In many European countries, Sweden included, social inclusion of adult migrants has come to mean second language learning and labour market establishment. This understanding of social inclusion has been problematised by previous research as it reinforces a deficit discourse where migrants are depicted as lacking skills or incentives, and social inclusion is seen merely as a matter of adjusting to society. This study aims to examine migrants’ positioning in relation to language learning and social inclusion. It is based on a longitudinal interview study with adult migrants, first when being enrolled in second language education, and later in the continuing process of making a life in a new country. We analyse five migrant narratives, drawing on the concepts of positioning, agency, rights, duties, and capital in relation to their past, present, and future aspirations. The results show that the position of the “good migrant” taking responsibility for language learning and job seeking is prominent. At the same time, positioning is also constructed in relation to individual aspirations and opportunities, depending on one’s circumstance of life and capital, such as previous education or social networks. Thus, inclusion is closely related to being recognised, not primarily as a migrant, but as the person one strives to be, both professionally and personally.

Utbildning är en central social rättighet. Denna rättighet är inte given utan har tagit olika form i olika tider. I detta kapitel riktar vi intresset mot en särskild typ av utbildning, riktad mot migranter, nämligen svenska för invandrare, sfi, som social rättighet. Att lära sig språket är ur en rad hänseenden viktigt för att individen ska kunna leva och delta i samhället. I kapitlet analyseras intervjuer med skolledning, lärare och elever på sfi i tre kommuner, med särskilt fokus på den betydelse som tillskrivs språkutbildning för migranters deltagande i det svenska samhället. I analysen pekar vi på hur rätten till språkutbildning tar form i en motsägelsefull praktik, som är både villkorande och villkorad. Å ena sidan tillskrivs språkutbildning en avgörande betydelse för att migranter ska kunna tillägna sig andra rättigheter. Å andra sidan beskrivs migranters möjlighet att faktiskt ta del av språkutbildning som i flera avseenden beroende av tillgång till andra sociala rättigheter, exempelvis i form av ekonomi och hälsa. Frågan om migranters tillgång till språkutbildning rör en ständigt aktuell välfärds- och socialpolitisk diskussion om vem som bör ha tillgång till de rättigheter som kommer med medlemskap i samhällets gemenskap, på vilka grunder dessa rättigheter tilldelas, och vem som omvänt hamnar utanför denna gemenskap. 

Adult education has been used as a means to enhance citizens' opportunities to participate and be included in society, but adult education may also construe students as excluded. This study focuses on how teachers in second language education for migrants conceptualise and enact teaching for social inclusion. It draws on Fraser's concept of social justice and Biesta’s aims of sound education. The article is based on observations and interviews with teachers. The findings highlight that the teaching is enacted to develop the students’ language skills for formal qualification and everyday life as well as their knowledge of Civics and norms in Swedish society. Thus, conceptualising the students as emerging participants, lacking skills and knowledge as language users and citizens. This teaching enactment reflects qualification and socialisation as central aims of education, but less of subjectification processes. Consequently, social inclusion is conceptualised as migrants adjusting to society in predefined ways.

Kommunerna är ansvariga för att erbjuda språkutbildning till migranter i behov av kunskaper i svenska. Komvux i svenska för invandrare (sfi) är en insats som över tid har tagit form både som formell språkutbildning och som en insats för att öka migranters möjligheter att försörja sig och delta i samhället och för kommuner att förse arbetsgivare med arbetskraft (Carlson, 2004; Lindberg & Sandwall, 2007; Rosén 2014). Ett grundläggande syfte i utbildningen är att eleverna ska utveckla språkkunskaper för deltagande i studie-, arbets-, vardags- och samhällsliv (Skolverket, 2018a). I denna rapport undersöker vi hur sfi organiseras på lokal nivå med fokus på om och i så fall på vilket sätt sfi kan bidra till migranters sociala inkludering. Följande forskningsfrågor ställs:

1. Hur organiseras sfi för att bidra till migranters sociala inkludering?
2. Hur beskriver migranter sitt deltagande i sfi och dess betydelse för social inkludering?
3. Vilka deltagarbanor kan identifieras bland de migranter som deltar i sfi?
4. På vilka sätt möjliggör eller begränsar sfi migranters sociala inkludering?

I följande punkter sammanfattas rapportens centrala resultat.

• Båda kommuner som ingår i studien erbjuder plats på sfi för migranter som är i behov av språkutbildning inom den tid som regleras enlig lag. Vidare har de ett kursutbud som anpassas efter olika elevgruppers utbildningsbakgrund och de följer upp studieavbrott för att utveckla kunskap om hur dessa kan förebyggas. Kommunerna har även en, i nationell jämförelse, hög andel behöriga lärare.
• En utmaning i organiseringen av sfi handlar om hur kommunerna ska lyckas erbjuda en likvärdig utbildning till en heterogen elevgrupp. Detta då elevunderlaget varierar över tid både vad gäller storlek och elevernas förutsättningar och behov.
• Kommunernas mål och uppdrag med sfi är att öka migranters anställningsbarhet och därigenom tillgodose den lokala arbetsmarknadens behov av arbetskraft. I den meningen handlar social inkludering först och främst om försörjning och sysselsättning.
• Sfi-undervisningen fokuserar på ett funktionellt språkbruk och att utveckla elevernas kunskaper om och för deltagande i arbete och samhälle. På så sätt kan sfi potentiellt bidra till social inkludering. Undervisningen präglas även av en normativ ansats där lärarna föreskriver vad eleverna bör göra för att bli inkluderade i samhället. På så sätt osynliggörs elevernas erfarenheter och tankar.
• De nationella sfi-provens form och innehåll styr vilka kunskaper som värdesätts och ges utrymme i undervisningen. Godkända prov och betyg från sfi tillskrivs betydelse som en slags entrébiljett till fortsatt deltagande i studier och arbetsliv. Samtidigt fungerar sfi som ett hinder. Långdraget deltagande för att nå upp till kraven i sfi, och misslyckanden på prov hindrar elever från vidare deltagande i en rad samhälleliga sammanhang.
• Sfi beskrivs av migranterna som betydelsefullt för att utveckla språkkunskaper och kunskap om utbildning och arbetsliv i Sverige. För vissa elever fungerar läraren som vägvisare in i det svenska samhället. Inte sällan är läraren en av få personer med svenska som modersmål som migranterna möter i sin vardag. Vidare beskrivs sfi som ett socialt rum där det är möjligt att öva svenska i en trygg miljö, och få hjälp med att orientera sig i samhället och vardagslivet. I detta rum erbjuds dessutom möjligheter att skaffa vänner som delar erfarenhet av att migrera och att skapa ett liv i Sverige.
• Att lära sig språket och försörja sig själv är centrala inslag i migranternas deltagarbanor och i deras strävan att känna sig och erkännas som inkluderade i Sverige. Vidare är en god boendesituation och möjlighet att delta i meningsfulla sammanhang viktiga förutsättningar för att kunna vara del i samhället. Gemensamt för deltagarbanorna är att migranterna beskriver sig som aktiva när det gäller att ta sig vidare genom att lära sig svenska och visa att de vill bli del av samhället. Ett hinder i deras banor är avsaknaden av sociala sammanhang utanför sfi där det är möjligt att öva på svenska språket och skapa sociala kontakter med svensktalande.
• Sfi organiseras framför allt som en formell språkutbildning präglad av läroplan och nationella prov. Inom ramen för utbildningen framställs social inkludering ske främst genom kunskap i svenska språket och framgång i att erhålla anställning. Språket förs med andra ord fram som nyckeln till inkludering. En sådan framställning delas i stort av migranterna i vår studie. Samtidigt kan vi se hur migranterna i vår studie även lyfter fram boende, trygghet och social gemenskap som centrala förutsättningar för social inkludering. Språkutbildning är således inte den enda nyckeln in i det svenska samhället.

Föregående kapitel handlade om SI och lärarnas ambitioner. I det här kapitlet fokuserar vi i stället på sfi, lärarnas uppfattning om sfi:s uppdrag och hur de iscensätts i mötet mellan lärare och elever. Vi illustrerar den mångfacetterade roll som sfi spelar för det övergripande målet att eleverna ska ges språkliga verktyg för ett aktivt deltagande i samhället. Sfi organiseras i ett spänningsfält mellan nationell och lokal styrning, mellan olika myndigheters intressen samt mellan synen på sfi som en rättighet och en skyldighet.

Följande slutrapport redovisar resultaten från utvärderingen av mål, resultat och effekter i projektet #jagmed. Vi som har haft i uppdrag att göra utvärderingen är universitetslektor Sofia Nordmark, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, universitetslektor Karolina Muhrman och universitetslektor Sofia Nyström (projektledare), Institutionen för beteendevetenskap och lärande, vid Linköpings universitet. Inom ramen för utvärderingsuppdraget har tidigare en uppstartsrapport och en halvtidsrapport presenterat tillvägagångssätt och processer i #jagmed (Nordmark & Nyström, 2017) och en halvtidsrapport (Muhrman, Nordmark & Nyström, 2017).

Utvärderingsarbetet inleddes 2016 med inläsning av projektdokument, planer och program. Därefter utvecklades designen för utvärderingen genom urval och precisering av frågeställningar. Kontakter etablerades med läns- och delprojekt och en första datainsamling i form interaktiva workshopar på länsnivå, samt en omgång med intervjuer i de fem projekt som valts ut för fördjupningsstudier genomfördes. Under 2017 genomfördes en enkätundersökning för samtliga projektmedarbetare, en andra omgång av interaktiva workshopar på länsnivå samt två omgångar med intervjuer av projektledare och projektmedarbetare, i de fem fördjupningsprojekten. Under våren 2018 genomfördes en andra enkätundersökning, en tredje omgång med workshopar på länsnivå, ytterligare en intervjuomgång med fördjupningsprojekten samt avslutande intervjuer med de regionala projektledarna. I denna rapport presenteras utvärderingens sammantagna resultat.

Rapporten inleds med en beskrivning av utvärderingsuppdragets syfte och frågeställningar. Därefter följer en bakgrundsöversikt till #jagmed-projektet, samt tidigare forskning och litteratur kring studieavbrott, skolavhopp, organisering av insatser för att motverka studieavbrott och organisering av utvecklingsprojekt. I rapportens tredje del presenteras de metoder och tillvägagångssätt som har använts för utvärderingen samt en tidsaxel över utvärderingens datainsamling. Vi beskriver också hur återkoppling av resultat har skett under utvärderingen samt vilka avstämningspunkter som har skett med uppdragsgivare och lokala projekt. Därefter följer ett avsnitt där resultat och analys av det insamlade materialet presenteras utifrån syftet med utvärderingen. Avslutningsvis diskuteras resultat och effekter av #jagmed och några avslutande slutsatser kring vad som varit framgångsfaktorer och hinder för projektens arbete.

Följande halvtidsrapport syftar till att redogöra för hur arbetet går med projekten inom #jagmed, samt att utvärdera och diskutera de mål, resultat och effekter som har uppnåtts i projekten så här långt. Denna rapport bygger till vissa delar på den uppstartsrapport som Nordmark och Nyström levererade i januari 2017. Vi som har i uppdrag att utvärdera projektet #jagmed är universitetslektor Sofia Nordmark, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, universitetslektor Karolina Muhrman och universitetslektor Sofia Nyström (projektledare), Institutionen för beteendevetenskap och lärande, vid Linköpings universitet.

Under hösten 2016 har utvärderingsarbetet främst bestått av inläsning av projektdokument, planer och program, att utveckla designen för utvärderingen genom urval och preciserade frågeställningar, att etablera kontakter med läns- och delprojekt samt att genomföra en första datainsamling i form av en runda med interaktiva workshopar på länsnivå, samt en omgång med intervjuer i de utvalda fördjupningsprojekten. Under våren 2017 genomfördes en enkätundersökning för samtliga projektmedarbetare, samt en andra omgång med intervjuer av projektledare och projektmedarbetare, i de fem projekt som valts ut för fördjupningsstudier. Under hösten 2017 har utvärderingsarbetet bestått av en andra omgång av interaktiva workshopar på länsnivå, samt en tredje omgång med intervjuer i de fem fördjupningsprojekten.

Rapporten inleds med en beskrivning av utvärderingsuppdragets syfte och frågeställningar. Därefter följer en kort beskrivning av utvärderarnas arbete med bakgrundsöversikten till #jagmed-projektet, samt tidigare forskning och litteratur kring studieavbrott, skolavhopp, organisering av insatser för att motverka studieavbrott och organisering av utvecklingsprojekt. I rapportens tredje del presenteras val av metoder, tillvägagångssätt och en tidsplan för utvärderingens datainsamling, plan för återkoppling av resultat och avstämningspunkter med uppdragsgivare och lokala projekt. Därefter följer ett avsnitt där resultat presenteras utifrån syftet med utvärderingen. I den sista delen avslutas rapporten ed en diskussion kring resultat och effekter, samt avslutande rekommendationer.

This chapter explores the use of dialogues as a research method to create democratic settings for knowledge production. Action Research could be understood as a specific form of democracy, namely deliberative democracy. Deliberative democracy focuses on ways in which opinions and definitions of problems and solutions are produced through dialogues, which should be characterised by a willingness to understand each other's arguments. This requires participants to have the ability to clarify and justify their opinions. In the chapter we draw on this specific understanding of democracy and discuss how different kinds of dialogues were used in a research and development project. The dialogues consisted of both occasional and regular meetings over time and had different purposes. We call these dialogues empowering dialogues since they contributed, in different ways, to building up participants’ capacities to empower themselves.

The use of a democratic setting for knowledge production in the project resulted in development of a different kind of knowledge that was more socially robust, making visible a wider range of voices and perspectives than what would have been produced without the dialogues. Another result of the project was that the researcher and the participants together identified and presented concrete proposals for social change. The chapter describes how dialogues, used as a method, created these results and problematises the conditions and opportunities for empowering dialogues and democratic settings in Action Research.

Kunskapsbaserat arbete har förts fram som ett sätt för att säkerställa att kommunernas resurser inom välfärdsområdet används effektivt och för att visa brukare och politiker på vilka grunder verksamheterna organiseras. Krav på att arbeta kunskapsbaserat är särskilt framträdande i begreppet evidensbaserad praktik (EBP). En definition av EBP i socialtjänsten är att det sociala arbetet ska grundas i en sammanvägning av brukares erfarenheter, professionell expertis och bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap (SOU 2008:18). Socialstyrelsen driver arbete för att kommunernas sociala arbete ska vara evidens- och kunskapsbaserat, men det är fortfarande en öppen fråga hur detta ska genomföras lokalt i kommunerna (Avby et al. 2013; Bergmark och Lundström 2011a; Denvall och Johansson 2012).

Mot bakgrund i kraven på evidensbaserad praktik har frågor uppkommit om vad som är kunskap, på vilket sätt kunskap utvecklas och hur kunskap bör användas i socialt arbete. Detta kapitel knyter an till denna forskningsdebatt och fokuserar specifikt på olika former av lärande och evidensbaserad praktik. Detta kapitel syftar till att förstå vad evidensbaserad praktik kan komma att innebära utifrån olika former för lärande.

Kunskapsbaserat arbete har förts fram som ett sätt för att säkerställa att kommunernas resurser inom välfärdsområdet används effektivt och för att visa brukare och politiker på vilka grunder verksamheterna organiseras. Krav på att arbeta kunskapsbaserat är särskilt framträdande i begreppet evidensbaserad praktik (EBP). En definition av EBP i socialtjänsten är att det sociala arbetet ska grundas i en sammanvägning av brukares erfarenheter, professionell expertis och bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap (SOU 2008:18). Socialstyrelsen driver arbete för att kommunernas sociala arbete ska vara evidens- och kunskapsbaserat, men det är fortfarande en öppen fråga hur detta ska genomföras lokalt i kommunerna (Avby et al. 2013; Bergmark och Lundström 2011a; Denvall och Johansson 2012).

Mot bakgrund i kraven på evidensbaserad praktik har frågor uppkommit om vad som är kunskap, på vilket sätt kunskap utvecklas och hur kunskap bör användas i socialt arbete. Detta kapitel knyter an till denna forskningsdebatt och fokuserar specifikt på olika former  av lärande och evidensbaserad praktik. Detta kapitel syftar till att förstå vad evidensbaserad praktik kan komma att innebära utifrån olika former för lärande.

Under de senaste årtionden har det både i forskning och i praktik varit ett ökat fokus på lärande i arbete (e.g. Boud & Garrick, 1999). Det ökade intresset för lärande i arbetslivet kan bland annat förklaras med stora förändringar på arbetsmarknaden där innovationer, utveckling av ny kunskap och ökad konkurrens ställer ökade krav på organisationer att vara flexibla när det gäller vilken kunskap och kompetens som finns hos de anställda i organisationen (Brown, Hesketh &Williams, 2003; Nilsson & Ellström, 2011). Förändringar på samhällsnivå samspelar med och påverkar organisationers behov av kompetens och lärande i relation till sin verksamhet. Ytterligare en utmaning för organisationer inom offentlig sektor är att allt fler verksamheter blivit eller organiseras som om de vore konkurrensutsatta. Denna utveckling innebär att medarbetarnas kompetens på ett tydligare sätt utgör en av organisationens konkurrensfördelar som behövs för att säkerställa att organisationen är effektiv i relation till dess begränsade resurser och kan möta kunders eller brukares förväntningar på ett bättre sätt än konkurrenterna (Almqvist, 2004). Sveriges kommuner och landsting (SKL) poängterar att kompetensförsörjningsfrågorna har fått stor uppmärksamhet och att många kommuner har svårigheter med att förse sina verksamheter med kompetent arbetskraft (Östlund, 2012). Kompetensväxeln kan ses som ett projekt som tillkommit mot bakgrund av dessa utmaningar som ett sätt att genom olika aktiviteter och samarbetsformer bidra till att kommunerna klarar av att möta generationsväxling av personal och fortsätta att erbjuda högkvalitativa välfärdstjänster av kunniga och motiverade  medarbetare och chefer (Jonsson, 2012).

The aim of the thesis is to describe and analyse development partnership as an organisational form for governing and organising developmental work. The partnerships studied in this thesis are within the EU initiative EQUAL, aimed at combating discrimination and exclusion in working life and the labour market. The empirical material consists of quantitative and qualitative data such as interviews, participant observations and a questionnaire.

The theoretical approach is derived from theories on political governing and organisation theory focusing developmental work. Another theoretical orientation is a neo institutional approach to organisation where partnerships are understood as results of complex economic, political and social processes which alter and edit the idea of partnerships.

The results indicate that the idea of partnerships, as it is put forward in the EQUAL-programme documents, involves a number of positive values and prerequisites for successful and democratic development work. However, the findings show that partnership is not a quick fix to complex societal problems. Combining top-down and bottom-up strategies, democracy and effectiveness, development and planning and working in equal relations are all dilemmas that become visible when the idea of partnerships is put into practice. These dilemmas are discussed as contradictory elements in the idea of partnership and organising development.

Den här boken presenterar ett delvis nytt perspektiv på lärande utvärdering i interaktiva former. Frågan är hur man ska uppnå långsiktiga effekter, det vill säga en hållbar utveckling med hjälp av projekt. Detta är en viktig fråga inte minst i genomförandet av EU:s strukturfonder. I boken förankras begreppen kring lärande utvärdering i teori men huvuddelen av kapitlen utgår från exempel på lärande utvärdering och resonerar kring dessa. Viktiga delar i utvärderingsprocessen är exempelvis forskarens eller utvärderarens konstruktiva dialog med deltagarna, att granskningen är kritisk och att förhållningssättet växlar mellan närhet och distans. Gemensam kunskapsbildning är viktig i en lärande utvärdering och analysseminarier presenteras som ett sätt att nå dit. Målgrupp för boken är högskolestuderande bland annat inom sociologi, pedagogik, företagsekonomi och personalvetarprogram. Boken bör även kunna användas i högskolekurser och uppdragsutbildning för chefer, utvecklare, konsulter, projektledare och utvärderare.

Is partnership as an organisational principle a way to overcome the limitations of project-organisation and its focus on short-term outcomes? Or is the interest in partnership organisations only an expression of a trend or a fashion in the growing market for organisational development in complex situations? In this book 14 scholars get new data and make careful analysis of the partnership organisation both in theory and in practice. They analyse the effectiveness of the partnership organisation in implementing changes and innovation with long-term effects rather than short-term results. The ambition is to address practical dilemmas and problems in the partnership organisation by using different theoretical perspectives - theories about organisational learning, strategies for change, power and empowerment, gender analysis, governance and participation etc. The research presented is valuable in order to achieve deeper understanding of the pros and cons with the partnership organisation. When can it be useful? What kind of problems can be addressed? Which conditions are necessary if the partnership model is to be used? Editors are Lennart Svensson, professor of sociology at the University of Linkoping, Sweden and Barbro Nilsson, Ph.D. and lecturer of pedagogic at the Institution of Behaviour Science learning at the University of Linkoping. Also contributing are Ken Caplan, Leda Stott, Erik Lindhult, Ingela Malqvist, Marianne Parmsund, Ann-Christine Larsson, Maria Bogren, Sofia Wistus, Ragnar Andersson, Hanna Westberg, Anette Scoppetta and Gun Hedlund.

This book is about how you can work with development or, more precisely, how you can use partnerships to organise development. The book is based on the experience gained in development partnerships in one of the programmes of the European Social Fund, the Equal Programme, but we believe that this experience is generally applicable to other partnerships as well as to other forms of co-operation on development. We can highlight the possibilities and problems relating to working in partnerships and hope that the book can provide support for others, not by providing ready-made answers but rather by asking questions that will encourage reflection.

One of the reasons for producing this book was that we too wanted to learn more about partnerships – especially development partnerships. We wanted to understand their different phases – before, during and after the development work that a development partnership decides to take on. We wanted to know how partnerships can be organised and led, what impact the composition and selection of members has, how feedback to the organisations of each individual partner works, whether the work leads to any results, and if so whether the results are utilised and disseminated. We also wanted to learn more about transnational work in partnerships.

As our work is based on the experience gained in the Equal Programme, in which partnership is a prerequisite for the allocation of funds, our purpose is not to question partnership as an organisational form. Instead, we wish to describe and analyse the experience gained in a way that will help you as a reader to reflect on and make your own well-considered decisions about your partnership. The examples that are presented here are therefore intended as starting points for reflection and dialogue, not as models or templates. The questions that are asked are concretised in some cases by the examples that are presented, but they are also based on the previous and general experience of the participants and the authors.

Traditionellt utvecklingsarbete - särskilt det som drivs i projektform - ifrågasätts alltmer. Resultaten blir sällan bestående, än mindre innovativa eller genomgripande. För att driva mer komplexa och långsiktiga processer prövas nya former - nätverk, innovationssystem, kluster, Triple Helix, partnerskap. -För att förändra ett system, krävs ett system för utveckling-, är tanken. Denna bok handlar om ett sådant -systeminitiativ- för utveckling, nämligen utvecklingspartnerskap inom ett EUprogrammet Equal. Tanken är att olika parter, i stället ska blir partners som gemensamt ska driva och ta ansvar för en utveckling. Är det realistiskt? Vad krävs i så fall för att samordna och leda ett sådant system? Boken visar på möjligheter och svårigheter med partnerskap. Den ska vara ett stöd för dig som vill arbeta med utveckling i nya former. Frågorna bygger på erfarna och reflekterande praktikers erfarenheter. De har fått stöd i att synliggöra sina kunskaper av forskare som ifrågasatt och utmanat vedertagna uppfattningar och enkla lösningar.