n/a

Gaspara Stampas (1523-1554) dikter utgör ofta ögonblicksbilder och handlar om förälskelse och längtan, svek och begär. I sin samtid jämfördes hon med den grekiska antikens poet Sapfo och hyllades inte bara för sin lyrik utan även för sin musikaliska talang och vackra sångröst.

Hon tog intryck av föregångare som Francesco Petrarca, men överskred också sin egen tids litterära och sociala konventioner och gav gestalt åt Amors krafter på ett nydanande sätt. Gaspara Stampas verk visar släktskap med Michelangelos konst och poesi, och här finns kopplingar till skrifter av den kvinnliga filosofen och poeten Tullia d’Aragona som försvarade kvinnors rätt till sexuell och romantisk autonomi. Gaspara Stampas poesi kan läsas som inlägg i tidens samtal om kärleken och dess väsen, samtidigt som hennes diktarröst berör och väcker viktiga frågor än i dag.

Johanna Vernqvist är fil.dr i litteraturvetenskap och verksam vid Linköpings universitet. Här skildrar hon poeten Gaspara Stampas liv, lyrik och den tid hon verkade i. Ett urval dikter återges i översättning av henne och John Swedenmark.

This article gives an overview of the life andwork of the early modern poet and philosopher Tullia d’Aragona, with specific focus on the feminist ideas that are presented in her dialogue on love, Dialogo della infinità di amore (1547). By extensively referencing classical and contemporary writers on the subjects of love and gender, like Plato, Marsilio Ficino and Sperone Speroni, Aragona places her Dialogo in the middle of the early modern debate on love and skillfully makes use of dialogical rhetoric in order to discuss and criticize existing configurations of love and gender. By considering the significance of the body, this article shows how the incorporated dismissal of women in for example Neoplatonic ideas where the (female) body is connected to base and lascivious love in opposition to the ennobling and honest love of (male) souls, is questioned, countered and rewritten by d’Aragona.

The phoenix is a frequently applied metaphor within poetry of the Cinquecento used with the most various definitions, not the least as a symbol for resurrection and love. In this chapter I discuss how Gaspara Stampa strategically employs the phoenix in order to negotiate both Petrarchan and Neoplatonic ideals of love.

Den här studien undersöker Margareta av Navarras och Gaspara Stampas appropriering av nyplatonska kärleks- och genusideal. Mot en bakgrund av en tidigmodern litterär kanon och genom teoretiska perspektiv från Judith Butler och Michel Foucault, visar studien hur Margareta av Navarra och Gaspara Stampa genom olika litterära strategier destabiliserar ideal såväl som maktrelationer i tidens dominerande diskussioner om kärlek.

Diskussionerna kretsar till stor del kring klassiska och tidigmoderna traktat om kärlek och är ofta presenterade i dialogform, som hos Platon, Marsilio Ficino, Leone Ebreo och Tullia d’Aragona. De filosofiska idéer om kärlek som gestaltas i dessa verk diskuteras också under den här perioden vid kulturella sammankomster, i exempelvis Venedigs salonger och vid de franska och italienska hoven, vilket ytterligare förstärker deras dialogiska karaktär.

Genom närläsningar och kontextualiseringar visar studien mer precist hur dessa filosofiska idéer tolkas och omdefinieras i Margareta av Navarras novellsamling Heptaméron (1559) och Gaspara Stampas diktsamling Rime (1554), och då särskilt hur de använder de mytiska figurerna androgynen och fenixen. Även om vi har att göra med två relativt olika författare, den ena är drottning och den andra en virtuosa, det vill säga en skicklig musiker och sångerska som framför lyrisk poesi, så är huvudargumentet i den här studien att deras litterära verk korresponderar ifråga om de litterära strategier de använder i syfte att ge plats för en kvinnlig röst inom en mansdominerad kultur. Därmed förhandlar och destabiliserar Margareta av Navarra och Gaspara Stampa rådande normer inom de tidigmoderna diskurserna om genus och kärlek.

n/a

In the 16^th century a revolution took place for women poets in Italy and Gaspara Stampa (1523-1554) was one of the strongest voices of the period. She is not only a woman writing within a literary code created by and for men, Petrarchism – she writes her poetry with confidence, takes tone and makes a woman’s voice heard where it traditionally does not exist. She goes against ideals and creates female speaking and loving subject At the same time, she makes man her muse and silent object of her praise. And where the tradition divides love in high and low, heavenly and earthbound, Stampa seeks union of body and soul, a union of the two lovers, because without love life is not even worth living.

The complex relationship between psychic structures, social norms, and aesthetic representations is a challenge for every analysis of the historical manifestations of human desire. This book provides an understanding of this relation by an assessment of the linguistic and artistic configurations of desire in European literature over the years