Can collective democratic protest and rightwing authoritarianism and populism be distinguished as interdependent movements of political emergence, i.e. movements emerging outside democratic institutions and portending profound reorganizations of political order, but not yet fully recognizable as political entities as they own weak political representation? This essay argues that contemporary social sciences are often unable to comprehend or register political emergence, whereas, by contrast, contemporary art, art activism, literature and film – from the postcolonial novel and arts biennales to banlieue rap music and street actions for refugees – have in recent years produced profound insights into the nature of collective mobilizations and protests of all kinds. We thus observe that there exist parallel paths for intellectual inquiry into the same urgent issues of collective protest and populism. But we also observe a lack of methodological rapport and dialogue. Against this background, I argue that we stand to gain from an effort to study collective democratic protest and populist authoritarianism as converging issues with far-reaching implications for democratic society, and that we undertake such research by conjoining social scientific research and aesthetic analysis. To substantiate this claim, the essay turns to two cases of political emergence from the 1930s, in which we find mirrored our current condition, as well as the contrast between populist aesthetics and democratic aesthetics. 

Det är ett nytt EU som träder fram. En kommissionär har ansvar för att skydda den “europeiska livsstilen”. EU:s utrikesrepresentant talar om resten av världen som en “djungel” som vi måste skyddas från. Samtidigt liknar EU mer och mer en lydstat till USA. Stefan Jonsson undersöker vad som pågår vid Europas gränser.

Rarely tolerating political and geographical borders, literature and the arts pushes against borders and boundaries and discloses a secret about democracy. During the ICORN Network Meeting in Brussels in March 2023, Stefan Jonsson, professor at Linköping University, spoke about how the aesthetic imagination is a force indispensable to democratic societies and how borders can be crossed through it. Read his speech here.

Prefatory article that introduces the themes, topics and articles of this special issue on the images of protest.

This essay analyzes how artworks express the Ukrainian revolution 2013–2014 as an experience of democracy. Three questions are foregrounded. How do aesthetic expressions capture and accumulate social energy? How do they help convert such energy into political action? How do they preserve it, for future use? These questions concern the ways in which aesthetic works express what I call political emergence: people who have no say in political institutions come together as a collective that changes the political order. Analyzing selected examples from the Maidan uprising, the essay demonstrates a contradiction between how democratic protests generate aesthetic forms with a strong universal and utopian thrust and how these democratic utopias are subsequently contained by cultural representations and political traditions, in Ukraine’s case a particular form of militant and self-sacrificing nationalism, which, however, cannot do without projections of utopian solidarity.

Konsten är nödvändig för demokratin och dess överlevnad. Konst är kunskapsinstrument i egen rätt och förstår samhället på sätt som journalistik eller forskning inte kommer åt.Från opera till graffiti erbjuder estetisk gestaltning oss fantasi och komplexitet, den ger oss möjlighet att föreställa oss andra människors liv och alternativa samhällen, och den erbjuder vägar för handling och motstånd – det är den enkelriktande maktens motsats.Med exempel ur litteratur, film, teater och konst från mellankrigstidens Wien, krigets Sovjet och sjuttiotalets Kalifornien till vår tid med högläsning för barn i Norrköping, flyktingkriser vid Medelhavet och demonstrationer i Kyjiv visar Stefan Jonsson hur konstverket pekar ut frihetens vägar.Den otyglade skönheten är en brandfackla för konstens betydelse för människan, samhället och demokratin i en tid då den behövs som allra mest.

Konsten är nödvändig för demokratin och dess överlevnad. Konst är kunskapsinstrument i egen rätt och förstår samhället på sätt som journalistik eller forskning inte kommer åt.Från opera till graffiti erbjuder estetisk gestaltning oss fantasi och komplexitet, den ger oss möjlighet att föreställa oss andra människors liv och alternativa samhällen, och den erbjuder vägar för handling och motstånd – det är den enkelriktande maktens motsats.Med exempel ur litteratur, film, teater och konst från mellankrigstidens Wien, krigets Sovjet och sjuttiotalets Kalifornien till vår tid med högläsning för barn i Norrköping, flyktingkriser vid Medelhavet och demonstrationer i Kyjiv visar Stefan Jonsson hur konstverket pekar ut frihetens vägar.Den otyglade skönheten är en brandfackla för konstens betydelse för människan, samhället och demokratin i en tid då den behövs som allra mest.

Alors que l’Europe, jadis triomphante, se trouve ravagée, appauvrie et divisée au sortir de la Première Guerre mondiale, un concept prometteur se diffuse dans les milieux dirigeants et intellectuels du Vieux Continent : l’Eurafrique !Faire du continent africain le ferment de l’unité européenne : tel est le projet de Richard Coudenhove-Kalergi, chantre du mouvement paneuropéen, et de nombre de ses contemporains dans l’entre-deux-guerres. Le salut de l’Europe, affirment-ils, repose sur sa capacité à exploiter en commun les richesses des colonies africaines. Rivalisant avec la puissance montante des continents américain et asiatique, l’Eurafrique deviendra ainsi le pôle dominant de la géopolitique mondiale.Le projet eurafricain, un temps caressé par les régimes fascistes, renaît de ses cendres après 1945 et inspire les « fondateurs » de l’Europe : Jean Monnet, Robert Schuman, Paul Henri Spaak, Konrad Adenauer. La France, principale puissance coloniale d’Europe continentale, joue alors un rôle essentiel. Malmené en Indochine puis en Algérie, Paris s’accroche à ses possessions africaines et fait de leur inclusion dans le marché commun européen une condition sine qua nonà sa participation à la construction européenne.C’est ce dossier qu’ouvrent Peo Hansen et Stefan Jonsson. Proposant une analyse inédite des négociations qui aboutiront à la signature du traité de Rome en 1957, ils dévoilent un pan méconnu de l’histoire de l’Union européenne : ses origines coloniales.

Stefan Jonsson visar hur konsten hänger samman med och bidrar till demokratin. Vi känner släktskapet med en del resonemang som Stefan Jonsson för med Sven Lindqvist i "Sanningskonst, ett samtal om estetik, verklighet och demokrati". Med en rad exempel från litteratur, konst och dramatik argumenterar Stefan Jonsson för konstens nödvändighet för både ett demokratiskt försvar och demokratisk utveckling.

Alors que la France assure la présidence du Conseil de l’Union européenne, Emmanuel Macron veut « proposer une nouvelle alliance au continent africain ». Le sommet UE-UA qui se tient à Bruxelles les 17 et 18 février doit donc servir à « jeter les bases d’un partenariat renouvelé » entre les deux entités. Au-delà des enjeux contemporains, cette volonté de « lier le destin » des deux rives de la Méditerranée n’est pas nouvelle : elle répond à un projet vieux de soixante ans, qui avait pour nom l’Eurafrique et pour ambition la préservation de la puissance européenne et du système colonial. 

Starting out from the interpretation of Picasso’s Guernica in Peter Weiss’s The Aesthetics of Resistance, this essay discusses how, why, and for what purposes Weiss inserted extensive discussions of classical and contemporary artworks in his novel. More specifically, and by introducing the two notions of the foldout and political emergence, the essay investigates how the visual artworks in Weiss’s narrative reconfigure understandings of temporality, collectivity, and realism. A central question concerns the novel’s way of transforming representations of objective oppression, and even death itself, into figures of emancipatory subjective agency. Analyses of the novel’s interpretive engagement with visual artworks such as Guernica demonstrate how these sections of the novelistic text interrupt historical temporality, establish a transhistorical collectivity, and superimpose the experience of the victim with the perspective of the witness. In this way, it is argued, Weiss’s narrative enables an identification with the mute experience of destruction while converting that experience into a future-oriented political force: the emergence and continuation of collective struggle.

n/a

This article offers a collectively developed analysis of the Covid-19 crisis as it relates to contemporary cultures of rejection, i.e. the socio-cultural conditions in which authoritarian and right-wing populist politics thrive, in Europe. We explore how the pandemic and its management reinforces, transforms and/or overrides existing antagonisms and institutes new ones in Serbia, Croatia, Austria, Germany and Sweden. We discuss how the Covid-19 crisis affects the rise of new statisms; gendered patterns of social reproduction; mobility and migration; digital infrastructures; and new political mobilizations.

Forskning visar att språk- och kunskapsprov försenar integrationen och diskriminerar lågutbildade, icke-vita kvinnor. Vi bör ställa riksdagspolitiker till svars för att de blundar för kunskap och kastar det jämlika medborgarskapet över bord, skriver Stefan Jonsson.

Review of new edition in Swedish translation of James Baldwins seminal collection of essays, Notes of a Natiev Son.

Politik är att styra och ordna ett samhälle, det må vara en stad, ett land eller ett imperium. Litteratur är på sätt och vis också att styra och ordna ett samhälle, fast inte i handling, förhandling och beslut, utan i ord – inte med en budget eller en poliskår, utan med inbillningskraft och fantasi. Människor har i alla tider sjungit och berättat. I alla samhällen har människor använt sånger och berättelser för att tolka sin gemensamma historia och sin framtid, sina utmaningar och konflikter. Exakt hur politiken flätats in i litteraturen har förstås varierat. Men det går att urskilja mönster. Vi kan undersöka hur politiken tar plats i den litterära texten. Vi kan också granska hur litteraturen tar plats i politiska skeenden.

In twenty chapters this book demonstrates how images enable, prevent, or distort knowledge of migration. Editors Krista Lynes, Tyler Morgenstern, and Ian Alan Paul explain that the expression “moving images” refers to four interwoven themes: (1) the ability of visual technologies to capture movement; (2) the iconography of the images, or their representation of migratory movement and mobility; (3) the movement in an of the image itself as it circulates through monitoring infrastructures, data bases, social media, tv, and other networks, each with its own method of selecting and cropping images of migration; and (4) the power of images to elicit human passions, or to move the viewer, often with profound political consequences. By combining these four interpretive dimensions, the anthology demonstrates that over the past decade images have been operationalized in a process that have made human mobility across the EU’s southern borders appear as a full-blown crisis. Moving Images exemplifies the great and growing relevance of visual migration studies.

This essay explores the basis for dialogue at the junction of political theory, historical research and aesthetic analysis. It does so by making two claims. The first one concerns political emergence, which refers to movements that emerge outside democratic institutions and portend profound reorganizations of political order although they are not yet fully recognizable as political entities as they have weak political representation. The second claim implies that aesthetic presentations and performances (fiction, poetry, visual arts, film, theater) offer unique ways of understanding political emergence, and hence also collective protest, revolt and revolution. Artworks embody this potentiality because they register the experience of protests, not as representations of fixed historical agents, but in ways comparable to the testimonial mode of the participant and the witness in situations of social stress, struggle and political violence.

This essay represents an effort to rethink the relationship between political emergence and migrant agency. This undertaking has a theoretical motivation. Mainstream human and social sciences seem to be at an impasse because of their structural inability to interpret and explain systemic crises and contradictions. While this is a topic far too complex to be dealt with in a brief essay, the following pages will explore three expressions of this impasse. First, the social sciences often analyse migration without acknowledging its profound political implications. Second, European history and sociology rarely recognize histories of imperial dominance and anticolonial resistance as intrinsic to European history and society. Third, mainstream social and political theories often ignore the structural significance of collective protests and resistance movements for the realization of democracy. The article frames the analysis of these problems via two different theoretical contexts in which we can observe ongoing conceptual or methodological shifts or ‘turns’ that respond to the said impasse. In studies of democracy and citizenship there has thus been a clear turn toward ‘borders’. In migration studies, there is a corresponding turn toward ‘agency’. By analysing the interconnections between these theoretical contexts the article suggests ways of resolving the three problems at hand. It starts by examining the first one, or the inability to acknowledge the profound political implications of migration. This discussion will then offer an approach to the other two, concerning the legacies of colonialism and the significance of political agency and protest.

To say that migration entails new forms of political emergence amounts to the proposition that migration today constitutes a ‘hypothesis’ of a coming society, where sovereignty does not translate into exclusion. Over the past two-three decades, the human sciences, helped by art and literature, have begun to explore this hypothesis. This is the context of several recent interrogations by artistic practices and aesthetic works of notions such as citizenship, borders, sovereignty, statehood and community. In this context, we can recognize migration, including the colonial legacies from which it derives and the agency that it exercises, as a political process constitutive of our future. At the core of such analyses is the process whereby the aesthetic presentation transforms political negativity, and objective historical constraints, into agency, a site of becoming.

I den berömda bilden från The Situation Room 2011 finns en maximal spänning mellan vad som visas och vad som döljs. Är det upplysta politiker eller iskalla bödlar vi ser på bilden från Vita huset? Stefan Jonsson om fotografiet som vapen. soldater som står vakt utanför bygganden. ”Bäst att ni går hem. Det pågår en säkerhetsövning”, säger den civilklädde Ahmed på perfekt pashto.Strax därpå hörs en av soldaterna över radion: ”För Gud och fosterland – Geronimo, Geronimo, Geronimo.” (For God and Country – Geronimo, Geronimo, Geronimo.) Han gör ett kort uppehåll och tillfogar: ”Geronimo E. K. I. A.” (Enemy Killed In Action).”Vi fick honom”, säger president Obama när han hör signalen. ”We got him.”Du stirrar. Du stirrar på några välklädda människor i en trång kontorslokal vilka i sin tur stirrar på en bildskärm. Bortsett från förberedda kommunikéer är fotografiet, som är taget av Vita husets officiella fotograf Pete Souza och har fått titeln The Situation Room, alltjämt den enda dokumentation som offentliggjorts från Operation Neptunspjut. I detta enda fotografi finns en maximal spänning -”Vi fick honom” säger president Obama när han hör signalen:”We got him.”

Finns det en vit skuld för kolonialismen – och vad gör vi i så fall åt det? Kraven på kompensation och gottgörelse för mänskligt lidande, stulna rikedomar och konstskatter blir allt tydligare. Stefan Jonsson läser tre inträngande böcker om en sårig internationell debatt. ingar är beredda att ta rättsligt ansvar för sina föregångares fel. Varför ska det demokratiska Portugal betala för det som skedde i den portu­gisiska diktaturens kolonier? På denna punkt är återigen Tyskland det goda motexemplet.”Jag hade varit med och delat rovet, alltså mås­te jag vara med och ta ansvaret,” skriver Sven Lindqvist i en av sina böcker. Collstes grund­tanke är ungefär densamma: Om det drabbade samhället alltjämt lider av förtryckets sviter och förövarnas arvingar njuter dess fördelar, finns skäl till gottgörelse. Det behöver inte alltid vara fråga om ekonomisk kompensation. Det kan också handla om försoningsprocesser av olika slag. Monument över förtryckets representanter bör tas ner eller definieras om. Nya museer bör skapas över dem som gjorde motstånd och du­kade under. Statschefer bör be om förlåtelse för sina föregångares gärningar. I bästa fall överförs också resurser till de drabbade. I augusti 2019 undertecknade Glasgow Univer­sity samarbetsavtal med University of the West Indies i Jamaica samt återbetalade motsvarande 250 miljoner kronor. Bakgrunden var att histo­riker räknat ut att universitetets direkta intäkter Det tog 182 år att kom­pensera de brittiska slav­ägarna och deras arving­ar. Hur länge ska det då ta att återgälda de förslavade och deras ättlingar?

Historiens slut, kallade den amerikanske författaren Francis Fukuyama tillståndet i världen efter kommunismens fall i slutet av 1980-talet: det behövdes inte längre några revolutioner, det skulle räcka med att sprida västvärldens liberala värden och marknadsekonomi, så skulle alla få plats i samma globala rum. Men kolonialismens attityder och mekanismer lever kvar och globaliseringen har knappast inneburit något entydigt segertåg för frihet, jämlikhet och rättvisa.

       Världen av idag ser väldigt annorlunda ut beroende på om man är rik eller fattig, om man bor i nord eller syd, om man är vit eller svart, man eller kvinna. 

       I sin nya bok går Stefan Jonsson djupare än tidigare i diagnosen av den globala maktordningen. Hans tätt sammanvävda essäer handlar om konst, film och litteratur som lyckas skildra samma händelseförlopp från motsatta perspektiv, samtidigt som de visar sambanden mellan världens framsida och baksida.

Die Europäische Wirtschaftsgemeinschaft (EWG), die Vorläufer organisation der Europäischen Union, wurde im selben Jahr gegründet, in dem Ghana seine Unabhängigkeit verkündete – als erster zuvor kolonisierter Staat in Afrika südlich der Sahara. Beide Ereignisse fanden sogar im selben Monat statt, im März 1957. In der offiziellen und halboffiziellen Geschichte der EU werden sie gerne in Zusammenhang gebracht. Gemäß der gängigen Erzählung waren beide Ereignisse Manifestationen der neuen Weltordnung, wie sie sich in den Jahrzehnten nach dem Zweiten Weltkrieg entwickelte: Dem zufolge hätten die westeuropäischen Staaten ihre Ansprüche auf imperiale Dominanz aus freien Stücken begraben. Sie hätten nach innerkontinentaler Kooperation gesucht und ihre nationalen Rivalitäten beigelegt, welche in zwei Weltkriege gemündet waren, um ihre nach dem Krieg am Boden liegenden Gesellschaften und Volkswirtschaften wieder aufzubauen. Dazu hätten sie ihre nationalen Ressourcen miteinander koordiniert und die Mobilität von Waren, Geld und Arbeit innerhalb der Gemeinschaft gesteigert.

Die Europäische Wirtschaftsgemeinschaft (EWG), die Vorläufer organisation der Europäischen Union, wurde im selben Jahr gegründet, in dem Ghana seine Unabhängigkeit verkündete – als erster zuvor kolonisierter Staat in Afrika südlich der Sahara. Beide Ereignisse fanden sogar im selben Monat statt, im März 1957. In der offiziellen und halboffiziellen Geschichte der EU werden sie gerne in Zusammenhang gebracht. Gemäß der gängigen Erzählung waren beide Ereignisse Manifestationen der neuen Weltordnung, wie sie sich in den Jahrzehnten nach dem Zweiten Weltkrieg entwickelte: Dem zufolge hätten die westeuropäischen Staaten ihre Ansprüche auf imperiale Dominanz aus freien Stücken begraben. Sie hätten nach innerkontinentaler Kooperation gesucht und ihre nationalen Rivalitäten beigelegt, welche in zwei Weltkriege gemündet waren, um ihre nach dem Krieg am Boden liegenden Gesellschaften und Volkswirtschaften wieder aufzubauen. Dazu hätten sie ihre nationalen Ressourcen miteinander koordiniert und die Mobilität von Waren, Geld und Arbeit innerhalb der Gemeinschaft gesteigert.

Die Europäische Wirtschaftsgemeinschaft (EWG), die Vorläufer organisation der Europäischen Union, wurde im selben Jahr gegründet, in dem Ghana seine Unabhängigkeit verkündete – als erster zuvor kolonisierter Staat in Afrika südlich der Sahara. Beide Ereignisse fanden sogar im selben Monat statt, im März 1957. In der offiziellen und halboffiziellen Geschichte der EU werden sie gerne in Zusammenhang gebracht. Gemäß der gängigen Erzählung waren beide Ereignisse Manifestationen der neuen Weltordnung, wie sie sich in den Jahrzehnten nach dem Zweiten Weltkrieg entwickelte: Dem zufolge hätten die westeuropäischen Staaten ihre Ansprüche auf imperiale Dominanz aus freien Stücken begraben. Sie hätten nach innerkontinentaler Kooperation gesucht und ihre nationalen Rivalitäten beigelegt, welche in zwei Weltkriege gemündet waren, um ihre nach dem Krieg am Boden liegenden Gesellschaften und Volkswirtschaften wieder aufzubauen. Dazu hätten sie ihre nationalen Ressourcen miteinander koordiniert und die Mobilität von Waren, Geld und Arbeit innerhalb der Gemeinschaft gesteigert.

Unlike most other political notions, like democracy or authoritarianism, for example, there seems to exist no “ideal type” of populism, which also explains why the brand is almost as frequent on the left as on the right. This is also why the term invites ideological confusion. As established politicians and commentators grope for words in order to confront the unpleasant face of today’s political life, populism often comes in handy as their cri de guerre, naming an enemy against which we must mobilize democratic institutions, liberal values, and civic virtues. To be sure, such reactions are welcome and needed as a defense against the world’s Bolsonaros, Erdogans, Trumps, Modis, Salvinis, and Orbans. But are they sufficient? The rhetoric elicited by these authoritarian tendencies shows that populism is a label emerging from the embattled center of politics, and it usually warns against invasion by political outsiders. This is also to say that populism is a normative political concept, not a sociological or historical one. In order to grasp the antagonisms covered up by the discourse on populism we should, I suggest, relate it to two other categories that tend to crop up as the two opposite poles of this discourse: the fascist and the migrant. Both are, strangely, designations of “the popular,” but with contrasting relationships to political power. In what follows, I first trace these categories in contemporary political discourse and I then describe how they shape aesthetic imaginaries of “the people.”

Vad betyder realism? Att upprätta kontakt, sätta i förbindelse, spela ut det ena mot det andra, infoga varje händelse och detalj på sin rätta plats i världens helhet. Vad är realistisk aktivitet? En aktivering av konstens inneboende kognitiva potential. En pågående konstnärlig undersökning av den historiska verklighetens bestämmande krafter, konflikter och makter. Varför är en sådan undersökning av de dominerande makterna nödvändig? För att kunna besegra dem och skapa en annan ordning.

Den realistiska aktiviteten stämmer samman konstens estetiska och kognitiva sidor så att de inte längre går att skilja åt. Estetisk verkan blir ett med en sann bild av verkligheten. En sann bild av verkligheten ger i sin tur den känsla av intensiv mening som förmedlas genom konstnärlig verkan. När Georg Lukács, en av realismens stora teoretiker, skriver om en kultur där skönheten är synliggörandet av världens mening så talar han om en kultur som är genomsyrad av realistisk aktivitet.6 

Att vi idag ser realismen som passé eller irrelevant beror förmodligen på att det estetiska och kognitiva drivit isär och utvecklats till isolerade eller till och med motsatta fält.

I konstverket bryts en estetiskt gestaltad erfarenhet mot det system - politiskt, religiöst, socialt, ekonomiskt - som begränsar denna erfarenhet. Oavsett vilken människa det gäller, oavsett vilket system som står emot henne, och oavsett vem som går segrande ur sammanstötningen (dess värre är det oftast systemet), så förmår konstverket att ur situationen utvinna alternativa möjligheter, som förmedlas till nuet och till kommande generationer. Konstens demokratiska dimension består i förmågan att med det estetiska blåsa liv i den politiska fantasin, och därmed stå emot fascismen. Den övar läsaren i att möta världen och medmänniskorna som ett fritt subjekt med ansvar för sina handlingar, och visar att mötet rymmer ett löfte om gemensam lycka.

Quels espoirs suscitent les Gilets jaunes pour le reste de l’Europe ou pour la société mondiale ? En tant qu’observateur de la périphérie nord du continent, je pose la question suivante : s’agit-il d’un épisode de plus dans l’histoire du militantisme populaire français qui, depuis 1789, a inspiré un radicalisme des pauvres tout comme il a inoculé la peur chez les riches ? Ou bien la séquence de ces protestations, acte par acte, samedi après samedi depuis près d’un an maintenant, marque-t-elle une urgence sociale et l’émergence d’une nouvelle forme politique ?

An essay on Robin Wagner-Pacifici's 'What Is and Event?' (2017). The essay argues that Wagner-Pacifici's book offers a platform from which it again becomes possible to rethink the relationship between system and transformation, and that this is precisely what the human and social sciences need if they are to retain their ability to critically interpret the dense fabric of late capitalist society and culture – a society of the spectacle if there ever was one, a world from heel to head made up by events. The essay assess Wagner-Pacifici's analytical apparatus of political semiosis, and it shows that aesthetics, and literary and visual interpretation, to a large extent explains why Wagner-Pacifici can make a tremendous contribution to a theory of political emergence. Finally, the essay argues that aesthetic theory offers an intersection where social theory and the theory of history may begin a new conversation about human agency, social change and historical experie

The relationship between the history of European integration and the history of colonialism is best understood through a compelling geopolitical entity once known as Eurafrica. As we have shown in a recent book by that title, most efforts to unify Europe from 1920 to 1960 systematically coincided with efforts to develop and stabilize the colonial system in Africa. Eurafrica was also the name of the “compromise” of decolonization. It was the mediating institutional formation through which Africa and Europe exited the colonial era and entered a new world order where, just as the founders of the EEC had intended, their unequal relationship essentially remained unchanged. Today, even as the Eurafrican project is largely forgotten, the content of current EU policymaking towards its African “partner” demonstrates that its influence persists under the surface. The only way to comprehend the deep structures of current EU–African relations is to bring this history to life again, or at least bring it into the history books.

For a long time, studies of colonialism and imperialism focused primarily on once colonised societies where the traces and consequences of colonialism lay immediately open to anyone’s experience. In recent decades, and much due to postcolonial scholarship, which has disclosed that colonising societies were just as much influenced by colonialism as the colonised ones, there has also emerged an impressive body of research that traces colonialism’s influence on the national cultures and histories of a number of European states, and not just those that had explicit colonial ambitions. This research testifies to the fact that colonialism lingers on as a touchy and salient issue in national imaginaries and cultural identities, as well as in national high politics. Meanwhile, the urgency of a series of contemporary developments and projects should challenge research also to go beyond the methodological nationalism or, better, methodological colonial statism often inherent in such studies.In this chapter we attend to the ‘the European project’, or more specifically the project of European integration. Challenging received ideas in scholarship, we suggest a new point of departure for the analysis of the relation between Europe and Africa in the interwar and postwar eras. By demonstrating that the early European integration that culminated in the Treaty of Rome in 1957 in fact was a colonial enterprise that incorporated all the member states’ colonies within its institutional framework, we also point to the crucial implications that this has had for postcolonial relations between what is today the European Union and the former colonies in Africa.In reconceiving historical European integration as a colonial project, we also discuss the implications of this for contemporary conceptions of European integration. Provided that European integration in the postwar period to a large extent revolved around matters of trade, the EEC being a ‘customs union’, our intuition should tell us that such a project ought to have been deeply concerned with colonial affairs, particularly because the future of the French empire and its trading bloc seemed to hinge on France’s ability to preserve and consolidate its colonial economy. It should be equally safe to assume that the general political and geopolitical situation of the latter part of the 1940s and the 1950s, so profoundly marked by colonial crises and colonial wars, should have left a strong imprint on the various initiatives to bolster postwar Western European cooperation. To imagine that these circumstances did not affect European integration would be as counterintuitive as to imagine European integration to have been unaffected by the Cold War. Yet, this is how things are portrayed in just about all of today’s standard histories of European integration (see further Hansen and Jonsson 2014a). As a third and final task, then, the chapter seeks to clarify this puzzle and lacuna, focusing, inter alia, on the need to rethink the concepts and remodel the interpretive frames within which the history of European integration traditionally has been understood and explained.

Gängse historieskrivning behandlar kollektiva protester som länkar i den politiska demokratins historia i mer snäv bemärkelse. Protesten är här ett skiljetecken i en löpande text om hur olika representationsformer inrättas och förändras: rösträtten, partierna, de sociala rörelserna, de lagstiftande församlingarna samt alla andra organisationer, institutioner och instrument varigenom folksuveränen eftersökt ”klädnaden” som ”smiter åt tätt kring folkets kropp”, som Camille Desmoulins säger i Büchners drama Dantons död. Problemet är att historieskrivningen ägnat sig nästan helt åt klädnaden, de politiska formerna. Bara undantagsvis har vi intresserat oss för kroppen, den oformliga, föränderliga och av miljontals lemmar bestående begärsorganism med sitt stora överskott av ”massa”, som bara låter sig representeras partiellt, eller inte alls.

En bok om Sven Lindqvist, där författaren samtalar med Stefan Jonsson om sitt liv och författarskap, ett verk som sträcker sig från debuten med Ett förslag fram till vår samtid. I en ledig förening av biografi, samhällsanalys, litteraturhistorisk översikt och mentalitetshistoria berättar Lindqvist om böcker som präglats av sin tid och format sin tid, som exempelvis Gräv där du står, om demokrati på arbetsplatsen, vilken skapade en folkrörelse, Kina inifrån, om landet där Lindqvist levde i många år, bland annat som kulturattaché, eller litterära mästerverk som Myten om Wu Tao-tzu och reseskildringar in i kolonialismens mörker som Ökendykarna och Utrota varenda jävel. Från första början har demokratins problem varit grundfrågan, och i samtalen med Stefan Jonsson framgår det tydligare än någonsin hur konsekvent den har varierats genom resor, debatter, kärlek.

In this introductory chapter, we present the concept of ‘austere histories’ by situating it in the intersection of at least three contemporary issues, cultural contexts and academic discussions: first, discussions on Europe’s cultural memory and the precarious place of the colonial legacy in it; second, controversies on multiculturalism, racism, xenophobia and Europe’s migration crises; third and finally, the debate on austerity as policy and as ideology.

We analyse how austerity turns economic concerns into moral and cultural ones and how it simultaneously remodels historical consciousness and conceptions of Europe’s colonial past. Examining how such processes in turn changes the relationships between classes, ethnic minorities, majorities and migrants, we seek to reveal how this affects the very definition and self-image of contemporary European Societies. Furthermore, we explore to what extent and in which ways present-day historical debate and practises of history writing support and legitimize the idea of ‘austerity’ and its social and political consequences, in the areas of citizenship, migration and social exclusion.