En arkitekt betraktar inte sällan sitt hem som en experimentverkstad, en möjlighet att i full skala omsätta sina egna idéer kring arkitektur och boende, utan att behöva kompromissa med en beställare. Det finns en rad rikt illustrerade s.k. coffee table-böcker som visar upp ansedda arkitekters hem, men anmärkningsvärt lite forskning kring detta ur ett kritiskt eller teoretiskt perspektiv. I den här artikeln belyser arkitekturhistoriker Anna Ingemark hur en av modernismens mest inflytelserika arkitekter, Le Corbusier, själv valde att iscensätta sitt liv. Genom att se närmare på ett par av hans egenritade bostäder får man en inblick i en mer personlig sfär – långt ifrån de grandiosa projekt eller radikala visioner han lanserade – och vilka drömmar han kom att förverkliga. De bärande exemplen är våningen på Rue Nungusser-et-Coli i Paris från 1934 samt fritidshuset Le Cabanon på Riverian som uppfördes 1952. I Le Corbusiers fall finns det dessutom ett unikt material i form av egna utsagor, vilka bidrar till förståelsen för hans uppfattning om hem och boende. Ingemark tar avstamp i följande frågor: Hur ser relationen ut mellan den arkitektursyn Le Corbusier förespråkade och utformningen av det egna boendet? Hur kom hans idéer till uttryck visuellt och materiellt? Vilka kvaliteter var i fokus? Och vad fyllde hans hem för funktion – var det en kreativ fristad, en fullskalig modell av modernismens idealbostad eller en iscensättning av en radikal arkitekts persona?

Ett byggnadsverk kan omedelbart kommunicera något till betraktaren eller brukaren –genom sitt uttryck, sin funktion och placering – men är dessutom en del av ett större sammanhang. Det är nästintill omöjligt att beskriva arkitektur utan att samtidigt ägna sig åt någon form av kontextualisering. En byggnads betydelse framträder inte sällan i sin kontext – vilken kan bestå av såväl stadsbilden som en historisk epok eller en arkitekturteoretisk ram. Man kan prata om en platsbunden kontext respektive diskursiv kontext, där den förstnämnda utgår från den fysiska miljön och den sistnämnda snarare kan kopplas till tankar och ideal. Tolkningen varierar och tyngdpunkten i en studie förskjuts, beroende på vilken eller vilka kontexter vi väljer att placera in objekten i. Kapitlet visar hur kontexten påverkar tolkningen, men tydliggör även hur man kan utföra en arkitekturanalys, med utgångspunkt i Bauhausskolans arkitektur i Dessau, ritad av Walter Gropius år 1925.

In this article the author highlights the discourseon the ideal home by a close reading of twohistorically important treatises, namely De architecturalibri decem (c. 25 BC) by Vitruvius andDe re aedificatoria (1452) by Leon Battista Alberti.Attention is made to focus on these authors’ideas concerning the design of house and home.Three overarching themes — aesthetic, functionand environmental psychology — crystallise outand are discussed in relation to thoughts propoundedby other theorists, above all in the 19thand 20th centuries. This article, then, is a historicalretrospect and a theoretical discussion, ofpresent-day relevance, concerning the theory ofarchitecture. The discourse on domestic architecturehas centred round both quantifiable and unquantifiablequalities, but Vitruvius’ classic triadof durability, utility and beauty (firmitas, utilitas,venustas) appears fundamental. Other aspects,however, such as the vital interaction betweenman and environment, appear to possess a validitytranscending time and space.

Den tredimensionella brukskonsten arkitektur har sedan tusentals år uttryckts verbalt och visuellt i olika forum och i en varierande kontext. Så småningom uppstår ett offentligt samtal om arkitektur i media. Flera, mer eller mindre parallella, skeenden och föregångsgestalter förefaller ha format arkitekturkritiken som en egen textgenre och influerat den kritik som idag förekommer i facktidskrifter och på dagstidningarnas kultursidor.[i] Under arbetet med min doktorsavhandling uppenbarade sig stora kunskapsluckor, inte minst när det gäller arkitekturkritikens uppkomst, vilket har föranlett mig att åtminstone skissera upp några tendenser.

[i] Anna Ingemark Milos, Stockholms stadsbibliotek och Moderna museet – En analys av arkitekturkritik i svensk press, Diss. Lunds universitet, Sekel bokförlag, Lund 2010. Artikeln är delvis baserad på avsnittet ”Arkitekturkritiken formas som genre” i avhandlingens inledning (s. 16-25). Min definition på arkitekturkritik lyder: arkitekturkritik är ett professionellt förhållningssätt till arkitektur som manifesteras dels som verksamhet, dels som ett konkret uttryck i tal och skrift inom ramen för ett offentligt samtal.

In English In this dissertation, The Public Library and the Museum of Modern Art in Stockholm – A Study of Architectural Criticism in the Swedish Press, the textual genre of architectural criticism is discussed from different perspectives. The principal aim is to illuminate, through a close reading of a sample of articles, how professional critics discursively and rhetorically communicate their idea of architecture and architectural quality. My case studies consist of a selection of the critical reception in the press of Stockholm Public Library (Gunnar Asplund 1928 and the competition for an extension 2007-2008) and the Museum of Modern Art (Rafael Moneo 1998). After a briefly sketched history of architectural criticism and a survey of the critique in swedish press I give an account of a method of approaching the critical articles within the framework of a case study concerning textual analysis. My close reading, where both form and contents are in focus, has its starting point in the methods of critique (normative, interpretive and descriptive) and critical elements (description, interpretation, evaluation and contextualization) respectively. In addition I am using a variant of discourse analysis and a simplified form of rhetorical analysis. This eclectic method is above all applied to my empirical material in the vertical analysis, where I am scrutinizing every single article starting from my questions at issue. The horizontal analysis – based on all texts in the case study – consists of an all-embracing, thematic treatment as well as a reflection on the authors’ use of language and rhetoric. My conclusion from the close reading is that the assessments themselves, which primarily touch upon aestethic and spatial qualities, are often expressed implicitly (for example by means of metaphors or rhetorical questions) and normatively (for example by means of comparisons with canonized buildings). My impression is that architectural critique as a phenomenon, is characterized by three different intentions: to assess architectonic quality, state one’s view of architecture/introduce an ideal and to convey experiences and knowledge – which influence different texts in varying degrees. There is a verbal tradition within the field of architecture which offers both a terminology and a way of expression that is unmistakable. I am of the opinion that within the criticism of architecture there exists a kind of meta-critical model where an account of the form, function and origin of the building combined with an established terminology, expressions characteristic of the period associated with current discourses and a rich imagery is typical.