I denna rapport redovisas en studie av utbildningar riktade till lokala politiker i deras roller som folkvalda och partiföreträdare. Såväl utbildningar organiserade av de politiska partierna själva, ofta i samarbete med deras studieförbund, som kommunernas utbildningar för politiskt förtroendevalda uppmärksammas.
De frågeställningar som varit vägledande för studien är:
- Vilken omfattning och variation har de utbildningar som kommunerna, partierna och folkbildningsorganisationerna erbjuder de kommunpolitiskt förtroendevalda?
- Vilka typer av mål finns bakom dessa utbildningsarrangemang och hur förhåller sig dessa mål till olika varianter av upplägg och genomförande av verksamheten?
- Vilken betydelse har dessa utbildningsarrangemang för kommunpolitiker?
- Hur kan utbildningsarenor förstås i termer av styrning och maktutövning?
För att besvara dessa frågor har vi samlat och analyserat olika typer av data. Det rör sig om 261 kommuners program för utbildningar av fullmäktigeledamöter samt uppgifter från SCB om deltagande i studiecirklar och annan folkbildning bland landets 12 679 fullmäktigeledamöter. Vidare har totalt 47 semistrukturerade intervjuer genomförts, med utbildningsansvariga i partier, studieförbund och kommuner och med lokala politiker. Därutöver har vi även använt oss av information tillgänglig genom hemsidor, dokument och studiematerial producerade av partier, kommuner och andra organisationer med inriktning mot utbildning för kommunpolitiskt förtroendevalda.
Materialet har analyserats utifrån ett didaktiskt perspektiv i avseendet att vi särskilt uppmärksammat utbildningsanordnares val rörande vad (vilket innehåll) som ska läras och hur, genom vilka upplägg, detta innehåll ska komma målgruppen till del samt varför utbildningars innehåll och upplägg ser ut som de gör och varför de överhuvudtaget genomförs.
Rapporten visar på en omfattande intern utbildningsverksamhet i partiernas regi i form av studiecirklar, kurser, seminarier, konferenser och digitala utbildningar. Skillnaderna mellan partierna är dock betydande, både när det gäller omfattning och hur partierna organisar sin utbildningsverksamhet. Fyra huvudtyper av skäl som berättigar utbildningarna återfinns dock genomgående i partierna. Ett handlar om att utveckla partiet som organisation genom att stärka olika organisatoriska funktioner och skapa en infrastruktur för kommunikation och nätverkande inom partiet. Ett annat handlar om ideologisk skolning. Ett tredje om att utbildningarna ska stärka kompetensen hos enskilda företrädare så att de ur partiets perspektiv blir bättre i sin roller som politiker. Ett fjärde skäl är att stärka en känsla av engagemang hos medlemmar och företrädare.
I vilken utsträckning utbildningarna är nationellt organiserade och styrda beträffande innehåll och upplägg varierar mellan partierna. Centerpartiet och Socialdemokraterna har exempelvis en tydligt framträdande stegstruktur i sin utbildningsverksamhet. I de övriga partierna finns en tendens till modulsystem där ordningen för utbildningars genomförande inte är lika tydlig.
Studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet som historiskt pekats ut som viktiga sammanhang för bildning bland svenska politiker tycks alltjämt spela en betydande roll som bildningsarena. Detta gäller dock inte för alla partier. Samtliga partier utom Sverigedemokraterna har ett organiserat samarbete med ett studieförbund som omfattas av statens folkbildningsanslag. Graden av deltagande i studieförbundsorganiserad verksamhet skiljer sig dock åt även mellan de sju riksdagspartier som är medlemmar av studieförbund. Av samtliga fullmäktigeledamöter valda 2018 deltog 37 procent i studiecirklar eller annan folkbildningsverksamhet organiserad av något studieförbund under valåret. Deltagandet är generellt högre i landsbygdskommuner än i storstäder och dess pendlingskommuner. Vanligast är folkbildningsdeltagandet bland socialdemokratiska och centerpartistiska fullmäktigeledamöter (57 procent för båda). Minst vanligt är folkbildningsdeltagandet bland sverigedemokrater (7 procent) och moderater (13 procent).
Kommunernas utbildningar för fullmäktigeledamöter saknar nationell läroplan eller motsvarande. Det åligger varje kommun att själva utforma sina utbildningar. Ändå framstår de utbildningsprogram som kommunerna utvecklar som förhållandevis lika. Det rör sig i huvudsak om någon eller några utbildningsdagar efter mandatskifte och dessa bygger i huvudsak på föredrag av sakkunniga i frågor som rör lagstiftning och kommunens organisation. När det gäller skäl för val av utbildningars genomförande och utformning är det vanligaste sådana att utbildningen ses som viktig för att det demokratiska systemet ska fungera på ett korrekt och rättssäkert sätt. Ett annat skäl som anförs gäller behovet av att skapa fungerande relationer mellan politiker och förvaltning samt mellan politiker av olika hemvist. Ett tredje sätt att resonera tar fasta på att det rör sig om ett val utifrån en marknad av utbildningar med denna inriktning där utbud, kostnad och kommunens begränsade ekonomiska resurser vägs mot varandra
I viss mån framstår det som att partiernas och kommunernas utbildningar kompletterar varandra i så mån att kommunpolitiker med erfarenhet av båda anser att de bidrar med olika typer av kunskaper som båda behövs i det politiska arbetet. Samtidigt vittnar deltagare också om att kommunens utbildningar till sin form, med dess ofta monologiska karaktär, framstår som svårtillgängliga och inte särskilt entusiasmerande.
Avslutningsvis pekar vi på behovet av fördjupad kunskap om det utbildningssammanhang som omgärdar partipolitiken och det kommunpolitiska arbetet. Området tenderar falla mellan stolarna då forskning om politik och partier präglas av andra ingångar än den didaktiska, emedan den didaktiska forskningen vanligen berör skolsammanhang och inte politik och partier. Vidare pekar rapporten på behovet av att skapa sammanhang för kunskaps- och erfarenhetsutbyten i didaktiska frågor för kommunala tjänstepersoner som ansvarar för utbildning av förtroendevalda. Ur ett demokratiskt perspektiv finns dubbla motiv för att uppmärksamma kommunens utbildningar för politiker. Dels kan dessa potentiellt ge folkvalda verktyg att utföra sina uppdrag. Dels rymmer utbildningarna i sig en maktdimension då utformningen av dem har betydelse för hur folkvaldas möjlighet till inflytande, exempelvis i relation till tjänstepersoner, tolkas och definieras.