Föreliggande avhandling undersöker hur en operaensemble använder sig av gestaltningar, en ikonisk kommunikativ strategi, för att skapa performativa kroppar, det vill säga vad sångarna ska göra på scen till musik. Syftet är att utreda hur deltagarna konstruerar och svarar på gestaltningar, vilka semiotiska och sociala funktioner gestaltningar har, samt hur relationen mellan gestaltningar och språkliga kommunikativa resurser ser ut. Avhandlingens metod är multimodal interaktionsanalys.

Avhandlingens tre artiklar visar tillsammans att gestaltningar är multimodala praktiker som används av deltagarna i förslag om performativa kroppar. Deltagarnas interpersonella koordination i gestaltningar vittnar om distributionen av deontiska rättigheter under repetitionerna. Vidare visar avhandlingen hur förslag blir mer gestaltande ju längre diskussioner om specifika scener fortgår. Deltagarna ser till att skapa grundläggande förståelse för performativa kroppar med språkliga resurser innan dessa gestaltas, för att möjliggöra gemensamt fattade beslut.

Avhandlingen bidrar med kunskap om hur gestaltningar ter sig över tid i dialogiska processer. Gestaltningar åstadkoms stegvis, både lokalt i en interaktionell sekvens, och över längre tidsintervall där de upprepas. Lyckade förslag på performativa kroppar kännetecknas av ett samarbete där alla närvarande deltagare bidrar till gestaltningens lokala multimodala konstruktion och utveckling genom språklig och visuell-kroppslig återkoppling. Det argumenteras för att gestaltningar är både en interaktionell praktik för att åstadkomma förslag och målet med interaktionen, det vill säga operainterpretationer.

Avhandlingen bidrar till kunskap om relationen mellan språk och kropp i social interaktion. Den förespråkar ett holistiskt synsätt på sociala handlingar, där varken språk eller visuellt-kroppsliga beteenden på förhand antas vara det primära medlet för intersubjektivt meningsskapande.

A performer in an opera has to portray the character they are playing not only through the music but also in their visuospatial behaviors on stage. This article is about how performers and directors negotiate such portrayals through depictions that make proposed actions available for the other participants. The focus is on how depictions are initiated, through relocations in space, and how these initiations are responded to. We see how performer and director collaboratively manage the complex visuospatial requirements of a successful rehearsal. Data are in Swedish and English.

This paper focuses on how opera rehearsal participants use depictions to accomplish proposals; they use a locally created scene, comprised of concrete embodiments to represent another physically or temporally distant scene. Whereas earlier work investigating depictions in interaction has mainly focused on demonstrations in pedagogical scenarios, this paper will discuss how depictions serve the ongoing creation, and aesthetic negotiation, of a yet-to-be-artistic product. In simultaneously creating and referencing iterations of this artwork, participants depictions are both self-referential, in introversive semiosis, as well as externally referencing prototypes of mundane behaviour, in extroversive semiosis. We argue that the negotiations of the extroversive and introversive references through depiction constitute the artistic labour of creating a performance. Furthermore, we suggest that the iterative nature of rehearsing an artistic piece demonstrates analogies between introversive semiosis and interactional techniques for projection and depiction. Opera is accomplished through dynamic collaborative social processes, techniques for which include the depictions described in this paper.

People speak not only under relaxed conditions but also during strenuous activities, and grammatical resources can be used to achieve displays of strain. This study looks at the relationship between progressivity of talk and bodily strain, focusing on the practice of temporarily suspending syntax while the speaker is accomplishing a physically challenging task. Based on examples from two different physical activities, rock climbing and opera rehearsals, the paper argues that the practice of suspending syntax is a resource available across contexts to render prominence to the strained body and highlight ongoing movement or other bodily action. By placing the strain-based display of incapacity to talk at a moment when the emerging syntactic structure is incomplete, participants maintain rights to resume talk while also presenting themselves as possessing the physical capacity to do so. Suspending syntax is shown to be a minutely timed speakers technique that takes advantage of the emergent nature of syntax and that demonstrates how speakers organize language in relation to the sensing and moving body.