I denna rapport behandlas främst frågor avseende arbetsmiljölagens tillämplighet i situationer där frivilliga deltar i räddningsaktioner i Sverige. Vilka arbetsmiljörättsliga skyldigheter föreligger för de inblandade i denna situation och har det någon rättslig betydelse om de frivilliga är organiserade i ideella föreningar?

Rapporten grundar sig i ett traditionellt rättsvetenskapligt angreppssätt, där olika rättskällor i form av lagstiftning, annan rättslig reglering, förarbeten, rättspraxis och doktrin studeras.

Syftet med rapporten är således att studera vem i en räddningsinsats som, enligt svensk rätt, ansvarar för vilken del av arbetsmiljöansvaret, gentemot vem. Syftet förutsätter ett fokus på ansvarsbegreppet som sådant, på de rättsliga reglerna om arbetsmiljöansvar och på de rättsliga förutsättningarna för arbetsmiljöansvar i de nya samverkansformer för räddningsinsatser, som inkluderar frivilliga aktörers deltagande. Särskilt fokus riktas i rapporten mot de så kallade civila insatspersonerna (CIP).

Av vad som sägs i förarbetena till lagen om skydd mot olyckor skulle man kunna dra slutsatsen att den kommunala räddningstjänsten bär ett arbetsmiljöansvar under hela tiden vid en olycksplats. Frågan är emellertid om detta är en avsedd tolkning. I praktiken är det dessutom knappast praktiskt möjligt att realisera ett sådant ansvar innan räddningstjänsten kommit fram till den aktuella skadeplatsen.

Avslutningsvis behandlas även frivilligorganisationer i form av ideella föreningar och särskilt frågan om sådana ideella föreningar kan bära ett primärt arbetsmiljöansvar för de frivilliga som befinner sig på olycksplatsen.

Hans Eklund är sedan många år en eldsjäl inom juridisk utbildning. Därför är vi glada över att få uppvakta honom med en text om juridisk pedagogik.Vi skriver utifrån vår gemensamma erfarenhet (om inalles c. 76 år) av att initiera, utveckla och driva de affärsjuridiska programmen, som är en juristutbildning med en annan inriktning än den som leder till Juristexamen. Här diskuteras programmens första år, frågor kopplade till nya lärares inträde i programmen och programmens nu aktuella utveckling.

Har dagens reglering av markanvändning för kommersiellt friluftsliv förutsättningar att kunna leda till ett långsiktigt hållbart marknyttjande? Eller finns det brister i regleringen; brister som riskerar att leda till en bräcklig eller till och med misslyckad resursanvändning? Detta analyseras i denna bok.

I ett första steg placeras den rättsliga regleringen in i friluftslivets kontext. Vad är friluftsliv och vad av friluftslivet är reglerat på vilket sätt?

I ett andra steg analyseras regleringen genom att betraktas med utgångspunkt tagen i Ostroms teori om över tiden hållbar användning av gemensamma resurser.

I ett tredje steg jämförs den svenska regleringen med norsk reglering av friluftslivet. Därvid tas utgångspunkt i den norska friluftsloven och dess reglering av mark för friluftsliv.

Boken avser att utgöra ett bidrag till den vetenskapliga diskussionen om rättslig reglering av markanvändning för kommersiellt friluftsliv. Boken avser också att utgöra ett bidrag till den vetenskapliga diskussionen om reglering för över tiden hållbara gemensamma resurser. Den kan emellertid också läsas i ett allmänt och/eller allmänbildande syfte. Såväl jurister som andra deltagare i samhällsdiskussionen är tänkta målgrupper för bokens frågeställningar och diskussioner.

Friluftsliv är en viktig del av det svenska samhället - både för enskilda individer och för samhället i stort. Den här artikeln handlar om rättslig reglering av markanvändning för utövande av friluftsliv.

Om man utgår från att friluftsliv utgörs av "vistelse utomhus i natur- och kulturlandskapet för välbefinnande och naturupplevelser utan krav på tävling", så ser man att friluftsliv kräver mark. 

Ett vanligt svar på frågan om hur den rättsliga relgeringen av markanvändning för friluftsliv ser ut, är att hänvisa till allemansrätten. Allemansrätten kan ju sägas ge var och en rätt att vistas i naturen och att där tillgodogöra sig vissa naturprodukter, vilket står i överensstämmelser med definitionen av friluftsliv. I relation till frågan om hur den rättsliga regleringen av markanvändning för friluftsliv ser ut, är emellertid påpekandet att allemansrätten reglerar markanvändningen för friluftsliv inte helt rättvisande. Varför detta inte är fallet, diskuteras i denna artikel.

Frågan om vad mark ska användas till är av största aktualitet, och olika intressen i samhället strävar inte sällan åt olika håll. Ett sätt att använda mark, är för utövande av friluftsliv. En del av friluftslivet avser nyttjande av marken under åberopande av allemansrätten. Både utövande av friluftsliv och allemansrätten har framträtt som frågor med stor aktualitet i såväl den samhälleliga diskussionen som den rättsvetenskapliga diskussionen. Frågorna som diskuteras är därvid många och av olika karaktär.

För att kunna göra en rimlig bedömning av konsekvenserna av olika lösningar och konsekvenserna av tillgodoseende av skilda intressen, krävs kunskap om betydelsen av utformningen av det eller de regelverk som ska ligga till grund för regleringen av markanvändningen och de intresseavvägningar som måste göras vid tillämpningen av denna reglering. När behovet av lagstiftning rörande friluftslivet och allemansrättslig tillgänglighet till mark lyfts fram, och när olika förslag till sådan lagstiftning diskuteras, så krävs det sålunda en mycket god kunskap om betydelsen av utformningen av regleringen ifråga.

I denna presentation riktas fokus på den rättsliga regleringen av markanvändning för friluftsliv i Sverige respektive i Norge. En inledande fråga är hur regleringen i de två länderna ser ut, en andra fråga är huruvida man kan finna det så kallade vardagsnyttospåret respektive det så kallade rekreationsspåret, avseende rätt att nyttja annans mark under åberopande av allemansrätten, i norsk rätt på samma sätt som i svensk rätt. En tredje fråga är i vad mån den norska regleringen skulle kunna ligga till grund för en friluftsreglering, inkluderande det allemansrättsliga nyttjandet av annans mark, i Sverige. En fjärde fråga är lagstiftningens respektive sedvanerättens fördelar och nackdelar, som grund för reglering av nyttjande av mark för utövande av friluftsliv.

Frågeställningarna är delar i ett pågående forskningsprojekt.

Med anledning av att Ingrid Arnesdotter blivit pensionär vill vi, några av hennes juristvänner som arbetar eller har arbetat vid Linköpings universitet, fira henne med en liten skrift. Många fler är förstås de forskare, lärare och studenter som under åren fått del av Ingrids stora skarpsinne, energi, planeringsförmåga och villighet att lämna kloka råd i forsknings- och undervisningsfrågor. Hennes talang för att tänka nytt och genomföra dessa idéer är kanske den egenskap vi som arbetat nära henne – Sveriges första professor i affärsrätt och Linköpings universitets första professor i juridik – mest har beundrat. Det tydligaste resultatet av denna egenskap är de två affärsjuridiska programmen här vid Linköpings universitet. De hade varken funnits eller blivit sådana framgångar utan Ingrids högst betydande insatser. Att Ingrid vid sidan av att vara juris doktor också är ekonom (Handelshögskolan i Göteborg) och har arbetat som chefsjurist på bank (Sparbanksvärlden) har med all säkerhet präglat hennes sätt att verka i den akademiska världen, inte minst uttryckt i ett i hög grad proaktivt perspektiv på rätten och i hennes nydanande forskning kring moderna betalningsmetoder. Egentligen känns det paradoxalt att skriva förordet till en sådan här bok just nu, för Ingrid arbetar oförtrutet vidare för forskning och undervisning här vid universitetet. Och får vi som vi önskar, fortsätter hon med det länge till!

Antologin består av nio fristående uppsatser med ett gemensamt tema; omfattningen och begränsningen av egendomsskyddet i regeringsformen 2 kap. 18 § och artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Den röda tråden i boken utgörs av de intressemotsättningar som uppstår mellan egendomsskyddet och andra, starka intressen. En väsentlig fråga är hur dessa ska hanteras. Flera rättsområden behandlas förutom den konstitutionella rätten och europarätten: aktiebolagsrätten, skatterätten, fastighetsrätten och miljörätten. Även renodlat historiska perspektiv finns representerade.Boken är ett resultat av samarbete mellan flera av författarna på fördjupningskursen Principer för egendomsskyddet som pågått vid juridiska institutionen, Uppsala.Den ger en bild av aktuell forskning och rättspolitisk debatt inom ett brett och väsentligt ämne

I denna avhandling studeras allemansrätten som rättsinstitut. Därvid aktualiseras flera sinsemellan olikartade frågeställningar. Avhandlingen fokuserar i stor utsträckning på samspelet mellan frågor av praktisk-juridiskt slag och sådana av mer rättsteoretiskt slag. Diskussionen i avhandlingen utgår från att vissa av de i institutet allemansrätten ingående rättsliga normerna är sedvanerätt. Därför diskuteras sedvanerättsbegreppet särskilt, varvid frågan hur sedvanerätt kan fyllas med ett innehåll väcker särskilt intresse. I avhandlingen uppställs en hypotes om att allemansrätten är en del av en reglering syftande till lämplig markanvändning - sett ur den samhälleliga synvinkeln att mark är en begränsad naturresurs som bör nyttjas ändamålsenligt, för hushållning med resurser. I avhandlingen förespråkas att man i såväl den rättsvetenskapliga diskussionen om allemansrätten, som i den argumentation som förs i den praktiska rättstillämpningen, särskiljer de tre subjekten utövaren, kanalisatören och utövaren i kollektivet och deras skilda nyttjande. Vidare förespråkas att diskussionen, om vilka aktiviteter som är allemansrättsligt tillåtna, sker utifrån en medvetenhet om att aktiviteterna kan avse ”vardagsnytta” eller ”rekreation” och att, beroende av om aktiviteterna antas avse det ena eller det andra, olika slutsatser angående aktiviteternas tillåtlighet kommer att dras. Därtill visas i avhandlingen att domstolen, i konflikter mellan olika sätt att nyttja marken, tycks presumera att all mark är allemansrättsligt tillgänglig - en presumtion som bryts om marken ingår i någons hemfridszon, behövs för vissa näringar eller utgör biologiskt känslig mark.

For at! finna den övergripande förandringsprocessen i den svenska lagstiftningen rörande barnets rättsliga ställning och barnets förhållandet till dess vårdare, har en rad mer empiriskt inriktade frågor ställts. Vad skall barnet fostras till? Vem skall fostra/vårda barnet? Vad innebär det av lagstiftaren så ofta använda uttrycket "barnets bästa"? Hur har lagstiftaren sett på barnet, föräldrarna och relationerna dem emellan då han valt en viss formulering?

I arbetet har jag gjort tre nedslag i utvecklingen. Jag har valt at! granska arbetet kring dels 1917 och 1920 års lagar om barn utom respektive i äktenskap, dels 1949 ars föräldrabalk och slutligen 1983 års föräldrabalk. Dessa tre nedslag ar motiverade av att lagstiftningen avseende omvårdnaden av barn yid dessa tillfällen genomgår stora förändringar. I 1917 och 1920 års lagar samt i 1983 års lag införs något helt nytt i lagstiftningen. I de tidigare lagarna definieras för första gången begreppet vårdnad, i den senare lagstiftningen har barnet givits rätt att inte bara erhålla vård och uppfostran, utan även rätt att behandlas med aktning för sin person och egenart. I 1949 års lag sammanfördes de olika barnlagar som tidigare funnits för första gången till en gemensam föräldrabalk. Vid varje "nedslag" görs dels en redovisning av lagtexten och dess tillkomst, dels förs ett resonemang om den förändringsprocess som gör sig gällande och om de olika krafter som gör sig gällande i lagstiftningsarbetet.

Vid arbetet med denna studie har relevant lagstiftning och förarbetena till denna lagstiftning, riksdagsmaterialet, gåtts igenom. Till grund for studien ligger även viss litteratur på området. Arbetet omfattar endast föräldrabalken och lagarna om barn i respektive utom äktenskap. Det hade i och för sig varit möjligt att göra ett vidare arbete där även annan lagstiftning som berör barnets rättsliga ställning hade analyserats. Jag har emellertid valt bort denna möjlighet, då belysningen av den ovan ställda frågestallningen inte kan förväntas öka i så väldigt stor utsträckning vid en sådan vidgning av studien.