I den här rapporten presenterar vi en metod för att undersöka digital delaktighet och hållbar utveckling i en svensk förort med ansikte-mot-ansikte intervjuer vid dörrknackning och på verksamheter och offentliga platser, samt data från denna enkätstudie. Studien har motiverats av att invånare i förorter i lägre utsträckning deltar i enkätstudier. Till skillnad mot andra enkätstudier i förorten med låg svarsfrekvens så blev vår svarsfrekvens 65% med 323 respondenter av 500 tillfrågade. Den höga svarsfrekvensen kan förklaras med att vi hade ett flerspråkigt intervjuarteam och att enkäterna fanns på flera olika språk utöver svenska (engelska, arabiska, somaliska, persiska, bosniska, dari och kurdiska), att vi hade ett incitament om 100 kr i en lokal matbutik och att vi tilltalade potentiella respondenter ansikte-mot-ansikte. Incitamentet var av vikt för att få respondenter att vilja delta och inte minst för att slutföra enkäten med maximalt 83 frågor.
Enkäten innehöll frågor om bakgrundsfaktorer om modersmål, ålder, sysselsättning, utbildningsnivå, etnokulturell/nationell tillhörighet; Tillgång till teknik och användning av den, och att be andra om hjälp; Hur människorna kommunicerar, använder traditionella och nya sociala medier, tar del av nyheter och information; Hur människor använder BankID, betaltjänster och hälsoappar, och hur de förhåller sig till digitala vårdkontakter; Uppfattningar och erfarenheter av deltagande och kommunikation med myndigheter; Biblioteksbesök och vad dessa besök syftar till; Att dela personuppgifter, och oro för övervakning eller integritetskränkningar via internet; Åsikter och erfarenheter av politisk kommunikation, yttrandefrihet, och att rösta via digital vallokal; Förtroende för det offentliga som politiker på lokal och nationell nivå, och förtroende för myndigheter i närområdet samt nationellt; Föräldrars relation till sina barns internetanvändning.
Vi förhåller våra resultat i form av deskriptiv statistik både till det politiska målet om hållbar utveckling, som SCB har i uppgift att skaffa disaggregerade data för att följa utvecklingen av, och mot forskningsfronten om digitala klyftor, digitalt deltagande, och förtroende för stat och myndigheter som en del av tillitsbaserad styrning. Av respondenterna uppger 87% att de använder Internet, vilket vi jämför med den nationella enkätstudien ”Svenskarna och internet 2019” där 95% uppgav att de använder internet (Internetstiftelsen, 2019).
Vi har designat studien i förhållande till den modell för att förstå digitala klyftor som forskaren Jan van Dijk presenterat i flera sammanhang, som lyfter fram att tillgång till digital teknik, kompetens, användning och motivation är viktiga delar. När det gäller tillgång har 81% av respondenterna i vår studie uppgett att de har en smartphone, och 73% att de har en dator eller surfplatta. I rapporten visar vi att även respondenter som har tillgång till digital teknik som dator eller surfplatta besöker exempelvis biblioteket för att använda de datorer som finns där. Vi har också ställt frågor om ifall respondenterna ber andra om hjälp med digitala uppgifter, och där ser vi att det inte finns någon tydlig koppling mellan att inte ha tillgång till dator eller surfplatta och att behöva hjälp, något som ger stöd för van Dijks modell om att det inte räcker med tillgång. När det kommer till vilken typ av hjälp som respondenterna behöver, visar vi att inom den etnokulturella/nationella gruppen somalier uppger 32% att de främst behöver hjälp med jobbrelaterade ärenden, medan i den etnokulturella/nationella gruppen ”svensk”, behöver 20% främst hjälp med att mejla. Att kunna genomföra eller söka arbete med digital teknik, eller att kunna mejla ser vi som centrala för deltagande i det digitala samhället, och något som olika aktörer i förorten lyft fram.
Av de 281 respondenter som använder internet i vår studie uppger 86% att de använder BankID någon gång, men tillsammans med de 13% som inte använder internet alls blir den samlade siffran 23% som inte använder BankID. Resultatet på frågan om att känna sig delaktig i det digitala samhället är nedslående eftersom hela 21% uppger att de inte känner sig delaktiga alls, och kvinnor i högre utsträckning än män inte känner sig delaktiga. Detta kan jämföras med den liknande frågan om i vilken utsträckning de känner sig delaktiga i samhället, där lite över 11% svarar att de inte alls känner sig delaktiga. Det är således fler som inte känner sig delaktiga i det digitala samhället. 15% av respondenterna som använder internet uppger att de har avstått från att uttrycka politiska åsikter på internet för risk att bli utsatt för hat eller hot. Hela 66% av respondenterna uppger att de på olika grunder har blivit diskriminerade någon gång.
En viktig del i enkäten handlar om deltagande i samhället och förtroende på olika sätt. Vi beskriver tidigare studier som visar hur socialt kapital och den demografiska sammansättningen påverkar tillit. Vi argumenterar att människor måste kunna förstå tjänster för att de ska uppfattas som legitima, och att det handlar om kvaliteten på styrningen. Men något intressant i vår studie är att respondenterna uppger att de är lika oroade för integritetskränkningar från svenska staten och myndigheter, som från utländska stater. Det här är ett område som inte behandlats särskilt omfattande i tidigare litteratur, d.v.s. relationen mellan oro för inskränkningar på privata integriteten från staten och digital tillit, när det gäller förtroende för stat och myndigheter. Det är något som skulle kunna undersökas vidare.
Vi har skaffat empiriska insikter om medborgarkontor, studieförbund och biblioteks betydelse för att hjälpa och stödja människor med digitala spörsmål. Vi har också visat att samhällskompetens är viktigt för att använda digitala välfärdstjänster. Men respondenterna i studien uppger att de har lågt ”politiskt intresse” – även om det naturligtvis handlar om hur politik definieras. Statistik från valkretsar i Skäggetorp visar på lågt valdeltagande och till och med det lägsta i Linköping, men det finns mycket föreningsaktivitet. Vi har undersökt i vilken utsträckning de uppger att de följt #metoo och #AlaaSalah som vi beskrev som att de verkar för jämställdhet, och där svarade 25% att de gjorde det. Det är en typ av deltagande i vårt digitala samhälle.
De som är oroade över att vad som Internetstiftelsen kallar för ”myndighetssverige” ska inkräkta på deras personliga integritet via internet borde räknas med i diskussionerna om legitimitet och förtroende – alltså att oro är ett tecken på att förtroendet ifrågasätts. Även om respondenterna inte är särskilt politiskt intresserade, har de väldigt högt förtroende för lokalpolitiker. Men de är samtidigt rädda för övervakning av myndighetssverige – lika oroade som för ”utländska stater och myndigheter”. På frågorna om förtroende fanns svarsalternativ på en skala från 5 (Ja, instämmer helt och hållet) till 1 (Nej, instämmer inte alls). Där uppmärksammar vi att på samtliga frågor om förtroende för myndigheter, svarar minst 50% svarsalternativ 5 eller 4 angående påståendena om förtroende. Det framstår som om förtroendet ökar när frågorna riktas mot en specifik offentlig verksamhet. Polisen har högst förtroende där sammanlagt 68% uppger svarsalternativ 5 eller 4, och endast 14% svarar 2 eller 1. Förtroendet för myndigheter och politiker i närområdet Linköping är dessutom lite högre än förtroendet i allmänhet (utanför Linköping i Sverige). Förtroendet för politiker är också lägre än för myndigheter. Esaiasson (2019) visar på liknande resultat från studie i förorterna Bergsjön och Hjällbo i Göteborg. Vår studie överensstämmer med resultat att de boende i förorter har högt förtroende för myndigheter.
Det är en stor andel som uppgett svarsalternativet att de inte vet på frågan om huruvida beslutsfattandet är inkluderande och lyhört, vilket är en ordagrann fråga från SDG 16 i Agenda 2030 (SCB, 2017). Likaså kunde vi under intervjuerna med frågorna om förtroende få motfrågan ”men vad betyder förtroende?”. Detta väcker tankar om hur vi kan studera förtroende. Det framstår som om människors förtroende påverkas av vilka erfarenheter de haft av myndigheter, politiker och offentlig sektor.
Vilka policyimplikationer kan vi då visa på med studien och disaggregerade data? Det globala hållbarhetsmålet om att ”alla ska med” får sig en törn i det svenska välfärdssamhället när 21% ger uttryck för att de inte känner sig delaktiga alls i det digitala samhället. Känslan av utanförskap framstår som tydlig när förorten svarar på en enkät om digital delaktighet. Det är en indikator på att hållbarhetsmålen om bred inkludering inte uppnås när det gäller digitaliseringen av samhället och förorten.