Uppsatsen behandlar personrelaterade undantag från svenska och tyska ansvarsförsäkringsvillkor, såsom undantaget för skadeståndsanspråk de försäkrade emellan (insured vs. insured-undantaget), koncernundantag eller undantag för anspråk av närstående personer (anhörigundantaget). Villkorsutformningen jämförs och analyseras, t.ex. avseende frågan varför svenska hemförsäkringar vanligtvis inte täcker skadeståndsanspråk sambor emellan medan tyska konsumentansvarsförsäkringar ofta inte innehåller ett motsvarande undantag. Dessutom undersöks skälen bakom personrelaterade undantag. Avslutningsvis ställs olika situationer till diskussion i vilka en restriktiv tolkning eller jämkning av personrelaterade undantag skulle kunna vara motiverad.
Vid sidan besökens huvudsakliga fokus på Sveriges arbete med EU-frågor och lobbyverksamheten kring dessa, hann vi även med två besök med något mer nationellt fokus. Under två möten träffade vi dels den belgiska ombudsmannen inom försäkringsbranschen dels försäkringsförmedlaren Marsh. Vid dessa två besök fick vi en inblick i den belgiska försäkringsmarknaden och Belgien som land i stort. Besöken erbjöd en bild av de olika utmaningar och möjligheter som finns på den belgiska försäkringsmarknaden från två helt olika perspektiv. Den bild som målades upp var en marknad under ständig förändring men med mycket utmaningar på grund av bland annat världsläget, hög inflation och Covid-19s påverkan på samhället.
Avsnittet ingår i en omfattande handbok om tysk försäkringsföretagsrätt. Kapitlet beskriver kort det försäkringsrörelserättsliga normsystemet och de viktigaste associationsrättsliga regler som är tillämpliga på försäkringbolag med organisationsformerna aktiebolag (AG), Europabolag (SE), ömsesidigt försäkringsbolag (VvAG) och offentlig-rättsligt försäkringsbolag. Avsnittet utgör en del av inledningen till de efterföljande utförliga kapitlen.
Kommenterering av utvalda förseskrifter i tyska Versicherungsaufsichtsgesetz i en kommentar som är tillgänglig i databasen beck online
Sedan 2016 tillämpas Solvens II reglerna på tillsyn över försäkringsföretag inom EU. Försäkringsföretag som tillhör en försäkringsgrupp behöver ha tillräckligt kapital både på bolags- och på gruppnivå. Vid beräkningen av gruppsolvenskapitalkravet betraktas gruppen som en ekonomisk enhet medan bolags- och insolvensrätten betraktar varje bolag inom en försäkringsgrupp för sig. Den bakomliggande förväntan att egna medel som inte behövs för att täcka solvenskraven på bolagsnivå kommer att användas för att stödja ett annat gruppbolag med finansiella problem har dock ingen motsvarande rättslig förpliktelse. I avhandlingen diskuteras den här konflikten mellan försäkringsrörelserätt och bolagsrätt. Författaren analyserar reglerna om beräkningen av gruppsolvenskravet och i vilket mån egna medel får medräknas för att täcka gruppsovenskravet, samt diskuterar tänkbara lösningar för att föra rörelserätt och bolagsrätt närmare varandra. I avhandlingen uppmärksammas flera skillnader i tillämpningen av Solvens II regelverket mellan Tyskland och Sverige som står i kontrast mot Solvens II direktivets fullharmoniseringssyfte.
The European Insurance and Occupational Pensions Authority (EIOPA) was established with the task of coordinating the supervisory activities of the national insurance regulators in the EU member states. EIOPA has a significant role in developing the Solvency II system for insurance regulation. One of its tasks is to issue guidelines and recommendations addressed to national supervisors and/or insurance undertakings. This paper examines the legal character of EIOPA’s guidelines and recommendations. After a presentation of the legal framework concerning guidelines, the scope of EIOPA’s competences to issue guidelines is analysed. Against this background, the paper examines whether guidelines constitute binding rules. A critical assessment of existing legal doctrine forms the starting point for a situation-based analysis from an addressee’s perspective. It is suggested that depending both on the content of the guideline and, for insurance undertakings, on the statement given by the competent national supervisor whether a guideline enjoys a presumption of being correct and binding or whether compliance is in the addressee’s discretion.