen var Marianne Abramsson, Jan-Erik Hagberg, Mirjaliisa Lukkarinen Kvist och Catharina Nord, alla från NISAL samt Chris Phillipson från Keele University.