I januari 2018 gav regeringen Barnafrid, nationellt centrum för kunskap om våld mot barn, vid Linköpings universitet, i uppdrag att att utvärdera barnahusverksamheterna i Sverige. I uppdraget (Uppdrag angående utvärdering av barnahus S2018/00212/FST) skriver Socialdepartementet att det är angeläget att den samverkan som sker inom barnahus uppfyller de kriterier som finns för vad som ska känneteckna verksamheterna samt att de nationella riktlinjerna är ändamålsenliga (Rikspolisstyrelsen, 2009). I uppdraget önskades identifiering av goda exempel och eventuella brister i syfte att främja ett kvalitativt och likvärdigt bemötande för brottsutsatta barn. I uppdraget anges vidare att ”en utvärdering belyser kvalitet, behovsuppfyllnad, eventuella skillnader och de konsekvenser sådana skillnader kan få för de barn som utgör målgruppen och kan på så sätt utgöra ett viktigt underlag för berörda myndigheter.” I uppdraget ingår inte att lämna åtgärdsförslag.
Inom ramen för utvärderingen besöktes 32 barnahus under september 2018 – februari 2019. Vid varje Barnahus genomfördes gruppintervjuer med Barnahusens samverkansparter och samordnare utifrån en intervjuguide. Intervjuerna har analyserats tematiskt utifrån befintliga nationella riktlinjer och kriterier. Då Barnahusen saknar heltäckande statistik för sina verksamheter baseras utvärderingens resultat på egenrapporterad praxis, med andra ord det samverkansparterna och samordnarna själva uppgav att de gör. Därtill inkom Barnahusen med skriftligt material (aktuella samverkansavtal, lokala riktlinjer och rutiner, verksamhetsberättelser, informationsmaterial med mera) och ledamöter i styrgrupper eller motsvarande ombads besvara en enkät med frågor om det egna Barnahuset.
I utvärderingen konstateras att det finns många välfungerande barnahus men att det förekommer regionala skillnader i Barnahusens organisation och verksamhet. 68 kommuner, främst i Norra Sverige, Jämtland, Halland och sydöstra delar av Sverige, står utanför Barnahusverksamheten.
De främsta brister som lyfts fram av de intervjuade gäller otydligheter i de nationella riktlinjerna (tex. sekretess och den särskilda företrädarens kompetens och roll) samt tillgång till rättsmedicinsk, barnmedicinsk och barn- och ungdomspsykiatrisk kompetens. Det finns beredskap att ge krisstöd till barnet och hens föräldrar, ibland även till trygghetspersonen, efter barnförhör. Uppgifter om i vilken omfattning krisstöd/ behandling erbjuds saknas i denna utvärdering. Det efterfrågas nationell styrning, översikt av de nationella riktlinjerna i samråd med alla Barnahusens samverkansparter, statistik och certifiering av barnahusen. Det finns även behov av att se över målgruppsdefinitionen och att alla Barnahus arbetar utifrån dessa. Utredningen fann brister särskilt då det gällde barn som som bevittnat våld, internetbrott och i vissa fall hedersrelaterat våld.
Ur ett barnperspektiv medför de konstaterade regionala skillnaderna en risk för ett icke likvärdigt bemötande, stöd och skydd. Detta kan yttra sig i form av olikheter bland annat gällande definition av målgrupper för Barnahusen, krisstöd och bedömning av vårdbehov, tillgång till barnmedicinsk och barn- och ungdomspsykiatrisk vård, möjlighet att erbjuda frivilliga hälsokontroller samt att tillgodose syskons behov av stöd och behandling. Läget ter sig problematisk för åldersgruppen 15-18 åringar, som nödvändigtvis inte kommer i kontakt med Barnahus.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det har sedan 2013 tillkommit ytterligare ett antal Barnahus samtidigt som de grundläggande problemen som belysts i de tidigare utredningarna kvarstår. Det finns dock utrymme för förbättringar då det gäller det multiprofessionella teamarbetet och det tvärsektionella samarbetet, men de stora utmaningarna finns då det gäller behovet av en enhetlig nationell styrning som slår fast att barn som misstänks vara utsatta för brott ska utredas i en barnvänlig miljö där brörda myndigheter samlas och samverkar under ett tak, och där brottsutredning, skydd, samt fysisk och psykisk hälsa beaktas. Vidare saknas en nationell samordning av verksamheten i Barnahus. Befintlig sekretesslagstiftning försvårar samverkan och gör det svårt för Barnahusen att leva upp till de nationella kriterierna. Lagstiftningen förhindrar även gemensam statistikföring och försvårar därmed uppföljning och planering av verksamheten i Barnahus.
Genomförandet av uppdraget har skett i dialog med Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 mars 2019, vilket görs härmed i denna rapport.